Löwenbräu triumphator

 

Lowenbrau triumphatorEn kort promenad nerför Dachauer strasse för mig till Löwenbräus ölkällare och den intilliggande ölträgården. Om jag skulle göra den promenaden nu istället för att sitta här och skriva detta så skulle jag se flera stora affischer som annonserar årets starkbier-festival. Affischnamnet bland dem är Löwenbräu triumphator och den är så av en anledning.

Löwenbräu triumphator är en dubbelbock skapad att leda andra dubbelbockar.

Ölen är förstås bryggd här i centrala München precis som all öl från de stora Münchenbryggerierna. Ett krav för att få sälja sin öl på Oktoberfest är att den tillverkas inom stadsgränsen vilket innebär att det ligger sådär ett halvdussin riktigt stora ölfabriker mitt inne i stadskärnan. När vinden vill kan man känna doften av maltad spannmål.

Kanske stannar jag här.

Löwenbräu är alltså en av de fabrikerna och inför att jag reste hit var det kanske den som jag var minst intresserad av. Jag minns dålig folköl med lejon på burken och den ärligt talat rätt oinspirerande ljusa ölen av enklare slag som ensam representerar dess namn på systembolaget.

Löwenbräu är dock långt mycket mer och få öl visar det bättre än triumphator.

Tirumphator är en kraftfull dubbelbock med smak av torkad frukt och karamell men till skillnad från en del dubbelbockar så är smaken samlad, harmonisk och övertygande.

Den saknar helt spritsmak vilket också är mer än man kan säga om vissa andra dubbelbockar. Istället är det ölens alldeles naturliga maltighet som kännetecknar smaken.

Jag kanske tar en kort promenad nerför Dachauer strasse.

Finns inte på systembolaget

Fyra ceasar av fem möjliga

Tegernseer hell

Tegernseer hell

Denna ljusa öl från byn Tegernsee vid sjön Tegernsee sådär fem mil söder om München är en kuriositet och av många olika anledningar.

Den första av dem är nog färgen. Tegernseer hell är onekligen mycket ljus, ser väl ut ungefär som en rätt genomsnitlig alkoholfri cider från valfri svensk livsmedelsbutik.

Vad som är än mer intressant är att den dessutom smakar ungeför som någonting från läskhyllan i en sådan butik.

Ölen är inte söt utan snarare torr och kolsyrig men det finns en rund smak av fruktsoda. Varken den eller någon annan smak tar dock överhanden och det bestående intrycket av ölen är att den har mycket lite smak alls.

Detta är alltså den andra ölen av två i Gödsvinets bayerska kartläggning som har en mycket diskret smak. Vad kommer sig detta av. En tanke är förstås att viss bayersk öl smakar som vatten eftersom man dricker den som vatten. Till maten, till fotbollen, till övertiden på jobbet och så vidare.

Även om vissa storföretag här i München har kommit att reglera konsumtionen av öl under arbetstid så verkar det exempelvis snarast vara betraktat som berömvärt om en 16-åring släcker törsten med en öl istället för en läsk full med socker och färgämnen under skoldagen.  

På mitt campus serverar studentrestaurangerna öl till dagens brickluncher och det är ingen som bryr sig om att kategorisera öl efter alkoholhalt. Kanske stannar jag här.

Om kulturen skulle ta en vändning mot det mer restriktiva så kommer vi ändå alltid ha Tegernseer hell, jag är rätt säker på att den går att klassificera som läsk.

Finns inte på systembolaget

Två sekt av fem möjliga

Augustinerbräu München lagerbier hell

augustiner

Det är en mörk och kall kväll någonstans mellan centralstationen och den olympiska parken i München. Detta är ölbryggandets kärnland och blotta tanken på hur många öl det finns att kartlägga där ute i mörkret gör mig svag. Det är lika bra att börja med en gång och varför inte göra det med Münchens allra äldsta bryggeri.

Bryggeriet Augustiner är enligt etiketten och en del litteratur som jag har konsulterat tydligen etablerat redan 1328 vilket låter som ett bra år för ölet och ett bra år för pesten.

Bryggeriets placering precis söder om centralstationen visar att det odlar sina traditioner med hjälp av de alldeles särskilt medeltida vanor och instinker som münchenborna ger uttryck för i de kvarteren.

Något särskilt bra öl blir det dock inte. Åtminstone har de fullständigt försummat att hälla någon i min flaska med Augustinerbraü lagerbier hell. Detta är en mycket tunn soppa som jag ärligt talat inte vet vad jag ska göra med. En tanke som jag hade var att hälla i en skvätt med kalk och mineralrikt bayerskt kranvatten för att se om det skulle smaka mer.

Smaken, som den är nu, lyckas med att ta slut snabbt så snabbt att man måste fråga sig om den någonsin började. Jag känner ingenting utom tomhet. Detta är inte bra.

Finns inte på systembolaget och kanske ingen annanstans heller.

1 pensionsbesked av 5 möjliga 

O’Hara’s Irish Red (89455)

oharasFrån Carlow-bryggeriet på Irland kommer denna red beer, anspråkslös, men trevlig. En del röda öl blir aningen å den söta sidan, men inte O’Hara’s, inte. Nej, den är torr och rejält besk, lätt maltig, med en lång efterbeska. Det drar lite åt ale-hållet, och karamellmalt gör sitt till, utan att ölen för den skull blir knäckig eller söt. Icke desto mindre är det helt klart inte någon tungviktare – det här är en utpräglad session-öl, som kan drickas i stort antal utan att trötta gom eller lever, god men okomplicerad i smak, och med bara 4.3% alkohol.

Tre och en halv trevlig öl-session av fem möjliga. Finns i systembolagets beställningssortiment, nr 89455.

 

St Bernardus Prior 8 (89246)

prior-8St. Bernardus Prior 8 är en ganska belgisk öl, fast inte sådär utpräglat, vilket sannolikt förklarar varför den hittas här vid foten av de italienska alperna, där karaktärsstark öl inte alltid står så högt i kurs. Det är dock en schysst belgisk dubbel, mörk och maltig, om återhållet så, mellansöt – mindre så, och med ett visst riv när det kom med en aning bottensats i andra glaset – ett tydligt tecken på att den faktiskt är refermenterad på flaskan. Mjae, mjäe. Tror hellre jag tar en röd Chimay eller en Rochefort 6, om det ska va dubbel.

Två och en halv dekadent munk av fem. Finns i systemets beställningssortiment, nr 89246.

 

 

 

Brekeriet Cassis

IMG_7495

Brekeriet igen alltså. Cassis dök upp på systembolaget i fredags, och idag är det slut överallt (nåja, 15 kvar på hansa i Malmö i skrivande stund). Cassis är ölet som de blev kända för, och nu hamnade den alltså i min korg. Som namnet antyder är den bryggd med svarta vinbär.

Om det rådde någon tvekan så är det glaset till höger i bild som gäller. Jag slängde in en referensöl bredvid.

Jag går direkt på smaken. Det smakar svarta vinbär. Nästan som att dricka kolsyrat rödvin, fast med en alkoholhalt neråt 5%. Det är en riktigt sur öl, som en kriek (spontanjäst körsbärsöl) ungefär, men utan att nå upp i de extremare nivåerna. En torr avslutning med toner av marknära växtlighet skvallrar om att detta är en öl och inte saft. Munkänslan är stor, och de söt-sura smakerna av svarta vinbär vältrar sig runt i munnen.

Högst drickbart, och jag skulle säga att det är väldigt gott. För att vara en lambic-liknande öl har den en skyhög hinkabilitet.  Men det är svårt att se hur man plockar fram denna när man är sugen på en öl.

Tre och en halv buske av fem möjliga. Kanske lie för dyr för sitt eget bästa, men klart rolig att prova. Jag har fått hem en flaska av deras Brillant också, så vi får se om det kommer ytterligare en recension snart.

Kom, Armageddon, kom

armageddon

En gammal vän har återvänt till systembolagets hyllor. Det är så det känns. Det är två år sedan det Nya Zeeländska bryggeriet Epics Armageddon IPA svepte in i det tillfälliga sortimentet bara för att försvinna lika fort igen. En del av oss har saknat den ända sedan dess vilket förstås bara gör återseendet desto ljuvare.

Naturligtvis skrev Gödsvinet om Armageddon IPA redan 2011. Då såldes den i vad jag uppfattade som sin originalflaska på 50 cl. När den nu återvänder har flaska krympt till 33 cl men innehållet verkar vara detsamma. En fullvuxen IPA med en rik, fruktig smak.

Senast jag såg den var på Bishops Arms uppe på Mariaberget, jag befriade institutionen från  dess två sista exemplar.

Tidigare idag kunde jag i lugn och ro kliva in på systembolaget vid Brommaplan och fylla en korg med denna skatt. Jag hade sett fram emot det hela veckan.

Nu återstår bara att dricka den.

Judas

judasAv en eller annan anledning kunde Gödsvinet syd inte låta bli att låta denna flaska slinka ner i korgen, bredvid salami, pancetta, och ett otal andra delikata italienska varianter på gris och ko, och ett par andra öl. Men vi ska inte uppehålla oss vid anledningar. Vilken anledning som helst är en god anledning till öl, även om det förvisso finns öl man kan säga mer om, och öl man kan säga mindre om. Judas, från belgiska bryggarna Alken-Maes, kan sammanfattas som en något mer sötsliskig Leffe blonde, ungefär. Tyvärr är det inte en förändring till det bättre, men visst slinker den ner, och dess modiga 9.5% alkohol sticker inte ut alltför mycket.

Två och en halv förrädiskt stark öl av fem. Finns inte på systembolaget.

Birra Valsugana Lager

birra-valsugana-lagerAtt dricka italienska bryggarna Birra Valsuganas lager är att resa i tid och rum, till en tid innan mikrobryggare, otaliga humlesorter, och ständigt nya varianter på öl. En tid då en öl var en stor stark, med en enkel, rättfram beska, lite metallisk i eftersmaken, hyfsat kolsyrad, välfiltrerad, törstsläckande. God öl, men väldigt enkelspårig, öl man kan dricka många av utan att man tänker på smaken, som passar till sillen, eller fettstinn svensk husmanskost. Nåväl. Så här sitter man och dricker öl från ett italienskt mikrobryggeri som smakar som svensk starköl gjorde för 40 år sen, inget fel på det. Gödsvinet syds utsände var då denna dryck skulle inmundigas synnerligen begiven på öl, och det får sägas att behovet därav blev tillfredsställt. Likväl är det kanske inte helt lätt att breda ut sig om smaken. Nåja.

Tre stora starka av fem möjliga. Det finns dussintals öl på systemet som ytterst få människor skulle kunna skilja från Birra Valsuganas lager i en blindtest, så även om den inte finns i listan, är det kanske inte alltför mycket att begråta.

Monella

monellaEn opålitlig källa påstod att humle och marijuana är besläktade, och nog kan det  vara något nästan narkotiskt över öl som riktigt osar humle av bättre sort, i riklig mängd. Utan att vara någon utpräglad humlebomb är Monella ändå en mycket trevlig bekantskap, aningen söt, men med en schysst beska, och med en rik arom som skvallrar därom. Örtigt, fruktigt humlig, är den mycket behaglig att långsamt sörpla i sig, eller bara sänka i stora, djupa klunkar. Efterbeskan är nästan den mest njutbara biten, man kan sitta många långa fina ögonblick och njuta sig igenom djupgröna nyanser av humle. Nej, trots initial skepsis (då bryggarna Birra Amiata tidigare levererat en aningen blek porter och en rälig citronblask) blev Gödsvinet syd glatt överraskade av denna friskt skummade ale-lager. Bra så!

Tre och en halv humlestör av fem. Det får nog bli ett par flaskor till av den här. Finns inte på systembolaget, men har ni vägarna förbi Italien, kanske ni springer på den.