Ava Zêr (88961)

av Johan22 november, 20142 april, 2015

Någon hänvisade mig till en artikel på Bloomberg.com och även om det innebar ett påtagligt avsteg från mina ordinarie läsvanor så tog jag rådet att ögna igenom den. Artikeln handlade om två svenska män med kurdiskt ursprung som kom att brygga öl tillsammans.

Artikeln handlade nog egentligen om något av krigen i Mellanöstern och den kurdiska kampen mot Isis. Jag vet inte på vilket sätt de båda kurdernas öl bidrar till denna kamp men det var vinkeln på artikeln och jag köper den. När det dyker upp ett tillfälle att bekämpa terrorismen genom att dricka öl så tänker jag inte missa det.

Ölen heter Ava zêr och den är egentligen varken kurdisk eller svensk, den är bryggd i Tjeckien och det märks. Det är en frisk och lite fruktig öl med en markant pilsnerbeska. Den är kanske inte något märkvärdigt men den är inte dum.

Det kurdiska ligger väl i namnet, Bloomberg menar att Ava zêr betyder ”gyllene vatten” och om man besöker ölens hemsida får man också intrycket att grundarna avser att göra detta gyllene vatten till ett Norrlands guld eller ett Lapin kulta för Kurdistan.

Om de blir framgångsrika så har vi åtminstone stoppat två svensk-kurder ifrån att bli stå-upp-komiker. Det är jag beredd att dricka för.

Många i Sverige associerar nog inte Mellanöstern med öl och i stora delar har de väl rätt. Kurder brygger dock öl där och på många andra ställen i världen, inte minst i USA. Alla kurder jag har träffat har avstått från nykterhet på ett storartat och ofta spektakulärt sätt.

Kanske noterade du hur jag avhandlade ölets smak ganska hastigt? Det är helt riktigt, det finns inte så värst mycket att säga, inte alla öl har en historia att berätta.

Ava zêr är dock en god och uppfriskande öl och jag spår den en lysande framtid i den kurdiska diasporan och bland alla som bara vill ha en kall öl ibland. Detta är en öl som kan kräva en veranda.

15,90 kronor på systembolaget, nummer 88961 i katalogen

3 peshmerga av 5 möjliga

Ignis & Flamma (11523)

av Johan15 november, 201415 november, 2014

Ignis & Flamma är en öl som förföljs av ett rykte om att vara en IPA men jag kan inte se det. Denna belgiska flaska är just väldigt belgisk och om den har indiska drag så döljer den dem väl.

Det är en belgisk öl men den smakar förbluffande mycket som nederländsk drop. Det kunde förstås vara värre men smaken av lakrits, kola och apelsin bidrar till förvirringen.

Om man lär sig acceptera ölen för vad den nu än är så innebär den på det stora hela en ganska angenäm upplevelse. Det är en brun öl för en brun tid och dess sju procent alkoholgodhet värmer som inget annat kan i novembermörkret.

Jag föreslår att Ignis & Flamma får ersätta samtliga julöl som du går och tänker på att köpa inför helgerna.

4 vallmo av 5 möjliga

28.90 kronor på systembolaget, nummer 11523 i katalogen

Brewdog abstrakt 16 (11498)

av Johan8 november, 20148 november, 2014

Bilden av denna Brewdog abstrakt 16 är tagen med en alldeles ny mobiltelefon. Om du inte märker någon skillnad mot de tidigare bilderna på sneda ölflaskor här på Gödsvinet så beror det på att det inte finns någon. Den gamla och den nya telefonen tar likadana bilder och är även i övrigt ungefär lika bra. Likväl köpte jag den nya för en alldeles löjlig summa pengar.

Nu kanske du undrar vad detta har med ölen på bilden att göra. Lugn, jag kommer till det. På sätt och vis.

Den nya telefonen är tillverkad av en militant kult i Silicon Valley och den pryds av ett stiliserat äpple av sådan sort som kultens grundare åt eftersom han trodde att en diet helt bestående av äpplen gjorde han inte genererade någon kroppsodör och att han därför inte behövde tvätta sig. Det är denna sortens nytänkande som ligger bakom telefonen som tagit bilden ovan.

Telefoner tillverkade av äppelkulten i Kalifornien är lite dyrare än konkurrenternas utan att egentligen vara bättre. Om något är de lite enklare än de nyaste telefonerna från Sydkorea och Japan. Kulttelefonerna är dock lite tyngre och de är gjorda av metall. De har en bättre ”känsla”. Det är känslan man betalar för.

Det är lite som med Mercedesbilar, folk köper dem för att stolarna är sköna och för att förardörren gör ett tilfredsställande ljud när man slår igen den. Det är känslan som gör skillnaden.

Jag har ägt en Mercedes, jag äger nu en iPhone och flaskan på bilden. Det är svårt att inte se sambandet mellan de tre sakerna.

Brewdog är mästare på att skapa en känsla kring sina öl. De vet att en bra gimmick kan ge viral reklam som inte går att köpa för pengar. De säljer öl paketerade i uppstoppade djur, de inviger sina barer med allehanda upptåg och de ger sig i konflikt med tyskar om vem som kan brygga den starkaste ölen.

Brewdog abstrakt är en serie med 16 sorters öl som har tillverkats i begränsad upplaga. De säljs i flådiga flaskor som den på bilden och dessa kostar 129 kronor styck. Utan att egentligen vara bättre än något annat.

Missförstå mig inte, detta är en ytterst elegant, sötstark ale med smak av överblivet julgodis som jag sippar med visst välbehag medan jag skriver deta. Om du säger fikon så säger jag visst och säger du en klunk till så säger jag inte nej.

Det är bra men det är inte 129 kronor bra. Men den har något mer än toner av romrussin. Den har en känsla. Det är den man betalar för.

3 sms-lån av 5 möjliga

129 kronor på systembolaget, 11498 i katalogen

Blossa 14 Lavande (76600)

av Johan18 oktober, 201417 oktober, 2014

Blossa 14 Lavande. Det finns väl ingen väg runt den. Det här måste göras. Nu kör vi.

De senaste årens installationer (10, 11, 12, 13) har gjort ett grundligt arbete för att sänka förväntningarna inför 2014 års vandring på den tårarnas väg av kryddat vin som är blossas glöggföljetong.

Hur smakar lavendel? Blossa 14 ger ingen vägledning och det är förstås bäst så. Den här glöggen smakar vittvinsfriskt och en smula spritigt med ett överdrag av traditionellt söt glöggdräkt. Är lavendeln det jag kan förvänta mig känna när jag vaknar upp imorgon efter att ha avslutat flaskan?

Jag kommer inte att avsluta flaskan och jag ska berätta varför: Jag är trött på det här. Ännu ett år med ännu ett övergrepp och inget slut i sikte. Du kan sluta dricka de här flaskorna men det alternativet har vi inte på Gödsvinet. Någon måste dricka Blossa 14 Lavande och det måste vara någon som också recenserat de tidigare årgångarna. Så tillbaka till recensionen.

Blossa 14 Lavande är en lätt kransblommig glögg som kommer från en flerårig liten buske. Den blir upp till 50cm hög och används mest för dekoration. Blossa 14 Lavande används av vissa även som insektsrepelernade medel, främst mot mal i garderob. Blossa 14 Lavande är härdig upp till mälardalsområdet och under gynnsamma omständigheter en bit upp efter norrlandskusten. I de allra sydligaste delarna av Sverige förekommer den förvildad.

Det finns en smak bortom det vassa vittvinet och jag tror jag vet vad det är. Ahlgrens bilar. Närmare än så kommer vi inte. Nu skiter jag i det här.

1 spikolja av 5 möjliga

97 kronor på systembolaget, nummer 76600 i katalogen

Punschen kommer och går

av Johan16 oktober, 2014

Knappt hade jag tagit ärtorna av spisen när jag insåg att det inte fanns en droppe punsch i huset. Min omedelbara tanke var att hälla alltsamman i vasken och straffa mig själv med askes. Askes är dock nästan outhärdligt utan öl och det fanns det förstås inte heller någon.

Någonstans inom mig vaknade en gammal insomnad lundensare, förbittrad nog att kunna kasta en toffla efter köksan. Nu visade det sig dock att jag inte heller hade varken köksa eller ens några tofflor så det fanns stort inte mer att göra än att irriterat tvinna mustascherna och traska ner till det statliga monopolet.

Systembolaget erbjöd de två flaskor som du ser på bilden. Det var förresten inte sant, de hade även Carlshamns Flaggpunsch men som karlskronit kommer jag att ligga under tre alnar mylla innan jag erkänner Karlshamn.

Mina minnen av punsch kommer dock i stort sett alla från Lund. Det är inget konstigt med detta, om du inte har varit i Lund så vet du förmodligen inte ens vad jag pratar om. Flaskorna på bilden är då helt obegripliga för dig och du kan lika gärna sluta läsa nu.

Du kan förstås ha varit i Uppsala men om det var som student så har du ändå inte orkat läsa så här långt.

Punsch i Lund är inte som punsch någon annanstans. För exempelvis någon här i Stockholm är punsch något som Jarl Kulle kan tänkas lustfyllt gurgla i Fanny och Alexander men inte mycket mer. Någonstans i stan sitter väl Edward Blom och dricker Cederlunds direkt ur flaskan med sugrör men vi pratar inte om honom längre.

I Lund är dock punsch så mycket mer, folk dricker det mest efter maten men även innan och som i fallet med ärtorna även under maten. Punsch är för 197:e året i rad Lunds populäraste sportdryck, låt vara att idrottsutövandet ser annorlunda ut där.

Hur kan jag då beskriva dessa flaskor som du ser men kanske inte förstår?

Flaskan till höger är något så märkvärdigt som en ny punschsort. Ny är förstås en relativ term när det handlar om punsch, flaskan lanserades visst förra året. Tegnér och sons punsch är som så ofta med nya drycker mer traditionell än de traditionella. Det är en söt arraksdryck med inslag av citrus och som sådan är den allt man kan förvänta sig.

Flaskan till vänster är Cederlunds caloric som vi utan vidare måste kategorisera som en av de traditionella. Den är torrare och arrakigare och i sammanhanget något så ovanligt som fullständigt drickbar. De nu finska tillverkarna har valt att sälja drycken i en PET-flaska vilket inte är alls traditionellt men som ändå visar att de förstått hur man dricker punsch i Lund.

Punsch är förstås inte särskilt gott. I själva verket är det en påfrestande söt dryck. Detta har dock inget med saken att göra, varken i Lund eller någon annanstans. Punsch är bara något man ska ha. Punsch är något som alltid ska finnas hemma.

Aecht Schlenkerla Rauchbier Weizen

av zonk12 oktober, 20143 februari, 2019

Rauchbier är egentligen ett rätt märkligt påfund, och på sitt stillsamma sätt är Aecht Schlenkerlas Weizen en mycket skruvad öl, hybrid som den är mellan rököl och weissbier. Att veteölens mer diskreta citronaktiga jästighet skulle kunna göra sig hörd genom rauchbierens rökar och tjäriga dunster är nog den största överraskningen, det är inte som man lätt hade kunnat tro en walkover för bitumösa kolväten och destillat av gammal tallstubbe, nej, det är faktiskt en symbios av något slag, med en lätt citrus/lime-aktig eftersmak, en släng jästig funk, runt en fyllig, gomtäckande arom av charkuteri, rökt renkorv och allsköns proteiner som haft en rök-närkontakt av tredje graden. Annars hade man, när man häller den, knappast anat att det skulle vara en weissbier, skumkronan är vare sig så toppig eller fluffig som man skulle vänta sig, och inte är det mycket till jästdimma i drycken heller, möjligen något dolt av den lite mörkare nyansen från rökmalten. Men på nåt sätt blir det ändå en livlig, rentav mycket trevlig avkomma av dessa två rätt aparta föräldrar.

Fyra virila hybrider av fem möjliga. Finns inte på systembolaget – vårt exemplar anträffades på Akkurat i Stockholm.

Adelsö bryggeri

av Johan11 oktober, 201411 oktober, 2014

Chansen att du bor i närheten av ett bryggeri har som alla vet växt avsevärt under senare år och Systembolaget har på sitt sätt försökt dra konsekvenserna av det. Under ”lokalt och småskaligt” hittar man i var och varannan butik öl som kanske tillverkats i någon källare som du passerat på vägen dit.

Adelsö bryggeri är ett utmärkt exempel på ett sådant lokalt och småskaligt bryggeri även om det förstås bara är det förra om man råkar bo i västra Stockholm. Flaskorna på bilden fann jag på systembolaget vid Brommaplan, vilket alla som åkt gröna linjen vet är bytesplatsen för bussar till mälaröarna.

Adelsö är en mälarö och jag hyser inte längre några tvivel om att man kan göra öl där. Det är förvisso inte en fråga jag ägnat någon större uppmärksamhet men hur som helst är den nu utagerad och den slutgiltiga upplysningen torde därmed vara ett litet steg närmare.

Ölen i mitten är en strävt citrussmakande blonde som skulle kunna fungera som ersättning för nästan vilken annan strävt citrussmakande blonde som du kan komma på. Om du precis tänkte blanda till en läskande drink på gin med lime och ingefära så kan du lika gärna låta bli och öppna en Boom boom blonde istället.

Ölen till vänster är en Rocket I.P.A och även om jag nog kommer att vilja fortsätta att dricka även andra IPA så är detta ett exemplar väl värt 27 spänn och tio minuter. Det går att hitta en fruktigare IPA men man får bläddra ett tag i systemkatalogen. Rocket I.P.A smakar som ett maltigt marlboroughvin om det är något du kan föreställa dig.

Ölen till höger är en fullväxt stout som innehåller samtliga smaker som folk säger att de känner i stout. Jepp, kavringen är där också. En fullständigt respektabel dryck.

Saken med det lokala och det småskaliga Adelsö bryggeri är att du förmodligen inte kan få tag på det. Adelsö bryggeris öl finner du på systembolaget på Ekerö och båda i Bromma och du kan fiska upp lite uddaflaskor i städer som Varberg, Karlshamn och Malmö.

Det är svårt att säga varför någon skulle beställa någon av dessa öl till sitt lokala systembolag någon annanstans i Sverige. Det är bra öl men varför vänta på leverans från en mälarö när det förmodligen finns en lokal öl nästan var man än är i Sverige.

Backlash

av Johan4 oktober, 20149 november, 2017

Jag har nästan helt avstått från att kommentera den serie av olyckliga händelser som på ett mycket sorgligt sätt återförenat oss med vår andlige ledare Edward Blom. Det har helt enkelt varit för smärtsamt. En dramatisk eskalering av tragedin har dock gjort det oundvikligt för mig att ta bladet från munnen.

Det började som du vet med att jag skrev en recension av Edward Bloms egna vittvin, en malörtsgrön vätska som i smaken påminner lite om substral. Recensionen föranledde genom sin totala uppriktighet en väldig massa uppståndelse sedan Blom först själv kom ner svingande i kommentarsfälten, uppbackad av ett band av lismande sykofanter som senare visade sig vara hans egna företagsdrönare.

Den dom som Gödsvinet Vällingby svårmodigt tvingades lägga på Bloms vin bekräftades av oberoende testare som kom fram i samma kommentarsfält. Även Gödsvinets Malmö-sektion kunde bekräfta det korrekta i min bedöming även om det slagrädda skånska svinet nigande och med flackande blick gav ett något högre betyg än vad som är korrekt.

Här kunde historien vara slut men som nästan alltid när man säger att här kunde historien vara slut så var den inte det. Tidigare idag tog jag hemmavant en promenad mellan hyllorna på Systembolaget i Vällingby. Medan jag valde mellan de två flaskorna acceptabel riesling som butiken har att erbjuda lät jag blicken vandra i en utsiktslös jakt på något nytt och spännande.

Längst ner på hyllan mötte mig ett 30-tal leende Edward Blom i form av flaskor med hessisk terpentin. Trots att produkten är isolerad till beställningssortimentet så hade ”någon” beställt ett fullständigt osannolikt antal flaskor till mitt alldeles egna systembolag, placerat bara ett 50-tal meter från mitt höghushem.

Leendet som en gång värmt mig hade nu något hårt och kallt i sig. Det fanns en elakhet och en råhet som jag aldrig tidigare sett stråla från en flaska tysk konserveringsvätska. Jag insåg med ens att det som allmänheten kommit att kalla blomgate gått in i en ny fas.

Eftersom jag inte har något intresse av att dra ut på denna sorgliga historia valde jag att bara gå där ifrån. Jag borde ha insett att detta inte var en kamp som man bara vandrar iväg ifrån.

Borta vid ölavdelningen gick jag lätt skakad för att få mig några Spaten. Till min förvåning stod de inte att finna på sin vanliga plats. Jag hittade en representant ur den lokala personalkåren och frågade om mitt livsvatten och vart det tagit vägen.

Mannen i det gröna förklädet stod mitt framför mig och såg mig rakt i ögonen men hans röst kom som från en annan dimension. Han sa: ”Vi har inte Spaten i den här butiken”.

Det svindlade för mina ögon och jag fick greppa med vänsterhanden runt en stapel av spendrupsflak för att inte falla baklänges. Spaten var borta. Ölen som fört mig genom en annars kärv förortstillvaro, ölen som varit värd för varje fest och varje vardag, ölen som jag lätt söndagsjuk köat för i den enda helgöppna butiken på Hauptbahnhof i München. Spaten var borta.

Det är förstås omöjligt att inte se sambandet mellan Bloms ockupation av rieslingsektionen och Spatens grymma eliminering från ölhyllorna. Omöjligt och naivt att försöka. Blom har slagit tillbaka och han har slagit där det gör som mest ont.

Nu sitter jag här och sörplar sorgset på en Paulaner oktoberfestöl och undrar var det här ska sluta. Förutsåg jag att det skulle gå så här långt när jag sa det som behövdes sägas? Nej, det erkänner jag att jag inte gjorde. Skulle jag göra det igen? För att svara på den frågan måste vi påminna oss om att det här är större än mig och dig. Det här handlar om sanningen och den är det enda vi har att förlita oss på här på Gödsvinet. Ja, jag skulle ha gjort det igen.

Edward Blom riesling trocken, igen

av Jonas28 september, 201428 september, 2014

Gödsvinets kunniga men aningen rabiata Vällingbyavdelning provade nyligen vinet Edward Blom riesling trocken. I ett i övrigt ömsint blogginlägg sågade han vinet vid fotknölarna varpå en diskussion uppstod i kommentarsfältet. Även Gödsvinets strategiske partner Edward Blom talade ut. Vissa ogillade vinet, vissa tyckte att det var utmärkt.

Vad som förenar vinets försvarare var att de alla är avlönade av vinets producent. Vad som förenar vinets belackare är att de alla har en koppling till den bittre recensenten på Gödsvinet. Vissa kallar det wine-gate. Av dessa skäl blev det snabbt tydligt att det krävdes en parallellprovning, en oberoende blick på det kändisvin som skulle kunna bryta trenden med risiga restlager tappade på flaskor med någon B-kändis tryne på. Detta är ju Edward Blom!

Oberoende och oberoende. Nåja. Jag är i allmänhet svag för rieslingviner, och i synnerhet de torra och syrliga, detta skulle alltså kunna passa mig utmärkt. Och inget skulle göra mig lyckligare än att få skriva Gödsvinets Vällingbyhögkvarter på näsan med en förnumstig uppläxning i komplexa smaker, doft och annat som han inte begriper sig på.

Således beställde jag ett par flaskor, en halvmeter paté, en platta kallskuret, en massa smågurkor samt en skara goda vänner för att en gång för alla avgöra vem som vet bäst: Gödsvinet Vällingby eller Gödsvinets strategiske partner Edward Blom. Gudarna ska veta att jag litar mer på den senare.

Jag avslöjar betyget redan nu. Två rätt sura citroner av fem möjliga. Vällingby hade rätt. Det är ett ganska anonymt vin, men med en högst oangenäm syrlighet. Den har inget av den elegans som man hittar i bra rieslingviner i samma prisklass, snarare smakar det som något jag förväntar mig att hitta på hyllan där Castillo de Gredos kartonger står. Det smakar helt enkelt som ett billigt surt vin. Jag sträcker mig dock till en tvåa, då jag ändå valde att dricka upp.

Detta känns tråkigt. Mycket tråkigt. Dels för att jag inte fick chansen att mästra Vällingbykontorets smaklökar, men mest för den spricka som uppstått mellan Edward och Gödsvinet. Vi behöver hitta tillbaka till varandra Edward, låt inte denna fadäs stå emellan oss! Sätt ditt namn på ett nytt vin, så är allt bortglömt.

En enda risig riesling kan inte påverka min uppfattning om dig som Gödsvinets gastronomiske förebild, så vi fortsatte sedan kvällen med att laga en schweinshaxe enligt ditt recept och sköljde ner den och dess knödlar med orkistliga mängder oktoberfestöl. Allt gott.

Orval (1650)

av zonk28 september, 20143 februari, 2019

Orval brukar beskrivas som en unik belgisk ale, antagligen i den meningen att den inte låter sig kallas dubbel, trippel, wit eller dylikt. Det stämmer möjligen, men är samtidigt en aning missvisande, då smaken inte är unik så mycket som väldigt allmänbelgisk: här ett spår av leffe-beska, där en hörna westmalle trippel-källarfunk, i botten en antydan om chimay-aktig jästighet. Det blir inte mycket av någon smakriktning och smaken blir, tja, aningen å den överslätade sidan. Samtidigt sitter jag där och smuttar på beskan, den där lätt ingefärs-osande bitterheten, och funderar på om han hade rätt, mannen som först satte en flaska orval i näven på mig. Hans exakta ordval undslipper mig men andemeningen var att det hela smakade typ pepparkakor. Men var den inte bra mycket sötare än såhär? Inte sjutton var den på 6.9%, som det står på den här flaskan framför kameran? Minnets opålitlighet är ju dock lika påfallande som kronisk, och utan annat stöd än att systembolaget i detta nu fortfarande rapporterar att Orval ska hålla 6.2% tvekar man att spekulera. Likväl är det ju ingen hemlighet att bryggerijättar som Carlsberg och Tuborg kontinuerligt uppdaterar sina ölrecept för att ständigt ligga steget före, och erövra flest nätlinnebeklädda kunder. En gammal kollega, numera stadigvarande i Tjeckien, vidarebefordrar mörka rykten om att sådana ölets grundpelare som Pilsner Urquell numera är betydligt mindre beska än de fordom var, och tyska kollegor menar att detsamma är sant för forntida beskans zenit, Jever. När man sen ser gamla trotjänare som Duvel ge sig på nymodigheter som Tripel Hop, ja.. då är steget ändå inte så långt till att tro att en Orval för tio år sen var både sötare och mer pepparkaksaktig. Kanske är den värsta madeleine-kakan den som inte doftar alls som den skulle.

Tre minnen som flytt av fem. Nr 1650 i katalogen, 25.90 kr.