Gödsvinet syd återvänder till Cittavecchia-bryggeriet (vi har ju tidigare smakat på deras Karnera) som återigen skeppat ut en trevlig öl från Trieste: Chiara. Tro inte på de som vill kalla det en pilsner. Jag vet för den delen inte riktigt hur jag ska klassificera den, men tankarna går snarare till en belgisk wit, om än mycket friskare, mindre jästig och utan den där lätta unkenheten som oftast följer en veteöl. Chiara skummar glatt och rikligt i glaset, och en av provarna fick snabbt fånga en del som var på väg att rymma från de kanske för ändamålet inte helt välägnade highball-glas som hittills fått husera alla öl här vid avd. syd. Doften är frisk och lätt, och skvallrar om den härliga, fruktiga humlebeska som sprider sig i gommen vid första klunken. Toner av wit kommer och går medan man skådar glada kolsyrebubblor dansa genom det gyllengula, dimmiga ölet.

Allt som allt, ett mycket trevligt öl, lättdrucket men med karaktär. Här har vi något som passar för varma dagar, istället för de karaktärslösa blasköl som brukar föreslås.

Fyra glada solar av fem!

I dessa IPAns gyllene dagar, är det inte mycket uppmärksamhet som fästs vid dess farfar, pale ale, eller bitter som den ofta kallas i Storbritannien. IPAn imponerar med kraftiga, fylliga humletoner, och sprudlande beska, och en oförtjänt glömska faller runt mer balanserad och väl avrundad pale ale. Så låt oss slå ett slag för dem, och dricka en Fredric, från bryggeri Almond 22′ i Abruzzo, Italien. Denna bärnstensfärgade (bilden t.v. är dessvärre något mörk, och inte helt rättvisande) och friskt skummande bekantskap har en rikt fruktig smak, med en lätt, besk eftersmak, och slinker gärna ner efter maten. Det är ingen tung humlebomb, och kan nog passa som en inkörsport, att bjuda nyfikna på, när de knappt tidigare tagit steget bort från lager. Den fick i varje fall spela den rollen, innan kvällen gick vidare till IPA och imperial stout. Trots detta – ja, för det låter ju lite tunt, lite mesigt, eller hur – så är det inte någon dum öl. Den kommer definitivt beställas igen.

Tre friskt skummande glas av fem.

Tidigare har ju avhandlats ett öl som jag i misshugg kallat ”Flavort”, men som vid närmare inspektion faktiskt även det heter Fravort. Nu är det dags för ett till: optimismen har, som vanligt, fått övertaget över erfarenheten, och min hand plockade utan närmare fundering ner den oprövade Flavort jag såg i butikshyllan. Den här gången är det inte en tunn lager, den här gången blir det dubbel-IPA, hojtade någon del av hjärtat som ständigt fyller på med nya förhoppningar. Som så ofta kom ju dessa på skam, och intrycket man får av ölet där i glaset på bilden är väl ganska rättvisande: enkel, rättfram, simpel lager. Ingen beska som sticker ut, en sparsmakad maltighet, och en hyfsad kolsyrning.

Därmed inte sagt att det är någon särskilt dålig lager. Men lite bättre än sort guld är trots allt ingen medalj.

Två läskeblask-aktiga törstsläckare av fem.

Ibland är öletiketter träffande, ibland intetsägande, men frågan är om det vanligaste inte är att de är direkt missvisande. Ta till exempel Momus från det italienska bryggeriet Birrificio Brùton, vars flaska pryds av en stor, vild, muskulös tjur i siluett. Man hade ju kunnat få för sig att det skulle vara en massiv, tung, kraftig öl, med övermåttan styrka och smak. De vaga vibbarna av muskeldyrkande manlighetskult hade kunnat tolkas vidare, men låt oss inte dröja vid detta, utan istället gå vidare till vad som kanske är mer relevant: flaskans innehåll. Här faller alla intryck av styrka och kraft omedelbart: ölen är förvisso alkoholstark (7.5%), men färgen känns lite urvattnat halvmörk, kolsyran är lite sådär halvjunket fisig, och smaken utmärker sig mest med sin frånvaro av karaktär och djup. Det är en lätt maltig ton som övergår i en lite sötaktig, vagt besk eftersmak, allt medan någon enslig kolsyrebubbla lurar på tungroten. Inte dåligt, precis.. bara lite menlöst. Enligt uppgift ska det röra sig om en mörk ale av belgisk typ, men dessa brukar, sin lenhet till trots, bita ifrån med en udd av alkohol, en härlig maltighet, och kanske en humleudd. Inga dubbel-IPA-fasoner på något vis – men betydligt kraftigare än tunnisen Momus.

Två ensamma kolsyrebubblor av fem.