alkohol

Julöl Sundbybergs köksbryggeri (30740)

av Johan

sumpan julölDu vet vad jag tycker om julöl. Det är ingen hemlighet att vi här på Gödsvinet Vällingby har kommit att sortera in julölen i den nu rätt långa listan på saker vi inte gillar med julen.

Någonstans mellan ”ljusstöpning” och ”budskap om fred på jorden”.

Men nu är julen trots allt här och det finns på det stora hela inget någon kan göra åt saken. Det återstår bara att välja en som inte är motbjudande och det innebär nästan alltid att välja en som inte direkt smakar som en julöl.

Julöl från Sundbybergs köksbryggeri är en sådan öl och det är en sådan öl som jag sörplar njutningslystet ur en gammal senapsburk medan jag skriver detta.

Detta är i allt väsentligt en IPA men om köksbryggarna i Sundbyberg vill kalla det en julöl och du kan hålla tyst om saken så tänker jag hålla god min och sörpla vidare.

Det är nämligen inte alls någon dum IPA julöl, humlen biter bittert med en smak av frukt och det finns på det stora hela inget som hindrar att man dricker ett halvdussin av de här. Gud vet att det inte är något man kan säga om många julöl.

Vad man dock kan säga om många julöl är att man inte direkt kan dricka den till julmat och i det avseendet är detta en fullfjädrad sådan öl.

Det kunde vara värre

34 kronor på systembolaget, nummer 30740 i katalogen

3,5 närförorter av 5 möjliga

 

Ayinger celebrator (1589)

av Johan

celebratorNär jag återsåg Europa gjorde jag det i änden av en flygplatsterminal i Helsingfors. Osaka var många timmar bakom mig och flyget till Stockholm mindre än en framför mig. Det fanns ingen tid att förlora.

Jag trängde mig förbi en tant i rullstol i kön till passkontrollen. Jag hastade förbi restauranger, butiker och folk som generellt sett gick lite för långsamt. Ute i hallen i terminal två närmast sprang jag.

Jag knuffade ett barn.

Allt detta var nödvändigt. Historien kommer att ge mig rätt. Jag skyndade till en lökig liten pub i fel ände av denna flygplats i fel ände av Norden. Det fanns bara en timme att tillgå och den enda pub jag vet som serverar Ayinger låg så långt bort. 

Du känner Ayinger. Du har läst om Ayinger här. Därför vet du att jag har rätt.

Nu finns åter Ayinger på systembolaget och det är inte ens jul.

Det är Ayinger celebrator som gjort ett triumferande intåg på hyllorna under den gröna skylten. Där har den funnit sig till rätta. Där hör den hemma.

Ayinger celebrator är en dubbelbock och det borde vara vår nu när jag dricker den. Det är som det är med den saken och det går inte att undgå att 6.7% Ayinger värmer även utan solens hjälp.

Full av friskhet och helt utan det giftiga etanolgrepp en del dubbelbockar tar kring smaklökarna. Smakfullt.

22:90 kronor på systembolaget, nummer 1589 i katalogen

Fyra Oberbayern av fem möjliga

Brewdog Hello my name is holy moose (11509)

av Johan

holy mooseDet här skämtet är inte roligt längre. Ännu en ale, ännu ett experiment. Vem är den till för? Hello my name is fantasilös.

Nej, det är ingen dålig öl. Den är ok. Blev du under din uppväxt någonsin utsatt för drycken som består av en matsked lingonsylt nedrörd i ett glas mjölk? Brewdog Hello my name is holy moose är godare än så.

Vad jag försöker säga är att bryggeriet som blivit stort på att vara annorlunda kommit att bli förutsägbart likt sig självt.

Denna ale skogsbär känns i det sammanhanget lite ansträngd. Ska jag säga desperat? Jag säger desperat.

32:90 på systembolaget, nummer 11509 i katalogen

Två tecken i tiden av fem möjliga

Blossa 15 Earl Grey (76760)

av Johan

Blossa 15Jag vill börja om. Det slutade inte så bra senast. Recensionen av Blossa 14 var inte så mycket en recension som ett koleriskt utbrott. Ett rop på hjälp, egentligen.

Likt kung Karl Gustav vänder vi blad, vi släpper gånga års oförrätter och går vidare. Blossa 15 är här och det kräver en recension.

Det ska dock sägas att Blossa 14 Lavande verkligen var en rätt gräsligt dryck. Det tror jag alla kan hålla med om. Det ska vara sagt.

Anledningen till att jag testade den var ju mest att jag testat de föregående årens årgångsglögg och för att någon måste göra det. Det var ju inte så att jag direkt ville dricka det där. Vem skulle vilja det?

Men nu går vi vidare.

Lavandel? Det kanske inte var en orimlig tanke på något plan men på vilket sätt motiverar den att göra en glögg som smakar sköljmedel?

Är det konstigt att man lackar ur, egentligen? Att dricka Ahlgrens bilar upplöst i billigt vittvin kan ta ut sin rätt på de tåligaste temperament. Har jag varit orimlig på något sätt?

Kunde inte ens dricka ur flaskan. Hur som helst.

Blossa 15 är smaksatt med te och det gjorde mig försiktigt positiv trots allt jag har varit med om. Som förra årets lavendelglögg.

Det finns inget som botar en förkylning som en ångande kopp Earl Grey med ett stänk Tanqueray och min förhoppning låg förstås vid att Blossa 15 lånat smak och hälsobringande egenskaper från denna drink som du kanske känner som ”The end of an empire”.

Lyckligtvis är jag inte sjuk för denna glögg har inget gemensamt med en kopp te med ett stänk gin. Det är inget bra betyg men jag skulle kunna säga att Blossa 15 smakar lite som öronpluggar luktar när man använt dem för länge och det väljer jag trots allt att inte göra.

Det är beskt men det som är beskt är lite mindre sött. Det som är lite mindre sött är lite godare. Godare än Blossa 14 Lavande.

Blossa 15 Earl Grey är fortfarande rätt jävla söt och jämförelsen med Blossa 14 Lavande visar ju bara hur långt man måste gå för att hitta något alls att jämföra den med.

Folk kommer att avsky Blossa 15 Earl Grey och givet hur folk är stärker det produkten.

Det kunde vara värre. Det kunde vara Blossa 14 Lavande

Jävla Blossa 14 Lavande

99 kronor på systembolaget, nummer 76760 i katalogen

Två London Hurl av fem möjliga

Charta 77s punköl (89199)

av Johan

charta 77Det har sagts att betydelsen av Charta 77 har överdrivits. Regimen i Tjeckoslovakien verkade onekligen närmast oberörda av dokumentet med detta namn och det tog åratal för den sovjetiska paranoian att hinna ikapp den grupp av tjeckiska intellektuella som skrivit under det.

Den främsta av likar bland dem var förstås Vaclav Havel och efter Michail Gorbatjov var väl ingen mer central i utlösandet av den kedjereaktion som fick de öst och centraleuropeiska kommuniststaterna att falla. Men det var först i slutet på årtiondet efter Charta 77. 

Betydelsen av Vaclav Havel kan mycket väl också ha överdrivits. När jag säger att han var näst viktigast efter Gorbatjov så gör jag det utifrån John Keanes beskrivning och du vet hur den är. Havel utmanar Michail om titeln mellan de pärmarna. Keanes biografi är dock närmast poetiskt vacker på ett sätt som biografier nästan aldrig är om de inte är skrivna av Richard Ben Cramer.

Jag vet vad du tänker: ”Är inte John Keane en rätt uppblåst figur?”. ”Handlar biografier av John Keane inte egentligen om John Keane?”. Du har inte fel. Jag förstår bara inte vad det har med den här ölen att göra.

Charta 77s punköl från Strömsholms brygghus smakar som en ale gör på en förmiddagsöppen pub på Portobello road med lite för många norska shoppingturister. Det är traditionellt brittisk plattöl i samtida fruktdräkt.

Charta 77s punköl är som brittisk ale är i England. På riktigt. Problemet är att öl som är som ale i England på riktigt inte är så god. Det är inte heller direkt en öl. Det är mer av en svagt alkoholhaltig humlesaft. I samtida fruktdräkt. Nej, det här var inte så bra.

32:40 kronor på systembolaget, nummer 89199 i katalogen

Två John Graham Mellor av fem möjliga

De här jävla utlandssvenskarna

av Johan

hermanBland alla de svenskar som finns i världen intar de som inte bor i Sverige en särställning. Det är en brokig skara som ärligt talat behöver en PR-strategi. Man hör om utlandssvenskar ibland och allt man hör är inte gott.

De är trötta på det här jävla landet men likväl rödrusigt nationalistiska i korta utbrott av flaggviftande och konsumtion av olika sorters fiskkonserver. De är på flykt från höga skatter, feminister och förbud mot sjöfylleri. Sverige var i någon illa definierad forntid ett bra land men allt har gått åt helvete och nu går det inte att leva här.

Jag beskriver nu förstås bara en typ av utlandssvensk och det är en nidbild av en minoritet. De som hotar att lämna det här jävla landet har nästan undantagslöst hotat med samma sak sedan Palme var statsminister och de är nästan lika undantagslöst fortfarande kvar i Sverige.

Även mer moderata utlandssvenskar kan dock också odla ett konfliktfyllt förhållande till hemlandet. Alla jämförelser med var de nu är istället utfaller till Sveriges nackdel, samtidigt som Sverige på ett närmast chauvinistiskt sätt förblir alltings måttstock varhelst i världen de tagit sig.

Detta vet jag eftersom jag har träffat tillräckligt många utlandssvenskar för att uppskatta exakt hur dyrt det är att gå på krogen hemma i Sverige. Jag har under kortare perioder själv bott i USA, Tyskland och nu senast i Japan. Särskilt den sista av de tre vistelserna var alldeles för kort för att få en god uppfattning om hur galen all politik hemma i Sverige verkligen är, men likväl tror jag mig veta.

Låt detta bli en vinjett till den rasande tirad om det svenska alkoholmonopolet som nu följer.

Det är eftermiddag i Sverige. Fredag eftermiddag för att vara mer exakt och vi vet alla vad det betyder. Vid halv fyra slog jag ihop den bärbara datorn med en smäll och utan att se mig om lämnade jag min arbetsplats på Södermalm för veckans bästa hemfärd med gröna linjen.

Jag var helt naturligt på gott humör efter att precis ha berättat för Telia att jag supit bort deras telefon i en taxi någonstans mellan Senri-Chuo och Ibaraki i norra Osaka, då jag med raska steg och Lucinda Williams i öronen förflyttade mig till systembolaget.

Även om den japanska ölen gjort sitt och gjort det väl så var det ett lyckligt återseende med den högtyska Weissen.

Väl hemma ställde jag kassen strategiskt mitt på köksgolvet en lång stund medan jag gick igenom högen av oönskad, adresserad reklam och uppdaterade min dödslista. Det var som om jag tänkt att ölen i Sverige behövde min direkta omsorg lika lite som den i Japan gjort. 

Det var förstås fel och jag skulle få lida för det då jag till sist satte mig ner vid datorn med en Weihenstephaner för att läsa de senaste nyheterna från Süddeutsche Zeitung.

Ölhelvetet var pissljummen. Det finns tyvärr inget annat sätt att uttrycka det. 

Jag har köpt öl på systembolaget förr och jag visste förstås på något plan av medvetande att de inte kyler sina drycker. Det planet av medvetande lämnade jag dock i en annan tidszon under den långa flygningen till det här jävla landet, dagen innan.

Har du druckit en ljummen Weihenstephaner någon gång? Vem lurar jag, vi har alla druckit en ljummen Weihenstephaner, men det förändrar ingenting. Det som ska vara vackert och sant blir smutsigt och bittert.

Så går det till i den sista sovjetrepubliken Sverige och jag är säker på att det är Palmes fel. Japan säljer endast öl så torr och kall att man måste låta den tina för att alls avge något som kan kallas smak. I sossesverige får man vackert vänta i timmarna tu medan ett alldeles för miljövänligt kylskål stilla gör sitt i det allmännyttiga folkhemsköket.

Man blir ju förbannad. Snart måste man flytta från det här jävla landet.

Akterseglad av verkligheten

av Johan

Dotonbori

Läget är förvirrat och det är bäst så. Jag inser det nu. Vad jag inte inser är varför jag sitter i ett mikroskopiskt hotellrum i Osaka och skriver dessa rader. Det senaste jag skrev var ett inlägg om modern tjeckisk litteratur och det var i somras. Låt oss ta det här från början. 

För mindre än 20 minuter sedan vaknade jag och kunde inte annat göra. Jag vände mig om och välte min resväska och minst en vinflaska för mycket. Genom att resa mig upp riskerade jag att forcera badrumsdörren. Rummet är verkligen väldigt litet. 

Jag minns en trevlig middag i en skyskrapa någonstans i Senri och jag minns en färd med taxi genom Osakas norra förorter. Vi drack sake på restaurangen och inget skulle förvåna mig mindre om vi drack sake under taxifärden. Sake, min japanska nemesis. 

Hur som helst, jag vaknade och här är jag. Vad som inte är här är min telefon. Någonstans mellan ett tråg sashimi och oompaloompier-rummet gled den ur fickan i mina japanska byxor av skoluniformsmodell. Det här börjar bli för mycket. Vi börjar om.

Sedan en längre tid tillbaka bor jag i Osaka där jag undervisar japanska studenter om saker som de inte vågar ställa följdfrågor om. Redan senare denna vecka återvänder jag dock till mitt Vällingby, detta är inte Gödsvinet Osaka. 

Igår kom jag tillbaka till Osaka från en resa till Tokyo och det var där någonstans som saker började att bli oklara. Jag checkade in i den hobbitlägenhet som jag innerligt hoppas är en högst tillfällig bostad, sedan gav jag mig ut på en avlägset bekant gata i jakt på den perfekta, kalla, japanska snabbköpsölen. Jag måste ha hittat den.

När jag vänder mig om från tangentbordet gör jag det med skräck och förundran. Det står en stor kasse öl och en något mindre kasse vin på den minimala golvytan. När jag steg ur taxin utan min mobiltelefon måste jag ha tagit vägen om samma snabbköp. 

Så när jag nu för närmare 25 minuter sedan vaknade gjorde jag det med en insikt om att saker är förvirrade och att det är bäst att acceptera det. Jag öppnade en burk Asahi och satte mig ner för att skriva det första inlägget på väldigt länge.

I den mån det kan sägas att jag för mig själv resonerade kring beslutet att kring klockan sju på morgonen inleda dagen med en burk japansk öl, resonerade jag så här: Jag är allt för långt in i kaninhålet för att göra något åt de egentliga omständigheterna, det bästa jag kan förmå är att starta om med alkohol och hoppas att allt fungerar igen när jag vaknar nästa gång. 

30 sekunder efter det att jag öppnade den första ölen ringde vaktmästaren från receptionen, han hade tydligen kontaktat kring 10 taxibolag angående min telefon och han stod i begrepp att ringa Osakas taxiförbund. Det här fungerar uppenbarligen och när det blir dags att gå över till kassen med vin så kommer jag att hålla min illa tilltygade telefon i den hand som jag nu ser har oförklarliga blodspår. 

Japan är fantastiskt. Så här långt in i inlägget måste jag säga det. Japan är fantastiskt.

Läget i övrigt är förstås åt helvete. Sverigefascisterna är moppsigare än någonsin och Sverige går mot nyval med orcer i tätpositionen. Jag skulle vilja säga att det är apati, politisk och övrig, som gjort att jag inte skrivit under så lång tid men i slutänden är jag förmodligen bara lat. Men Japan är fantastiskt. 

Nu minns jag inte vad det var jag ville säga. Jag är halvvägs in i en burk Sapporo och saker och ting börjar framträda allt klarare. Det är lyckligtvis helgdag denna måndag i Japan, ironiskt nog är den tillägnad hälsa och fysisk aktivitet. Jag tror mig minnas en bar vid Senri-Chuo och det är där jag tror min telefon befinner sig. Jag tror jag ansluter mig. 

B-Zombie

av zonk

b-zombieFör de som törstar efter en tikidrink i hemmets vrå, men vars barskåp inte innehåller mycket utöver rom, har Gödsvinet Bromma samt en alkoholdrickande bisittare utvecklat B-Zombien. Likt sin film-namne tar den några utmärkande drag från sin förlaga, men skippar pga budget en hel del som många hade kallat vitala ingredienser. Helst bör man ha både ljus och mörk rom, men vi ska inte klandra den som råkar sakna endera och ändå rör sig en grogg. B-Zombien är att göra något av det man har, och om man sen inte riktigt når upp till genrens höjdpunkter, så har man i varje fall försökt.

1 del limejuice
2 delar ananasjuice (annars hade det blivit lite för slagkraftigt)
1 del ljus rom, t.ex. Havana club 3-årig
1 del mörk rom, t.ex. Havana club 7-årig
1 del annan rom, om du i motsats till oss råkar ha det
0.5-1 del sockerlag, efter smak
Några korn salt

Enligt den alkoholdrickande bisittaren är resultatet en friskt syrlig drink, med begränsad sötma. Med lite tur är limesyrligheten i balans med den brända sockersmaken från den mörka rommen, och man kan nicka, och lite fundersamt säga ”Nice!”. Viss varsamhet kan vara av nöden – att det en stark drink visar sig inte minst genom att vår bisittare efter ett slag börjar yra om lax och wasabi. På det hela taget slinker den dock ner fint, och kan t.ex. användas som en mental digestif när man försöker smälta något cineastiskt postapokalyptiskt storverk från Italien eller så. Ska man ge sig på något svårartat zombiealster från samma gyllene epok kan vi dock rekommendera att man gör en hel bringare.

Tre och en halv stapplande grönmålade italienska alkisar av fem möjliga.

Samtida tjeckisk litteratur

av Johan

STLSommaren vältrar sig redan i dödsplågor men Gödsvinet har ännu inte talat om för dig vad du bör göra med den. Tidigare aktiviteter som besök i parkeringshus och färder i Stockholms bergbanor fortsätter förstås att vara starka kandidater bland semesteraktiviteterna men det räcker inte. Det förväntas mer av Gödsvinet.

Det är därför jag nu med stoltheten som kommer av att ha fullgjort sina plikter kan berätta vad du bör ägna sommaren – eller åtminstone en vecka av den -åt.

Samtida tjeckisk litteratur. Du bör ägna sommaren åt samtida tjeckisk litteratur.

Samtida tjeckisk litteratur är rätt mycket som äldre tjeckisk litteratur fast nyare. En anledning till detta är att det finns en rätt säregen litterär tradition i Tjeckien och en annan anledning är att mycket av den tjeckiska litteratur som getts ut sedan 1990-talet skrevs långt tidigare, under perioden då allt utom dockteater om den långa marschen var förbjudet.

Ett bra exempel på den senare är Květa Legátová (född 1919) som debuterade vid 70 års ålder. En av de böcker som hon skrev under 1990-talet var Hanza och Joza, en roman om en ung kvinnlig läkare som tvingas gömma sig på landet under skyddad identitet då den tyska ockupationsmakten kommit på att hon levererar brev åt motståndsrörelsen.

Boken handlar förhållandevis mycket om lantliv i Mähren och förhållande lite om motståndsrörelsen. Språket är återhållet och kontrollerat som en strävsam timmerarbetare i en liten by på gränsen till Slovakien. Om du är någon som letar efter en poäng eller rent av en sensmoral i en bok så kommer du i denna inte att hitta något bättre än att folk på landet inte är så dumma som de ser ut.

Jaroslav Rudiš representerar en betydligt yngre generation tjeckiska författare och hans Himmel under Berlin berättar om den unga tjeckiska musikläraren Petr och dennes musikaliska irrfärder i Berlins underjord. Det är en medryckande och rätt underhållande bok som en gång fick mig att spendera alldeles för lång tid med att försöka hitta en ölservering på  Friedrichstraßes tunnelbanestation som visade sig inte existera utanför pärmarna av Himmel under Berlin.

En annan stad av Michal Ajvaz är ett samtida bidrag till den tjeckiska surrealismen som kräver visst tålamod. Femtio sidor in i boken gav jag upp och läsningen blev både lättare och mer njutbar efter det.

Handlingen utgår från en bok skriven med främmande bokstäver som berättarjaget finner i ett antikvariat i Prag. Genom texten dras han in i en parallell verklighet, en annan stad som existerar parallellt med det Prag som svenska pensionärer köper bussresor till.

Denna stad hallucinatoriskt centraleuropeisk, tänk dig Stefan Zweig på dålig brun syra. Svenska pensionärer skulle inte köpa några biljetter till ett ställe där man tvingades brottas med hajar på taket till en katedral.

Någon skrev att Ajvaz nog druckit ur samma kopp som Kafka smuttade ur då han skrev Förvandlingen och visst är det sant att Ajvaz inte kan låta bli att låta folk förvandlas till insekter. I ett lite vidare perspektiv påminner han också lite om det polska geniet Witold Gombrowicz även om denna har ett högre tempo och, framför allt, långt mer humor.  

Jan Balabáns Fråga pappa beskrivs på omslaget som fylld av ”smärtsamma reflektioner, förtätade dialoger och mättade tystnader”. Personligen hade jag föredragit om han hållit sig till de senare.

Föräldrar och barn av Emil Hakl har allt man förväntar sig av en bra tjeckisk roman, dialoger, alkohol och planlösa vandringar genom Prag. Hakl låter gatorna och ölsjappen bli en del i ett samtal mellan en far och en son och det blir bättre av det.

Pilsnerpratet i Föräldrar och barn kan sorteras till den tjeckiska traditionen av sådant gjord känd av Jaroslav Hašek men en jämförelse som ligger närmare till hands är Bohumil Hrabal vilket borde säga dig allt du behöver veta.

Föräldrar och barn är en sådan där bok som får en att tvångsmässigt boka en biljett till Prag redan någonstans kring sida 43. Jag reser på fredag.

Nordic Kiwi Brewers

av Johan

NKWDet finns lite att säga som inte redan har sagts om Brommaplan och då är det ändå inte direkt något särskilt populärt samtalsämne. Jag var där idag men minnena har redan falnat. Jag tror det var soligt. Jag fick dock med mig något långt mer värdefullt än semesterminnen och du ser det på bilden.

Brommaplans Systembolag har ett utmärkt sortimente av lokalproducerad öl. De har flaskor från Adelsö bryggeri, från Sundbybergs köksbryggeri och sedan den första juli i år även från Nordic kiwi brewers.

Nordic kiwi brewers är ett helt nytt bryggeri startat av två män som bytt Nya Zeeland mot Ekerö av anledningar som inte framgår av deras hemsida.

Jag har testat två av deras öl – av uppenbara pedagogiska skäl just de två som syns på bilden – och det ska vara sagt att de inte gjort resan i onödan.

Det nu för tiden är ungefär lika meningsfullt att jämföra olika IPA som det är att jämföra olika sorters ljus lager men jag ser ingen anledning till varför man inte skulle välja den utsökt fruktiga Pacific IPA bland de cirka 9000 olika IPA som nu finns på Systembolagets hyllor. Pacific IPA är utan vidare bättre än 8900 av dem.

Långt mer originell är då The White Long IPA, en IPA för varma sommardagar och människor som förstår att uppskatta veteöl. White IPA är en hybridöl som förenar beskheten hos en IPA med friskheten hos en öl som inte är en IPA.

Båda dessa fynd var värda besöket vid Brommaplan och det är trots allt närmare dit än till Nya Zeeland. De som inte kan ta sig till någon av platserna bör överväga att beställa något från Nordic kiwi brewers till en plats nära dem.