Lund

Infall

av zonk

Ett infall kommer så fort. Man kikar i pizzamenyn, begrundar tillvaron för ett ögonblick, och så har man plötsligen insett att man aldrig ätit en pizza med pommes på, och varför inte, liksom. Ett äventyr varje dag, osv. Tyvärr kan jag inte riktigt säga att jag lyckades ge konceptet en ärlig chans. Kanske var det fredagsrusch, kanske hade chaufför nr 2 ledigt för att spela boule, jag vet inte, men i vilket fall så dröjde pizzan både länge och väl, och hade vid ankomsten en temperatur som jag snarare associerar med kallskuret, en helt klart suboptimal temperatur att avnjuta pommes. En kvick tur i ugnen fick bli det minst dåliga alternativet, men pommesen kan ändå inte kallas annat än soggig och sorglig. Detta sagt så nådde inte pizzan i övrigt några rarifierade höjder heller, även om den med all sannolikhet inte tjänat på att långsamt bli kylskåpskall i en välanvänd pizzabil. Samtidigt är ju hemkörd pizza ett helhetskoncept som inte kan bli bättre än sin svagaste länk. Det känns därför rättvist att ge Al Fornos King Kong-pizza jämnt en feferoni av fem möjliga.

Kedaj på väg

av zonk

Ibland är livet krångligt, och inte hjälper det att ha principer. Som att man varken vill köra och hämta sin kebabpizza (för då hade ju Avestas version varit lockande för en själv som Lundabo), eller vill använda de moderna slavdrivare som tar ut en ohemul avgift från såväl en själv som den hårt slitande restaurangen (eller pizzerian). Nej, på sant 1900-tals-manér vill man ju att pizzerian själv ska komma tutande i en liten, gärna vit, bil – och sen vill man betala kontant i dörren. För det låter sig faktiskt fortfarande göras, vad än alla digitala framstegskramare kan tro. Det finns dessutom flera alternativ även i en stad som Lund! Just den här gången föll valet på Palmyra, som 1. verkade undvika surdegen och dess magsurnande egenskaper och 2. verkade vara nån slags pizzeria med en baskompetens i kebab. Såhär i efterhand kan jag inte på något sätt redovisa för hur kriterium 2 sågs som uppfyllt från ett snabb-besök på deras hemsida. Och ja, vi letade på nätet. Det gjorde man fantamig på 1900-talet också, kom inte och säg nåt annat. Även om man kanske oftare ögnade igenom en pappersmeny som kommit med förra leveransen.

Hursomhelst. När sedan vår last century style kebabpizza anlänt via dessa antediluvianska logistiska metoder, hur var då pizzan? Ja, jo, den var … kompetent. Den där grönspräckliga vitlöks-olje-kuckelimucken var smaklig, kebaben var hackad (ve den som lägger på den klart underlägsna hyvelkebaben!), och degen inte alltför degig. Ingen hade heller fått för sig att slänga på en hel sallad (dvs tomat, isbergssallad och gurka, dessa grundpelare för det som kallas sallad). För denna sallad hör hemma på det som kallas Kebabpizza Special. Vanlig kebabpizza ska icke ha sådant grönt, endast feferoni och möjligen lök. Så. Om Palmyras kebabpizza? Allt i allo, högst smakligt – om än inte på långa vägar nära att detronisera Avestas skapelser. Framtida försök får utvisa om Palmyras kebabpizza kommer stå som herre på täppan i den till synes relativt exklusiva kategorin icke-surdegs-kebabpizza med egen utkörning. Den som lever får se!

Tre och en tredjedels feferoni av fem möjliga. 90 kr, gratis hemleverans vid beställning över 150 kr, Palmyra Pizzeria, Lund.

Widerbergaren gråter

av zonk

Det är förstås gamla nyheter vid det här laget, men det vore ju bra konstigt om inte svinet gav Widerberg & Ko en liten dödsruna. Det var tydligen uppförsbacke att nyöppna anrika Widerbergs som ett hantverksbageri mitt under brinnande pandemi, och när kommunen sedan passade på att göra sandlåda och bygglek av gatan utanför (som i detta nu stoltserar med det för Lunds stadskärna ovanliga materialet asfalt, så mjukt och jämnt och modernt att det är fullständigt omöjligt att tåla i en sån stad som just Lund är), ja, då var sagan all. I augusti 2021 meddelades det som tidigare hörts på andra vägar, att konkursen var ett faktum. Vi avåt ju deras version av den klassiska studentlunchen Widerbergaren, denna legendariska torped av allsköns pålägg i en baguette, och fann den bristande gentemot sin anfader, men likväl känns det tråkigt att de inte fick någon chans att lyssna till våra råd och pröva igen.

Men den som lever får se. Det här var trots allt den tredje inkarnationen av Widerbergs – månne vågar sig någon modig själ på att försöka igen, nu när pandemin förhoppningsvis snart är historia? Eller skrämmer kanske den ovana asfalten utanför lite för mycket?

Hummus Bar, Lund

av zonk

Jag ställde mig först lite frågande till varför det kallades just Hummus bar, men när jag såg menyn, insåg jag att det var ett ganska välvalt namn. Samtliga rätter bestod helt enkelt av hummus med diverse olika tillbehör. Som inbiten köttätare har fenomenet med att äta en stor tallrik med hummus med lite bröd till fullständigt gått mig förbi, tills den dag jag stegade in på Hummus bar hade jag väl hållit det för lika sannolikt och vettigt som att sätta sig och äta en stor tallrik med senap med kanske en skiva limpa till eller så.

Men jag blev överraskad över hur fint det satt med hummus till lunch, och liknelsen med en tallrik senap känns orättvis. Snarare går tanken till en lite fastare ärtsoppa, och där är man ju inte ens så väldigt långt från sanningen. Självklart är det matigare, saftigare, fetare, och smakstarkare, men inget fel i det. Nog kändes det något enahanda i längden, nästa gång kanske det blir en variant med lite fler tillbehör och tilltugg, men jag får ändå säga att det på det hela var en mycket positiv överraskning, och att jag gick därifrån med en mycket behaglig mättnad. Som lunch betraktat är det alltså inte alls ett dumt val, för just mättnaden har annars luncher tendensen att antingen överdriva eller helt missa, med efterföljande dåsighet eller hunger som resultat. Enligt min bordskamrat är det här den bästa hummus han hittat utanför Palestina. Själv kan jag som glad hummus-amatör bara säga om det smakade gott. Och det gjorde det!

Fyra hummusar av fem möjliga. 80-90 kr beroende på tillbehör, Hummus Bar, Lund.

Folk

av zonk

Ryktet har gjort gällande att bästa pizzan i Lund serveras på.. ja var var det nu igen? Nåt ställe på väster? Jag minns inte, namnet har fallit mig ur minnet. Men däremot minns jag att Folk låg ganska långt upp på top fem-listan, och det var desto lättare att komma ihåg. Detta samarbete mellan folket bakom Love Coffee och Timbuktu serverar pizzaslices, sallader och en del annat som jag inte ens såg på menyn för jag kollade bara på vilka slices som fanns att tillgå. Det fanns med stracciatella och oliver, syrad grädde och krasse, samt vitlök och oregano. Tydligen är det en stående meny, men det finns å andra sidan möjlighet att lägga på n’duja, sardeller, salsicca eller coppa för 15 kr.

För min del blev det en med stracciatella och en med krasse, och jag får säga att det var förbaskat smaskigt. Kanske tar jag steget och laddar på med n’duja och coppa nästa gång?

4 slajsar av 5 möjliga. 90 spänn för 2st, Folk, Lund.

Widerbergs 2.0

av zonk

Inte mycket är sig likt inne på Widerbergs: borta är männen i vita rockar och pomadafrisyrer som karvar kött med sågar, borta är all världens chark- och köttprodukter. Istället är det, kanske tidstypiskt, ett bageri. Men det har inte hindrat att man åter serverar det som Widerbergs kanske var mest känt för bland oss studenter: den överladdade charktorpeden till baguette som kallades just widerbergare.

Förväntningarna är kanske inte alltför höga på att få återse något som ens kan minna om de excesser som forna widerbergare stod för, men på åtminstone denna punkt får vi ge version 2.0 fullt godkänt: den är massiv. Stor, bred, lång, och tjongfylld med en blandning från charken där vi till och med hittar pepparrotscremen och persikoklyftan på rostbiffen. Så långt allt väl, men i moderniseringen har man dessvärre valt ett övermåttan bitigt bröd som förvisso ger god gymnastik till ansiktsmusklerna med fokus på de runt käken, men som allt efter vad baguetten lider blir aningen tungarbetat. Likaledes har man längs hela brödet en riklig mängd majonnäs smaksatt med vad som verkar vara kapris. Återigen är det något som kanske kan vara pikant ett litet tag, men som blir övermåttan påfallande när det förekommer från ände till ände i riklig halt. Slutligen har man ett rejält inslag av picklad rödlök, och den återkommer lite för ofta för att vara rolig.

Likväl är det förbaskat trevligt att man åter tagit upp stafettpinnen och börjat servera widerbergare igen. Utveckling är likaledes oundviklig. Men får man kanske föreslå att de moderna tingen kan få sin lilla avdelning precis i början av baguetten, med kaprismayo och picklad rödlök, och sedan kan senare avdelningar få fokusera lite mer på sin egen grej? Det var trots allt widerbergarens kännemärke i forna tider, att skifta natur längs baguettens längd, och jag hade sagt att det vore både fint och riktigt att fortsätta på detta vis.

Fyra ting i tiden av fem möjliga. 89 kr på Widerbergs & Ko i Lund.

Love Coffee Guji Anferara

av zonk

Såhär i isoleringen är reslusten så intensiv att man nästan minns sina sejourer med fältförsök på Afrikas horn med viss ömhet, men kanske bara nästan. Det kan nog räcka rätt långt att bara fundera på värmen, kaffet, landskapen och de skumpiga vägarna, och hursomhelst tror jag inte mitt matsmältningssystem hade tålt några fler resor av den sorten, det var knappt det orkade när jag var ung. Hursom. När nu fötterna ledde oss förbi Clemenstorget i Lund, i en högst fruktlös jakt på något slags lite trivsammare bokhylla från anrika Clemens antik, så hade vi ju åtminstone lösningen på hemmets relativa kaffebrist runt hörnet, ety en av Love Coffees filialer ligger nästdörrs. Så nu är det lite etiopiska bönor i koppen, från Anferara i Guji närmare bestämt, och som de ikonoklaster vi är kör vi dessa filter-rostade bönor i franskpress. Det är ett trevligt kaffe, lätt och lite bittert, men kanske inte sådär mjällt och tropiskt som man hade hoppats. Inte så tokigt, och kanske gör det sig bättre i bryggtratt (det ska testas), men ingen home run, heller. Men det är ju trevligt att ha kafferostare inom någotsånär kort håll, utifall nöden skulle falla på, och det blir säkert fler kaffesorter från Love Coffee.

Tre bönor av fem möjliga. 139 kr för 250g, Love Coffee i Lund.

Rolles, Lund

av zonk

Att luncha som biologistudent i Lund var en ganska varierad upplevelse. Var man nere på zoologen, som låg vid UB i ett stort tegelslott på den tiden, innan allt skulle bli centraliserat och fyrkantigt, så låg ju Hemma hos Greken inom bekvämt gångavstånd, om man inte ville cykla till Widerbergs (ah, dessa Widerbergare, jösses, fantastiska tingestar, torpeder av baguette och finaste allt-i-charken). Var man uppe i tegelbruket på ekologen, som ligger precis bredvid kemicentrum, så var det lite skralare. Det fanns en ganska sorglig servering i huset, som varannan dag serverade köttbullsbaguette med rödbetssallad och varannan dag köttbullsbaguette med remouladsås och rostad lök. Det var kul en vecka men jag kan fortfarande känna smaken i halsen av en köttbulle halvvägs nere, slipprig av rödbetssalladens safter. Det är inte vackert. I närheten av ekologen fanns dessutom just inget: Bellinis pizzeria (perfekt för att somna efter lunch), att äta i lunchkaoset på teknis kårhus, teknis likartat kaotiska smörgåsförsäljning, och så Rolles vid getingevägen. Rolles var en korvkiosk av väldigt typiskt snitt, med snitsare som paradnummer, dvs en tunt utbankad bit skosula som maskerade som kött, som serverades rykande het med typ pommes och något som påminde om kryddsmör. Det var faktiskt inte så tokigt. Numera lever Rolles en tynande tillvaro, där endast parkeringsskyltarna minner om det forna namnet, på skylten säger det endast Sibylla. Jag ska inte säga om denna förändring i form inneburit någon större förändring i innehåll: snitsare finns fortfarande som lokal specialitet, och de var knappast heller innan något unikt för Rolles. Men någonstans saknar jag den gamla skylten.

Kebabvagnen, Lund

av zonk

Den var smått legendarisk runt millenieskiftet, kebabvagnen på Mårtenstorget. Många gånger mitt i veckan var det den enda nattamat som fanns att få i denna stad vars storlek ibland gör sig omilt påmind, lite som när man som ickestudent inventerar ställena att dricka öl på, och kommer fram till att man kanske inte ska gå till Botulfs ändå. Men kebabvagnen på Mårtenstorget återkom man till, ofta för en stödkebab på väg från uppvärmningen till kvällens huvudmål, och sedan en på vägen hem framåt två- eller tretiden (vissa väldigt urbana och kosmopolitiska uteställen hade faktiskt öppet så länge som till tre, vilket var närmast överväldigande). Så mången kebab avåts, kebabmästarens rop ”Nästa! Dressing! Mildstarkellervitlok!” är inpräntat på ens hjärnvindlingar, Steve (alltså Student-TV) gjorde reportage, kebabmästaren visste att man skulle ha extra feferoni, det var tider. Visst fanns Hamburgerstället, visst hade Falafelkungen öppet senare de flesta dagar, men vid Kebabvagnen stod man oftare och slabbade vitlökssås över skinnjackan, skorna och jeansen, tryckte i sig den där sista såsiga klumpen av våt pita, hyvlad kött-torped och safter, gled vidare mot nya mål i natten, mer eller mindre rakt, oftast mindre.

Det finns fortfarande en vagn på Mårtenstorget men den är fräsch, blå, och salladen är pigg som fan, brödet verkar seriöst men är segt, det är långt från millenieskiftets optimistiskt vita vagn, ja, även den gröna vagn som senare anskaffades när stadens mäktige ansåg den vita för anskrämlig och ville ha bort denna institution. Det är unga män uppe i vagnen, väldigt unga människor utanför, det är bländande sol och otroligt långt från de dagar när vi inte oroade oss för Y2k. Det är en å man inte längre kan kliva över, för det är inget kvar vare sig av den eller den man var, utom suddiga hågkomster. Men man kan fortfarande få extra feferoni. Om man kommer ihåg att fråga efter det.

Jureskogs, Lund

av zonk

Mycket har hänt i Lund. Smått legendariska nattamat-holken Hamburgerstället är ett minne blott, endast vaga spår synes i den fasad som annars tillhandahöll kaloririk snabbmat in på småtimmarna. Var går man då om man vill ha sig en burgare? Bara ett kvarter bort ligger Jureskogs, en nystartad kedja lyxburgar-ställen, nog för att man kunde tro att marknaden var mättad.

Nu senast har de slagit upp portarna i Lund, och som er utsände klev vi såklart in för en provsmakning. Jureskogs visuella koncept är om inte annat tydligt: matcha den novembergrå himlen i såväl fasad, som golv och väggar. Inredningen är enkel, i ljust trä, men den totala effekten blir kanske mer fritidsgårds-burgarjoint än det avskalat & classy man evt siktat på.

De har ett ölutbud som ser hyfsat ut, med viss dragning åt Brooklyn, och har satsat på en egen-etiketterad Brooklyn-öl, enligt uppgift en ljus lager, vilket kanske låter sådär lagom lockande. Istället blev det för oss en Special Effects till burgaren, vilket satt synnerligen fint, även om det hade varit strået vassare med en Sigtuna NAPA. Ja, burgaren då – schysst kött, får man säga, välstekt och mustigt, men brödet känns tyvärr mcdonalds-plus som bäst. Hyfsade pommes, även om de kunde varit lite piggare och sprödare. Helt klart dock snäppet (eller rentav ett par snäpp) över gamla Hamburgerstället, även om detsamma såklart gäller priset. Huruvida det står sig i lyxburgar-konkurrensen låter jag vara osagt, men det ger nog Lunda-institutionen Viggos en match för pengarna.

Tre och en halv pommes av fem möjliga. 129 kr för en liten cheeseburgare, en pommes och en alkoholfri öl.