Weihenstephan bredbart

 

weihenstephanWeihenstephan säger sig vara det aktiva bryggeri som varit i drift längst och ingen har hittills kunnat göra några hållbara argument för varför så inte skulle vara fallet. Man lär ha bryggt öl på klostret i Weihenstephan sedan 700-talet och verksamheten registrerades redan 1040. Vi som har blivit registrerade av olika bayerska myndigheter behöver inte tvivla på att de fick årtalet rätt. 

Mindre känt är kanske att man i Weihenstephan också gör smör. Jag visste det exempelvis inte, bara för att ge en indikation på hur hopplöst okänt det var. 

Nu vet jag och därmed även du, Weihenstephaner är inte bara ett varumärke för öl, det är namnet på ett smör. 

Det finns dock en avgörande skillnad mellan hur dessa två typer av produkter och hur de marknadsförs i världen. Den ena produkten är ytterst njutbar att pröva medan den andra är smör. Så överge genast alla tankar på att Gödsvinet skall berätta hur produkten på bilden smakar. Låt oss bara anta att den smakar smör och nöja oss med det. 

Bryggeribesök i Aying

aying 1

I Bayern gör man bayerska saker och om du inte tar initiativet till det själv så är det någon annan som gör det åt dig. Det var så jag kom att hamna på bryggeritur till Aying. 

Nu är ett besök på ett mycket fint bryggeri på den bayerska landsbygden förstås inte något som jag direkt måste släpas till. 

Ayinger är ett öl som endast recenserats en enda gång på Gödsvinet men det verkar gå bra för dem ändå. Det är ett litet bryggeri som säljer 70 procent av sitt öl inom en radie av 80 kilometer från Aying och de resterande 30 procenten i främmande länder. 

Bryggeriet är från slutet på 1800-talet men anläggningen vi besökte invigdes 1999 och i Aying kallar man den fortfarande för en av Tysklands modernaste. Det fick vi veta under inledningen av turen då en färgstark bayrare i traditionell tyrolerjacka och mustasch gick igenom sju generationer bryggare med hjälp av svartvita fotografier. 

Ayinger 2

Sedan fick vi i tur och ordning veta allt om ölets ingredienser, bryggprocessen och buteljeringen. Vår guide var mycket frispråkig och bland informationen han förmedlade smög det sig in kunskap om sådana saker som att man kan röka humle men att ”svart afghan är bättre” och utifrån hans återkommande referenser till det holländska ”ölet” Heineken drog jag slutsatsen att det förmodligen innehåller fler kemiska tillsatser än en molotovcocktail.

Särskilt intressant fann jag bryggprocessen bakom Ayingers utmärkta veteöl. Som en veteöl är den förstås toppjäst vilket betyder att jästen tillsätts i botten. Efter två dygn har den producerat massor av fin alkohol av meningslöst socker och i toppen av den gigantiska och öppna tanken flyter den omkring som ett skum. Jästskummet skopas av och återanvänds i omkring två år. Vår värd talade rörd om sin kollega jästen som jobbar hårt, varje vecka mellan söndag kväll till fredag kring lunchtid. Resultatet i form av  Ayingers ur-weisse är värt allt slit, det är med bryggarnas egna ord deras champagne. 

Den första möjligheten att provsmaka kom först strax efter klockan elva på förmiddagen. Det var då vi fick pröva den underbart sträva och torra kellerbierversionen av vad som skulle komma att bli en laddning med Ayinger Jahrhundert. Lite senare bjöds det på en fantastisk smakrik men välbalanserad Alt-bairisch dunkel uppe i den fina lilla serveringen ovan alla tankarna med bubblande ölkultur. 

Själva bryggerirundvandringen var mycket bra, intressant, kärnfull och med inslag av öl. En medresande jämförde med rundvandringen på Paulaners bryggeri, vilket lär vara en långt mer industriell upplevelse som huvudsakligen är intressant för maskiningenjörer. 

Aying är en mycket liten by cirka tre mil från centrala München och bryggeriet äger allt och alla i denna lilla by. En intressant del av den lokala historien är att den svenska armén brände kyrkan i byn tre gånger under det trettioåriga kriget. Det fick jag veta av en mycket gammal museiguide som hötte med fingret och berättade när hon fick veta att jag var svensk. 

I övrigt var stämningen väldigt välkomnande i Aying. Väldigt många av dem som bor där jobbar i besöksnäringen kring bryggeriet och de erbjuder flera olika traditionellt bayerska värdshus och hotell i byn åt utländska men framför allt bayerska gäster. 

Det verkar alltså gå bra för Ayinger, som expanderar kraftigt i stora delar av världen. Bakom bryggeriet står familjen Inselkammer som från en enkel bondebakgrund kom att bli en ganska förmögen klan under 1900-talet. Bland familjens tillgångar märks ett helt kvarter av centrala München, faktiskt mitt emot det klassiska Hofbräuhaus nära Marienplatz. Om bryggeriet mot förmodan skulle få slut på pengar så kan de alltså helt enkelt höja hyran för hyresgäster som Hard Rock Café, vilket skulle vara en dubbel vinst. 

Ayingers öl är svår att få tag på i Sverige, systembolaget säljer visst bara deras winter-bock. Detta är förstås i sig en anledning att åka till Ayinger för lite folkbildning och lite öl. 

aying 3

Anchor Steam Beer (1575)

anchor-steamMin far har alltid envist hävdat att marketing fick för sig att kalla ölen ”steam” för att flaskorna, jäskärlen, eller nåt annat rengjordes med ånga, men på flaskan står det däremot att öl bryggd under enkla förhållanden på västkusten – utan is (bara tanken!) – kallats steam, och bluddrar vidare något oklart om en fascination inför att det blev karbonerat, alltså att ölen bubblade. Det är svårt att säga vilken av anledningarna som skulle vara dummast, men låt inte det kasta någon skugga över Anchor steam. Det är en småmysig pale ale, med en schysst men inte påträngande beska, och en len, rund maltighet, ja, det är nästan lite engelsk ale över den. Det är inte tu tal om några blommiga, prunkande fruktiga toner av humle här, nej, det är en distinkt, enkel bitterhet, närapå pilsnerbeska. Anchor Steam är inget överdåd, men åker likväl med i korgen ibland på systemet – en juste, trevlig öl till maten, som inte tar över.

Tre och en halv ångpuff av fem. Nr 1575 på systembolaget.

Rochefort 10 (1627)

rochefort-10Gödsvinet syd har tidigare i förbifarten druckit Rochefort utan att så noga kika på vilken av deras öl det varit, och varit nöjda därvid. Redan vid uppkorkningen är det dock glasklart att nr 10 inte tidigare avsmakats, och att det kanske hade varit bäst att fortsätta så. Det luktar lurigt, vagt kemiskt, brödigt, som om ett experiment i bryggning spårat ur på ett sätt man kanske annars mest förknippar med galna vetenskapsmän i 80-talsfilmer med mer självlysande grönt gunk än budget. Dvs, galet och fel på det där närmast konstruktiva, intressanta sättet som ytterst sällan inträffar i verkligheten, där felaktig bryggning snarare leder till nåt som luktar som ett veckogammalt väl begagnat plåster. Nej, det är inte en obehaglig doft, men likväl oväntad, och illavarslande.

Första slurken bekräftar denna känsla av Frankensteins öl: det är ganska sött, med en snabbt framspringande fruktig, märklig smak, som drar åt vingummin, små flaskor med bjärt färgade essenser, estrar i kemilabbet, och den är brödig på ett onaturligt sätt, med klistriga drag av honung och lönnsirap. Sjutusan stark är den också, 11.3%, och det blir för mycket, det håller inte ihop. Så i slutändan sitter man där med en lätt obehaglig kittlande känsla på tungspetsen och undrar var allt gick så fel. Liksom Frankensteins monster är det liksom inte så att bitarna för sig är helt fel, men det enda man ser är sömmarna, och helheten. Och det är inte vackert.

Två puckelryggiga belgare av fem möjliga. Nr 1627 på systembolaget.

Augustinerbräu Dunkel

augustinerbrau dunkel

För några veckor sedan recenserade Gödsvinet München Augustinerbräu lagerbier hell och det var ju en pinsam historia. Det är en rätt tråkig öl och resultatet blev på samma vis.

Det skulle dock vara en oförrätt att låta stadens äldsta bryggeri få sammanfattas på sådant sätt, här på Europas viktigaste ölblogg.

Jag har förstås druckit långt fler öl från Augustinerbräu men jag har undanhållit dig resultatet. Exempelvis provsmakade jag bara härom dagen ett par liter av bryggeriets storsäljare Edelstoff på dess egna ölkällare på Arnulfstrasse. Så här kan det förstås inte fortsätta och därför presenterar jag nu för dig; Augustinerbräu Dunkel.

Augustinerbräu Dunkel är en prydlig, mörkt kopparfärgad öl som ger ett genuint och hedervärt intryck, helt utan excentrism. En rund och mjuk smak av rostad malt som dröjer sig kvar. Jag skulle förstås kunna likna den vid kola, choklad, pumpernickel och ett par andra saker som inte sällan associeras med mörk öl men skulle det säga något?

Jag nöjer mig med att detta är en av de bättre ölen inte bara i åtminstone Augustinerbräus standardsortimente. Det är, trots tidigare rapporter, inte illa.

Finns i likhet med samliga Augustiner-öl ej på systembolaget (en skandal i det lilla)

Fyra upprättelser av fem möjliga

Mohawk Extra India Pale Ale (1419)

mohawk-extra-ipaEfter en del bisarra, stundom ganska påfrestande utsvävningar i gränslandet för var öl kan och bör få vara, är det skönt att åter känna fötterna på fast mark. De av Mohawks brygder jag läppjat har, om de än inte varit några storverk, ändå lämnat mig belåten, och deras extra IPA fortsätter fint i den stilen. Det är en humleodyssé av sällan skådat mått, åtminstone för oss som huvudsakligen håller oss söder om alperna, och de 7.5% alkohol är knappast framträdande i sammanhanget. Maltigheten är måttlig, så huvudsakligen sitter man där och klämmer med tungan på diverse torra, fina humlesmaker, inga fruktiga utsvävningar, nej, stramt och militäriskt.

Fint så.

Tre och en halv marsch av fem möjliga. Nr 1419 på systembolaget.

Fulölen

slalom-strongJag såg den där på hyllan, och kunde bara inte låta bli. Det var inte höga förhoppningar, det var inte ett intryck av exklusivitet eller hög kvalité, det var kort sagt inga goda intryck som drev mig. Slalom Strong. 9%. Bara känn på det. Någon som vill tippa på om det är en bra öl? Inte? Då kan vi göra spänningen kort och avslöja att bra, det är den inte. Doften är märklig, en vagt humlig, sur arom, lite påminnande om en taktiskt placerad papperskorg bredvid en likaledes taktiskt placerad parkbänk. Smaken .. ja smaken. Först är det lite öligt, men sen drämmer Slalom till.. billig polsk fulvodka, nån slags kemisk smak av sega råttor, lösningsmedel, aceton, och en påträngande, obehaglig, skelögd sötma, och man drar liksom en liten inre lättnadens suck när eftersmaken liksom inte dyker upp alls. Mycket kan sägas om Slalom, men det är inte den bästa ölen som Gödsvinet syd inmundigat i år.

Ett rakt streck av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

Maxlrainer zwickl max (89945)

m2

Låt mig vara fullständigt uppriktig: Jag köpte denna öl på grund av dess kapsyl. Det är inget man nödvändigtvis är särskilt stolt över som ölrecensent men så förhåller det sig alltså.

Vad är då så speciellt med kapsylen, som tyvärr syns dåligt på bilden? Det är den där typen av kapsyl som dras av genom ett grepp i en liten metallring. Det är förstås precis den typen av, egentligen helt värdelös, kapsyl som man använde för Apotekarens läsk på 1980-talet.

Nu är min förtjusning gentemot kapyslen dock inte bara ett utfall av sentimentalitet. En kapsyl som denna säger också något. Den säger att den som gjort ölen har en ganska snäv budget och förmodligen en ganska begränsad produktion. Om man hittar en öl som denna så har man hittat en av relativt få sett ur ett globalt perspektiv.

Flaskan på bilden fann jag på min lokala Edeka på Dachauer Straße här i München och det var naturligtvis aldrig tal om att gå hem utan den. Det visade sig att den hamnat där efter en färd på sådär fem eller sex mil från en mycket liten by som delar ölets namn, alldeles i närheten av Rosenheim. Det är S-bahn-avstånd.

Maxlrainer är utöver det lilla bryggeriet känt för det slott som syns på etiketten, en golfbana och inget annat. Ölen är ojämförligt störst. På bryggeriets hemsida går det att läsa att det var ett av endast 21 av Tysklands cirka 1250 bryggerier som erhöll medalj, ett Bundesehrenpreis, från det federala jordbruksministeriet under 2012 och att det var det enda som fick medaljen i guld. Detta är med andra ord Tysklands finaste bryggeri 2012, åtminstone om man får tro den federala regeringen i Berlin.

Varför skulle man misstro dem? Utan att direkt kunna säga varför Maxlrainer genom öl som denna skulle vara bättre än övriga 1249 i landet men om vi måste särskilja någon så kan vi väl för all del lyfta upp denna fina öl från vad jag förmodar är ett även i övrigt fint bryggeri.

Tro nu inte att den ofiltrerade zwickl-ölen på bilden för det är något sorts underverk. Det är en härligt torr öl med en fin maltighet och en eftersmak med ett ganska vasst bett av bitterhet. Den smakar lite som om någon kondenserat en genomsnittlig Dortmunder-öl och tappat den på en gullig liten plats i en naturskön del av den bayerska landsbygden. Smaken är tät snarare än yvig och det är en smak som det går att vänja sig vid.

31,30 kronor i systembolagets beställningssortimente, nummer 89945 i katalogen

3,5 källare av 5 möjliga

Slumpölen

gosser-dark-beerJag har en tysk bekant, och ibland ser vi film. Det överraskar kanske ingen att detta brukar åtföljas av ett modest antal öl. På tyskars maner har han en enkel, robust inställning till öl: den ska vara enkel, och robust. Med detta i åtanke plockade jag ner en flaska Gösser i varukorgen. Först senare insåg jag att jag råkat ut för slumpölen. Ty detta var icke en gul, ganska anonym, inte alltför skummande öl. Nej, det var en Gösser Dark beer. Existensen av denna mörka öl hade gått mig så fullständigt förbi att jag vid åsynen av ”Gösser” på etiketten helt enkelt inte läste vidare. Står det Gösser, är det lager. Men icke.

Slumpölen kan vara god, den kan vara rätt beklämmande, och är kanske sällan den mest spännande öl du druckit. Ungefär så är Gösser Dark Beer. Det bästa man kan säga om den är att den åtminstone inte är övermåttan söt och maltig, som mörka öl från bryggerier mest kända för lager ibland annars är. Eftersmaken drar dock åt det vattniga hållet, och humlen är det inte mycket bevänt med. En liten bismak av knäckig malt gör sig vagt påmind. Likväl smakar den påfallande lite, speciellt i relation till färgen, som leder tankarna till Guinness, eller rentav nån slags imperial porter. Nåväl. En riktigt dålig öl är det inte heller.

Har slumpölen drabbat dig?

Två och en halv slump av fem möjliga. Nr 1282 på systembolaget.

Dupont Saison (1689)

dupont-saisonEn saison ska ju vara en lite frisk öl att dricka på sommaren, och vad gäller friskheten kan jag inte ge belgarna på Dupont hemläxa, det är friskt på gränsen till vattnigt. Smaken påminner inte om mycket annat i ölväg, snarast nog om geuze. Hur stavar man geuze förresten? Jag har sett det stavat på två olika sätt på samma flaska, närmare bestämt en från Oude Beersel. Hur det nu är med den saken, påminner Duponts saison verkligen inte om italienska bryggarna Baladins försök i samma genre.

Nu kan det kanske för den uppmärksamme läsaren verka som att jag försöker låta bli att säga för mycket om hur det smakar, och där kan jag bara ge vederbörande rätt. Dupont saison smakar synnerligen utspädd geuze, och har en eftersmak som för tankarna till alkoholfri öl, dvs extremt vattnig, trots att den klockar in på 6.5 % alkohol. Likheterna i smak ter sig förstås inte osannolika, då båda ölsorterna tar sin början i lambic, men där varje klunk geuze – låt oss stava det geuze – är som en explosion av intryck, sitter man med dennna saison och smackar med tungan runt ett rätt stort intet. Det doftar lite källaraktigt, äppligt, knepigt spontanbryggt, men smaken är helt enkelt inget att skriva hem om.

Två sommarmoln av fem möjliga.Vi dricker gärna läskande öl, men nån slags eftersmak får den allt ha. Finns i systembolagets beställningssortiment, nr 1689.