Många har hört av sig till gödsvinets vällingbykontor med envisa och stundtals upprörda frågor om kursen “Sånger om sprit“. Det är nu många månader sedan den 13:e lektionen och allmänheten är ett otåligt gäng. Alla kan dock koppla av nu, CSN kan börja betala och kunskapsspridningen kan gå vidare. Lektion nummer 14 inleds nu.

Den fjortonde lektionen kommer att göra en liten insats för att korrigera den ojämna könsfördelningen på kursen. Även om kvinnliga storheter som Jo Walston, Loretta Lynn och Wanda Jackson har avhandlats här sedan kursstarten för ett och ett halvt år sedan så dominerar männen. Det är något med långsamma sånger om dricka ensam som drar till sig skägg. Den fjortonde lektionen kommer att avhandla Mary Gauthier och hennes sång “I drink“, en sång om sprit.

Mary Gauthier utmärker sig dock även på andra sätt i detta sällskap av män i countrygenren. Hon är idag helt öppen med att hon tillhör en länge undangömd minoritet som har varit särskilt dold bland countrymusiker, en minoritet som förlöjligats, förtryckts och stängts ute från genrens finrum. Mary Gauthier är högskoleutbildad och hon bryr sig inte om vem som vet om det.

Att Mary Gauthier skriver sånger om sprit har nog mest att göra med att hon under många år var en praktiserande alkoholist, en identitet som countryfolket haft långt enklare att ta till sina hjärtan. Varför drack Mary? Det vet förmodligen Mary bäst själv men något med att växa upp i fosterhem i den djupa södern som homosexuell och minst lite för smart för sin omgivning gjorde att hon slutade dricka varannan vatten redan någon gång i tonåren. Jag antar att det bevisar att rika, vita män i medelåldern inte är de enda som har det svårt.

“I drink” är en sång om sprit som har precis allt. I själva verket kan vara den arketypiska sången om sprit. Den börjar så här:

He’d get home at 5:30, fix his drink
And sit down in his chair
Pick a fight with mama
Complain about us kids getting in his hair
At night he’d sit alone and smoke
I’d see his frown behind his lighter’s flame
Now that same frown’s in my mirror
I got my daddy’s blood inside my veins

Det är den gamla vanliga historien men det är sällan den berättas så här skickligt. Scenen utspelar sig kring ett av en miljon gulnande köksbord som slitna män av sina egna skäl valt att gömma sig från vardagen bakom. Fram till klockan halv sex varje dag är Marys pappa någon som inte blev något i ett samhälle där man ska kunna bli vad som helst. När han kommer hem och sitter ner i sin stol så kan han bli precis så mycket som får plats i en sexpack med öl. Den bärande raden är den om hur hon ser hans grin i skenet från cigarettändaren. Grinet säger att han är på en bättre plats och hon är på väg dit. Det är det sociala arvet. Sedan kommer refrängen:

Fish swim
Birds fly
Daddies yell
Mamas cry
Old men
Sit and think
I drink

Sådana äro sakernas tillstånd och om det finns något att göra åt det så har ingen berättat det för Mary Gauthier. Med precisionen i något minimalistiskt, japanskt versmått skär hon ner sanningen i sina minsta beståndsdelar och det är lika vackert som skrämmande. Sedan följer den andra versen:

Chicken TV dinner
6 minutes on defrost, 3 on high
A beer to wash it down with
Then another, a little whiskey on the side
It’s not so bad alone here
It don’t bother me that every night’s the same
I don’t need another lover
Hanging ’round, trying to make me change

Den andra versen skulle inte ha kunnat skrivas av någon annan än Mary Gauthier. Den är för perfekt för det. Endast någon med hennes erfarenhet kan säga att alkoholism är mer än att sitta på en barstol med Merle Haggard och gråta i ölen. Alkoholism i Gauthiers tappning handlar om att stänga ner alla delar av ens liv som orsakar bekymmer och ersätta dem med sprit. Livet med spriten blir därför precis så bekymmersfritt som hon beskriver det fram tills självbedrägeriet kan skönjas i den sista raden. Sedan kommer refrängen igen, med en liten sensmoral att ta med sig hem: 

Fish swim
Birds fly
Lovers leave
By and by
Old men
Sit and think
I drink

I know what I am
But I don’t give a damn

Det sammanfattar det hela. Mary Gauthier valde att spola kröken redan 1990 och förmodligen är inte sången så självbiografisk som man lätt tror när något är så bra. Det är en sång om sprit och en viktig lektion. Det här kommer på tentan.