alkohol

Steamer – om att smuggla folköl

av Johan

Östersundspostens internetupplaga kunde härom dagen presentera goda nyheter från Jämtlands bryggeri. Bryggeriet har valt att släppa den utmärkta ölen Steamer som folköl. Det goda i denna nyhet är inte att alkoholhalten förändras i en öl som redan är god utan att den på detta sätt blir mer tillgänglig. Steamer finns idag bara i systembolagets beställningssortimente och även om detta har blivit betydligt mer lättanvänt så är det förstås fortfarande ett hinder att man behöver beställa en hel back och vänta en tid på leverans. 

Ett nytt problem i sammanhanget är att Jämtlands bryggeri valt att enbart sälja folkölen i butiker i just Jämtlands län. Jag har förstås redan skrivit bryggeriet med en ivrig uppmuntran att lansera ölen i hela landet eller åtminstone Vällingby. Informationsavdelningen har ännu inte svarat på min förfrågan. 

En rolig aspekt på folkölssatsningen är att en krona för varje såld flaska går till att rädda ångbåten Thomeée, som är avbildad på ölens etikett. Östersunds kommun har bestämt sig för att lägga ner denna ytterst populära turistattraktion för att istället satsa på att värma upp stortorget med värmeslingor så att det är isfritt under vintern. Detta i en stad med fem till sex månader av dubbelsiffriga minusgrader som dessutom profilerat sig som ”Vinterstaden”, staden där man kan räkna med is och snö.

Turligt nog reser jag till Östersund redan på fredag för ett återbesök hos vänner och forna kollegor på ett lokalt universitet. Naturligtvis kommer jag att plocka med mig ett stort antal Steamer folköl när jag återvänder från republiken Jämtland. På så sätt har jag möjlighet att bli världens första folkölssmugglare.

Alla har förstås inte denna möjlighet att överskrida gränsen för utförsel av svaga varor men alla borde försöka. Om man inte bor i Östersund så har man kanske inte så mycket glädje av att Thomée räddas men ölen i sig är värd en kamp. Så skriv till Jämtlands bryggeri, kontakta din Ica-handlare eller kedja fast dig i ölhyllan på Coop Extra. Folket behöver Steamer. 

Sånger om sprit: Daddy needs a drink

av Johan

Gödsvinets interaktiva kurs ”Sånger om sprit” har kommit att karaktäriseras av rätt oregelbundna kurstillfällen. Det är snart ett halvår sedan vi senast höll en lektion och det beror inte på att det saknas sånger att skriva om. Enbart i min mp3-samling finns det hundratals sånger att skriva om. Den mest trängande frågan rörande kursen är dock inte den excentriska schemaläggningen. Den mest trängande frågan är hur vi har kunnat förbise Drive-by Truckers ända till nu.

Drive-by Truckers har levererat sånger om sprit ända sedan debutskivan Gangstabilly från 1998. På den märks en sådan pärla i sammanhanget som ”Why Henry Drinks”, en rätt mörk historia om hur en halv back öl kan vara det enda som hindrar en man från att mörda sin familj. Vi får förmoda att den kopplingen mellan alkohol och våld i hemmet är begränsad till den del av norra Alabama som Drive-by Truckers kommer ifrån.

En annat fint exempel på genren är deras sång ”Dead, drunk and naked” från Southern Rock Opera, i vilken Jack Daniels jämförs fördelaktigt med kontaktlim. Jag antar att det är en fråga om smak.

Det är dock ingen av dessa sånger som dagens lektion handlar om. Vi är här för att diskutera ”Daddy needs a drink” från Drive-by Truckers stordåd Brighter Than Creation’s Dark. ”Daddy needs a drink” är i likhet med ovan nämnda sånger skriven av Patterson Hood och den bär hans signum i den lite snirkliga och till synes planlösa berättelsen, tillbakalutat sjungen till ett stillsamt och minimalistiskt komp. Hood är en god historieberättare och en återkommande minnesregel från den här kursen är ju att en sång bara är så bra som historien den berättar. I låten ”18 wheels of love”, speciellt liveversionen från Alabama Ass Whuppin’, sammanfattar han vad som kunde vara en liten roman om hans mamma och hur hon efter sin skilsmässa spenderade 6 år i sitt sovrum med tre TV-apparater och vodka/mjölk-drinkar tills hon tvingades lämna hemmet och jobba på en logistikfirma som hon sedan rymde från för att gifta sig med den 160 kilo tunga vietnamveteranen och lastbilschaffisen Chester. De vigdes inte av en Elvis-imitatör utan av en Porter Wagoner-imitatör vilket i sig berättar mer än vad Jan Guillou skulle kunna förmedla med en hel bokserie. ”18 wheels of love” är från gruppens debutskiva och endast utifrån sådana sånger kan man förstå episka projekt som Southern Rock Opera.

”Daddy needs a drink” är en återhållen sång som berättar med en subtilitet inte röjd av titeln. Hood använder bilder och litar till lyssnarens förmåga att känna igen en sorglig sång om sprit när han eller hon hör den. Så här börjar den:

Daddy needs a drink to deal with all the beauty
To deal with all the madness to keep from blowing up
Daddy needs a drink to calm down the badness
To execute his gladness on the fullness of his cup

Så långt i sången är det mesta i klartext. Vi får en förklaring till varför berättaren dricker och den levereras genom en stillsam lek med abstrakta substantiv som drivs till en mild komisk effekt i den avslutande raden. Berättelsen fördjupas dock och blir mer intressant redan i det följande stycket:

Daddy needs a drink to keep the wheels from rubbing
To compensate for nothing or nothing going on

Den första raden är en fortsättning på liknelserna från den första versen och likt dem ger bilden av de kärvande däcken bara en förståelse av att pappa behöver en drink men inte varför det är så. Ett första försök till något som liknar en faktisk förklaring kommer i den andra meningen. Anledningen till att pappa behöver en drink är alltså inte att något traumatiskt just har inträffat utan tvärtom att inte speciellt mycket alls har hänt på ganska länge. Tack vare denna textrad kan vi alltså föra sången till underkategorin ”misslyckade livsprojekt” och avdelningen för ”hur blev det så här?”. Sången fortsätter:

Daddy needs a drink so Mama fix one quick
Pour it nice and strong with your cleaning outfit on

Så här långt in i låten kastar Hood in en miljöbeskrivning. Det centrala ordet i den är, förstås, ”cleaning outfit”. Genom att beskriva vad ”mamma” har på sig får vi veta att historien utspelar sig i en klassisk arbetarmiljö, vilket kännare av Drive-by Truckers visserligen redan gissat sig till. Vi har en hårt arbetande städerska vars sysslolösa make sitter hemma med en styv drink och en slak självkänsla. Om inte det gör en countrysång så vet jag inte vad som gör det.

Daddy needs a drink to hem in his demons
To hear through baby screaming or the TV set turned on
There ain’t nothing on the radio like the wave my transmitter’s on
Put that drinking jacket on and enjoy a little fog

I denna avslutande vers kommer den korta berättelsen till sin fullbordning. När alla ljud man hör är barns skrik och väsen från TV:n kan spriten ändra frekvens på mottagningen tills man träffar på något som liknar signaler från en tid då man brydde sig. Det är en vacker beskrivning av ett osnyggt tillstånd och mer än så kan man inte begära från någon sång om sprit. ”Daddy needs a drink” är en av de finaste.

Med det kan vi avsluta ännu en lektion med övertygelsen om att vi lärt oss tillräckligt till nästa gång, när det än blir.

Herr Berntsson sviker

av Jonas

Att ändra åsikt, och att öppet erkänna det, hör inte till mina mest framträdande karaktärsdrag. Så njut när det nu händer.

Jag har tidigare lovordat Herr Berntsons besk. Inte bara såg jag den som en god besk, utan även som en räddare av den redan förtappade ungdomen. I den villfarelsen har jag nu levt i nästan ett år. Som tur är gjorde jag en grundlig undersökning av vilken besk som faktiskt är godast på midsommarafton. Till min hjälp hade jag en hel bataljon av entusiastiska midsommarfirande. Det utföll så här:

  1. Piratens besk. Den är verkligen fantastiskt god. Man kommer inte närmare naturen än så här, om man inte faktiskt äter grönsaker.
  2. Bäska droppar, min gamle ärkefiende. I jämförelsen smakade den inte alls så parfymerat som jag mindes den, men den har en ganska brutal smak. Till skillnad från Piratens rena, råa, naturliga och vassa beska är dropparna en större explosion av smaker. Kanske är jag äntligen mogen för bäska droppar? Jag ska nog ge den en seriös chans till.
  3. Var de olika hemgjorda beskarna placerade sig var vi inte helt överens om. Men de kom inte lägre än delad tredjeplats i alla fall. Min döskallemärkta flaska (den borde i alla fall varit det) beskade ut alla de andra. Tobbes variant var istället väldigt mild, och gjord på färska blad.
  4. Det vi var helt överens om var att Herr Berntson kom sist. Väldigt söt, och med total avsaknad av malörtssmak. Hur kunde jag ta så fel förra gången? Eller fick vi ett måndagsexemplar i år? Jag vet inte, men jag kan omöjligt rekommendera denna längre. Och jag har haft så dåligt samvete över att det respekterade Gödsvinet vilselett tusentals vilsna besksökare att jag måste publicera en ursäkt. Förlåt.

Som tur är finns Piratens i det ordinarie sortimentet på systembolag långt upp i Norrland. Umeå är det nordligaste jag kan se på deras hemsida, och jag vet inte om det finns systembolag norr om Umeå överhuvudtaget. Mina fördomar säger att monopolet på buteljerad alkohol spelar mindre roll en bit upp i landet.

Och när du står och sneglar på ett tiopack med små skärgårdssnapsar, tänk då på att du bara får en besk och en massa annat mög. Bättre då att beställa hem det här paketet till din lokala monopolist. Tio Pirater i en förpackning, nästan som ett blandband med samma låt om och om igen. Genialiskt.

 

Food Garden, Viking Cinderella

av Johan

Man måste fråga sig varför man väljer att åka på kryssning med Viking Cinderella. Jag har gjort det. En starkt bidragande orsak i mitt fall var att Gödsvinet fick två kryssningsbiljetter med alla måltider av Viking Lines marknadsavdelning. Om du åker hoppas jag att du har ett bättre skäl.

Food Garden är Cinderellas största à-la-carte restaurang och man kan förmodligen argumentera för att det är den bästa. Vi begav oss omgående dit efter bordning klockan 18:00 på kvällen. Det var jag, mejeri-Robin och Kalle och ingen av oss hade ätit något sedan kvällen innan. Jag och Kalle hade visserligen inlett dagen i Vällingby med varsin kopp somaliskt kaffe spetsat med explorer och vi hade alla spenderat eftermiddagen med närande tysk öl på Bishop’s Arms på Folkungagatan men hungern infann sig ändå. Vi var redo för nästan vad som helst Viking Line var villigt att ställa på bordet framför oss. Förutsättningarna skulle inte ha kunnat vara bättre.

Vi fick ett vackert beläget bord bara ett lager med pansarglas från Stockholms grönskande skärgård. Vi satt där ett tag innan det dök upp en man som undrade om vi önskade något att dricka. Det var inte vad jag hade tänkt på men med frågan kom jag på bättre tankar. Vi valde öl och lät det fortsätta komma resten av måltiden.

Food Garden har sex olika förrätter på menyn vars karaktär är marin och nordisk, jag beställde en toast skagen och mina medresenärer krävde varsin kallrökt fjällröding. Min toast var fullständigt anständig i alla avseenden utom storlek. Det var en toast av snitt-karaktär vilket förmodligen är acceptabelt om man aldrig ätit motsvarande rätt på Eriks bakficka för ungefär samma pengar. Även fjällrödingen var en smakbit och föga mer men mejeri-Robin och Kalle var ändå försiktigt positiva till upplevelsen. Efter att ha sköljt ner min snitt med ett glas OP var jag beredd att ansluta mig till de nöjda och gå vidare.

Huvudrätten innebar en helstekt oxfilé café de Paris med örtbakad potatis. Köttet var för kokkonsten vad IKEA är för möbelsnickeriet men det var utan vidare godkänt för mänsklig konsumtion. Som ursäkt för att kalla rätten Café de Paris hade Viking Lines kock spritsat en liten klick med apelsinfärgat kryddsmör vars smak jag aldrig uppfattade. Till detta serverades en tredjedels ungspotatis och hade jag inte stulit de pommes frites som Kalle fått för sin oxfilépepparstek så hade jag förmodligen aldrig hämtat mig från upplevelsen.

Nu låter det här som om jag spenderat en helg med att avstå från mat till förmån för dryck för att sedan klaga på hårt arbetande sjökockar för att de inte kan stilla den hunger som uppstår. Det finns förstås ett spår av sanning i detta men rätterna jag åt var även rent objektivt underdimensionerade och de står därmed i stark kontrast till den lidelsefyllda överkonsumtion som annars är Viking Lines kännetecken.

I det perspektivet är det en lättnad att Cinderella fick möjlighet att återupprätta sin profil med efterrättsbuffén. Jag äter vanligtvis inte efterrätt och jag är grundligt ointresserad av alla slags sötsaker. Givet de rådande omständigheterna beslöt jag mig dock för att pröva samtliga installationer på socker och fettbuffén. Det skulle komma att visa sig vara ett upptåg som krävde stort mod och en ännu större tallrik. Där fanns alla sorters choklader, praliner, pajer, krämer, ostar och puddingar och jag åt dem alla. Även om många av de små efterrätterna nog inte tjänade på att blandas så smakade det som man skulle kunna förvänta sig och om man är någon som gillar sådana efterrätter så är nog buffén i Food Garden en fest.

Hur sammanfattar man då en trerätters middag på Cinderellas Food Garden? För att lyckas måste man återgå till frågan om varför man åker på kryssning med Viking line. Om jag verkligen hade varit ute efter den bästa trerätters middag jag kunde finna så hade jag aldrig satt min fot på båten, inte ens om jag tog hänsyn till priset. Man kan utan vidare få en bättre trerätters middag för samma pengar iland.

En middag på Food Garden på Cinderella måste ses i ett helt eget sammanhang. Det är en middag på väg till Finland eller till ett lägre stadie av medvetande. En middag på Food Garden är ingenting om man inte följer upp den med ett halvdussin romgroggar i baren efteråt. Middagen förlorar helt sin mening om den inte följs av regelvidriga spontanfester med studentkåren från Jönköpings högskola. De tre rätterna är inga alls om de inte leder fram till en Long Island Ice Tea på akterdäck någon gång morgonen efter. Vi gjorde allt det där och på något sätt verkade det rätt på ett sätt som saker bara är rätt på ett fartyg fyllt av nordens mest berusade passagerare.

En middag på Viking Cinderella följer sin egna logik och jag är inte rätt person att ifrågasätta den. Den jag åt där för ett par veckor sedan var i objektiv mening rätt medioker. Middagen var dock en omistlig del i en upplevelse som på ett högst subjektivt sätt var värd att minnas.

Om att hänga på låset

av Jonas

I onsdags ville jag komma åt ett paket av den sprillans nya IPA is dead från Brewdog. Att smaka fyra likadana öl, fast humlade med olika sorters humle är ett utmärkt sätt att prova sig fram i en finsmakarvärld som ibland är för insnöad för ens eget kunskapsregister.

Men för att få tag i ett fyrpack eller två var jag tvungen att hänga på låset på systembolaget. Det har jag aldrig gjort tidigare, och det blev en helt ny erfarenhet för mig. Utanför portarna på Hansacompagniet stod en förvånansvärt heterogen samling människor och väntade. Alla hade uppenbart siktet inställt på olika prisklasser och smaker, men en charmerande jämlikhet rådde inför den ogenomträngliga mur glasdörrarna utgjorde. När dörrarna gled isär tog alla sin egen väg in. De flesta gick direkt till avdelningen för fina viner och ställde sig i kö för en flaska av något sällsynt franskt. Vissa gick med vana steg raka vägen till ölburkarna med namn som dynamit, extra stark och elefant. De var inte där för att det var morgonen den första i månaden, utan helt enkelt för att det var morgon. Andra gick med mig till hyllan för ölnyheter.

En kamratskap rådde. Trots viss huggsexa om de sällsynta flaskorna märktes det att här fanns folk som träffades vid samma hylla varje nysläpp. Det snackades om vad som hänt sedan senaste släppet, ölfestivalen i Köpenhamn nämndes av någon. Jag tyckte mig ana en och annan vi-och-dom-blick mot den långa kön av kostymklädda borta vid vindisken, men det kan ha varit inbillning. På det hela taget en nervös och stressad situation, men ändå vänskaplig. Hela cirkusen bevittnades av trötta och ointresserade blickar från de som bara behövde ett paket Castillo de Credos till frukost, och inte alls bett om att få trängas med män (jodå, nästan bara män) som har en image att bevara.

Jag är en erfarenhet rikare. IPA is dead sålde nog slut under den första halvtimmen i onsdags. Jag avsmakade dem i helgen, och njöt av det humlekalas de erbjöd. Citra blev nog min favorit, men jag tyckte också att Bramling X var spännande.

IPA is dead, fyra systembolag av fem möjliga.

Hänga på låset, ett fyrpack öl av ett möjligt fempack.

Tre krogar i marginalen

av Johan
Foto: Kalle Bergdahl

 

Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt att välja mellan när man beskriver kvarterskrogar. Det objektiva tillvägagångssättet innebär i regel att man skriver målande beskrivningar av illa stekt mysteriekött, personal som serverar med tummen doppad i vinet och toaletter man egentligen inte vet om de fungerar längre.

Det subjektiva tillvägagångssättet innebär istället att man beskriver hur krogen måste uppfattas av dem som av någon anledning ständigt återvänder dit. Båda tillvägagångssätten roar mig men av flera anledningar anser jag att det subjektiva tillvägagångssättet är mer intressant.

Varför skall jag påpeka att ölutbudet är dåligt på Nisses i Hässelby gård för någon som vill sitta ner och dricka en enda sort? Vad har det för betydelse om biffen är bättre på Operakällaren för någon som precis slagit sig ner med veckans V75 på Den galne kocken i Rissne? Framför allt: Hur kan jag någonsin hävda att människor har roligare på någon Stureplanskrog än på ett ställe som Dovas på Kungsholmen?

Under helgen besökte jag samtliga dessa tre kvarterskrogar och ifall det inte redan framgått så vet jag inte hur jag ska beskriva dem. Tänkte köpa lite tid.

En anledning till att det blev tre krogar på två dagar var att Gödsvinets Vällingbykontor hade besök av Kalle från en av mina tidigare hemstäder, Lund. Det var således mitt uppdrag att visa upp det finaste som Stockholm har att erbjuda så det var bara logiskt att vi inledde med att ta gröna linjen ut till Nisses i Hässelby gård. Nisses ligger precis vid tunnelbanestationen vilket är anledningen till att stället är det enda i Hässelby jag hittar utan att först hamna någonstans i Lunda industriområde med en känsla av att jag aldrig borde ha tagit den där sista stroh-shoten.

Mejeri-Robin var med oss och utan att veta tror jag han valde den kavaj som mest fick honom att se ut som en tjänsteman från tillståndsmyndigheten. Upplyft av det elaka i detta försökte jag se ut som en äldre, något alkoholiserad och mycket elak polis vilket, det ska erkännas, är något som jag är rätt dålig på. Serveringen var, hur som helst, lite nervig men mycket tillmötesgående.

Pizzorna var ungefär lika blöta som resten av restaurangen men det var ändå ganska rofyllt att sitta och blicka ut över systembolaget med en Åbro i handen, låt vara att det bara var lunchtid på Nisses.

Naturligtvis har bygdens store son, Ken Ring, skrivit om Nisses i Hässelby gård i minst en av sina låtar. Ken Ring är för Hässelby vad Åsa-Nisse är för Knohult, han odlar hemma och blir tagen av länsman för drograttfylla två gånger innan lunch varje dag och allt folk i byn säger är ”Åhh, Ken, du är för galen”.

Foto: Kalle Bergdahl
Foto: Kalle Bergdahl

Det var först dagen efter som vi tog oss till Den galne kocken i Rissne, ett annat givet turistmål för varje stockholmsresenär. Den galne kocken ligger strax bakom tunnelbanestationen och är det för långt att gå kan man ta buss 118 mot Hallonbergen ända fram till dörren. Jag hoppas innerligt att ingen kör själv till Den galne kocken för det är förmodligen omöjligt att komma därifrån nykter. Jag beställde en lätt lunch bestående av en jämnbrun black and white, en stor öl och en gammeldansk. Det kostade mig kring 200 kronor och var värt varje öre.

Priserna var inte heller höga på Dovas på St Eriksgatan. Det kom förstås inte som en överraskning men det är ändå svårt att inte känna sig nöjd när man för 30 kronor kan slå sig ner i den livliga lokalen med en av husets 50cl öl framför sig på den slitna bordsskivan.

Kanske är det ändå fel att poängtera hur billiga dessa kvarterskrogar är. Man riskerar ju då att antyda att de som besöker dem helt enkelt är fattiga människor som skulle ha gått någon annanstans om de bara hade råd. En del är säkert det och hade gjort så om de haft det. De allra flest uppskattar nog dock att få äta och dricka utan krav, serverade något som inte är dyrt för prisets egna skull. Det är ungefär så jag tänker.

Farrotta

av zonk

Man kan i varje fall inte klandra Almond 22 för att vara ett bryggeri med bristande bredd – de verkar villiga att pröva på det mesta, även ganska udda brygder. Farrotta är definitivt en av de senare, även om den liksom alla övriga öl från detta bryggeri är ganska stillsam och med små åthävor, om än djupt knepig. Namnet kommer sig av att den är bryggd på malt av spelt-vete (som på italienska heter farro). Såväl doft som smak drar definitivt åt strong ale-hållet: brett och mjukt maltigt, med återhållen beska, viss sötma, och svaga toner av frukt. I brygden ingår även honung, och medan den inledningsvis håller sig något i bakgrunden, blir den, allt efter flaskan blir tommare, mer och mer framträdande. Nej, sammantaget är det här ingen särskilt lyckad kombination (även om det håller sig något över vissa multipel–maltar), och när man sitter där och undrar om det är honung eller alkohol som dominerar tungroten, tänker man sig inte precis några fler Farrotta, vare sig den kvällen eller nästa.

Två vagt mjödiga upplevelser av fem möjliga. Exakt vad speltvetet tillför den här ölen är högst oklart.

Cittavecchia Weizen

av zonk

Weissbier är inte något som Gödsvinet syd när någon större faiblesse för, ens de heta sommardagar då de enligt uppgift ska vara som bäst. Sötaktigt skum, slibbigt jästiga bitoner, och en lång, klistrig, tunnt besk eftersmak – det ska till en utpräglad trötthet på vattnig lager för att weissbier ens ska komma på tapeten. Men Cittavecchia-bryggeriet från Trieste har lyckats med mästerstycket att göra en inte bara passabel, utan faktiskt riktigt god weissbier. Det är på intet sätt någon tung, kraftig öl, utan lekande lätt, porlande frisk, och törstsläckande: vaga toner av citrus i både doft och smak, en rejäl humlebeska, med jästiga övertoner. Lätt dimmig och gul, har den inte det tjocka, kvävande skum som brukar känneteckna weissbier, utan bara en lätt, blekgul skumkrona. Styrkan är inte så hög (5%), och man sveper lätt ett stort glas, torkar pannan, och beställer en till.

Fyra somriga dagar av fem. Rekommenderas, trots italienska klagomål på att det inte är tillräckligt närproducerat (Trieste är ju flera timmars biltur från Alperna!).

J-fume

av zonk

Efter att under årens lopp ha smakat en eller två sorters rauchbier, fanns det hos Gödsvinet syd av mycket enkla anledningar ingen större frestelse att pröva fler. Hushållsmedwurst på flaska? Det finns säkerligen kulinariska användningsområden för slika drycker, men som just dryck betraktat fanns endast högst begränsad entusiasm. Så trots viss tidigare förplägnad av det våta slaget, var det med viss skepsis vår korrespondent betraktade kvällens värd korka upp en J-fume, en italiensk tolkning av rökt öl, eller mer specifikt, öl bryggd på rökt malt, från bryggeriet Teddy Bier (notera den synnerligen underhållande ikonen på flaskan) i toklilla italienska Mori. En mycket distinkt ton av pyrande enris och spontanbrasa på våt ved spred sig, men efter en närmare olfaktorisk utforskning och en smak-klunk, förbyttes skeptiska uppsyner till leenden – det här var minsann en högst drickbar sak! J-fume är bara lätt rökig, med en brödig maltighet (som dock håller sig i bakgrunden), balanserat med en viss humlebeska, men föga sötma, och har en lång, rökig, trevlig eftersmak. Det är definitivt inte såhär man förväntar sig att öl ska smaka, och vokabuläret kändes vid test-tillfället märkbart begränsat: den enda hållbara associationen var till rökig whisky, men helt utan den tjärighet som kännetecknar denna. Alla tankar på rauchbier var, dessbättre, omedelbart bortblåsta: J-fumes eleganta, torra rökighet har sannerligen inget gemensamt med rauchbierens flytande dansk-salami.

Fyra trevliga överraskningar av fem möjliga. Gödsv. syd har som uttalad målsättning att söka upp bryggeributiken där J-fume är till salu, och testa det övriga sortimentet.

Gnarly Head olde vine zinfandel (6597)

av Johan

Den enda levnadsregel som jag någonsin tagit på allvar är att man ska dricka som det dricks där man bor. Jag har flyttat ett par gånger och varje gång har jag valt att assimilera mina dryckesvanor med den nya omgivningen. När jag fortfarande bodde i Karlskrona drack jag alltså tysk smuggelöl och när jag flyttade till Lund drack jag det som såldes på den Blekingska Nationen vilket på den tiden betydde ljummen Åbro. Under min vistelse i Kalifornien blev det mycket Sierra Nevada och ibland den lokala stoltheten Sudwerk. I Östersund fann jag Jämtlandsöl och i Malmö drack jag precis vad som helst. Allt i enlighet med de lokala traditionerna.

När jag flyttade till Stockholm bodde jag först på Norrmalm där jag gick och handlade franska viner med konstiga namn bland aktiemäklarna och affärsjuristerna på Systembolaget passagen. Nu bor jag till sist i Vällingby och vad är då mer passande än att börja dricka lådvin?

Jag har druckit Gnarly Head förrut. Det är ett av de underligaste vinet jag någonsin stött på. Det är mycket fruktigt och påtagligt alkoholsött. I smak ligger det någonstans mellan björnbärssaft och portvin och ju mer jag tänker på det misstänker jag att detta är vad drycken består av.

Vinet har nyligen kommit på dunk, förmodligen på grund av dess stora popularitet bland folk som vanligtvis inte dricker rödvin. Gnarly head sålde mycket även på flaska, trots att en sådan kostade 89 kronor, 20-30 kronor över systembolagets andra storsäljare. Även dunken är något dyrare än genomsnittet med sina 269 kronor.

Gnarly head olde vine zinfandel är utmärkt till lättare rätter, kallskuret, grillat och gräl i radhuset.

269 kronor på systembolaget, nummer 6597 i katalogen

3 russin av 5 möjliga