Det var tidigt om morgonen i München. Den flitiga junisolen hade redan hunnit en bra bit på på himlen över Maxvorstadt och om någon skulle säga att fåglarna också sjöng nere i Maßmannpark så skulle jag idag inte ha någon möjlighet att bestrida det. Det fanns annat att tänka på.
I det lilla rum på Heßstraße jag stod i begrepp att lämna utspelade sig en våldsam episod. Hur jag tryckte, hur jag pressade och hur jag svor på ett gammalt skandinaviskt språk så gick väskan inte att stänga.
Det finns dem ibland oss som skulle hävda att man efter en fyra månader lång vistelse inte behöver vänta med att packa tills tåget hem redan rullat in på perrongen nere på Hauptbahnhof. Om någon av dem visat sig i min taklägenhet den morgonen så hade konsekvenserna blivit ödesdigra.
När jag lämnade taket på campus för sista gången så gjorde jag det med en betydande del av mitt bohag paketerat i platspåsar från EDEKA på Dachauer straße. På vägen till spårvagnen påminde jag till det yttre om en sådan där olycksalig familj från Rumänien som man ibland ser transportera stora mängder gods genom Slussens tunnelbanestation.
Efter ett mycket oinspirerat byte i Mannheim var jag framme med mina många påsar i ett sommarvarmt Köln. Det var helt enligt planerna men tillfredsställelsen hölls tillbaka av insikten att jag fortfarande behövde korsa Rhen. Det finns dem ibland oss som skulle hävda att man efter en fyra månader lång vistelse kan ta reda på gatuadressen man ska till då man lämnar men lyckligtvis befann sig ingen av dem på Deutzer Brücke då jag likt ett burkbarn på rymmen letade mig mot mässområdet och ett hotell jag trodde var mitt.
Jag var i Köln för att övernatta men inte mer än så. Följande dag var jag att infinna mig i Liege och en konferens där, Köln var bara en mellanlandning och en distraktion på en alldeles för lång och mycket krokig väg hem till Vällingby. Nu hade jag också att finna en butik som kunde sälja mig en billig ryggsäck som kunde göra jobbet påsarna från EDEKA alldeles uppenbart inte klarade av med någon tillfredsställelse.
Den föregående kvällen hade jag avstått från att packa för att istället koncentrera mig på den ganska omfattande uppgiften att tömma kylen i München på god bayersk öl. När jag någon gång strax norr om middagstid denna dag i Köln till sist stod med en ljusblå ryggsäck att frälsa mig från mina ömma händer och min slokande gångstil insåg jag att det fortfarande fattades något. Det fattades kanske mer än någonsin en öl.
När man befinner sig i Köln en vacker sommardag i slutet på juni har man val men att dricka en öl är inte ett val. Valet heter istället Gaffel eller Früh. Jag köpte en iskall Früh från längst in i kylen och den var alldeles underbar. Det var i en minimal liten kiosk alldeles intill Starbucks vid Rudolfplatz och det ringlade sig redan en liten kö med ölköpare trots att eftermiddagen ännu hade långt kvar innan avancemang till kväll.
Jag noterade glatt hur folk framför mig öppnade sina öl med en öppnare som hängde i ett snöre vid dörren istället för att stoppa ner dem i en vackert ljusblå ryggsäck från Karstadt sport. I Köln härskar friheten och friheten är att ta med sig sin öppnade öl ut på gatan och dela den med sommarkvällen. Det var i Köln som Karl Marx kunde få sina verk publicerade när ingen annan vågade och det var i Köln jag vandrade ut solen med en öppen flaska Früh.
Jag drack upp den snabbt och gick in igen för en till.
Många av de som likt mig valde mellan Gaffel och Früh den dagen var på väg till någon sorts festival bara två kvarter bort. De sålde förstås öl där också men den kostade två euro istället för 60 cent. Först trodde jag det var en pridefestival eftersom regnbågsflaggorna var i topp men tydligen var de alltid det i denna del av staden. Festivalen på Schaafenstraße handlade helt enkelt om att trängas och att välja mellan Gaffel eller Früh. På hörnet till Am Rinkenpfuhl valde jag åter en Früh.
På Neumarkt fann jag en offentlig toalett. Jag delade den med en ung man som avnjöt en dos rökheroin från en bit folie, en kraftigt berusad afrikan som skrattade så att han höll på att falla omkull och en arg städare som svor ömsom på tyska och ömsom på arabiska medan han hytte med en mopp åt de båda föregående. Uppfylld av Früh och en välvillig inställning till mänskligheten bad jag hela sällskapet flytta på sig så att jag och min ljusblå ryggsäck kunde passera vidare in på toaletten. Min önskan bifölls och jag vill tro att Früh har något med det att göra. På vägen ut gav jag en tia i dricks åt städaren.
Det var verkligen en alldeles outgrundligt ljuvlig sommarkväll i Köln då jag ännu en gång valde en Früh från kylen i en liten butik på Richard-Wagner-Straße. Denna butik saknade helt och fullt en öppnare av flaskor men jag lät det inte bekomma mig. Då jag svängt runt hörnan till Händelstraeße öppnade jag raskt min Früh med ett livligt karateslag mot kanten av en soptunna så att kapsylen for seglande genom aftonbrisen flera meter uppför gatan. En dam i kappa uttryckte oro för den allmänna moralen med en min av avsmak.
Det finns dem ibland oss som skulle hävda att man efter en fyra månader lång vistelse i München inte behöver en kväll av öl i Köln men du vet hur det går med sådana som de. Vad de inte förstår är att välja Früh men jag valde och valde om kvällen igenom.
Tidigt om morgonen dagen efter valde jag att gå vidare.
Idag på Fältöverstens systembolag valde jag dock åter en Früh. Den smakar som den ska men den smakar inte som Köln. Det är fortfarande en frisk, överjäst öl åt den som av religiösa eller andra skäl avstår från att smutta. Det är en öl att dricka mycket av och om du inte kan göra det i Köln så kan du väl för all del göra det på Östermalm även om du inte kommer att finna en öppnare i ett snöre vid dörren.
Själv väljer jag nog att åter styra mina steg mot kylskåpet här i mitt örnnäste i Vällingby. Det inte ett skåp som erbjuder många val men där finner jag det val jag söker.
20,30 kronor på systembolaget, nummer 1461 i katalogen
4 gafflar av 5 möjliga
Vissa skällsord har en sällsam makt. När en bekant mycket korrekt observerade att filmen vi just sett (The New Barbarians, ett mot förmodan ganska underhållande postapokalyptiskt raffel där de italienska filmskaparna inte precis haft något överflöd av vare sig budget eller talang) från början till slut varit inspelad i ett grustag, föddes begreppet grustagsfilm. Plötsligt syntes de, dessa även bland b-filmerna kanske särskilt obemedlade, där sceneri och bakgrund med ett Alexanderhugg lösts lika enkelt som praktiskt. Grustagsfilm blev ett begrepp. En sen kväll föddes en lika avfärdande term för öl: juiceölen. En IPA, pale ale, eller annan öl som gärna vill bli tagen på lite större allvar, men som liksom hoppas komma undan med att vara övermåttan söt och lättdrucken, där antydningar av tropisk frukt från humle gifter ihop sig med en rund, lättsam maltighet till något som mest av allt påminner om multivitaminjuice. Börjar man, efter en munfull eller två av en ny öl, tänka i banor av juiceöl, ja då ska det en del till för att brygden ska gå att ta på allvar. Mazarin, från bryggarna på Omnipollo, är en sådan öl, alltså en som överlever stämpeln juiceöl, rentav gör den till ett adelsmärke. Lite som sin bakverksnamne balanserar den sin runda sötma med en bitter udd, fast då i fallet med ölen mazarin en sannskyldig humlekanonad, ett batteri rivigt beska men aromatiska toner, ja, men ändå utan att bli spretigt eller sådär zenit-beskt som en DIPA. Det är helt enkelt en lyckad juiceöl.
