alkohol

International arms race

av Jonas

”Nyanserad, kryddig, fruktig smak med inslag av blodgrape, enbär, fläder, pomerans och örter”. Så beskriver systembolaget Flying dogs international Arms Race, Zero IBU IPA. En mix mellan samarbete och batalj mellan bryggerierna Brew Dog och Flying dog på varsin sida om atlanten.

En bättre beskrivning hade varit ”Sötsliskig doft av rengöringsmedel, parfym och dagsgammalt julbord. Avslagen smak med toner av terpentin, apelsin och vansinne”.

Brew Dog och Flying dog är två ytterst kompetenta bryggerier. IPA är som bekant en extra besk typ av öl, IBU är måttenheten för hur besk en öl är, och zero är engelska för noll. En obesk IPA alltså. Det visar sig vara en precis så bra idé som det låter. En fruktansvärd häxbrygd som inte kommer längre än till den första klunken innan jag beslutar att den ska få bli ett med leran igen.

International Arms Race, 11748 på systemet. Ett typiskt exempel på en öl som är gjord mer för att vara rolig än god, och den blev inte ens rolig. En sjunkbomb av fem möjliga.

Pripps extra stark (1296)

av Johan

Är detta en öl eller ett självmordsförsök? Det är något alla måste fråga sig själva när de öppnar en flaska Pripps blå extra stark. För min del är det förstås ännu ett offer för folkbildningen. Människorna måste få veta om när jag öppnade denna öl så att det aldrig ska behöva hända igen. 

Senast jag drack denna öl var på en fest som hölls i en tvättstuga, det var någon gång i mitten på 90-talet. Vid ungefär samma tid mördades 800 000 människor i det lilla Östafrikanska landet Rwanda. Oavsett hur allvarligt jag tar öl i allmänhet och äckliga öl i synnerhet så kan jag inte jämföra de två händelserna. 

Ändå kan jag inte låta bli att reflektera över att vi nu äntligen har fått till en svensk rättegång mot en person som är misstänkt för att ha deltagit i massmordet samtidigt som Pripps blå extra stark har fått fortsätta att härja fritt ända sedan dess. Varje dag öppnas en ny flaska Pripps blå extra stark. 

Hur den smakar? Vilken fråga. Du vet hur vansinnigt äcklig vanlig Pripps blå är? Pripps blå extra stark är inte dubbelt så äcklig och inte heller tre gånger så äcklig. Pripps blå extra stark är så mycket äckligare än så, äcklig bortom all matematik.

Pripps blå extra stark har ingen smak utöver äckel.

8,90 kronor på systembolaget, nummer1296 i katalogen

Hoppas du inte förväntar dig ett betyg.  

Brekeriet Saison

av Jonas

Brekeriet hade gått mig helt förbi. Ett litet bryggeri som öppnat ute på den skånska slätten, helt utan Gödsvinets vetskap. Nåväl, som tur är hade den övriga ölnördbloggosfären öronen med sig, så efter lite påläsning är jag på banan igen.

Mikrobryggeritrenden har gjort stora framsteg i Sverige på sista tiden. Men i och med att varje medelstor svensk stad får ett bryggeri urvattnas också intresset. Det börjar bli ointressant att se ytterligare ett stadsbryggeri ploppa upp med ambitionen att göra en amerikansk pale ale i tron om att en överdos humle kommer att sätta dem på ölkartan. Det är helt enkelt inte kaxigt att göra välhumlad öl längre, man måste istället göra det bra. Men många bryggerier verkar inte kunna se det, och få kommer ens i närheten av bra amerikanska varianter som till exempel Lagunitas.

Ett bryggeri behöver sin egen stil för att bli intressant. Det är naivt att slå upp portarna med ambitionen att ha en ipa, en dubbelipa, en trippelipa, en pilsner, en porter och en veteöl och tro att man kan göra allt bra. Den lokala bryggpubens ipa är inte längre mycket mer intressant än en stor stark.

Därför är jag numera skeptisk mot nya bryggerier.

Men det finns som så ofta redan en motaktion. Stockholmska Omnipollo är ett bra exempel på det med sin säregna stil och den utmärkta ölen Leon. Och när jag springer på Brekeriets Saison och tar mig ett par stora klunkar känns det som att de nya skåningarna också är där. Härligt!

Doften av jäst slår inte emot mig, den snarare lägger sig som en våt filt över näsan. Det doftar syrligt av jästen, och jag känner aningar av diskmedel, traktordäck och sensommarväxtlighet. Lovande.

Första klunken är tjock, men frisk och på gränsen till sur. Men en precis lagom dos sötma balanserar upp det. Det smakar lite torr skosula, jäst, jord och övermogna frukter. Eftersmaken rullar in torr och träig. Aningar av järnmalm. Fylligt.

Den här drycken slank ner i ett rasande tempo. Precis så här ska en saison smaka! Jag ser glatt fram emot fler flaskor från Brekeriet, bland annat har jag hört (läst) fina saker om deras cassis.

Fyra och en halv skåning av fem möjliga. Vi går en ljus framtid till mötes.

Brekeriet Saison (nr 89686), 40 kronor på systemet.

Midtfyns jule stout (11310)

av Johan

Du trogna läsare av Gödsvinet har säkert inte kunnat undgå en viss återhållsamhet i entusiasmen inför den stundande julen. Jag kan ha kallat högtiden saker som ”förhärdat vidrig” och ”den mest motbjudande av alla helger”. Kanske är det så att jag kallat julen för ”ett brinnande helvete av fet mat, dålig musik och tindrande jävla ögon”. Jag tänker inte förneka den möjligheten. 

Nu så står den likväl inför dörren och det är för sent att låtsas som om man inte är hemma när den knackar. Det enda sättet att möta eländet är att ge sig hän på sådant sätt man kan. Omfamna fanatismen. 

Kanske beror det på ålderns sentimentalitet, kanske beror det på de 7,6 procenten alkohol i en dansk öl men jag tänker att det inte behöver bli så illa. Det finns ju hjälp att få för att ta sig igenom decembers prövningar och på bilden ser du en del av denna hjälp. 

Det är en öl svart som natten i en liten by på Fyn. Midtfyns jule stout är en rått maltig öl som smakar av kornmalt och inte mycket mer. Det är förstås en smak som täcker hela kartan från choklad till råolja. 

Midtfyns jule stout är en kraftfull öl men smaken är varken kryddig eller särskilt spretig, som julöl av någon anledning annars ofta är. Framför allt är den inte söt. 

Som med all julöl är den direkt olämplig att dricka till julmat men med en sådan här i var ficka så kan varje tomte vara glad.

39,90 kronor på systembolaget, nummer 11310 i katalogen

3 alver av 5 möjliga 

Blossa 12 yuzu ingefära (76300)

av Johan

Att recensera årgångsglöggen från Blossa har kommit att bli en av våra finaste eller åtminstone längsta traditioner här på Gödsvinet. Hösten 2010 kunde vi recensera det årets saffransglögg och samtidigt ge en ganska heltäckande historik över fenomenet årgångsglögg.

Förra året kunde vi presentera Blossas djärva satsning på petrokemiska smakhöjare och hur du går vidare med grupptalan mot Altia då du lurats att testa den. Ni som uppskattade de föregående årens smakprovning och som fortfarande är med oss har säker sett fram emot årets årgång.

Den årliga glöggen från Blossa har aldrig ryggat tillbaka för det okonventionella och den sista konventionen är i och med 2012 års upplaga bruten. 

Blossa 12 är glöggen som tar det geniala greppet att inte alls vara en glögg. När jag tänker på det är det helt obegripligt att ingen tänkt på det förut. Blossa 12 är för cool för glögg. 

Vad är då Blossa 12? Varje försök att ge den en etikett gör den lite tråkigare så varför inte bara likna dess citruskaraktär vid något ur en juicebox som jäst bakom ett element på sluten beroendeklinik? Kanske kan vi drista oss att jämföra dess kryddighet med halsbrännan den där morgonen du bestämde dig för att aldrig mer dricka 11 whiskey sour på samma kväll? Längre än så vill jag inte gå. Det skulle kunna förstöra illusionen. 

94 kronor på systembolaget, nummer 76300 i katalogen

1 sushi av 5 möjliga

Alkoholister utan gränser

av Johan

Jag fann mig alldeles nyligen tvungen att gå igenom mitt personliga arkiv vilket är något jag inte gör om jag inte är just tvungen. Eftersom arkivet är organiserat i enlighet med en sedan länge död muntlig tradition hittar jag nästan aldrig det jag söker. Det gör dock inte så mycket när man hittar en så fin lapp som den på bilden.

Lappen i fråga sändes från Lund till mig i Kalifornien som någon sorts internationell solidaritetshandling. Internationell spritsolidaritet. Jag har berättat den här historien mer än en gång redan men den här gången har jag gjort mig besväret att fotografera lappen i fråga så jag drar den en gång till. 

En gång i en avlägsen forntid bodde jag i ett litet hus på prärien i Kalifornien. Jag var utbytesstudent och det är varje utbytesstudents öde att förr eller senare presentera sitt hemlands traditioner och seder för värdlandet, speciellt i USA där de är helt tokiga i sådant.

Jag var först inte road av tanken men så kom jag på att om jag blandar tillräckligt mycket snaps så kommer ingen att fråga efter köttbullar. Det var åtminstone vad jag trodde. 

På något sätt kom jag att stöttas i mitt värv av en person vi i brist på fantasi kan kalla Johan, som jag kände från den Blekingska nationen i Lund. Det var som om han insåg under vilka andefattiga och inte minst snapsfattiga förhållanden jag levde där på prärien strax utanför Sacramento. Han bestämde sig för att dela med sig av sitt överflöd. 

I en generös solidaritetsgärning skickade han mig en hel uppsättning hemmagjord essens att blanda snaps med. Detta direktbistånd stoppades tyvärr av vad jag förmodar var mycket förbryllade, amerikanska tulltjänstemän. Den andra laddningen, innehållande diverse torkade växtdelar, kom dock igenom.

Snapsen blev mycket lyckad och en stor personlig framgång på den fest där jag serverade den. Jag har medvetet dolt de två recepten på baksidan av lappen eftersom de nog inte bör spridas till icke-blekingar.

Festen i fråga är förstås en historia i sig. Jag hade tappat upp snapsen i tre plastdunkar om 1,75 liter vardera. De hade tidigare innehållit den typen av bourbon som man dricker om man bytt Lund mot ett litet hus på prärien och har svårt med omställningen.

Den färdiga snapsen hade också en färg som liknade den hos sådan bourbon, åtminstone för den som inte är någon stor kännare. Den som är en stor kännare dricker inte heller den sortens bourbon. Det var med andra ord upplagt för missförstånd.

Den sista gången jag såg flaskan med ”Johans taffelsnaps” var den på väg bort med två utbytesstudenter från Hong Kong vars kunskap om bourbon, snaps och alkohol  i stort var fullständigt obefintlig. Jag såg dem aldrig mer.

När jag tänker på det föreställer jag mig att minst en av dem vaknade upp ur malörtsruset flera år senare bara för att konstatera att han var svinfarmare och lokal förtroendevald för Sverigedemokraterna någonstans i Göingebygden. 

Eftersom jag hann pröva rätt mycket av snapsen själv vet jag inte om det var den festen som någon hittade en väska med golfklubbor. Alkohol är inblandat i nio av tio golfolyckor och detta var inget undantag. 

Det peggades upp vid det svåra 300-metershålet vid den öppna köksdörren och efter ett par halvhjärtade innebandyfösningar började golfbollar landa runt om i kvarteret. Polisen var där på mindre än tio minuter. De har en speciell larmkod för golffylla i Kalifornien. 

Detta är dock långt mer än vad någon behöver veta om en handskriven lapp jag precis hittade längst bak i ett köksskåp. Jag tror jag lägger denna historien till handlingarna nu. Förresten minns jag inte så mycket mer. 

Indslev hvede 5-pack (11714)

av Johan

Jag hade bara varit inne på Systembolaget på Nybrogatan i mindre än en minut när jag insåg att jag behövde ett fempack med dansk veteöl. Den stod där i den underliga lilla hyllan för små partier och den var helt enkelt oemotståndlig. Jag förstod direkt att den måste bli min. Jag har aldrig sett tillbaka, aldrig ångrat någonting. 

Indslev bryggeri är ett litet bryggeri på Fyn som har specialiserat sig helt på veteöl och varför inte. När jag nu tar sats för att förmedla intrycken från min första tid med Indslev hvede 5-pack så gör jag det utifrån en nyfunnen insikt att veteöl är allt man behöver. 

Deras Hvede IPA förenar syran i en veteöl med humligheten i en IPA för att skapa något som inte liknar någonting. Det är en veteöl per definition men i väldigt få andra avseenden. Huruvida det också är en IPA är mer än vad jag vågar uttala mig om. Saken är dock att detta brott mot naturen smakar riktigt trevligt. Som en mjukt fruktig, nästan söt öl med ett försiktigt veteölsnyp.

På samma sätt är deras Hvede bock en öl för någon som redan druckit alla bocköl som finns bara för att ifrågasätta ifall hen inte borde ha samlat på kulspetspennor istället. Indslev Hvede bock smakar som ingen av de andra och den kan ge en ny mening åt bocken som fenomen. Eller också bara startar den ett helt nytt. 

I ett så esoteriskt sällskap är Svanehvete den som står ut genom att vara en veteöl med veteölssmak. Precis som med alla de andra har den en fyllig men välrundad smak och precis som med de andra är den fruktig. I inget fall avser dock fruktigheten på den sortens offensiv skumbanan eller ananassmak som man kan råka ut för bland de tyska veteölen. Istället är det en mild tutti-fruttismak som hittar hem varje gång, oavsett ifall det är till en IPA, bock eller något annat.

Indslev hvede 5-pack är en trevlig produkt om än något besvärlig att smakprova och betygsätta. Men det är ju inte ditt problem. Framför allt är det något av det snyggaste du kan köpa på systembolaget. Det måste vara värt något.

130 kronor på systembolaget, nummer 11714 i katalogen

4 fyn av 5 möjliga 

Śliwowica podbeskidzka

av Johan

Warszawa i oktober. Dagarna är fortfarande ljumma men nattkölden letar sig allt längre in på morgonen för varje dag som går. Den friska höstvinden jagar öldrickarna bort från uteserveringarna och in i dragiga hallar och mörka källare. Säsongerna skiftar och med dem vad vi dricker. Årstiden som väntar oss kräver starkare drycker.

Śliwowica podbeskidzka är en starkare dryck. 50% alkohol. 100% plommonvodka.

Egentligen var jag på jakt efter en flaska slivovice. Jag vet att Polens huvudstad är en allt för nordlig jaktmark för den typen av plommonsprit som varit officiell sponsor av de senaste tre balkankrigen. Jag jagade med hoppet om att finna några flaskor från trakterna kring gränsen mot tjeckien eller – mer realistiskt – något exemplar från söder om samma gräns.

Śliwowica podbeskidzka tillverkas inte enligt samma metod som slivovice och inte bara på grund av att det inte finns någon särskild metod för att göra slivovice. Den polska drycken är vodka som smaksats av plommon på samma sätt som polacker och litauer smaksätter sin vodka med till exempel honung. Slivovice är det som händer när en bosnisk tant jäser och destillerar plommon i redskapsboden.

Jag kan inte låta bli att se Śliwowica podbeskidzka och drycker som den som den naturliga bryggan mellan sydösteuropas fruktsprit och den nordiska akvaviten.

Śliwowica podbeskidzka har en mjuk och varsam plommonsmak men du behöver inte tvivla på potensen i drycken. Även om du inte känner spriten i smaken så kommer du att veta att den är där.

Om du tillhör dem som tror att du inte behöver sprit med smak av plommon så kommer du förmodligen aldrig att köpa en flaska Śliwowica podbeskidzka. Men om omständigheterna någon gång får dig att omvärdera vilka dina behov verkligen är och den betydelse som en polsk plommonvodka kan ha för dem så hoppas jag att du har en flaska med en så trevlig dryck som denna. Res aldrig till Warszawa i oktober utan en.

49,90 Zloty på Frédéric Chopin-flygplatsen, ännu inte i katalogen

4 PKiN av 5 möjliga

Romri bar och restaurang

av Johan

Det händer att jag åker till Hässelby gård. På bakfulla söndagar tar jag gärna en åktur ett par stationer västerut på den gröna linjen. Sedan går jag hem. Det känns alltid så exklusivt att bo i Vällingby när man har gjort den vandringen. Man har sett något annat.

Nu är jag kanske orättvis. På många sätt gillar jag Hässelby gård. Det är kanske ingen plats man gör vykort av men mycket få platser med själ är det. Under bakfulla söndag känner jag en själsfrändskap med Hässelby gård.

Vanligtvis ligger gatorna och torget i centrum nästan öde på sådana söndagar. Inne på de båda spelbutikerna sitter fullt med slitna gubbar i urblekta jackor som doftar av gammal rök och fylla. De stirrar tyst med trötta ögon in i en TV som visar fjärde loppet från Jägersro. Ute på gatan krafsar någon i en soptunna och en kamphund urinerar mot dörren till Apoteket hjärtat. Atmosfären är jämngrå. Det är så jag vill ha mitt Hässelby.

Nu är förstås inte varje scen från Hässelby gård som hämtad från en film av Stefan Jarl. Det bara känns så. Jag vet dock att det finns åtminstone ett glatt ställe i Hässelby gård. Som du förstår tänker jag på Romri bar och restaurang.

Romri är ett relativt nytt bidrag till västerorts nattliv. Jag vet eftersom jag väl minns reklamkampanjen från deras öppnande. De hade då tryckt upp klargula lappar som den på bilden och de knycklade in 4-5 stycker i varje brevlåda från Lövsta till Brommaplan. I mitt hus är alla postfacken placerade i porten och där såg det ut som om någon bombat en kopieringsmaskin.

Att jag och alla andra utom två hyresgäster hade små klisterlappar som artigt tackar nej till reklam på våra fack såg de bara som en uppmuntran. De fyllde varje box och slängde några på golvet, ovan på postfacken, på en bänk och i ett långt spår ut på parkeringsplatsen. Det såg inte vackert ut men det var en nykter varning om vad som händer om man blandar affischering med metamfetamin.

Den gången lockade de med romdrinkar för ett helt obetydligt pris. När jag stod där i trappen med gula lappar upp till fotknölarna framstod det som en konstig lockvara för en liten bar på vägen mellan Hässelby gårds centrum och Grimsta idrottsplats. Det verkar för övrigt fortfarande konstigt.

Efter den inledande affischeringsblitzen blev det tyst från Romri. Kanske fick Svenska Bostäders säkerhetsstyrkor tag på dem. Tills nu, lappen på bilden kom till mig alldeles nyligen.

Nu verkar entreprenörerna på Beata Sparres gränd ha slipat på konceptet. Nu är det billiga tapas, lika billig pizza, fransk a la carte och trubadur som gäller. Kom ihåg var du hörde det först.

Jag har aldrig varit på Romri bar och restaurang. En dag ska jag gå dit. De har öppet på söndagar.

New Dogtown Pale Ale

av Jonas

Systembolaget ler just nu ovanligt stort mot oss. Ett par varianter ur kalifornska Lagunitas sortiment har letat sig in bland hyllorna, och då är Gödsvinet Malmö snabbt där och provianterar.

Lagunitas har många brygder på sitt samvete, och naturligtvis är de alla inte perfekta. Men är man i en amerikansk livsmedelsaffär och ser några sexpack med de karakteristiska etiketterna blicka ut ur kylen så vet man att kvällen är räddad. Nu har systembolaget varken sexpack eller kylskåp, men de har ju tillfälligt fått in en uppsättning amerikansk vardagsbärs för finsmakarhipsters, och det räcker riktigt långt i min bok.

New Dogtown Pale Ale har en underbart fyllig humledoft. Det luktar karameller, blommor,  och allt annat som är vackert. Smaken stryker över gommen med en söt parfymerad humlesmekning. De amerikanska mikrobryggerierna är fortfarande ljusår framför de svenska, i alla fall när det gäller amerikanska ales. Och konstigt vore det ju annars.

Kroppen lyser med sin frånvaro, det finns ingen tyngd. Bara en lång och härlig eftersmaksvåg av humle.

Det här är inte en öl enbart för finsmakare. Inte heller är det en öl som passar till allt eller uppfyller alla smakkrav. Det är bara en frisk och härlig pale ale för folk som gillar smaken av humle. Den här ölen fyller bara det syftet. Avnjutes i ensamt majestät. Jag tar i från tårna och slänger ur mig fem amerikanska flaggor av fem möjliga. Tack systembolaget!