Det rasar en mäktig kamp på de brittiska öarna. Under senare år har Storbritanniens många pubar blivit långt färre och de mer polerade gastrobarerna har blivit långt fler. En efter en har de inlevda gubbpubarna fått lämna plats för trendiga konceptställen, den ljumna bittern har ersatts av importerad öl på flaska och de gråa öronhåren har bytts mot fjuniga hipstermustascher. Naturligtvis har inte detta övergrepp gått obesvarat. Det finns en motståndsrörelse.
En härförare i kampen är Kate Burt som driver bloggen “Save the boozer“, en blogg vars glöd för de ohippa pubarna bara överträffas av glöden för ohipp webdesign. På bloggen porträtteras exempel på traditionella och hopplöst otrendiga pubar och läsarna uppmanas att skicka in egna beskrivningar av sina favoriter i genren.
Den traditionella puben är förstås svår att definiera på annat sätt än att man känner igen den när man ser den. Det är som regel en lokal som är trivsam och intim snarare än ljus och fräsch men lokalen är egentligen inte avgörande. Kate och andra entusiaster verkar överens om att den sociala komponenten som definierar puben. Även om det finns en god möjlighet att bli full som en kastrull för en rimlig penning så kännetecknas puben av det måttliga eftermidaggsdrickandet, direkt efter eller helst under arbetet.
Den som häller upp ölen ska helst vara en äldre person som har jobbat där sedan imperiets glansdagar men gästerna får vara en hur brokig samling av olika åldrar och bakgrunder som helst. De som känner det brittiska publivet menar att puben som ingen annan institution på de brittiska öarna för samman främmande människor till något som liknar ett samhälle.
Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den brittiska motståndsrörelsen. Kanske är den bara fantasilös nostalgi och kanske ger den uttryck för den sortens nationalism som på något sätt verkar bli mer betydelsefull varje gång vi genomgår en ekonomisk kris. Mellan raderna på “Save the Boozer” kan man läsa om samma fruktan inför eroderingen av det brittiska som personer som John Cleese och, mer berömt, Morrissey gett uttryck för.
En mer positiv tolkning är att bloggen ifrågasätter vad vi kommit att värdesätta idag. Om den traditionella puben är en plats där man möts så är den moderna gastropuben snarare en plats dit man går för att utmärka och profilera sig själv. Det sociala drickandet har ersatts av ännu ett individuellt projekt. Det pratglada fyllot har ersatts av en twittrande matbloggare. Det är ungefär samma utveckling som vi på gödsvinet identifierat bland de svenska konditorierna.
Oavsett hur man läser “Save the boozer” så leder den till inspiration. Nästa gång jag ser en hopplöst ohipp bar här i Sverige tänker jag inte gå den förbi. Det är dags att ägna det konceptfria drickandet den respekt det förtjänar. Det är en lärdom som kanske är viktigare i det tvångsmässigt trendiga Stockholm än någon annan plats på jorden.
Jag kan rekommendera mitt grannskap för några riktigt underbart sunkiga ställen. Bleckan på ringvägen t.ex. (vid hörnet Södermannagatan) för tankarna någonstans mitt emellan ovan beskrivna pubar och en finlandsfärja. Schnitzel + bärs 109 spänn!
Faktum är att det finns en affärsman i England som har det som affärsidé att just bevara boozers och därför köpt på sig ett antal pubar. Det är helt enkelt marknadsnisch som har hamnat på undantag bland alla gastropubar för the chattering classes och kedjebarerna med färdigblandad lättgrogg för snorvalparna.
Det låter ju som en välgärning men samtidigt lite paradoxalt, eftersom kedjefieringen är en del av problemet. Det är väl bara en tidsfråga innan han kommer på att det blir billigare öl om han sambeställer och kör samma sortimente på alla pubar.
The Cask Report har flera år i rad visat pubarna hur de skulle kunna överleva. Medan kommersiell massproducerad öl på fat minskar år på år är motsatsen sant för de som enklast kan kallas “kvalitetsöl” i brist på en bättre term. Pubar som säljer real ale, lokal kvalitetslager och annat roligt går mycket bättre än de som bara säljer det man ändå kan dricka hemma i soffan.
Hela soppan hänger självklart ihop med att majoriteten av alla brittiska pubar är “tied” till ett större bryggeri och måste köpa deras öl till en oftast mycket olönsam kostnad (detta då pubägaren endast hyr verksamheten av t.ex Belhaven eller fd S&N). Fler och fler av dessa stänger igen eller omvandlas till riktiga free-houses som inte bara har bättre marginaler utan också ett mycket roligare sortiment. Jag tror det hela kommer lösa sig rätt bra till slut.
Exakt så, Lew! Det är franchiseverksamhet när den är som sämst. Pubägarna som är knutna till de stora bryggerierna eller, vilket är ännu vanligare nuförtiden, företag som har pub- och barverksamhet som driftsidé, t.ex. Punch Taverns, tvingas köpa deras ölsortiment till ett högre pris än om de vore freehouses.
Dock är jag inte lika säker som du på att allt kommer att lösa sig till det bästa. Problemet är att många av pubarna slår igen för gott och då riskerar man att få de där trista kedjorna som Wetherspoons och Hogshead som egentligen bara är förfesthak där folk hinkar i sig Bacardi Breezer, Carling Black Label, Stella Artois (a.k.a. Wifebeater) och Carlsberg. Marknaden för självständiga pubar och barer som säljer kvalitetsöl och andra kvalitetsdrycker är, trots allt, betydligt mer begränsad än ställen dit folk går för att supa skallen i bitar. Och som Johan påpekar, gastropubar är inte så jäkla roliga de heller alla gånger.
Jag kan (förutom just Cask report) bara utgå ifrån vad som sker i min lilla stad på höglandet. Belhaven säljer ut sina tied pubs, lokalerna tas över av free-houses som drivs av privatpersoner med passion. Nu är den lilla staden där jag bor inte representativ, vi har fortfarande en levande bryggkultur som startades upp igen under 90-talet och nu inkluderar inte färre än tre kommersiellt framgångsrika micros (Harviestoun, Williams Bros, Traditional Scottish Ales). Självfallet kommer säljargumentet “det görs av Douglas runt hörnet” ge Carlsberg/Stella/Tennents en god match, de första två knäcker man enklast genom att bara limma på en skotsk flagga på pumpen. Carlings finns tack och lov mig veterligen inte i grevskapet (fy fan för Carlings).
Det viktigaste i kampen för puben är att inte falla ner i den där tråkiga, unkna och revisionistiska bilden av vad puben ska vara. CAMRA gör mycket bra men i det här grevskapet tror jag att de gjort mer för att sänka pubarna är de gjort för att rädda dem. Bra öl kan vara av modernare/kontinentala stilar, bra öl kan komma på trycksatt fat. Mest av allt ska puben kunna vara en plats där folk går och super skallen i bitar. Kvalitetsöl behöver inte kosta så mycket mer än “importerad” öl bryggd i Newcastle, jag vet att jag själv stirrat för långt ner i glaset rätt många gånger på min local (ett av få ställen där de fortfarande gör “lock-ins”). Det enda jag kanske skulle önska är att det inte låg på toppen av en brant jävla backe, men det gör å andra sidan att färden hemåt går enklare (eller åtminstone snabbare).
Jag tror inte att C. (där jag bor) inte är representativt heller, men här är utvecklingen likartad. CAMRA-öl säljs ofta tillsammans med annan kvalituttöl från kontinenten och den kostar inte mycket mer än det danska pisset eller rävgiftet från Carling.
Detta sagt, så tror jag dock inte riktigt att man konkurrerar om samma målgrupper.