Malakias

Rökig öl. Det är den näst svåraste öltypen att lyckas med. Svårast är den underkategori där man försökt uppnå rökigheten genom lagring på whiskeyfat. Jag satt här och var sugen på något och kunde inte bestämma mig för bourbon eller öl, och när Malakias från Strömsholms brygghus blickade ner på mig från kylskåpshyllan med ett löfte om att kunna kombinera de två konstarterna var valet lätt. Även om jag vet att det är en svår öltyp. Vad fan, jag är ju också en svår öltyp.

Malakias är lagrad på fat från Islay och lägger således rabarber på de rökigaste av rökiga fat man kan få för pengar. Att dricka oamerikansk whiskey är att vara emot frihet, men tvingas jag så väljer jag whiskey från Islay. Men jag är tveksam till om den bör korsas med öl.

Doften av rökig whiskey är påtaglig. Smaken är sur, rökig och utspädd. Ingen tyngd, bara våt rök. Lite som en unken gammal blöt handduk som torkat halvvägs i en skogsbrand. Som en brasa som slocknade i regnet igår. Det kan inte vara meningen att det ska smaka såhär, jag måste ha fått ett måndagsexemplar. Den här kan jag faktiskt inte ens avsluta, den kommer att få möta sin skapare i vasken.

Snake Dog IPA

Flying dog, med sina lättigenkänneliga etiketter signerade Ralph Steadman (ni vet, mannen bakom de underbart obehagliga illustrationerna som åtföljer mycket av Hunter S Thompsons skriverier), är kanske något ojämna, men har en hel del riktigt fina öl, som dessvärre med ett lysande undantag inte finns på systembolaget. Snake Dog IPA är ett fint tillägg till deras repetoar – en rejält besk IPA så som ipor ska smaka, med bara antydan till malt som motvikt till en fruktig, aromatisk, rik (och besk!) överdådighet av humle. Jämfört med deras Raging Bitch är den alltså spetsigare, och med mindre belgisk maltighet. Det är en lätt öl att beskriva, och lika lätt att dricka, och rekommendera. Fråga efter den på systemet! Om vi är några stycken som gnäller, kanske de lyssnar?

Fyra glada humlekottar av fem möjliga.

Old Jock Ale

Ibland sitter man och vrider sig, och kan bara efter viss vånda bestämma sig för vilken av alla de delikata brygder som saluförs man först ska föra till sina läppar. Ibland sitter man med en kort lista av inte alltför fascinerande karaktär, och bara testar något i ren desperation, i blind förhoppning om att det ska vara någotsånär drickbart. Det senare är dessvärre alltför vanligt för en ölfantast strax söder om de italienska alperna. Old Jock Ale, i sin tur, är tyvärr ett typexempel på standardresultatet – en synnerligen menlös öl som egentligen inte smakar mycket av något alls. Old Jock Ale har en ytterst välbalanserad brist på beska, maltighet och kolsyrning, och sticker inte ut i någon riktning alls, inte ens i vattnighet: Corona är helt klart bättre som mineralvatten betraktat. Det enda egentliga resultatet är väl att man är aningen mindre nykter efter än före, vilket väl får sägas vara ett steg i rätt riktning, i det fall man ser sig tvungen att dricka Old Jock.

En porlande bäck av fem möjliga.

Sierra Nevada Porter

Porter var jag länge kluven inför – Carnegies knäckosande orgier var inget som min unga lager-tränade tunga ville veta av. Senare bekantskaper, torrt maltiga kollegor till stout med färre associationer till julgodis, föll mig mer i smaken. Sierra Nevada, vars sortiment jag sällan blivit besviken på, levererar även en habil porter. Knappast knastertorr, ingen humlebomb, men definitivt med en klar motvikt till sina runda, mörka, maltiga toner. Sin tyngd till trots, trevligt avmätt.

Fyra mörka omständigheter av fem möjliga.

Old Empire

Jag när en viss misstänksamhet mot öl i genomskinliga flaskor. Förvisso kan man ju på diverse alkemiska vägar göra ölen immun mot solens försök att skunka till den, men tja – är det inte snarare så att den öl man hittar på genomskinlig flaska allt som oftast inte precis har så mycket med öl att göra? Lite sådär ovetenskapligt tänker man sig att tja, eftersom Corona inte precis är öl annat än genom en definition så vid att den är meningslös, så blir den heller inte dålig. De där anekdoterna om McDonalds-hamburgare som håller sig åratal i rumsvärme gör sig liksom påminda, man kan verkligen se det framför sig: en postapokalyptisk scen, där någon ur ruinerna drar fram en back 150 år gammal Corona, som en grupp män (givetvis klädda i bitar av bildäck hopsydda med navkapslar, etc) glatt dricker, och drycken är lika friskt intetsägande som dagen den bryggdes.

Nåväl. Till saken. Old Empire är, sina vapenbröder i klar flaska till trots (Newcastle brun öl, någon? Innis & Gunn? Ah, jahaa, ni var sugna på en öl..), inte så pjåkig. Den har en viss anstrykning av apelsinjuice, men är på det hela taget en hyfsad IPA. Ingalunda humligast i klassen, inte maltigast, beskast, fruktigast – men klart godkänd. Tre glada överraskningar av fem möjliga.

Svensk humle

Varje dag skrivs hundratals ofta initierade inlägg om öl på Sveriges ölbloggar. Kunskapen om öl och ölproduktion har tack vare dem flerfaldigats i de bredare folklagren under de senaste tio åren. Ändå finns det en fråga som är i stort obesvarad. Varför finns det ingen svensk humleproduktion?

Humle har odlats i Sverige ungefär lika länge som man haft vanan att tillsätta växtens obefruktade honblommor vid jäsningen av öl. Den svenska produktionen konkurrerades dock ut av billig import i ungefär samma takt som de många små bryggerierna köptes upp av stora koncerner under perioden som följde det andra världskriget. Under senare år har vi sett hur bryggerijättarna fått konkurrens av många små bryggerier igen. Den småskaliga, svenska produktionen av humle har dock inte fått samma återuppståndelse.

Forum och bloggar på internet vittnar om hur hemmabryggare över hela vårt land experimenterar med mycket småskalig odling och det sägs att en del av Slottskällans öl görs på lokalt odlad humle. Det viskas också om ett visst intresse från Sveriges grönsaksodlare att börja producera humle för mikrobryggerier. Detta förtar dock inte intrycket att den svenska humleproduktionen är i princip obefintlig.

Bristen på inhemsk humleodling beror inte på att växten skulle vantrivas på något sätt i Sverige. Det finns flera sorters humle som växer med imponerande frenesi i åtminstone de södra delarna av landet. Likt sina släktingar bland hampväxterna är humlen något av ett ogräs med ogräsets alla förmågor för växt och spridning när den väl etablerat sig.

Kanske är släktförhållanderna en del av förklaringen till den uteblivna humleentusiasmen i Sverige? Släktdragen går inte att förneka och likheterna mellan manualer för humleodling och manualer för odling av cannabis är slående, även om de senare ägnar större utrymme åt hur man bäst gömmer en plantage i sitt pojkrum. Precis som för humle handlar cannabisodling i grunden om att producera obefruktade honblommor med allt vad det betyder i termer av att stänga ute manliga pollen (som både humle och cannabis producerar enorma mängder av).

Det låter förstås befängt att även humle skulle vara behäftad med någon beröringssmitta på grund av släktskapet men å andra sidan har massor av utmärkta produkter av hampa rönt just det ödet trots att man inte blir ett dugg mer sugen på Daim av att använda dem.

Där andra i bästa fall ser en fråga ser Gödsvinet en möjlighet. Här finns uppenbarligen en oexploraterad marknad och den tillhör oss. År 2030 kommer gödsvinet att vara Sveriges ledande producent av humle.

Den dag min akademiska gärning slutgiltigen strandar på ett klippigt skär av obesvarade frågor om forskningsfinansiering så kommer jag att köpa en liten del av södra Sverige och odla humle med en målmedvetenhet som konsumenter av humle sällan finner.

Även om denna utveckling nog inte ligger så långt in i det giftiga träsk vi känner som framtiden så finns det egentligen ingen anledning att vänta så länge. Gödsvinets vällingbykontor kan börja odla humle här och nu.

Mitt örnnäste på 13:e våningen av ett punkthus i centrala Vällingby är utrustad med en mycket stor balkong som erbjuder utmärkta förhållanden för humle och andra klängväxter. Det skulle vara den enklaste sak i världen att plantera humle i fem eller sex stora kärl där ute, inte minst eftersom balkongen saknar tak och endast himlen sätter begränsningen för humlen och hur högt den kan växa.

Den resulterande höghushumlen från förorten skulle göra underverk i punksegmentet av den svenska bryggerinäringen.

Svensk humle har en framtid och dess namn är Gödsvinet. 

Hofbräu original (1537)

En av höstens verkligt viktiga ölnyheter har hittills gått helt okommenterad här på Gödsvinet. Jag syftar förstås på Systembolagets senkomna men ändå välkomna beslut att introducera Hofbräu Original i det ordinarie sortimentet. Hur det har fungerat utan den är en obesvarad fråga.

När jag bedömer en öl så gör jag det utifrån Hofbräu Original. Jag gör det eftersom det är ölen som bäst beskriver alla ölsorters essens. Hofbräu Original är arketypen som alla andra öl grundar sig på. Det är ölen som den smakar i sin allra renaste och mest avskalade form. 

Medan jag skriver detta kan jag för mitt inre höra de upprörda och oroväckande andfådda rösterna från hundratusentals av Gödsvinets läsare. Jag är förstås medveten om att Hofbräu Original är en filtrerad och relativt modern typ av lageröl och jag inser också att den första ölen förmodligen smakade och luktade som den armhåla den faktiskt jästs i. Det har inte heller gått mig förbi att man kan utveckla smaken hos en öl oändligt mycket mer med hjälp av humle, malt och alkoholiserade belgiska munkar. 

Det är dock just detta som är kärnan i mitt resonemang, sådant som det nu är: Hofbräu Original är världens renaste öl och endast i världens renaste öl kan man skönja nyansera i ölet i sig. Det finns inga excesser men inte heller några kompromisser. Enkelheten är fulländningen. Ja, jag fick Steve Jobs-biografin i julklapp och jag använder den redan.

Hur recenserar man då en öl som Hofbräu Original? Det är som att recensera öl i sig. Om man gillar öl så gillar man Hofbräu Original. Om man inte gillar öl så säger man förmodligen att världens bästa öl kommer från Belgien. Personligen gillar jag öl.

14,90 kronor på systembolaget, nummer 1537 i katalogen

Fem zen av fem möjliga

Gouden Carolus Christmas (11360)

Det är nu dagen före julafton och systembolaget stänger om en trekvart. Det är den där magiska stunden då planer smids och de avgörande besluten fattas. Har du allt du behöver för julbordet? Har du en Gouden Carolus Christmas? Då föreslår jag att du virar in dig i tjocka lager med skyddande textil och beger dig ut i decemberkylan för att köpa en sådan.

Gouden Carolus Christmas är en julöl med en tydlig smak av Belgien. Den är söt, stark och doftar av något som skulle kunna komma ur en påse från Haribo. Detta är utan vidare den mest smakrika och intressanta av alla de öl som systembolaget spridit till en huvudsakligen ovetande allmänhet.

Detta är en julöl men tro inte att den därför har något med julmaten att göra. En matchning med sill och köttbullar vore förödande. Istället skulle jag vilja föreslå att du dricker din nyligen inhandlade Gouden Carolus Christmas lite senare på julaftonskvällen. Spola ner knäcken i toaletten och ge kolan till hunden. Denna öl är det enda julgodis du behöver.

Gouden Caolus Christmas smakar läckert av lakrits och kungen av Danmark. Det är smaker som vi kanske inte vanligtvis associerar med öl men å andra sidan associerar vi inte heller vanligen Belgien med smak. Jag ville egentligen inte gå in på det men bör vi alls tala om smak kring jul? Är julen ett fenomen som tål det? Jag trodde inte det. Sätt fart nu.

29,50 kronor på systembolaget, nummer 11360 i katalogen

Fyra salta balkar av fem möjliga

Dagens korta: Negroni och oxhjärta på Bastard

Delar av Svinet samlades i går på Bastard för att gödas. Medan samtliga övriga deltagare körde ölspåret valde jag istället att gå hårt ut med ett glas ekologisk och förvånande prisvärd champagne. Med en skissad dissekerad blodigel slött sneglandes ner från väggen satte vi sedan tänderna i ett oxhjärta med senapsvinägrett. Måltiden fortsatta med kanin och hemmagjord blodpudding till huvudrätt och sedan en bit dansk mögelost. Allt vällagat och rimligt prissatt. Vegetarianen i sällskapet tror jag tyvärr inte var fullt lika nöjd. Explicita köttrestauranger är väl inte så bra på den biten helt enkelt.

Kände mig manad att testa en välbalanserad och frisk Negroni (gin, campari, martini) innan det bar ut i natten. Cavabaren var tom så vi avrundade med en IPA på Pickwick istället.

Fyra anatomiska anrättningar av fem möjliga.

Hibernation ale (11332)

Julölskorridoren på systembolaget i Vällingby kan vid ett första ögonkast se ut att ha varit med om något fruktansvärt. Den är i allt väsentligt tom och i ett bedrövligt skick på ett postapokalyptiskt vis. Villaägarna har slagits med radhuskurarna och höghusfolket om de sista julölen från alla de stora bryggerierna. När jag vandrar genom det öde landet finner jag dock att allt inte är förlorat

För längst in i hörnan fann jag det som ingen annan vällingbybo vill dricka till jul. Flaskorna som kostar mer än 25 kronor. Det är berättelsen om hur jag kom hem med en flaska Hibernation ale från Great Divide Brewing Company.

Hibernation ale är en julöl som är så julig att den förmodligen inte passar till någon sorts julmat. Det är inte någon dålig öl. Den bärs upp av skelettet av en maltig snarare än humlig öl och det är något fint att bygga på. Sedan kan jag förstås leva utan smakerna av nejlikor, apelsiner och danskt rågbröd. Åtminstone i min öl. Men det är sådant man får leva med i december månad. 

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11332 i katalogen

Tre lite för korta recensioner av fem möjliga