öl

Backyard brew Bomble bee 17 (1458)

av Johan

bumble bee

Backyard brew är Falcon/Carlsbergs hittepåmärke ägnat åt att errövra de retfulla procent av den svenska ölmarknaden som de danska bryggerikapitalisterna inte redan har lagt under sig. 

Systembolaget är nu för tiden fullt med öl från jättar som Spendrups och Carlsberg som är skapade för att efterlikna öl från mikrobryggerier trots att de tillverkas i stora volymer, med stor marknadsföringsbudget och liten originalitet. 

Det är ungefär samma sak som när JC säljer kläder med tryck som med rätt sorts fantasi kan sägas efterlikna de på kläder representerande amerikanska universitet och deras idrottslag. Massproducerad unikhet.

Personligen tycker jag inte att det är något fel med att köpa en öl från Carlsberg men tillräckligt många tycker tydligen det för att bryggeriet ska vilja kalla sig något annat ibland. Det förändrar dock inte att Bomble bee 17 är en Carlsberg. 

Denna öl från Carlsberg har en gyllene carlsbergsfärg och ett ganska friskt carlsbergsskum. Smaken är relativt carlsbergsbesk med viss smak av carlsbergshumle även om carlsbergslöftena om kraftig carlsbergshumlesmak är klart carlsbergsöverdrivna. Detta är en ganska carlsbergig carlsbergsöl. Viss carlsbergsfrukt. Carlsberg. 

2 Carlsberg av 5 möjliga Carlsberg

10,90 Carlsbergskronor, Carlsbergsnummer 1458 i Carlsbergskatalogen

Svensk IPA

av Johan

Det kan inte ha undgått dig att inläggen kommit med allt längre mellanrum här på Gödsvinet. Vi upplever en av våra karaktäristiska svackor men den här är på väg att vända upp igen.

Det är mängder av viktiga inlägg på gång.

Eftersom vi tar ansvar för din fortbildning även då vi inte kan skriva något så kan vi rekommendera en annan blogg som kan ge tillfällig lindring. En man i södra Sverige har tagit det på sig att dricka samtliga svenska IPA i sommar och naturligtvis dokumenterar han det i en blogg. Vi som känner mannen i fråga från en avlägsen forntid vid den Blekingska nationen i Lund hyser inga tvivel om att öl är ett ämne han behärskar i både teori och praktik.

Så håll till godo, tills vi ses igen: http://svenskipa.blogspot.se/

PS: När jag ändå tipsar om bloggläsning så kan jag ju nämna att Gumae – Gödsvinets trogna följare och testare av högoktanig skotsk öl – också skriver en blogg, om en resa till Alperna på motorcykel:  http://gumae.wordpress.com/

Hur hittar man öl i München?

av Johan

pachmayer

München är en av ytterst få storstäder som har ett halvdussin bryggerier av industriell storlek inne i stadskärnan. Ölen kostar mindre än mineralvatten i både butiker och på restauranger här och det finns inte en korvgubbe i staden som inte kan erbjuda sina kunder en öl till maten. Ändå kan det under vissa omständigheter vara svårt att finna en öl här. 

I en typisk matbutik står ölbackarna staplade både högt och brett i dryckesavdelningen. Det är inte sällan en imponerande syn och om man är åtminstone lite som mig också en ganska vacker sådan. Variationen av öl är dock långt ifrån överväldigande.

De sex stora Münchenbryggerierna är i regel representerade med kanske fem, sex olika sorter vardera, sedan kanske några av de lite mindre bryggerierna från trakten har några sorter och så finns förstås några generiska ölsorter som Becks, Jever och Warsteiner. Mer än så blir det vanligtvis inte.

De lokala dryckesbutikerna (getränkemarkt) är egentligen inte annorlunda. De fungerar i enlighet med en bulkprincip, den genomsnittliga kunden parkerar sin BMW utanför och rullar sedan ut 3-4 backar münchenöl för hemtransport. Det är sällan man kan ägna sig åt någon mer raffinerad botanisering bland hyllorna. 

Detta är förstås en paradox, i Europas ölhuvudstad är det svårt att vara ölintresserad. Den lokala ölkulturen är så stark att den kväver alla alternativ. Münchenborna dricker mängder av öl i vardagen men de dricker öl som är tillverkad inom ett par kilometers radie och inget annat. 

Det finns dock sätt att variera sin kosthållning men det tog mig tre månader att finna dem. En och annan getränkemarkt skiljer sig faktiskt från mängden och ett trevligt exempel är Otto Pachmayers butik på Theresienstrasse 33. Otto Pachmayer är en av Tysklands äldsta dryckesgrossister och sedan sådär 146 år driver familjen Pachmayer även butiken här i Maxvorstadt. 

För en dryckesbutik är det en helt lysande placering. Ett kvarter norrut ligger Schellingstrasse och Ludvig-Maximilian universitetet, lite längre ner på Theresienstrasse ligger Münchens tekniska universitet och ytterligare lite längre i riktning Massmanpark ligger Hochschule München. Området är alltså nedlusat med studenter och alla som inte är studenter är rika nog att bo i denna kostsamma stadsdel. 

En välsorterad ölbutik som denna har ett ganska imponerande sortimente. Saken är dock att det ändå inte är mer omfångsrikt än det på systembolaget i, låt säga, Järpen eller Bräcke. Monopolivrarnas främsta argument är och förblir alltså att antalet tillgängliga ölsorter i en och samma butik är bättre i Sverige än till och med i länder som fristaten Bayern.  

Vi som faktisk vill kunna handla öl i matbutiken behöver butiker som Pachmayer som argument för att mångfalden inte hotas av spruckna monopol, lika lite för öl som för någon annan vara. 

Samtidigt undrar jag om någon här i München vet något alls om humleosande amerikanska mikrobryggerier, belgisk klosteröl eller för den delen öl från närliggande platser som Tjeckien. Mitt upp i rikedomen av öl lever folk i armod och de verkar inte ens veta om det själva. 

De skulle med all säkerhet inte tro dig om du berättade det för dem. 

Chiemseer hell

av Johan

chiemseer

Efter en regnig och köldslagen vår rasar nu sommaren i den Bayerska huvudstaden. Solen undgår ingen och hettan letar sig in överallt. Om jag var tvungen att gissa så skulle jag säga att det var för tider som dessa som någon kom på att brygga Chiemseer hell. 

Det är förstås inget hedersbetyg bland öl; att den passar för en het dag i Oberbayern. Samma sak har sagt om några av de äckligaste ölen i världen

Nu kan dock den allt igenom enkla ölen Chiemseer hell dock luta sig mot en sydtysk tradition att göra just ren och enkel öl. Det som på andra håll är en dålig ursäkt för brist på tradition är här istället ett exempel på just en lång tradition av denna typ av dryck. 

En annan skillnad mot meningslösa smaksläckare som Budweiser, Heineken och allt som bryggs söder om alperna är att denna enkla, raka öl bryggts på ett traditionellt sätt, utan några kryckor i form av majssprit eller andra typer av kemiska dopningsmedel. 

Dessa skillnader till trots kommer man dock inte undan smaken. Detta är inte en komplicerad öl. Bryggarna nere i Rosenheim, ungefär fem mil från München, har gjort det lätt för sig och denna klassiskt bayerska, ljusa öl är inte på långa vägar lika smakrik som motsvarande klassiskt bayerska, ljusa öl från bryggerier som Hacker-Pschorr – München-bryggeriet med högst lägstanivå – eller det säkra kortet Hofbräu. 

Aromen är mycket tunn men, något överraskande, är beskan ganska betydande. Den tunna smaken gör att denna öl påminner lite om Falcon folköl, trots sina 4,8% alkohol. 

Det är i slutänden inget bra betyg

Finns inte på Systembolaget

1 Rosenheimare av 5 möjliga

Heaven (89810)

av zonk

heavenDet jämtländska himmelriket är mörkt, rökigt och sombert. Huruvida det besjungs av små damer inne i elementet ska vi kanske låta vara osagt, men det är alltigenom fint, och man känner nog att man har en bra sak, när man sitter där med ett glas i näven. Så kanske?

Själva vill de helst kalla det mörk lager. Jag hade hellre spunnit vidare kring svartvita, korniga bilder av män med osannolikt hår, för det ger åtminstone mig betydligt bättre vibbar än det slabb som brukar kallas mörk lager, som jag vill kalla lager-med-sirap-och-sockerkulör, för även om det inte rullar av tungan, så är det något man kan kalla det utan att känna sig som en hund och usel lögnare.

Nej, jag håller hårt i mitt outgrundliga himmelrike, jag behöver inget begripa, jag trivs i röken, mörkret, dimmorna, i den alltomslutande svärtan man så gärna återvänder till.

Fyra Lynchanstrukna recensenter av fem. Nr 89810 i systembolagets beställningssortiment.

Bedarö Bitter (1410)

av zonk

bedaro-bitterNär fd. Gödsvinet syd (numera baserade i vår kungliga huvudstad) fick tillfälle att prova på det modernaste av det moderna, tog vi givetvis tillfället i akt. Vi talar givetvis om livet i en av Sveriges utposter för framtiden, ABC-orterna, dessa våra kronjuveler från vårt samhälles guldålder. Gödsvinet Vällingby står för detta storslagna värdskap, per distans, från München, generöst upplåtande sina lokaler till tillfälligt displacerade sydlänningar.

Så efter avnjutande av det moderna samhällets läckraste och mest praktiska delikatesser, såsom frysköttbullar, fryst pytt-i-panna, och snabbkaffe, krävs det ju något att fukta strupen med. Vi framhåller här det utmärkta urval drycker som finns på systembolaget Vällingby, utan dessa onödigt distraherande skaror av knepig öl från all världens hörn. I modernitetens tecken är det storskalighet, industriell produktion, och effektivitet vi hyllar!

Nåja. Efter att tillfälligt ha tappat koncepterna inför denna dånande framtidsvision låg en selektion alkoholhaltiga drycker i huvudsak baserade på malt, humle, jäst och vatten i vår varukorg. Först i glaset blev en gammal bekant, Bedarö Bitter. Måhända är Nynäshamns ångbryggeri mer storskaligt och industriellt än det låter, vi kan bara hoppas. Hursomhelst är detta är enligt flaskan överjäst ale, vilket sånär hade undsluppit vår uppmärksamhet, vi var på god väg att kalla detta en bättre lager, om än kanske inte helt i misshugg rent smakmässigt sett. Huruvida det rör sig om en amerikansk eller engelsk ale framgår inte, men det hade nog kunnat platsa som vilketdera, det är rejält besk men ändå återhållen öl, sammanhållen, en helhet, en öl man kan dricka många av, i bästa session-stil. Rekommendationen är att avnjuta den vid 11-13 grader, vilket ju onekligen ger en något engelsk känsla, och i slutändan är det nog det intrycket som står fast: en sådär lite rund och fruktig öl, ärke-engelsk, lite Nick Frost, typ.

Fyra mestadels moderna livsstilar av fem möjliga. Nr 1410 på Systembolaget.

Achel Extra Bruin

av zonk

achel-extra-bruinFrån trappistbryggarna Brouwerij der Sint-Benedictusabdij de Achelse Kluis, som av förståeliga skäl oftast kallas Achel, kommer en överladdad sviskontorped vid namn Extra Bruin. Denna blytunga fruktkompott, som närmast ger associationer till högoktanig barley wine, är inte något för den som jagar beska, nej, det är en besinningslös orgie i malt, katrinplommon och kanderad frukt, med en smula hö och källare lite sådär på kanten. Med sant belgisk magi är detta inte bara drickbart utan rentav njutbart, det är alls ingen kakafoni, utan en sluten, mörk, alkoholstinn helhet, lite som man föreställer sig ett Trappist-kloster.

Tre och en halv evighet inne i ett alkoholdränkt romrussin av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, vilket däremot Achels Brun (utan Extra) gör, och likaledes deras Blonde, för den som känner sig hågad att beställa ett helt kolli om 24.

Kwak (1664)

av zonk

kwakKwak är kanske lika känd för sitt tokroliga glas som sin smak. Sen är den förvisso en aning anonym (man skulle kanske kunna säga att den påminner om en leffe), om än inte dålig. Den klockar in på myndiga 8.4%, och är maltigt rund, god och fin, men med lite motspjärn, en beska i red beer-stil, och det porlar ordentligt på tungan, fräser, sprätter och bubblar. Den har en viss jästighet, men det är behagfullt i sorten. Således lyckas den distrahera från procenthalten, och håller sig upprätt trots att den är så lastad med både alkohol & sötma att regalskeppet Vasa verkar stabilt i jämförelse.

Tre svajande glas av fem möjliga. Nr 1664 på systembolaget.

Lundafolk

av zonk

Om vissa öl lundafolkfinns det mer att säga, om andra mindre. Om Lundabryggeriets Lundafolk, en folköl från Lund med folk från Lund på etiketten (ni ser den underfundiga vitsen) finns det verkligen inte mycket att säga. Trots en racka till synes utmärkta ingredienser blir det här en aning för slätstruket, lite som det Lund den ska återspegla. Funkar alltså bättre som metafor än som öl.

Två nogsamt mikrobryggda Falcon export av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

Glossner ekologisk öl

av Johan

Glossner eko

Det har blivit oerhört inne med ekologiska eller ”organiska” och ”naturliga” produkter och vi här på Gödsvinet Vällingby-München vet naturligtvis värdet av att kunna trenderna.

Exempelvis gick det här på Gödsvinet att läsa om bayerskt smör för ett litet tag sedan men du har garanterat inte sett ett ord om bayerskt margarin. Alla som tillhör den svenska medelklassen vet ju att margarin är fullt av gamla bildäck, hundhår och uttjänt kärnbränsle, det har framkommit av entydig forskning från Arla.

Att göra matfett i fast form av vegetabilier är ju så ”onaturligt”, i jämförelse med den fullständigt ”naturliga” och sunda processen att föda upp en kossa som producerar 100 liter mjölk om dagen.

Det finns grupper på Facebook som helt vill förbjuda margarin i skolorna och det faktum att det inte finns några som helst positiva hälsoeffekter med att ersätta margarin med smör verkar snarast bara uppmuntra dessa individer.

Att dessa personer, i många fall föräldrar, uppenbarligen uppvisar patologiska kulttendenser ser vi här på Gödsvinet Vällingby-München inte som ett problem. Tvärtom skall det vara känt att vi är de första att omfamna fanatismen, så som den nu ser ut för tillfället.

Så skriv inte in, vält inga bilar och kalla ingen för nazist, vi är helt på din sida, du din helgalna naturlighetsivrare.

Det var i denna positiva och vidsynta anda som jag idag besökte en av en oöverskådlig mängd butiker för ”organiska” livsmedel här i München. Jag tyckte det var särskilt viktigt att handla organiska grönsaker nu när till exempel de syntetiska morötterna har tagit så stora marknadsandelar.

Särskilt stort intresse väckte förstås deras dryckeshörna, vilket nu när du vet det knappast kan ha överraskat dig.

Ölen på bilden är från bryggeriet Glossners  ekologiska sortimente vilket en stor del av ölen i den ”organiska” butiken var. Att utmärka sig som en särskilt ”naturlig” öl är inte helt lätt här i München eftersom den lokala typen av öl i sig har hyllat ”renhet” i åtminstone 500 år.

Det är något av ett tabu att hjälpa bryggeriprocessen med olika sorters tillsatser här, även bland de stora bryggerierna.

Glossner lyckas dock överträffa den vanliga renheten genom att endast använda organiskt spannmål, återigen, får man förmoda, på bekostnad på den annars så populära syntetiska spannmålen.

Visserligen måste man frakta denna öl från Neumarkt, strax söder om Nürnberg, trots att det görs någonstans i trakterna av nittontusen miljarder liter öl i München på en normal arbetsvecka.

Hur är då denna ekologiskt hållbara öl. Den är bra, tackar som frågar. Deras hefe-weisse smakar exakt som Paulaners hefe-weisse fast mindre och bio-gold skulle kunna utmana vilken dussinpilsner som helst med sin genomsnittlighet. Men det är en organisk genomsnittlighet. Fullständigt naturlig. Inga mer frågor på detta.