Vem kan man lita på? Ja, inte skotska bryggarna Brewmeister, verkar det som. Och det är väl antagligen mestadels bra, tidigare försök med öl i den megatonklassen har väl gett rätt blandade resultat. Jag tänker då icke minst på Tactical Nuclear Penguin, från de förhoppningsvis hedersammare skottarna Brewdog, som ju gödsvinen tidigare fått tillfälle att testa. Det är ju en brygd som ja… jag smackar lite och tungan krullar sig vid blotta åtanken. Bara jag försöker föreställa mig något som ganska exakt dubblar Tactical Nuclear Penguins alkoholhalt, från 32 till 67.5% börjar kallsvetten tränga fram i pannan, det spänner över tinningarna, och det är som ett obehagligt tryck över bröstet. Förvisso, i konsumentupplysningens namn om inte annat, hade Gödsvinet självklart testat Snake Venom om tillfälle getts. Men hade det varit njutbart? Öligt? Låt oss säga som så att risken kanske inte hade varit direkt överhängande. Med dessa anklagelser om fusk är det väl föga troligt att det hela kommer aktualiseras. Kanske är det lika bra.
öl
Trooper (88889)
Jag vet inte vad jag ska säga om Trooper. Det är alltså en öl där mångsysslaren Bruce Dickinson (sångare i Iron Maiden, pilot med licens att flyga kommersiella jetliners, radio- och tv-värd, författare, och allmänt rekorderlig man) varit involverad i bryggandet, om än i oklar grad, i samarbete med Robinsons bryggeri i Stockport, Storbrittanien. Resultatet är ju en öl som på alla vis är drickbar, det finns otvivelaktigt talang och hantverksskicklighet här, men slutresultatet lämnar mig ganska oberörd, ungefär som Iron Maidens musik, som helt klart är mer underhållande i annans tolkning. Trooper är en engelsk ale av ganska typiskt snitt, aningen träig och med den där brödiga maltigheten som dyker upp när man minst anar det. Efter tre munfullar undrar man om man suttit och druckit den i dagar, ja, det påminner om hur man efter en halv låt med Iron Maiden känner att man hört tillräckligt för flera år framöver.
Två och en halv headbang av fem möjliga. Nr 88889 i systemets beställningssortimente.
Ugly Duckling Imperial Vanilla Coffee Porter (11885)
Jag kan fortfarande höra dem för mitt inre. Rösterna*. ”Avdelning Bromma, avdelning Bromma! Jag vill ha efterrätt!” Mitt inre jag hinner knappt himla med ögonen, innan nästa röst faller in: ”Jag vill ha en ööööl!”. Jaha. ”Jag vill ha kaffe!!” Joho. ”Och jag vill ha en överraskning!”. OK, nu är måttet rågat. Nu ska ni få se på fan. Det här kommer få tyst på er. Ugly Duckling Imperial Vanilla Porter. Smaka på den, era jävlar! Nej, det är kanske inte den extremaste dessert-öl avd Bromma intagit, men ingen kan klandra den för att inte göra sitt bästa. Likväl klagade ingen. Kanske var deras sinnen för överbelastade av denna vanilj-humle-kaffe-salmiak-konkokt för att de överhuvud skulle kunna göra annat än tyst och långsamt fortsätta dricka.
Tre och ett halvt kinderägg av fem. Nr 11885 på systembolaget.
*Disclaimer: Gästerna i fråga var givetvis mycket artigare än såhär, och utsattes för ovanstående brygd utan att på något sätt ha förtjänat det.
Dugges Hopblack (1451)
Vi kan bara spekulera i hur det gick till när etiketten till Dugges Hopblack skapades. Det är svårt att inte ställa sig frågande till hur de tänkte. En rimlig gissning är att processen följde ett mönster ungefär som det här:
”Ah vår nya öl.. loggan.. jag ser den framför mig.. dansband ratat från finlandsfärja…”
”Nej för fan, tänk sliskig nattklubb, svartvitt med lite neon-highlights..”
”Jag gillar hur du tänker – men ta det ett steg vidare. Smaklöshetens högborg – vanliga trista specerier som porrats till. Vanlig skogaholmslimpa, som heter ’Skööönt’ och sånt.”
”Extreme extra passion lakrits?”
”Precis!”
Men sin dansbands-porrklubs-lakritsetikett till trots är Hopblack en frifräsande black IPA som tar vackra ting från stout, porter och gifter ihop med IPA. Tokbeska? Check. Svart olja och tjära? Check. Salmiak? Check. Dess främsta behag är dock just humlen, närapå perfekt, örtigt, krutigt, skarpt, brett, inte för påträngande eller efterhängset, bara precis en hint exotiskt fruktigt. Så om din image kan överleva en Black Ingvars-vibb, eller du helt enkelt tänkte dricka ölen hemma, i ensamhet, kan vi inte annat än rekommendera Dugges Hopblack.
Fyra lakriktsstänger och en liten lakritsbåt av fem möjliga. Nr 1451 på monopolet.
Kissmeyer Smokey Oktober (11229)
Som läsare har ni kanske märkt att det varit lite tunt med visdomsorden här från Gödsvinet. Vi vill gärna framhålla att vi här felat snarare i att vara alltför trogna vårt kall snarare än tvärtom. Det var en väldig batalj, eller åtminstone en skiva, men avd Bromma och avd Vällingby gjorde sitt yttersta, bistådda av Mejeri-Robin. Slutresultatet blev, hur man än må vrida på det, Pyrrhiskt, och återhämtningen har i vart fall för avd Bromma, som stod för värdskapet, varit ganska utdragen.
Många vackra drycker avdracks dock, till köttbullar, prinskorv, paj, sill, etc, med en och annan OP för matsmältningens skull. Många av dem är för evigt förlorade i historiens Lützendimmor, men några framträder fortfarande om inte knivskarpt så åtminstone något luddigt och vagt. Bland dessa finnes Kissmeyer Smokey Oktober. Det är nån slags oktoberfestöl, spekulerar vi – även om detta förvisso säger allt och inget, smakar det påfallande tyskt, så som tysk öl ska smaka, den där fyrkantiga, hockeyfrille-och-snusläppska eftersmaken man känner lika väl som baksidan av sin egen hand. Huvudsakligen är det dock en ordentligt rökig öl, kanske ingen mossmannens zenit, tjärtampens överman, men absolut inte tu tal om någon fadd, mjäkig rökpuff. Nej, det är tokigt rökigt, Kissmeyer tävlar bara mot smogskadade jättar vars like det är svårt att mäta sig med. Även om kombinationen rök och tysk ger vissa bitoner av fuktskada och däven papp, är det på det stora hela en synnerligen behaglig skapelse, om än kanske inte påfallande lättdrucken. Allt sammantaget är det således en öl man kan rekommendera, om än ingen man personligen beställer vartenda sista exemplar av.
En liten rökpuff under fyra stora moln av fem möjliga. Nr 11229 på bolaget.
Johan – genuine, traditional taste
Kanske har du sett hur en populär sockerlagsförsäljare från de amerikanska sydstaterna under sommaren sålt flaskor med olika personnamn på sina etiketter? Så att du kan dricka det söta giftet ur en flaska med ditt eget namn. Eller ge bort den hemska drycken till någon som heter som flaskan. Störtlöjligt om du frågar mig. Jag har något bättre, det kommer från Polen och du ser det på bilden. Texten säger egentligen det mesta. Johan – genuine, traditional taste.
Porterexperimentet, dnr GS 2013/01
Det uppmärksamma och trogna gödsvinet har antagligen inte heller noterat att jag aldrig skrivit någon ölrecension. Detta har jag låtit bli av den enkla anledningen att jag inte kan ett skit om öl. Som universitetsutbildad har jag naturligtvis svalt en försvarlig mängd men lika lite som fisken kan om havet kan alltså jag om öl.
Än mindre än vad jag kan om ljus öl, kan jag om mörk öl. Givet de tider vi lever i av ohämmat foodstagrammande tänker jag ändå, tvångsmässigt skriva om det. Valet av porter kommer av att jag under en längre tid föredragit lättare drycker i festliga sammanhang och vill ta ett steg utanför min comfort zone. En porter är nog det sista jag skulle dricka under annat än rent experimentella former.
För det här experimentets genomförande har jag införskaffat mig en flaska Imperial vanilla coffee porter från Ugly duck breweries. Intrycken redovisas ett sinne i taget.
– Doft av gamla tråg och insjunken fåtölj
– Smak av utspädd men läskande söt tjära
– Med flimrande inre bilder av chesterfieldmöblemang och fläckade kartor över Madagaskar
Avgör själv om detta är bra eller dåligt. Jag är sammanfattningsvis inte odelat negativ.
Nils Oscar Rökporter (1473)
Oh, ljuva bensener! Aromater! Kolvätekedjor, svarta och glittrande! Trögt flytande likt ormar över stekhet sand, puttrande, tjäriga rännilar nerför strupen. Kallt metalliska, salmiak-anstrukna, likt morgonsmogen glidandes längs daggig asfalt, över rostande t-balkar, sotigt, svartnat tegel, spruckna skorstenar som långsamt, nästan motvilligt, utpustar bolmande rökar. Det är postindustriellt vackert – i vart fall för en f.d. industriare (då i bemärkelsen en som lyssnar på sk. industrimusik) – men framförallt ytterst njutbart. Efter en smärre epifani inför ett glas Aecht Schlenkerla Maerzen, när ju avd. Bromma en viss faiblesse för rökig öl, och Nils Oscar rökporter kan vara en av de krutigaste i denna genre som vi hittills hittat. Vackert makar humle på sig, fint inramar malten allra lättast knäckigt den vackert tjäriga torvigheten, ej längre förbehållen maltwhiskyn. Men framförallt visar lakritsen framfötterna, den skälver, riktigt osar, som en kall, våt vinternatt.
Fyra omvändelser av fem. Nr 1473 på systembolaget.
Epic First Batch
Epic first batch skulle i korthet kunna beskrivas som en vanlig Epic (dvs. en Armageddon), till vilken man adderat en släng fatkaraktär och en grabbnäve skarpa, löviga humletoner. Och varför inte? För allt sammantaget är Epic first batch en gradvis förfining av Epics IPA, och behöver ingen vidare introduktion än så; trots närkontakt med ek och ett uns mörkare malt är det ingalunda någon 400 pound monkey. Därmed inte sagt att det inte är en utmärkt öl, för det är det, kanske speciellt för de som uppskattar en fyllig, efterhängsen efterbeska.
En tiondels chihuahua under fyra våta hundar av fem. Finns inte på systembolaget.
S:t Eriks & Mathias Dahlgren oktoberfest (11238)
Vad gör en oktoberfestöl? Ingen vet och det är tur för Mathias Dahlgren. Han har ingen aning.
Det finns en historia om oktoberfestölen, hur den blir till och varför. Det finns dock ingen beskrivning av hur den ska vara. Man ska veta det, innan man dricker S:t Eriks och Mathias Dahlgren oktoberfest.
Här kommer nästa fråga: Vem är Mathias Dahlgren? Jag är rätt säker på att det är ett namn men om det inte tillhör den där rödhåriga killen som drack tändvätska så att det rök ur munnen i högstadiet så vet jag inte vem det är.
Ok, så det är en kock, är du stolt nu?
En oktoberfestöl kan se ut hur som helst om man bara håller sig borta från München. Mathias Dahlgren ska nog akta sig för att visa sig ens söder om Donau. Om folket på Theresienwiese får reda på vad han kallar oktoberfest så kommer han att rätt snart finna sig i fel ände av en Maibaum.
Denna öl ser till att börja med inte inte som något man kan dricka i tyrolerhatt. Den har ingen skumkrona och du kommer aldrig leva att se en bayrare dricka en öl utan skumkrona. S:t Eriks och Mathias Dahlgren oktoberfest är platt som en planka.
På S:t Eriks vis är smaken som tillsatt i efterhand, som två händer rakvatten istället för en dusch. Som smak sett är den dock väl vald, som en fruktig ale på essens. Det här går att dricka om man gör det någon annanstans än i södra Tyskland under någon annan tid än oktober.
Två Zingo av fem möjliga
16;90 kronor på systembolaget, nummer 11238 i katalogen