Den blanka flaskans etik

fickplunta

Allt fler finner i våra dagar anledning att bära fickplunta. Oavsett vem du är och oavsett vad du fyller den med så spår jag att fickpluntan kommer att bli årets accessoar 2013. Det är därför helt på sin plats att Gödsvinet i sin roll som ledande livsstilsguide ger dig några enkla förhållningsregler till fickpluntan och dess bruk. 

En fickplunta är inte bara vacker att se på den är också bra för att bedöva och förföra övriga sinnen. Det är därför den är hetare än någonsin. 2013 kommer att bli året för högre arbetslöshet, minskad tillväxt och stigande opinionssiffror för Sverigedemokraterna så det kommer inte att saknas tillfällen att visa upp sin blanka flaska. 

Den ekonomiska konjunkturen har förstås även en mer direkt koppling till bruket av fickplunta. När priserna på krogen och lönen för ditt arbete skiljs åt och går åt olika vägar så finns det kronor att tjäna på att ta varannat järn ur innerfickan. 

Den vanligaste frågan på ämnet är vad man bör hälla i sin fickplunta. Gödsvinets linje i frågan är och har alltid varit att inte ägna sig åt någon konservatism. Fyll upp din plunta och sedan dig själv med det du tror kan hjälpa. Jag tänker inte ha några åsikter om ditt val.

Det utesluter dock inte att någon annan har det. En gång en natt i Åbo såg jag en landsman hånas öppet av lokalbefolkningen för att han fyllt sin plunta med pepparmintsnapsen Minttu. Förmodligen bekräftade det lite av vad dessa finländare länge misstänkt om Sverige och de som bor där.

En annan vanlig fråga är i vilka sammanhang man bör ta med sig sin fickplunta. Det enkla svaret är förstås att den följer med i alla sammanhang där mörk kostym eller högtidsdräkt bärs.

I min mening är det dock för mycket av en begränsning och en eftergift för borgerliga konventioner. Fickplunta är snyggt till allt.

Med detta sagt skall det sägas att även jag ibland måste fråga mig om jag behöver 25 centiliter irländsk whiskey med mig då jag klär mig för ett offentligt evenemang. Frågan uppstod exempelvis en morgon i början på juni då jag stod i begrepp att i sällskap av ett hundratal seniora stockholmare se Anders Eldemans livsändning av Melodikrysset på musikmuseum på Östermalm. Den gången följde pluntan och whiskeyn med men jag kan förstås tänka mig att det hade gått precis lika bra med konjak.

En tredje fråga om pluntans bruk rör hur vett och etikett ser ut på ett rent allmänt plan i sammanhanget.

Kan man exempelvis fylla på sin plunta i offentliga sällskap? Det svårt att ge ett enkelt svar på den frågan, svaret varierar med sammanhanget. Du får helt enkelt känna av stämningen i miljön där du befinner dig.

Jag tänker mig att det är en avvägning som liknar den som gäller för var och när barn kan ammas. Trots detta måste Gödsvinet avråda från att amma och fylla på fickpluntan samtidigt, såtillvida du inte råkar befinna dig i Danmark.

Låt mig ge ett exempel på ytterligare en knivig etikettsfråga ur min vardag. Tidigare i år gjorde jag en resa till Åland med Eckerölinjen. I väntan på anslutningsbussen till färjelägret i Grisslehamn fann jag mig plågat sittande med en mugg pressbyråkaffe utan ett spår av whiskey. Sådan fanns dock, som du redan gissat, i min innerficka.

Plockar man raskt upp sin plunta för att göra vad pressbyrån misslyckats med att göra? Svaret är inte självklart, platser som Cityterminalen i Stockholm är en plats där missbruket av alkohol satt käppar i hjulet för bruket. Därför kan diskretion vara av värde.

Vad gör man då? Förflyttar man sig till närmaste, låsbara toalett? Nej, det gör man verkligen inte. Kaffet i kaffemuggen är äckligt nog ändå och för övrigt sänder det fel signaler att dricka på toaletten.

Inget väcker så ambivalenta känslor hos en man som ljudet av ett lock till en fickplunta som skruvas av i toalettbåset intill.  

Långt bättre är därför att – så som jag gjorde – söka sig ut i det fria och blända sin omgivning med en snygg plunta under bar himmel. Du har inte sett solen innan du har sett solen reflekterad i en liten flaska av stål eller silver.

Fickpluntan på bilden är något av en trotjänare. Det framgår av de många bucklorna och av texten på framsidan. Den har varit med mig sedan de dagar i en avlägsen forntid då jag engagerade mig i den Blekingska nationen i Lund

När jag tänker på det var det många fler som använde fickplunta på den tiden och många av de som gjorde det då gör det inte längre. Vad retfullt för dem nu när det vänder, nu när fickpluntan är på väg att bli senaste mode. Vi som aldrig lagt undan den står långt bättre rustade för 2013. 

Äkta svenska jultraditioner

Med julen kommer julens alla traditioner och bland dem – stora och små – är ingen mindre än att du kan dömas till socialt gatlopp om du bryter mot den. 

Det senaste exemplet på ett övertramp inom området jultradtitioner är tydligen att SVT valt att klippa bort ett par bildrutor av julfirandet med Kalle Anka och hans vänner som visar en amerikansk sydstatskarikatyr av en svart kvinna i leksaksform. Det är där debatten står i Sverige 2012. 

Allra mest upprörda över redigeringen är förstås representanter för sveriges största fascistiska parti, Sverigedemokraterna. Inget hotar det heliga svenska julfirandet som en förändring i en disneyfilm från 1940-talet. 

Sverigedemokraterna presenterade nyligen en rapport om vad som är att betraktas som typiskt svenskt vilket var ett stycke folklivsforskning som till det yttre påminde mycket om en bellmanhistoria. ”En svensk, en dansk, en norsk och Bellman” etc.

Bland det svenska vi måste värna finns våra rasstereotyper. Så Sverigedemokraterna är inte rasistiska, de bara vill att vi ska vara precis som vi var när vi var det. 

De som ändå försöker formulera ett mer seriöst argument menar att vi inte bör redigera bort nedsättande beskrivningar av människor som avviker från normen eftersom det är en form av historieförfalskning.

Resonemanget är att vi måste bevara bruket av sådana beskrivningar för att vi inte ska glömma bort att vi en gång gjort dem. Inte för att vi gör dem nu förstås, vi är väl inte rasister?

I enlighet med det resonemanget borde vi minnas Bollhusmötet genom att dra in passet för Göran Rosenberg. 

Nu är detta förstås ingen politisk blogg och jag kan med tillförsikt hänvisa till vår historik som ett exempel på total ideologisk opartiskhet. Exempelvis har vi avstått från att göra billiga poäng på sverigedemokraternas olycka eller att säga något nedsättande om de inavlade idioter som röstade på dem. 

Istället ska denna blogg ju handla om mat. Så låt oss säga något om svenska mattraditioner kring jul. Jag har haft goda förutsättningar att studera dem, förra helgen besökte jag restaurang Ulla Winblads fina julbord tillsammans med bland andra Mejeri-Robin och under arbetsveckan har julmatsparaden fortsatt i oförminskad styrka. 

I egenskap av folkbildare och filantrop tog jag mig rollen att granska den svenska julmatstraditionen objektivt och sedan försöka säga något om det typiskt svenska utifrån denna granskning.

När analysen nu är fulländad har jag ett tydligt och angeläget budskap till det svenska folket: Ni är helt sjuka i huvudet.

Hur fick ni ihop den där maten? Allvarligt, hur tänker ni? Syrad fisk, rökt och saltat kött och olika former av smält socker. Det är inte en meny, det är ett rop på hjälp.

Till och med i Norge, det enda landet i världen som har värre mat än Sverige, äter man läckert lamm kring jul.

Men den svenska julmaten är ju tradition? Som vi redan konstaterat så är en viss grad av rasism också tradition men det betyder inte att vi måste praktisera den.

Precis som vi inte behöver leva med forna tiders fördomar och vidskepelse så behöver vi inte leva med forna tiders konserveringsmetoder längre. Vi kan få färskt kött och färsk fisk nu. Vi kan dricka vin utan mandel och russin. Vi kan se på tecknad film utan rasistiska stereotyper.  

International arms race

”Nyanserad, kryddig, fruktig smak med inslag av blodgrape, enbär, fläder, pomerans och örter”. Så beskriver systembolaget Flying dogs international Arms Race, Zero IBU IPA. En mix mellan samarbete och batalj mellan bryggerierna Brew Dog och Flying dog på varsin sida om atlanten.

En bättre beskrivning hade varit ”Sötsliskig doft av rengöringsmedel, parfym och dagsgammalt julbord. Avslagen smak med toner av terpentin, apelsin och vansinne”.

Brew Dog och Flying dog är två ytterst kompetenta bryggerier. IPA är som bekant en extra besk typ av öl, IBU är måttenheten för hur besk en öl är, och zero är engelska för noll. En obesk IPA alltså. Det visar sig vara en precis så bra idé som det låter. En fruktansvärd häxbrygd som inte kommer längre än till den första klunken innan jag beslutar att den ska få bli ett med leran igen.

International Arms Race, 11748 på systemet. Ett typiskt exempel på en öl som är gjord mer för att vara rolig än god, och den blev inte ens rolig. En sjunkbomb av fem möjliga.

Pripps extra stark (1296)

Är detta en öl eller ett självmordsförsök? Det är något alla måste fråga sig själva när de öppnar en flaska Pripps blå extra stark. För min del är det förstås ännu ett offer för folkbildningen. Människorna måste få veta om när jag öppnade denna öl så att det aldrig ska behöva hända igen. 

Senast jag drack denna öl var på en fest som hölls i en tvättstuga, det var någon gång i mitten på 90-talet. Vid ungefär samma tid mördades 800 000 människor i det lilla Östafrikanska landet Rwanda. Oavsett hur allvarligt jag tar öl i allmänhet och äckliga öl i synnerhet så kan jag inte jämföra de två händelserna. 

Ändå kan jag inte låta bli att reflektera över att vi nu äntligen har fått till en svensk rättegång mot en person som är misstänkt för att ha deltagit i massmordet samtidigt som Pripps blå extra stark har fått fortsätta att härja fritt ända sedan dess. Varje dag öppnas en ny flaska Pripps blå extra stark. 

Hur den smakar? Vilken fråga. Du vet hur vansinnigt äcklig vanlig Pripps blå är? Pripps blå extra stark är inte dubbelt så äcklig och inte heller tre gånger så äcklig. Pripps blå extra stark är så mycket äckligare än så, äcklig bortom all matematik.

Pripps blå extra stark har ingen smak utöver äckel.

8,90 kronor på systembolaget, nummer1296 i katalogen

Hoppas du inte förväntar dig ett betyg.  

När ljusen tändas där hemma

Ett spöke går runt Stockholm – vinterns spöke. Snön faller medan jag skriver detta och kölden tränger genom betongen som ett gift.  

Huvudstaden var en samling fruktansvärda scener då jag försökte lämna den tidigare idag. Uppe på Stigberget tycktes jag mig genom den yrande snön skymta en liten skara norrländska barn med en get i släptåg. Björns trädgård täckt av döda karoliner. 

Därför var det en befrielse att åter komma hem till förorten. Se så fridfullt de värmande ljusen bringar ett budskap om fred över jorden. Precis som alla säger blir vintern så ljus och varm när julen kommer. I en idyll som denna blir kölden till en värmande vind och snön till ett strålande solsken. 

Se alla lyckliga människor på bilden. Mer än något annat ger de oss julens budskap. 

Brekeriet Saison

Brekeriet hade gått mig helt förbi. Ett litet bryggeri som öppnat ute på den skånska slätten, helt utan Gödsvinets vetskap. Nåväl, som tur är hade den övriga ölnördbloggosfären öronen med sig, så efter lite påläsning är jag på banan igen.

Mikrobryggeritrenden har gjort stora framsteg i Sverige på sista tiden. Men i och med att varje medelstor svensk stad får ett bryggeri urvattnas också intresset. Det börjar bli ointressant att se ytterligare ett stadsbryggeri ploppa upp med ambitionen att göra en amerikansk pale ale i tron om att en överdos humle kommer att sätta dem på ölkartan. Det är helt enkelt inte kaxigt att göra välhumlad öl längre, man måste istället göra det bra. Men många bryggerier verkar inte kunna se det, och få kommer ens i närheten av bra amerikanska varianter som till exempel Lagunitas.

Ett bryggeri behöver sin egen stil för att bli intressant. Det är naivt att slå upp portarna med ambitionen att ha en ipa, en dubbelipa, en trippelipa, en pilsner, en porter och en veteöl och tro att man kan göra allt bra. Den lokala bryggpubens ipa är inte längre mycket mer intressant än en stor stark.

Därför är jag numera skeptisk mot nya bryggerier.

Men det finns som så ofta redan en motaktion. Stockholmska Omnipollo är ett bra exempel på det med sin säregna stil och den utmärkta ölen Leon. Och när jag springer på Brekeriets Saison och tar mig ett par stora klunkar känns det som att de nya skåningarna också är där. Härligt!

Doften av jäst slår inte emot mig, den snarare lägger sig som en våt filt över näsan. Det doftar syrligt av jästen, och jag känner aningar av diskmedel, traktordäck och sensommarväxtlighet. Lovande.

Första klunken är tjock, men frisk och på gränsen till sur. Men en precis lagom dos sötma balanserar upp det. Det smakar lite torr skosula, jäst, jord och övermogna frukter. Eftersmaken rullar in torr och träig. Aningar av järnmalm. Fylligt.

Den här drycken slank ner i ett rasande tempo. Precis så här ska en saison smaka! Jag ser glatt fram emot fler flaskor från Brekeriet, bland annat har jag hört (läst) fina saker om deras cassis.

Fyra och en halv skåning av fem möjliga. Vi går en ljus framtid till mötes.

Brekeriet Saison (nr 89686), 40 kronor på systemet.

Midtfyns jule stout (11310)

Du trogna läsare av Gödsvinet har säkert inte kunnat undgå en viss återhållsamhet i entusiasmen inför den stundande julen. Jag kan ha kallat högtiden saker som ”förhärdat vidrig” och ”den mest motbjudande av alla helger”. Kanske är det så att jag kallat julen för ”ett brinnande helvete av fet mat, dålig musik och tindrande jävla ögon”. Jag tänker inte förneka den möjligheten. 

Nu så står den likväl inför dörren och det är för sent att låtsas som om man inte är hemma när den knackar. Det enda sättet att möta eländet är att ge sig hän på sådant sätt man kan. Omfamna fanatismen. 

Kanske beror det på ålderns sentimentalitet, kanske beror det på de 7,6 procenten alkohol i en dansk öl men jag tänker att det inte behöver bli så illa. Det finns ju hjälp att få för att ta sig igenom decembers prövningar och på bilden ser du en del av denna hjälp. 

Det är en öl svart som natten i en liten by på Fyn. Midtfyns jule stout är en rått maltig öl som smakar av kornmalt och inte mycket mer. Det är förstås en smak som täcker hela kartan från choklad till råolja. 

Midtfyns jule stout är en kraftfull öl men smaken är varken kryddig eller särskilt spretig, som julöl av någon anledning annars ofta är. Framför allt är den inte söt. 

Som med all julöl är den direkt olämplig att dricka till julmat men med en sådan här i var ficka så kan varje tomte vara glad.

39,90 kronor på systembolaget, nummer 11310 i katalogen

3 alver av 5 möjliga 

Fläsk och fascism

 

Den fascistiska rörelsen har haft ett par dåliga dagar i Sverige. 

Ett gäng sverigedemokrater visade sig på en skakig filmupptagning vara precis den typen av mentala kalhyggen som deras politik givit oss anledning att tro de var. Inga stora överraskningar men det var ändå ett glädjande klargörande. 

Eftersom vi här på Gödsvinet förhåller oss helt opartiska till partipolitiken tänker vi inte göra några billiga poänger på fascisternas olycka eller ens yttra några nedsättande omdömen om de 339610 idioter som röstade på dem i det senaste riksdagsvalet. Vi står över sådant 

Istället tänker vi diskutera ett ämne som ligger gödsvin nära: Fläsk. Fläsk är ett centralt inslag i den enigma lindad i en gåta som är den sverigedemokratiska begreppsvärlden.

Det verkar vara varje sverigedemokrats bestämda uppfattning att konsumtionen av just fläskkött är hotad. Ursprunget till hotet ligger i att det finns allt fler människor i vårt land som inte äter detta kött.

Min reaktion på samma konstaterande är att det blir mer skinka över till mig. Vem tänker fel här?

Tror sverigedemokraterna vidare att även nötköttet är hotat på grund av förekomsten av vegetarianer? När jag tänker på det så tror jag faktiskt de tror det. I tider som dessa är det en tröst att det i brist på rationalitet åtminstone finns en logik i vansinnet. 

Hur kan någon tro att konsumtionen av fläskkött är hotad? Statistiken är åtminstone inte på deras sida. Vi slaktar och äter upp fler grisar än någonsin tidigare. Det finns bitar av gris på ställen du aldrig skulle kunna tänka dig. Det djurets kött omger oss alla. Vi lever i en tid inlindad i bacon. 

Frågan om fläsk tangerar en annan fråga viktig för fascisterna. Det är frågan om jul. Precis som fläsket är hotat trots att det finns mer av det än någonsin så tror de att julen är hotad trots att vi börjar fira den i oktober nu för tiden. 

Julen sveper in allt tidigare på hösten för varje år som går och inför klimax i december är landet fullständigt impregnerat av en nejlikedoftande balsameringsvätska av tända ljus, halmbockar, inomhusträd och jesusfigurer av plast.

För att inte tala om fläsk. Julen är fläskets Woodstock, år efter år. 

Nej, det har inte varit lätt för våra fascister de senaste dagarna. Problem som hopat sig måste dock betraktas som obetydliga i jämförelse med deras problem att skapa en realistisk bild av den verklighet som vi fått inse att vi nu delar med dem. 

Från där jag sitter kan jag skymta den nybyggda Zlatan Ibrahimovic arena i Solna. Mannen som gav arenan dess egentliga namn igår kväll är enligt sverigedemokraterna inte svensk. De svenska fascisterna har verkligen haft ett par dåliga dagar och jag önskar dem många fler i framtiden

Blossa 12 yuzu ingefära (76300)

Att recensera årgångsglöggen från Blossa har kommit att bli en av våra finaste eller åtminstone längsta traditioner här på Gödsvinet. Hösten 2010 kunde vi recensera det årets saffransglögg och samtidigt ge en ganska heltäckande historik över fenomenet årgångsglögg.

Förra året kunde vi presentera Blossas djärva satsning på petrokemiska smakhöjare och hur du går vidare med grupptalan mot Altia då du lurats att testa den. Ni som uppskattade de föregående årens smakprovning och som fortfarande är med oss har säker sett fram emot årets årgång.

Den årliga glöggen från Blossa har aldrig ryggat tillbaka för det okonventionella och den sista konventionen är i och med 2012 års upplaga bruten. 

Blossa 12 är glöggen som tar det geniala greppet att inte alls vara en glögg. När jag tänker på det är det helt obegripligt att ingen tänkt på det förut. Blossa 12 är för cool för glögg. 

Vad är då Blossa 12? Varje försök att ge den en etikett gör den lite tråkigare så varför inte bara likna dess citruskaraktär vid något ur en juicebox som jäst bakom ett element på sluten beroendeklinik? Kanske kan vi drista oss att jämföra dess kryddighet med halsbrännan den där morgonen du bestämde dig för att aldrig mer dricka 11 whiskey sour på samma kväll? Längre än så vill jag inte gå. Det skulle kunna förstöra illusionen. 

94 kronor på systembolaget, nummer 76300 i katalogen

1 sushi av 5 möjliga