Har jag berättat om Etruskerna? Någon borde göra det. Det är en jävla historia.
Det är förstås också en rätt lång historia – sådär en 900 år – så jag hoppar fram lite. I sammanhanget känns det rätt att börja någon gång under Villanovaperioden (ca 900-720 f.kr.) då någon kom på den i efterhand rätt ljusa idén att börja odla vin i Orvieto.
”Orvieto?” hör jag dig säga och som alltid vet jag vad du tänker. ”Var inte det en av etruskernas viktigaste städer, en där det förresten finns en spektakulär gravkammare varav en har en välbevarad grekisk mural föreställande Orestes yxmord av modern Klytaimnestra?”
Orvieto var förstås en etruskisk centralort under den senare akaiska perioden men vad gäller motivet så har jag alltid sällat mig till de som menar att det föreställer Polyxena då hon offras på Akilles grav av dennes son, Neoptolemus. Det må vara hänt. Vi behöver inte bli ovänner.
Orvieto är också ett distrikt som producerar Italiens finaste vita viner men den här recensionen handlar inte om ett av dem. Det etruskerna en gång började i Umbrien har någonstans gått fel på vägen till systembolaget i Vällingby. Orvieto amabile är inte ett vin för historieböckerna.
Det är för all del inte heller något dåligt vin om du menar samma sak som mig när du säger ”dåligt”. Det är ett lätt vin för enklare uppgifter. Alla behöver inte vara en hjälte.
Vart har alla de fina Orvieto-vinerna tagit vägen? Systembolaget är uppenbarligen inte bekymrat av att distriktet är representerat av en flaska bäst lämpad för arbetsluncher i parken under årets varma månader.
Varför dricker man likväl det enda vinet från Orvieto som finns att köpa i Vällingby? Det enkla svaret är förstås att John dos Passos skriver om viner från Orvieto i boken ”1919” (från 1932). Just det, när Dick och Blake avslutar den sista flaskan sittande på en gravsten i hörnet av kyrkogården vid Harvard Square, talandes om ungdom, skönhet, kärlek och vänskap, kvällen innan Dick skeppas till Europa och kriget. Historierna om vin från Orvieto är otvivelaktigt tyngre än vinet i sig.
Jag började för övrigt dricka viner från Rioja av en liknande anledning. Ernest Hemingway skriver med drucket vemod om dessa viner i ”The Sun Also Rises” och jag dricker dem för att dela det. Enkelt uttryckt tar jag mina vintips från män som någon gång varit ambulansförare under det första världskriget. Det är ett tillvägagångssätt som är långt mindre begränsande än vad man först skulle kunna tro.
Det är allt jag har att säga om Orvieto amabile
60 kronor på systembolaget, nummer 2404 i katalogen
Två fläderbuskar av fem möjliga
Vid fotknölarnar av de italienska alperna var Birra Moretti den där ölen som var snäppet bättre än Forst, och ibland var det inte så dumt att ha ett bättre alternativ, om än inte så lysande – vi talar trots allt om variationer på väldigt ljus lager här. Så det var väl med något slags missriktad nostalgi vi högg ett trepack Birra Moretti Zero så fort vi såg det. En kall, frisk lager är ju inte så dumt, trots allt. Tyvärr är BMZ inget av detta – även kylskåpskall smakar den på något sätt betydligt varmare än den är, och den smakar päronskruttar och lösningsmedel, med en distinkt biton av vatten. Det är lite åt den där sura banansmaken av utgången öl, även om flaskan påstår sig hålla till 07-2021. Det är en märkligt sötaktig öl, det här, med toner av dåliga äpplen och sämre vatten, nej, det är inte bra någonstans. Undvik.
