Porterexperimentet, dnr GS 2013/01

Det uppmärksamma och trogna gödsvinet har antagligen inte heller noterat att jag aldrig skrivit någon ölrecension. Detta har jag låtit bli av den enkla anledningen att jag inte kan ett skit om öl. Som universitetsutbildad har jag naturligtvis svalt en försvarlig mängd men lika lite som fisken kan om havet kan alltså jag om öl.

Än mindre än vad jag kan om ljus öl, kan jag om mörk öl. Givet de tider vi lever i av ohämmat foodstagrammande tänker jag ändå, tvångsmässigt skriva om det. Valet av porter kommer av att jag under en längre tid föredragit lättare drycker i festliga sammanhang och vill ta ett steg utanför min comfort zone. En porter är nog det sista jag skulle dricka under annat än rent experimentella former.

För det här experimentets genomförande har jag införskaffat mig en flaska Imperial vanilla coffee porter från Ugly duck breweries. Intrycken redovisas ett sinne i taget.

– Doft av gamla tråg och insjunken fåtölj

– Smak av utspädd men läskande söt tjära

– Med flimrande inre bilder av chesterfieldmöblemang och fläckade kartor över Madagaskar

Avgör själv om detta är bra eller dåligt. Jag är sammanfattningsvis inte odelat negativ.

Nils Oscar Rökporter (1473)

nils-oscar-rokporterOh, ljuva bensener! Aromater! Kolvätekedjor, svarta och glittrande! Trögt flytande likt ormar över stekhet sand, puttrande, tjäriga rännilar nerför strupen. Kallt metalliska, salmiak-anstrukna, likt morgonsmogen glidandes längs daggig asfalt, över rostande t-balkar, sotigt, svartnat tegel, spruckna skorstenar som långsamt, nästan motvilligt, utpustar bolmande rökar. Det är postindustriellt vackert – i vart fall för en f.d. industriare (då i bemärkelsen en som lyssnar på sk. industrimusik) – men framförallt ytterst njutbart. Efter en smärre epifani inför ett glas Aecht Schlenkerla Maerzen, när ju avd. Bromma en viss faiblesse för rökig öl, och Nils Oscar rökporter kan vara en av de krutigaste i denna genre som vi hittills hittat. Vackert makar humle på sig, fint inramar malten allra lättast knäckigt den vackert tjäriga torvigheten, ej längre förbehållen maltwhiskyn. Men framförallt visar lakritsen framfötterna, den skälver, riktigt osar, som en kall, våt vinternatt.

Fyra omvändelser av fem. Nr 1473 på systembolaget.

Epic First Batch

epic-first-batchEpic first batch skulle i korthet kunna beskrivas som en vanlig Epic (dvs. en Armageddon), till vilken man adderat en släng fatkaraktär och en grabbnäve skarpa, löviga humletoner. Och varför inte? För allt sammantaget är Epic first batch en gradvis förfining av Epics IPA, och behöver ingen vidare introduktion än så; trots närkontakt med ek och ett uns mörkare malt är det ingalunda någon 400 pound monkey. Därmed inte sagt att det inte är en utmärkt öl, för det är det, kanske speciellt för de som uppskattar en fyllig, efterhängsen efterbeska.

En tiondels chihuahua under fyra våta hundar av fem. Finns inte på systembolaget.

S:t Eriks & Mathias Dahlgren oktoberfest (11238)

mathias dahlgren

Vad gör en oktoberfestöl? Ingen vet och det är tur för Mathias Dahlgren. Han har ingen aning. 

Det finns en historia om oktoberfestölen, hur den blir till och varför. Det finns dock ingen beskrivning av hur den ska vara. Man ska veta det, innan man dricker S:t Eriks och Mathias Dahlgren oktoberfest. 

Här kommer nästa fråga: Vem är Mathias Dahlgren? Jag är rätt säker på att det är ett namn men om det inte tillhör den där rödhåriga killen som drack tändvätska så att det rök ur munnen i högstadiet så vet jag inte vem det är. 

Ok, så det är en kock, är du stolt nu?

En oktoberfestöl kan se ut hur som helst om man bara håller sig borta från München. Mathias Dahlgren ska nog akta sig för att visa sig ens söder om Donau. Om folket på Theresienwiese får reda på vad han kallar oktoberfest så kommer han att rätt snart finna sig i fel ände av en Maibaum.

Denna öl ser till att börja med inte inte som något man kan dricka i tyrolerhatt. Den har ingen skumkrona och du kommer aldrig leva att se en bayrare dricka en öl utan skumkrona. S:t Eriks och Mathias Dahlgren oktoberfest är platt som en planka.

På S:t Eriks vis är smaken som tillsatt i efterhand, som två händer rakvatten istället för en dusch. Som smak sett är den dock väl vald, som en fruktig ale på essens. Det här går att dricka om man gör det någon annanstans än i södra Tyskland under någon annan tid än oktober.

Två Zingo av fem möjliga

16;90 kronor på systembolaget, nummer 11238 i katalogen 

Harvest Southern Hemisphere (11887)

sierra-nevada-harvestNär man suttit och jäst bra länge på tåget, ett tåg som varit försenat från första station, och man på högst svenskt – eller kanske högst osvenskt – sätt hållit sig långt borta från de svala, buteljerade njutningar som finns i restaurangvagnen, när man då sedan kommer till busshållplatsen och ser att ens transport just rullat ut, och nästa inte åker förrän evinnerliga tider senare (tjugo minuter), ja, då börjar det dra lite i benen, tungan känns torr, och man undrar om det inte är dags att fukta strupen. Ibland är då livet så vist anordnat att det finns ett lämpligt ölsjapp inom hanterligt avstånd. Ett scenario ungefär som detta utspelade sig för avd. Bromma vid en nylig resa. Törstiga i hågen stegade vi in på ett föredömligt välplacerat vattenhål och beställde snabbt och utan tvekan den första öl som vi inte kunde påminna oss tidigare ha druckit. En från Sierra Nevada – säkert, men ändå med potential. Det var omedelbart uppenbart att man hade fått en bomb i glaset, rejält, rivigt humlig, med långa salmiak-örtiga toner och en ytterst sparsam maltig sötma. Ystert dansade en metallisk efterklang över tungan, med en släng terpener och lövalkoholer som hade nån gått med machete genom lövverk och slängt gräsklipp omkring sig. Glaset var av nödvändighet men ändå med stor njutning fort tomt, och sålunda stärkta satt avd. Bromma och smackade på en god humlighet i munnen hela vägen hem på bussen.

Fyra busshållplatsöl av fem. Nr 11887 på monopolet.

Underdog

underdogVisst finns det nåt njutbart med enkel pilsner: besk, läskande, rak och rättfram fylla på klassiskt manér. Pilsner Urquell och en del andra tjeckiska brygder håller fanan högt för denna öltyp, och de gör det väl, på gränsen till att man undrar om det egentligen finns någon ledig nisch för fler öl i denna stil. Kanske för en öl som subverterar eller återuppfinner pilsnern. Underdog (från Slottskällans bryggeri) är dock inget av detta, den gör det den ska men väldigt lite därutöver, rätt anonym som den standardpilsner den är. Kanske är den en av de obesjungda hjältar som sliter natt och dag med dygden som enda belöning. Jag vet inte, och i all ärlighet tror jag inte att jag kommer göra mig omaket att ta reda på det heller. Som en bekant en gång sa, om någon så är världens finaste människa på insidan hjälper det inte mig om jag inte märker det.

Två pinnebergare av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

München i Stockholm

munchen i stockholm

Det har nu gått nästan två månader sedan jag kom ner från mitt tak i centrala München för att återvända till Stockholm och Vällingby. Mina månader i Oberbayern ger mig ett nytt perspektiv på de oktoberfestöl som sedan alldeles nyligen har dykt på Systembolaget. Ett litet stycke München har kommit hit och jag är glad för det. Åtminstone tror jag det. 

Från min terass i München kunde jag se skorstenarna på både Spatens och Löwenbräus bryggerier. I butikerna fann man alla ölen från de sex stora Münchenbryggerierna men ganska lite annat. Det är dessa öl som får serveras på Theresienwiese under oktoberfesten och det är dessa öl jag mötte i en undanskymd del av systembolaget i Vällingby tidigare idag. 

Vanligtvis möter jag oktoberfestölen som ett välkommet bidrag till systembolagets kategori för smakrik, ljus öl från södra Tyskland. Det är ingen slump att jag valde att bo i München och inte, låt säga, Düsseldorf, Frankfurt eller Köln. Nu när jag har bott där kan jag dock inte se på ölen på samma sätt. Kanske har festen i oktoberfestölen gått förlorad. 

I själva verket tror jag att tiden i München gjort att jag omvärderat själva festen också. I de akademiska kretsar där jag verkade och umgicks var oktoberfest föga mer än en bra anledning till stanna i huset vid någon av de alpsjöar där alla lektorer och professorer verkade bo av anledningar oklara för en utlänning.

Även om jag kan uppskatta att dela en stad med bokstavligen miljoner kraftigt berusade män i läderbyxor lika mycket som vem som helst så kan jag också förstå kollegornas inställning.

I själva verket skulle jag vilja gå så långt som att säga att den som vill fira oktoberfest på plats i München bör resa dit i maj. Låt inte namnet på evenemanget lura dig, du kan dricka precis hur mycket öl som helst, året runt. Om du undrar varför maj så råkar det bara vara en rätt behaglig sommarmånad i München.

Om det är just de skrålande männen i lederhosen eller de ölrapande kvinnorna i dirndl som du är ute efter så finns det alla möjligheter i världen att då dela en stund med dem också, i någon av Münchens större ölhallar.

Mest oktoberfestmässig av ölhallarna är nog det klassiska Hofbräuhaus, ett stenkast från Marienplatz. Om du går dit så får du förstås också en betydande dos japaner med dåligt ölsinne och amerikanska ungdomar som jobbar på att ta igen det som lagstiftarna där hemma berövat dem genom att sätta åldersgränsen vid 21. Det får du, å andra sidan, även om du åker till den faktiska oktoberfest.

Om du tvingar mig att rekommendera en ölkällare så kommer jag att dra en lans för Augustinerbräus biergarten och ölkällare på Arnulfstraße, alldeles nära busstationen vid Hackerbrücke. 

Nu är jag inte längre ens i närheten av Hackerbrücke eller någon annan del av Bayerns huvudsstad men jag sitter här i Vällingby och dricker en lite för varm Hofbräu oktoberfestbier.

Är det för tidigt att minnas? Hur lång tid skall ha passerat innan man kan tänka tillbaka på doften av lera i Englischer Garten i mars? När är det skäligt att minnas ljumma kvällar på promenad nerför Schellingstraße? Tidiga morgnar i löparspåren i Olympiaparken? S-bahn mellan Hauptbahnhof och Pasing? När är det tid för att minnas ölen i München?

Jag tror att det är dags nu.  

Bombardier (1529)

bombardierDet var ett ölhak, just där runt alpernas fotknölar i Italien, som vi brukade gå till för att de serverade en sån trevlig, spännande öl – Bombardier. Kontexterna skiftar, som bekant. I svensk sommarsol ter sig Well’s Bombardier som mycket, men kanske inte just spännande. Kanske var det inte till dess fördel att man läskat sig med en Epic IPA just innan avfärd hemifrån. Kanske var det helt enkelt för soligt – öl från brittiska öarna avnjuts nog ofta bäst medans regnet slår mot rutan, dimman och duggregnet slåss om herraväldet, och moln korvar sig över himlen i trängsel.

Jag lutar dock åt att Well’s Bombardier helt enkelt är lite för väl avrundad, utan hörn eller vassa kanter, bett, skärpa, eller sting. Den svagt humliga maltigheten övergår sömlöst i en svagt maltig humlighet, enstaka kolsyrebubblor hänger lealöst i glaset, och bristen på motstånd i drickandet är påtaglig – man undrar stundtals om man dricker eller bara andas. Det är ingen påträngande öl, Well’s Bombardier. Likväl har jag svårt att tycka riktigt illa om den, den är absolut inte dålig på något sätt, bara heller inte märkbart bra.

Två och en halv utandning av fem möjliga. Nr 1529 på monopolet.

Hoptimum (11886)

hoptimumMan kan ju inte ta ifrån Sierra Nevada att de gör trevlig öl, deras pale ale var ju en av ens tidigare exponeringar för öl med aningen mer Humulus lupulus (kanske bättre känd som humle) än det man dittills varit född & uppväxt på. Och visst är Hoptimum juste – man sitter där med en näve exotiskt blommiga, aromatiska och trevliga humleatomer i munnen, lite sött utan att dra för mycket åt torkad frukt, och tungroten vecklar sig kring en enveten beska. Men nog känns det lite som att man klonat IPA tills man undrar om det finns några telomerer kvar alls, eller om hela konkarongen ska ramponera vid nästa celldelning. Som ett tankeexperiment skulle man kunna ponera att den här ölen bryggts av ett skalbolag till Spendrups eller nån annan traditionell bryggare av blasköl, dricka ölen som vore den en produkt av konsumentpaneler och minsta motståndets väg, av medelvärden och precis lagom annorlunda design. Man kommer dock farligt nära någon slags strävan efter objektivitet där, med den typen av, tja, närmast påtvingat inverterade blindtester, kanske hade det varit bättre att föreställa sig att den var bryggt av några danskar eller möjligt norrmän, som vill ta 55 spänn flaskan för ölen? Någonstans bland allt detta finns nog en fin tanke, och medan man letar sig mot den, kan man ju trots allt ha det sämre än att dricka en Hoptimum, så blir vägen i vart fal njutbar, om nu målet förblir fjärran.

Tre komma trettiofem tillkrånglanden av trots allt fullt drickbar IPA. Nr 11886 på bolaget.

Mikkeller Spontanpeach

mikkeller-spontanpeachBrewdog Stockholms sortiment innefattar dock mycket annat utöver aningen söta öl, och avd. Bromma passade på att nära sitt långtida, envetna intresse för spontanjäst öl. Mikkellers spontanpeach (bryggd av belgiska De Proefbrouwerij) får väl sägas vara kanonisk inom denna aningen speciella genre, lite som en snällare variant av Oud Beersels Oude geuze, med den vanliga doften av förfall och förödelse, torr, jordig, och karsk i smaken, ett förstrött tuggande på astrakan och ekplankor. Det är en kärleksförklaring till äppelkarten som kanske förvånar den som väntar sig en reguljär stor stark, eller ja, något som överhuvud taget påminner om det vi brukar kalla öl, men det är inte dåligt. Däremot är det kanske fortfarande mer speciellt, udda och intressant snarare än direkt bra. Men skam den som ger sig – spontanbryggd öl förblir något avd. Bromma mot bättre vetande fortsätter prova sig igenom.

Tre surkartar av fem. Finns inte på bolaget.