Extra Austin

av Johan31 januari, 201930 januari, 2019

Med bara minuter kvar till den presentation som tagit mig till en konferens i Austin och med cirka 30 timmar kvar i Texas fick jag ett meddelande om att mitt plan hem var inställt och att jag förmodligen skulle få vänja mig vid att bära hatt. Strax därefter kom dock ett meddelande till genom vilket jag erbjöds en ny resa med avgång precis ett dygn senare än den ursprungliga. Det fanns en praktisk länk att trycka på för att acceptera och medan jag tryckte insåg jag att jag getts både ett problem och en present. Jag hade fått en extra dag i Austin.

Vad gör man en extra dag i Texas huvudstad? Det finns inget bra svar på den frågan och om det fanns det så skulle det förmodligen inte vara lika roligt som något av alla de dåliga. För att ändå börja besvara frågan i rätt ände konstaterade jag att det var en lördag eftermiddag som styrde mot en lördag kväll i Austin.

Lördag kväll på 6th Street i Austin är lite som lördag kväll på Bourbon Street i New Orleans men annars rätt olikt alla andra platser i USA och världen. Att få uppleva en förpliktigar och jag kände plikten tynga medan jag vandrade sökande mellan hyllorna på All American Liquors på Brazos Street.

Särskilt besvärande var att jag inte kände någon längre i staden sedan alla från konferensen tagit ett tidigare plan som dessutom till skillnad från mitt inte var ytterligare ett dygn försenat. Det var lördag och jag var ombokad till måndag kväll.

Jag har alltid hävdat och inte minst praktiserat principen att man kan besöka en bar för en enda öl och sedan gå därifrån utan att se ut som sjömannen som firar sin födelsedag ensam. Detta var min strategi för kvällen och den framstod som särskilt sund eftersom en betydande andel av ställena på 6th Street har live-musik. De är med andra ord ideala för alla som vill hänga med en öl utan att konversera och för folk som gillar att skrika sina beställningar till bartendern.

En öl på varje ställe som har live-musik på 6th Street, vad kunde gå fel?

Inget kunde gå fel och inget gjorde det heller. Jag hörde så klart country men jag hörde också blues, jazz, klassisk rock och vid ett tillfälle en mässingsorkester som verkade bestå av slumpmässigt valda musikanter på rymmen från något skolband i Louisiana. När jag tog vänster ner på Red River Street gjorde jag det som Austins för kvällen mest eklektiska musikentusiast. Som ett enpersons-FN för oförenliga stilar och preferenser.

Så här långt är egentligen inte det här inlägget mycket till guide till Austin. Det här med 6th Street skulle du nog ha räknat ut ändå? Då kanske du kan säga vad man gör en söndagsmorgon dagen efter att ha druckit en öl på alla barer med live-musik på 6th Street och sedan även Red River Street? Då fortsätter jag.

En söndagsmorgon som den är som gjord för en mycket lång promenad längs med Colorado-floden. Allt du behöver tänka på är att inte plocka upp några döda fladdermöss, röra den giftiga murgrönan eller att minnas för mycket av kvällen innan. Söndagen visade sig inte behöva mycket mer avancerade instruktioner än så. Det och en flaska Becker Vineyards Icanoclast caberet sauvignon.

På den yttersta extra dagen stod jag åter upp och såg att det var måndag. Måndagar är mer svårarbetade vad gäller de säkra och självklara resetipsen, särskilt om man måste sitta i en taxi till flygplatsen någon gång innan fyra på eftermiddagen. Det är för sådana lite svårare råd som du behöver Gödsvinet. Vi har varit där.

Jag magasinerade mitt bagage på hotellet efter utcheckning och begav mig till Lavaca Street. På Lavaca ligger en bar som på ett självförklarande sätt kallar sig Lavaca Street Bar. Om de någonsin stänger så måste de öppna bra tidigt och alla kommer att förstå där om du beställer en White Rascal Witbier från Avery Brewing klockan 11:00 på förmiddagen. Det är för övrigt en mycket frisk och fruktig frukostdryck som kan rekommenderas.

Bland de lokala ölvalen visade sig Liberty Lunch från Independence Brewing vara ett utmärkt alternativ som inte krävde några alternativ på ett tag. Lavaca Street Bar är en bra plats ett par timmar mitt på dagen. Folk läser tidningen, ser på någon helt obegriplig idrott och låter dig för det mesta vara ifred med en dryck som till exempel Go Play IPA från Avery (”lätt, lite syrlig” enligt fältanteckningarna).

En extra dag är inte tillräckligt för en stad som Austin men British Airways kunde inte hitta ett sätt att ställa in ett flyg till utan att se dumma ut. Det finns också mycket mer att säga om stället men det får räcka så här. Jag tror du förstår resten.

Brewdog bar, Hong Kong

av Johan30 september, 2016

Jag var egentligen på jakt efter något annat, som man ofta är på Hollywood road i Hong Kong. Mina prioriteringar fick en ny prioritering när jag såg en skylt med ett budskap från hembygden. Brewdog har kommit till Hong Kong och det har Gödsvinet också.

Baren på Sankt Eriksgatan är lika bekant som Brewdogs samlade sortiment är för oss, även om vi bara skrivit om baren i Edinburgh. Vi har till och med recenserat deras Tactical Nuclear Penguin, efter ett generöst bidrag från en läsare.

Det var därför med stor tillförsikt som jag klev in från den ångande gatan, fylld av holländskt mod, redo för skotska hjältedåd.

Personalen var lika patologiskt trevlig som i alla andra Brewdog barer i världen och det berodde bara delvis på att det inte fanns så många andra gäster att konkurrera om uppmärksamheten med.

Baren öppnade för sju månader sedan och de anställda har drillats skoningslöst i ölkunskap och brittisk pubmentalitet sedan dess. En tunn, lång yngling i spretigt hakskägg rekommenderade mig en ale och jag var inte i en position att säga emot.

Det var en Dead Pony Club, kanske den bästa folkölen i världen. Inget dåligt val med 32 grader i luften och 45 grader i slagsida. Likväl förtjänar en nybörjare en andra chans att göra något riktigt bra. Han föreslog en uppföljning med en Ace of Hops Citra och det var bra. Riktigt bra.

Personalens fortbildning fortgick framför mina ögon. Medan jag satt vid baren öppnade någon en medhavd Mikkeller Nelson Sauvin för förkovran och kompetensutveckling. Jag bjöds med i studiecirkeln och jag tror att vi alla lärde oss mycket av det.

Brewdog bar i Hong Kong är ett lysande alternativ om man någonsin behöver en sval plats att lyssna på britpop på och det vill jag tro att vi alla behöver ibland. För min egen del var jag entydigt positiv då jag fortsatte på min väg in i SoHo, entusiastiskt nynnande på ”The Drugs Don’t Work”.

Brewdog dog har kommit till Hong Kong och Gödsvinet kommer tillbaka.

Berlin från den tid som flytt

av Johan26 mars, 201426 mars, 2014

För mindre än en vecka sedan fann jag mig gående nerför Kurfürstendamm i Berlin. Det kom trots allt inte som en överraskning eftersom jag klivit av tunnelbanan vid Wittenbergplatz med precis den avsikten. Det var dock så långt som mina avsikter räckte.

Vänster på Joachimstaler straße, ner mot Bundesalle och allt djupare in i det gamla Västberlin. Någonstans i höjd med konsthögskolans fakultet för musik började jag känna igen mig. Detta var gator som jag en gång vandrat på med raskare steg och betraktat med mer nyfiken blick.

För drygt arton år sedan bodde jag på Bundesalle med en grupp blekingska gymnasielever som likt mig läste tyska men som i många fall till skillnad från mig gjorde det framgångsrikt. Mina bristfälliga kunskaper till trots var det en mycket lärorik resa.

Man kan utan vidare säga att min tilltro till den tyska ölen grundlades där och då, på Bundesalle i Berlin.

Vi bodde på ett Jugendherberge som valts av en tyskalärare vilket egentligen säger allt man behöver veta om dess smakfullhet. Vi var hur som helst en grupp tonåringar från Blekinge så vi visste ändå inget om smak.

Idag finns vandrarhemmet inte kvar, jag antar att det stängdes ner mot hot om vite från det lokala skönhetsrådet. I huset finns nu bara lägenheter och baren du ser på bilden ovan.

Tvärs över gatan låg en bensinstation och det var där den väntade i en stor, öppen kyl. Den tyska ölen, inom räckhåll för långt ifrån tjugoåriga svenska gymnasister.

Ett långt tag efter den resan handlade min bästa historia om hur jag framgångsrikt smugglade in enorma mängder öl från bensinstationen under näsan på vandrarhemspersonal och tyskalärare.

Det var en oskyldigare tid.

Förra fredagen var jag tillbaka vid den där bensinstationen. Jag stod en stund utanför och försökte komma ihåg något, sedan gick jag in och köpte en öl. Hur skulle jag ha kunnat låta bli?

Jag öppnade den med ett karateslag mot ett elskåp ute på gatan och smakade försiktigt.

I samma ögonblick som munnen av Becks lageröl mötte min gom skälvde jag, vaken för den extraordinära sak som skedde inom mig. En utsökt njutning hade invaderat mig, isolerat mig, utan att jag hade någon medvetenhet om dess orsak. Den hade omedelbart gjort livets svårigheter oviktiga för mig, dess katastrofer harmlösa och dess korthet imaginär, på samma sätt som kärlek gör, genom att fylla mig med dyrbar essens, eller rättare, denna essens var inte endast inom mig, den var jag.

Fast så var det egentligen inte. Prousts franska känslor har ingen plats en blåsig kväll på Bundesalle i Berlin. Swanns väg är inte min och en ljus öl från Bremen är i slutänden inte en Madeleinekaka.

Det är ett bryskt uppvaknande att inse att man står utanför en shellmack i en nedgången och förbisedd del av Berlin och halsar en öl. Vad hände med han som gömde flaskorna i en ryggsäck för sina lärare?

Alldeles intill bensinstationen låg och ligger fortfarande en liten Kneipe där jag och en ung medbrottsling från hemstaden köpte en öl över disk som variation på flaskorna från Shell.

Glorias Stübchen är just det och det är svårt att beskriva stället på något annat sätt. En mycket liten lokal med en bardisk, heltäckningsmattor och den sortens dekorationer som brukar bli kvar en en stor brun kartong efter auktioneringen av ett dödsbo från en villa i Smålandsstenar.

Vi satt ovant vid bardisken med ett par stammisar, bakom den stod någon som skulle ha kunnat vara Gloria själv. I en hörna låg hennes hund och när denna behövde en promenad bad Gloria de två svenska 17-åringarna att hålla koll på baren under tiden. Det var ett allt för bra minne för förstöras med ett återbesök så jag vände tillbaka mot Kurfürstendamm.

Bara ett par kvarter i min riktning fann jag en ny sevärdhet från det förgångna. Die Kleine Philharmonie låg plötsligt precis framför mig. Otroligt att jag hade kunnat glömma bort det.

Vi gick dit då för att det låg nära och för att det fanns plats. Framför allt gick vi dit för att vi inte visste bättre. Vi sökte en bar men fick så mycket mer än vad vi bett om. Det var först när vi satt där i en hörna med vars ett glas som vi insåg att det inte var vad vi menar med en bar på den blekingska landsbygden.

Die Kleine Philharmonie är egentligen ett rätt sympatiskt ställe i en återhållen berlinsk Cabaret-stil, huvudsakligen frekventerad av åldrade homosexuella av den mer intellektuellt bohemiska varianten vilket, det måste sägas, är en typ av bar man i princip inte alls finner i Karlskrona. Jag lärde mig så mycket den kvällen.

Idag inser jag att det inte alls talar till Karlskronas fördel att sådana ställen inte finns där men då kom alla perspektiv jag hade just därifrån. Där och då lämnade vi för första och i mitt fall även sista gången en halv öl på bordet då vi raskt försvann ut genom dörren igen.

Det var för skamligt för att återvända in i förra veckan. Därför bara fortsatte jag mot en annan del av Berlin och andra minnen från en tid som flytt.

München i Stockholm

av Johan6 september, 20136 september, 2013

Det har nu gått nästan två månader sedan jag kom ner från mitt tak i centrala München för att återvända till Stockholm och Vällingby. Mina månader i Oberbayern ger mig ett nytt perspektiv på de oktoberfestöl som sedan alldeles nyligen har dykt på Systembolaget. Ett litet stycke München har kommit hit och jag är glad för det. Åtminstone tror jag det.

Från min terass i München kunde jag se skorstenarna på både Spatens och Löwenbräus bryggerier. I butikerna fann man alla ölen från de sex stora Münchenbryggerierna men ganska lite annat. Det är dessa öl som får serveras på Theresienwiese under oktoberfesten och det är dessa öl jag mötte i en undanskymd del av systembolaget i Vällingby tidigare idag.

Vanligtvis möter jag oktoberfestölen som ett välkommet bidrag till systembolagets kategori för smakrik, ljus öl från södra Tyskland. Det är ingen slump att jag valde att bo i München och inte, låt säga, Düsseldorf, Frankfurt eller Köln. Nu när jag har bott där kan jag dock inte se på ölen på samma sätt. Kanske har festen i oktoberfestölen gått förlorad.

I själva verket tror jag att tiden i München gjort att jag omvärderat själva festen också. I de akademiska kretsar där jag verkade och umgicks var oktoberfest föga mer än en bra anledning till stanna i huset vid någon av de alpsjöar där alla lektorer och professorer verkade bo av anledningar oklara för en utlänning.

Även om jag kan uppskatta att dela en stad med bokstavligen miljoner kraftigt berusade män i läderbyxor lika mycket som vem som helst så kan jag också förstå kollegornas inställning.

I själva verket skulle jag vilja gå så långt som att säga att den som vill fira oktoberfest på plats i München bör resa dit i maj. Låt inte namnet på evenemanget lura dig, du kan dricka precis hur mycket öl som helst, året runt. Om du undrar varför maj så råkar det bara vara en rätt behaglig sommarmånad i München.

Om det är just de skrålande männen i lederhosen eller de ölrapande kvinnorna i dirndl som du är ute efter så finns det alla möjligheter i världen att då dela en stund med dem också, i någon av Münchens större ölhallar.

Mest oktoberfestmässig av ölhallarna är nog det klassiska Hofbräuhaus, ett stenkast från Marienplatz. Om du går dit så får du förstås också en betydande dos japaner med dåligt ölsinne och amerikanska ungdomar som jobbar på att ta igen det som lagstiftarna där hemma berövat dem genom att sätta åldersgränsen vid 21. Det får du, å andra sidan, även om du åker till den faktiska oktoberfest.

Om du tvingar mig att rekommendera en ölkällare så kommer jag att dra en lans för Augustinerbräus biergarten och ölkällare på Arnulfstraße, alldeles nära busstationen vid Hackerbrücke.

Nu är jag inte längre ens i närheten av Hackerbrücke eller någon annan del av Bayerns huvudsstad men jag sitter här i Vällingby och dricker en lite för varm Hofbräu oktoberfestbier.

Är det för tidigt att minnas? Hur lång tid skall ha passerat innan man kan tänka tillbaka på doften av lera i Englischer Garten i mars? När är det skäligt att minnas ljumma kvällar på promenad nerför Schellingstraße? Tidiga morgnar i löparspåren i Olympiaparken? S-bahn mellan Hauptbahnhof och Pasing? När är det tid för att minnas ölen i München?

Jag tror att det är dags nu.

Brewdog bar, Edinburgh

av zonk17 augusti, 201317 augusti, 2013

Trots ett flertal veckor spenderade i den kungliga huvudstaden har Gödsv. peripatetiska (fd. syd, snart med nytt kontor öppnat å fast adress) ännu inte haft tillfälle att uppsöka den nyöppnade Brewdog-baren på St. Eriksgatan. Efter ett besök på en kanske något mer anrik filial i Edinburgh har vi dock en misstanke om ungefär hur det skulle kunna te sig. Och det ter sig ingalunda dåligt, utbudet är även utöver Brewdogs egna skapelser mycket trevligt (och vi kommer återkomma till det i senare inlägg). Men det måste sägas att när man stegade in på Brewdogs bar i den skotska huvudstaden, kunde man för ett ögonblick lika gärna varit på nåt ölhak i Malmö med alternativa tendenser. Kontrasten till det i Skottland annars välrepresenterade mörka träet, ja för den delen det ganska träorinterade möblemanget, väggpaneler, etc, är ganska kraftig, med betong, rostigt järn, svartmålat trä, etc. Ölkontrasten är ungefär av samma kaliber, och Brewdogs position som ölrebell är utan tvivel mer väbehövlig såhär på hemmaplan. Så trots att det på sitt sätt är något av en alt-indie-öl-flygplats, ingenstans och överallt, är det ett behagligt avbrott från ljum öl och mörka träinredningar. Eller tja. I all ärlighet trivs Gödsv. peripatetiska finfint bland mörkt trä, känner sig hemma bland de katalogbeställda kanoter och övrigt bric-a-brac som förvisso snarare hemsöker Bishops arms i hemlandet än dess skotska motsvarigheter. Men när det kommer till ölen, och det får ju ändå sägas vara en rätt betydande del av pubupplevelsen, ja, där går vi gärna till Brewdog. I förbifarten sagt fick vi här även chansen att testa en smärre kvantitet av den tidigare testade Tactical Nuclear Penguin. Måhända är våra smaklökar inte vana vid öl i den megaton-klassen, men det var mest en enträgen smak av russin och portvin på tungroten vi tog med oss från den, lite som vanligt portvin, fast dyrare, ungefär. Men som sagt ber vi att få återkomma till det övriga ölutbudet på denna förnämliga inrättning.

Fyra underhållande toalettklotter av fem möjliga.

Pendennis

av daniel22 april, 2013

När jag skulle börja skriva här så hade jag (jag har det fortfarande) ett inlägg om vad man bör ha i sitt barskåp. Problemet är bara att det förändrats i takt med att jag lärt mig mer, blivit mer sofistikerad men sedan slutligen återgått till att bli ganska enkel igen. En Blue Collar Cocktail exempelvis, som jag skrev om häromsistens (för länge sen märker jag nu), kräver mängder med ingredienser som vanligtvis inte bara är ovanliga, utan nästintill omöjliga för de flesta att få tag i. Förutom de lite spretigare, bittra drinkarna som jag alltid gillat (som Negroni eller dess kusin, Boulvardier) så har jag numera återgått till att i allt högre grad dricka varianter på White Lady (gin, cointreau, citron), Sidecar (konjak, cointreau, citron) och Moscow Mule (vodka, ingefära, citron). En sådan är klassiska men lite bortglömda Pendennis. Jag gör den så här:

4 cl gin (Beefeater 24)
3 cl citron
2 cl sockerlag
1 cl apricot brandy, gärna Cartron eller Giffard. Om man använder Cartron kan man använda något mindre sockerlag eftersom den är lite sötare
1 dash peychaud’s bitter (den är lite svårare att få tag i, men annars kan man pröva en halv tesked absint – peychaud’s smakar mycket anis)
citrontwist

Hade ingen bild på aktuell drink, men här är en Jynnan Tonnix på Svartengrens - en Gin & Tonic med rödbetssockerlag! — Hade ingen bild på aktuell drink, men här är en Jynnan Tonnix på Svartengrens – en Gin & Tonic med rödbetssockerlag!

Skaka den med mycket is ganska kraftigt och häll upp i frusen coupette, pressa citronzesten över glaset. En Pendennis görs egentligen på lime men jag gillar den bättre så här. En fulpendennis. Persikolikör istället för apricot brandy är f.ö. också en garanterad succé! (men den kräver en del vatten så skaka som sagt kraftigt!)

En annan vansinnigt god variant av den här typen fick jag på Svartengrens, där man f.ö. genomgått regimskifte. Madeleine Rapp återfinns numera på Frantzén/Lindebergs pubsatsning Flying Elk (baren heter Corner Club – pröva den!) och Josephine Sondlo öppnar upp i Roxys gamla lokaler på Nytorget 6. På Svartengrens står istället Johan Borg från Marie Laveu och hör och häpna: han är lika bra som Madde och Jossan! Han kanske har något färre stiffa drinkar på listan dock. Av Johan fick jag en Mother of a Mover, och det är ett mästerverk:

4 cl gin
3 cl citron
2 cl sockerlag
äggvita
1 tesked absint
citrontwist

Skaka väl och servera som longdrink på rikligt med is – sjukt god!

Visst ja, sensmoral: man behöver gin, mest.

Svartengrens

av daniel26 april, 201226 april, 2012

Navy Strength Martini och något alkoholfritt

Till tonerna av The New Division Italo Mix av Phoenix Armistice undrade jag denna tidiga lördagsmorgon kl 12.41 vart jag skulle börja. Sen kom jag på det, och nu fyra-fem dagar senare har jag det i princip klart för mig. Sprit, kött och Svartengrens. Jag får erkänna att jag de senaste veckorna har samlat på mig mer cocktailmaterial att bibringa er än vad som kan vara anständigt. The Dukes Bar i London har testats noggrant och det sedvanliga vakuum som brukar uppstå i plånboken så fort man stiger av flyget på Heathrow var mer av svart hål än dammsugarvarianten den här gången. Jag har gjort otaliga varianter av Mint Julep, en drink som i Stockholm — kanske i Sverige — bara kan drickas på Nobis hotell. Ingen annan har de erforderliga tennglasen. Men kan även dricka den hemma hos mig, förvisso. Jag har skrivit en längre utläggning om vad man bör ha i sin bar. Den artikeln blir dock längre och längre hela tiden så jag får se över deadline på den. Men låt mig börja med Sveriges bästa bar, Svartengrens. Jag måste förvarna, det här är en hyllning. Jag besökte Svartengrens första gången någon gång i Januari i år (2012). Jag gick dit med en vän, och vi prövade en drink eller två. Man kunde få en korv i baren då för 59kr och en stor sallad till korven för ytterligare 60kr (menyn ändras dagligen baserat på vad som finns att tillgå, allt är närproducerat). Man kan också ta bara ett bartillbehör om man vill. Vi talade om världens undergång, nära förestående, en drink till kom förbi, och vi svepte den. Det var en lugn kväll, inte menad att vara sensationell, bara väldigt trevlig. Drinkarna var sensationella.

När man kommer in på Svartengrens i Mårdens gamla lokaler på Tulegatan, hörnet Surbrunnsgatan i Vasastans Sibirien, så möts man av vit träputs, kakel, danskt trä, mässing, leenden och bartenders som tar sitt hantverk på yttersta allvar. Man sätter sig och vatten och menyer står framför en. De spelar nästan alltid någon form av hiphop i baren, men man har överseende med det. Svartengrens serverar cocktails och kött. Efter tre-fyra cocktails (vi drack en sida av dåvarande cocktailmenyn, en ’Fitchette’, en variation av Old Fashioned som de kallade Franco’s Fashioned och något mer som jag inte kommer ihåg i rödaste rappet. Allt gott, spritigt, bittert, kommer inte ihåg ens i närheten av vad som var i. Det var sprit i, bourbon. Och bitters. Men beställ den nu borttagna Fitchette någon gång, fantastisk) – ah – efter tre-fyra cocktails gjorde vi misstaget att gå till Olsons Skor där man istället fick dålig öl och pole dancing. Nåväl. Ytterligt imponerad återvände jag någon vecka senare och åt mig igenom alla förrätter som tapas med en kvinnlig bekant. Vi prövade några drinkar men drack annars champagne rakt igenom (rekommenderas). En sådan måltid gick loss på ca 800kr per person (inkl någon hundring dricks!), vilket måste ses som ett fynd i sammanhanget (sammanhanget är Stockholms pengavakuum som om möjligt är större än Londons). Veckan efter skulle en vän komma upp från Göteborg och hälsa på. Jag hade beställt bord på Svartengrens. Min vän ställde in, han skulle komma på lördagen istället. Givetvis utnyttjade jag bokningen och en annan vän kunde som väl vara smita undan barnpassning och följa med. Dagen efter gick jag dit igen med min Göteborgsvän. Det är nog ingen bra idé att räkna på hur stor procent av mina senaste två-tre löner jag lagt på Svartengrens.

Tillbehör "Hasselbackspotatis" (borttagen från menyn!)

När Gödsvinets Stockholmsavdelning på en kväll skulle pröva sig igenom Stockholms bästa barer, en Manhattan och en (eller två) ’husets bästa’ på varje ställe, var Svartengrens det självklara stället att börja, och barens Madeleine Rapp den självklara personen att fråga om vilka övriga barer som borde ingå i vår runda. Det blev Kåken, Guldbaren och Little Quarter. But I digress, jag får återkomma till den dimmiga kvällen.

Dazzle med Siouxsie and the Banshees har avverkats och The Glimmers version av Roxy Musics Same Old Scene har börjat spela hör jag nu, randomlistan är bra idag.

Specialdrink av något slag. En variation på Manhattan Perfect har jag för mig. Dvs både torr och söt vermouth. Notera den klara isen!

Helgen efter Gödsvinets testrunda var jag i London (och gick på Dukes). Helgen efter var jag iväg med jobbet. Sen kom påskhelgen. Jag tog med mig några arbetskompisar på spontan after work. Vi gick till Svartengrens. Dagen efter var jag på Svartengrens. Helgen efter, förra helgen, åt jag en snabb middag där, drack en Backyard Dawg (och recept på den ingår i nästa inlägg, den episkt dimmiga kvällen) och en specialdrink av något slag, innan vi såg på en film. I fredags var jag där igen. Första drinken var en Lacrimosa, för den hade Madeleine och ”Jossan” (Lonlo, det andra bargeniet) fått första gången de var i New York. Jag bad om en lista på ställen man borde gå till i New York och fick tio-elva namn. Efter en del googlande så kan jag konstatera att Svartengrens är en New York-bar i Stockholm. Men vad gör det? Det är sällan man hittar sådan dedicerad passion någonstans. En imponerande vilja att göra något bra. Sista drinken den kvällen var en variation på Dry Martini på Navy Strength Plymouth Gin, Lillet och Orange Bitters – faaantastic! You get the idea. Svartengrens, Sveriges bästa bar.

tio-elva ställen man kan gå till i New York

Lacrimosa

2 delar Rye Whisky
3/4 delar Amaro Luxardo Bitter
3/4 delar Amaro CioCiaro
Apelsinzest

Rör, sila ner i kylt old fashioned glas med en stor isbit, garnera.

Nattklubbsölen

av Johan25 april, 201225 april, 2012

Det finns drickande och det finns drickande. Låt oss först göra den saken klar. När man väl börjat dricka så kan det dock vara svårt att förstå och erkänna skillnaden mellan dessa aktiviteter. Det är därför jag förklarar den för dig nu. Öl och nattklubbar har inget med varandra att göra.

Låt oss börja med grunderna: Öl är en dagtidsdryck. Gärna hela dagen. Morgonen också kanske. Men det är ingen dryck för sena nätter. Åtminstone inte om man likt mig passerat 30.

Nu har jag förstås brutit mot den regeln många gånger. Väldigt många gånger. Jag kommer nog att göra det ett par gånger till. Det är dock en regel som alla seriöst menande drickare tar mycket allvarligt. Om man ska upprätthålla en utållig alkoholism så gör man bäst i att dricka på dagen. Inget i den mänskliga evolutionen har förberett oss på att hantera stora mängder spannmål efter mörkrets inbrott.

Den mänskliga evolutionen har andra aktiviteter i åtanke för oss efter mörkrets inbrott och det är därför det finns nattklubbar. Många nattklubbar serverar öl men gör inte misstaget att tro den är till för att dricka. Den är till för att hälla på människor man stöter ihop med på väg till en pall i totalt mörker och konstgjord dimma. Den är till för att dregla på skjortan. Den är till för att må illa på dagen efter. Den har i det stora alltså väldigt lite med öldrickande att göra.

Ändå gör du misstaget gång på gång. Du sitter på någon för öldrickning avsedd lokal. På ytan ser det ut som en stilla meditation men inom dig rasar kampen för att hinna med fyra öl till innan baren stänger. Fem öl senare stänger baren men du är inte nöjd. Ute på gatan ser du på dina medmänniskor och frågar efter ett svar. Var i helvete kan man få sig en öl i den här jävla staden efter två? Du har inlett din färd mot nattklubben.

Misströsta inte, jag har själv varit där. Ett minnesvärt tillfälle var när jag deltog i en slags ”kick off” med vad som två dagar senare skulle komma att bli mina kollegor. Det var personal från ett 346 år gammalt lärosäte någonstans i sydvästra Skåne och vi reste tillsammans till Ystad för att planera höstens forskning och undervisning. Samt, skulle det visa sig, gå på nattklubb.

Eftersom jag var så ny på arbetsplatsen att jag inte ens var anställd än valde jag att vänta och se när middagen övergick i någon sorts lätt nervös dryckesjakt. Jag väntade och jag såg. Vart går man efter midnatt en torsdagskväll i Ystad? Någon trevlig pub? Någon lugn och tyst plats där man faktiskt kan diskutera forskning och undervisning? Nej, man går till det enda stället där man kan köpa en öl så dags. En nattklubbsöl.

Nattklubbsölen är en eländig öl och därför bryggs den i regel av Carlsberg. Det är ett typ av sortimente som de förstår. Vad händer när man förflyttar en akademisk institution till en nattklubb inrymd på övervåningen av Hemköp i centrala Ystad? Det oundvikliga. Det är vad som händer. Folk börjar dansa eller liknande. Det tog bara minuter innan man kunde notera docenter och professorer i olika åldrar och grader av rörlighet kryssa fram över dansgolvet som förryckta traumaoffer. Det såg ut som en scen ur Gökboet.

För man kände igen oss. Övriga gäster där på Hemköps ovanvåning var i gymnasieåldern och de var där eftersom de tillhörde den del av Ystads gymnasieungdom som mot alla odds strävade mot det världsvana nattklubbslivet, bort från den vurm för trimmade epa-traktorer som annars dominerar den lokala ungdomskulturen.

Drömmen om det ljuva livet på nattklubben dog för dessa ungdomar en augustinatt i Ystad. Den stampades ihjäl under vikten av ett dussin åldrade professorer med slipsen runt pannan. Även jag hade en del i dådet men skulden låg egentligen någon annanstans. Drömmen var bara det senaste bland offren för nattklubbsölen.

The search for the perfect pub

av Johan15 mars, 2012

Eric Arthur Blair etablerade sig mellan åren 1933 och 1949 som en av 1900-talets intressantaste författare, under pseudonymen George Orwell. Årtalen markerar publikationen av hans första bok, den hårda och raka reportageboken ”Down and out in Paris and London” och hans sista och mest berömda bok, ”1984”. Däremellan skrev han bland annat häpnadsväckande sociala reportage från norra England, berättelser från tiden som frivillig i det spanska inbördeskriget, historier från sin tid i Burma och den avgjort bästa politiska fabeln som någonsin skrivits.

Mot slutet av sin levnad, han dog i januari 1950, skrev Blair/Orwell i flera brittiska tidningar men framför allt i the Evening Standard. Det var i denna publikation som han den 9:e februari 1946 skrev om världens finaste pub, en pub vid namn The Moon Under Water. Han ägnar viss möda och stort utrymme åt att beskriva vad det var som gjorde The Moon Under Water till världens bästa pub.

The Moon under Water är ett rustikt och stillsamt vattenhål där man kan dricka god engelsk ale i glas med handtag eller ännu hellre i porslinskoppar framför en av de öppna spisarna utan att störas av en radio eller annat oväsen. På vardagar går det att få lunch på ovanvåningen men de serverar ingen middag, en brist som vägs upp av ett brett och genuint brittiskt sortimente av tilltugg.

Personalen består av medelålders kvinnor som kallar alla för ”dear” oavsett kön eller ålder. Den verkliga attraktionen på puben är enligt Blair/Orwell trädgården dit hela familjen kan gå, han nämner speciellt det fina med att barnen kan springa och hämta öl till far.

Författaren, som jag nu bestämt mig för att kalla George Orwell, avslutade sin artikel på det lite dystra sättet att avslöja att The Moon Under Water inte existerar. Det är istället hans enga idealbild av en pub, det är hur han föreställer sig den perfekta puben.

Denna beskrivning av vad som gör en perfekt pub inspirerade de båda journalisterna Paul Moody och Robin Turner att skriva boken ”The search for the perfect pub”. Moody och Turner har tidigare skrivit storverket The Rough Pub Guide, om den brittiska pubkulturen. I den här boken ger de sig ut på en resa för att hitta den bästa av Storbritanniens 56 000 pubar.

De gör redan i början av boken klart att de inte avser att göra någon dimmig gonzo-resa till dem alla, vilket är sorgligt eftersom det hade varit ett kul reportage men roligt eftersom man nu kan göra den resan själv istället. Istället varvar de besöken på pubar runt om på öarna med intervjuer med pubägare, aktivister, bryggare och en hel del intressanta människor som man tydligen bara råkar träffa om man bestämmer sig för att besöka en väldig massa pubar.

Ett övergripande tema för boken är den pubdöd som Gödsvinet skrivit om redan tidigare. De beskriver hur pubar kopplas till mycket humorlösa storbryggerier, hur de fristående pubarna ersätts av kedjepubar, ”pubcos”, och hur desperata pubägare allt mer ägnar sin verksamhet åt andra saker än att servera ljummen öl under lugn och ro på eftermiddagen. Det är berättelsen om ett döende brittiskt kulturarv.

The search for the perfect pub är dock ingen onödigt sentimental bok utan mer än något annat en hyllning till en institution som kanske har sett sina bästa dagar men som fortfarande bättre än någon annan definierar vad det innebär att vara brittisk. Den saknar inte filosofiska djup i analysen av pubens roll och betydelse, som när författarna efter rätt många pints på plats på puben The Fitzroy Tavern i London går igenom Orwells många referenser till puben som platsen där själen gör revolt mot vardagslivets tråk och tvång.

De talar till exempel om Orwells skilldringar ur ”The road to Wigan pier”, där han beskriver hur de nordengelska arbetarna får en stund som levande, tänkande människor på puben under en livstid som nästan helt sålts till ägaren av en gruva eller en fabrik. På liknande sätt menar de att den ålderdomliga institutionen kan vara en motkraft till den ständiga uppkopplingen gentemot omvärlden genom internet, dess sociala medier och arbete som kan göras var som helst, när som helst.

Allra finast blir dock kopplingen till George Orwell när de talar om karaktären Winston Smiths drömmar i boken 1984. Winston drömmer om en plats där storebrors vakande öga inte kan nå honom, där han kan få vara bara sin egen. Winston kallade den platsen för ”the golden country”. George Orwell kallade den platsen för ”The Moon Under Water”.

Green Destiny

av daniel6 januari, 20126 januari, 2012

Cocktailen har inte den plats den förtjänar i Krogsverige. Visst har den blivit allt viktigare på senare år – i Stockholm har Kåken, Le Bar Rouge, Köttbaren, Marie Laveau m.fl. ett tydligt fokus på bra cocktails – men cocktailen har knappast uppnått den status den har på barer i London eller New York. Och kanske är det orättvist att jämföra någon stad i Sverige med världsmetropoler. Men å andra sidan -why not? Mitt intresse för välblandade drinkar började med ett besök på Hakkasan i London 2001. En kompis till en kompis uppfattade mitt uppriktiga intresse då han pratade om sitt jobb som bartender där, och han och jag gick dit för att pröva lite riktiga drinkar.

Hakkasan skapades av Alan Yau kanske något år innan jag först kom dit. Han är mest känd för att ha skapat ’asian fusion’-kedjan Wagamama, som han sedermera sålde och skapade Hakkasan, Yauatcha, Busaba Eathai med fler restauranger. Den riktiga, dvs första, Hakkasan ligger på Hanway Place, en bakgata – gränd är kanske mer korrekt – bakom Tottenham Court Road, ungefär mittemot Queenmusikalen. Om man går in i den gränden ser man en tegelvägg, en välklädd vakt, en snygg tjej och vanligtvis en limousin av något slag, samt en liten skylt där det står ’Hakkasan’. Restaurangen sägs vara den första kinesiska restaurangen med en stjärna i Guide Michelin. Om det stämmer vet jag inte, men jag gillar att säga att det är så.

Om man tar sig förbi vakten så kommer man ner i en svart, spatiös källare som lite grand ser ut att vara uthuggen ur granit, samtidigt som det finns något distinkt occidentalt över lokalen. Där dansar det omkring modeller som tar rocken, visar en till baren, öppnar dörren till den gigantiska toaletten (med plats för en), samt förväntar sig dricks på runt 20 pund eller så. Jag lämnar aldrig dricks. Hakkasan hade då 40 st egenkomponerade drinkar, från Champagnecocktails till Long Drinks, och alla kostade 9 pund. Idag kostar de något fler drinkarna 11 pund, vilket till dagens växelkurs måste ses som rena vrakpriset. Drinkarna blandas på den mängd alkohol som är optimal för att det ska smaka bra men det är mellan 5-10 cl sprit och/eller likör i en drink. Det vore naturligtvis fint om vi kunde anamma den andan – smak över centiliterpris – men jag gissar att vi kommer att mäta våra centiliter på guldvåg ett bra tag framöver, tyvärr.

På baren radades nio drinkar upp, och bland dem jag kommer ihåg återfanns den Sake och Ginger Ale-baserade Long Dragon, Lychee och Rosbladsbaserade Rose Petal Martini, Nashi Tom Collins (en genialisk Tom Collins med färska Nashipäron) och den gudomliga Hakka – en helt vit drink bestående av vodka, sake, lime, lychee, passion och kokos, i olika former. Hakkasan står för den typ av drinkar som jag fortfarande tycker om, men ändå lämnat bakom mig. Exotiska, fruktiga drinkar med oväntade inslag. Numera beställer/blandar jag nästan alltid spritstarka, bittra shortdrinks och cocktails. Nåväl, den drink som följt med längst och blivit till en klassiker är Green Destiny (GD), och GD får därför inleda mina cocktailartiklar på den här bloggen. En GD har också fördelen att den är mycket lätt att göra. Först dock lite grundkunskaper.

För att göra cocktails (cocktails får stå för alla blandade drinkar här, även om det formellt används för vad som också kallas Martinis, dvs kylda drinkar utan is i höga glas på fot, sk Martini- eller cocktailglas. Lite cirkulärt det där – cocktails är sånt som serveras i cocktailglas! – men ni förstår säkert). Alltså, för att göra cocktails så krävs mängder med is. För varje sats ska shakern fyllas hela vägen upp med is, och serveras drinken med is i glaset ska även glaset fyllas hela vägen upp. Hela vägen upp. Annars blandas drinken ut för mycket, blir varm, tappar sin karaktär – blir kass, helt enkelt. Den ska visserligen blandas ut lite, men helst bara när man skakar/rör, och bara så mycket som den ska blandas ut. En Old Fashioned, exempelvis, ska röras i ca 5 minuter, och man fyller på med färsk is allteftersom den gamla smälter. Dvs, den ska blandas ut rejält! I en del drinkar, t.ex. Green Destiny, ska vissa ingredienser ’muddlas’. Ta ett trubbigt träredskap, gärna en muddler, och mosa med den, betyder det. Jag är ledsen om jag är övertydlig. Det fina med GD är att drinken görs och skakas i shakern, men att hela innehållet i shakern sedan töms i glaset, dvs med is och allt. Den blir då en grön, skummig historia. Om man blandar hemma ’tjänar’ man sålunda lite is.

Green Destiny:

1/8 gurka, strimlad

1/2 kiwi, urgröpt

5 cl Zubrowka vodka (kallas Grasovka i Tyskland; Zubrowka kan beställas på systemet)

20cl färskpressad äppeljuice (Tropicanas fungerar bra) – obs att man kan använda mindre. Kolla hur stort glaset är (man bör använda ett rätt stort glas för den här)

1 msk gomme

Gomme betyder sockerlag på franska, 50-50% vatten-socker gör en bra sockerlag till drinkar.* Använder man Tropicanajuice så behövs dock knappt sockret eftersom juicen är söt i sig. Originalreceptet har 3 msk gomme har jag för mig – vilket är löjligt. Smaka av!

Muddla gurkan, kiwin och ev. sockerlagen i botten på en shaker. Fyll shakern med is. Fyll först vodkan, sedan juicen. Jag föredrar att börja med isen, sen fylla ’lagom’ med juice. Vill man vara korrekt har man i isen sist (i den här drinken), men det är en smaksak. Skaka. Häll upp hela innehållet i ett stort glas. Servera med sugrör. Garnera med färsk gurka. Voilà – Green Destiny! Den smakar inte alkohol och den är farligt god, så ni kan dricka dussintals!

*En uppmärksam läsare, låt oss kalla honom Philip, har redan uppmärksammat att detta inte är 100% korrekt. ”petitess: gomme är inte riktigt samma som vanlig 1:1 sockerlag ’simple syrup’, utan en del sötare och innehåller gummi som förtjockningsmedel vilket gör den så fin att använda.” Dock vill jag påpeka att meningen hade varit 100% korrekt om det stått ”betyder ungefär sockerlag”. Principle of Charity borde givetvis applicerats!