Rudolf ren ale (11395)

”De herr e la reeeeen ajjl. Ruuuuudolf ren ajjl!” Vi måste förlåta dem, ty de är Göteborgare. Dugges bryggeri ska inte behöva stå till svars för något de inte kunde låta bli och ordvitsen i namnet på ölen är inte min främsta invändning mot denna ale. Min främsta invändning är själva ölen.

Dugges lager no 1 har blivit min standardlager under senare tid. Det är ölen jag köper när jag ska köpa ”en öl” på systembolaget. Utan att gå för långt är jag ganska säker på att jag inte kommer att utveckla en lika intim relation med denna julöl från samma bryggeri.

Denna märkliga kreation smakar som kaffe med avec, schweizernöt, katrinplommon och…porter. Den är besk, den är fyllig och den är i likhet med de flesta julöl alldeles för smakrik för att fungera med julmat.

Den nästan helt svarta ölen saknar i princip skum och ett bra svar på hur någon skulle kunna få i sig mer än en sådan här. Jag är beredd att placera Dugges Rudolf ren ale i kategorin ”intressant” och där får den inte speciellt smickrande sällskap. Likväl, kan man svälja ordvitsen så kan man svälja resten av ölen också.

38,50 kronor på systembolaget, nummer 11395 i katalogen

3 Cederhök av 5 möjliga

Chilin som förlåter dina synder

Det tog ett tag att stycka. Grytbitar kan vara ett bra alternativ till nästa gång.

I lördags var jag på bal, och söndagen var således en ganska långsam dag. Då kroppen bäst renas medelst späkning kändes detta som en dag som gjord för att koka en ordentlig chili. Detta är något jag velat göra ett tag, men som med alla långkok krävs det att man har en heldag att ägna i närheten av spisen och sådana är tyvärr sällsynta.

Den här högen slaktavfall tillsammans med en lång rad välfärdssjukdomar blev middag till katterna

Jag gillar ju fanatism och till synes arbiträra förbud, och chilivärlden har gott om sådana. Enligt de renläriga får man inte ha i gul lök, köttfärs, vita bönor eller tomater. Och man får absolut inte äta chilin med ris. Se där, förbudslistan är ett perfekt recept på vår vanliga svenska chili con carne. Nej, här får man rätta sig i leden.

Här vill jag gärna passa på att inflika att det inte är något fel med den svenska chili con carnen, ifall FRA och Jimmie Åkesson lyssnar.

Man tager vad färgglatt ica haver

Då det är den lokala matvaruhandelns sortiment och inte ens egna önskemål som avgör vilka exotiska ingredienser man kan få tag i kunde jag inte följa något recept, så jag improviserade lite efter vad jag läst på olika ställen.

Jag började med en stor klump högrev som jag skar i små bitar och stekte i omgångar, samt lite vitlök. Sedan pudrade jag köttet med mjöl och chilipulver och hällde i några burkar öl i grytan tills de täckte köttet, och kryddade med oregano, spiskummin och oxbuljong.

Efter några timmar är sörjan härligt brun och seg

Under tiden hackade jag ett färgglatt sällskap chilifrukter av varierande farlighet, och kokade dem i Jim Beam (mest en attitydgrej). Vid det här laget brände det i halsen bara av att andas i köket. Sedan åkte chilikoket ner i grytan.

Grytan bubblade i fyra-fem timmar, och ungefär då började köttet falla sönder av sig självt. Sist redde jag grytan med lite majsmjöl. Rätten avnjöts med bröd.

När jag gör om detta ska jag ha i mer chili. Styrkan finns där men tack vare att grytan kokat så länge är styrkan lite mjukare. Här finns utrymme för mer eld och vansinne. Dessutom ska jag ha i någon grönsak, kanske bönor, paprika eller något, och så ska jag äta det med något mer än bröd. Det var en lite väl mastig köttbomb att bara äta rakt upp och ner, även om den rätta cowboykänslan infann sig. Med de ändringarna, framför allt styrkan, tror jag att detta kan vara en utmärkt chili som med svettningar och röda ögon förlåter gårdagens synder.

Fler recept på Gödsvins-chili finns här och här.

Liefman glühkriek (11376)

Hur mycket Liefman glühkriek är en Liefman glühkriek  för mycket? Jag är inte säker men jag tror att jag börjar närma mig. Jag har druckit två munnar och på spisen står en hel gryta och väntar.

Liefman glühkriek, vid vad skall jag likna dig? Är du ett seriöst alternativ till glögg? Är du en öl som serveras varm? Är du vad man menar när man säger att världens bästa öl kommer från Belgien?

Liefman glühkriek liknar inget annat du finner på systembolagets hyllor just nu. Även dess yttre är originellt. Flaskan har champagnekork och saknar helt etikett men den är istället klädd i ett vackert grönt omslagspapper.

Smaken är en historia för sig. Mest påtaglig är förstås körsbärssmaken men det finns en viss ölbeska och en rätt skön syrlighet även om glükrieken är sötare än din genomsnittliga kriek. Att dricka den varm är faktiskt inte alls obehagligt. Man kan dock invända mot att den säljs i en 75cl stor flaska som inte låter sig återförslutas då korken väl gått i luften. Detta är inget man dricker mycket av även om man är en av de få som dricker den alls.

Därmed inte sagt att jag tänker hälla ut något.

57 kronor på systembolaget, nummer 11376 i katalogen

3 julklappar av 5 möjliga

Oppigård winter ale (11320)

Så var det dags för julölen igen. Det känns som bara igår jag satt i en liten, ödslig och mycket kall andrahandslägenhet på Norrmalm och recenserade mig igenom hela påskölssortimentet. Det var en bra tisdagskväll. Julölen kvalar sällan in bland mina favoriter och det har inget att göra med att jag hatar i stort sett varje aspekt av julen. Många ölproducenter firar julens ankomst med att lansera öl med kryddigt spretiga smaker som inte alls passar särskilt bra till julmat eller några andra slags livsmedel. Detta är ett jävla sätt att fira eftersom maten är den enda delen av julen som jag kan ha någon som helst överseende med. Hur som helst, julen är här och ölen med den. Det är dags att recensera

Oppigård kan inte göra något fel. Det är kanske vad man tror. Bredvid mitt tangentbord står ett glas med deras bästa försök hittills. Oppigård winter ale är kanske den minst lyckade ölen från Oppigård någonsin. Den förhindrar förstås inte att den är mer än godkänd.

Först känns ölen lovande, den har en tydlig humlearom men denna dör nästan omedelbart i ett hav av beska. En bit in i smaken breder den beska smaken ut sig till den täcker allt. Någonstans därunder finns dock en bredd av nyanser och ibland kan man förnimma dem.

Detta är en fullständigt anständig öl.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 11320 i katalogen

3 beskor av 5 möjliga

Tur och retur

Det blåste riktigt snålt i Helsingborgs hamn lördagen för en vecka sedan, när jag i ett stort sällskap ironiskt lagda stofiler väntade i kön till sundsbussarna. ”Bussarna” är i det här fallet skånska för ”båtarna” och sundet som åsyftas är Öresund.

Någon gång i en svunnen verklighet fanns det ett ännu större incitament än idag att åka till Danmark. Dels var Danmark ett liberalt paradis precis som nu, och dels var vi inte med i EU, vilket betydde en stund på internationellt vatten med alla skattemässiga privilegier det innebär. Detta startade ett beteende hos nordvästskåningarna som går under benämningen ”tura”. Det innebär att man sitter på en båt och åker fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör medan man dricker öl till humana priser och njuter av dansk gastronomi (sunkig räksmörgås). Sedan är det bara slumpen som avgör om man lyckas kliva av bord i rätt land. Sundsbussarna har inte kört på några år (tror jag), men i år startade de av okänd anledning igen. Gott så.

Vi skulle alltså tura. Stärkt av dagens inledande Jansonsfrossa trodde jag att jag var redo, beväpnad med all ironisk självinsikt man behöver för att bland vanligt pendlande folk åka fram och tillbaka mellan Danmark och Sverige under ymnigt ölintag. Min nervositet skulle visa sig vara helt obefogad.

Fan vet om det inte var han ändå

Den lilla båten hade anor, inredning, personal och gäster från förra seklet. En man i mockajacka med Steven Seagal-fransar underhöll hela båten med inlevelsefullt gitarrspelande. Ett kompani med danska fyllon utgjorde hans hängivna fanclub och de hejade på honom i varje ny låt som han spelade. Man säger att guldfiskar har tre sekunders minne, och danskarnas stod inte långt efter. Steven Seagal hade ungefär tre låtar på sin repertoar, men varje låt var som en ny upplevelse för dem. Det var det för oss andra också, men i en helt annan bemärkelse.

Stämningen var hög i den lilla vänthallsliknande lokalen. Steven Seagal med fanclub överröstade alla försök till samtal och tankeverksamhet. När han tyckte det blev lite för tyst, vilket det rent objektivt aldrig blev, skickade han runt en kazoo (japp, det fick jag kolla upp på google) bland de tondöva danerna. Oväsendet var massivt.

I allt övrigt betjänades vi av trevlig och bullerskadad personal. Ölen höll högst mänskliga priser, och det var högt i tak. Bildligt talat alltså.

Efter ett antal rundor över sundet gick vi av, och med facit i handen verkar det som att vi hamnade i rätt land. Trots Steven Seagal hade jag ett par väldigt roliga timmar ombord, och detta är jag rätt sugen på att göra igen. Sundsbussarna, fyra Steven Seagal av fem möjliga.

Balettölen

Det var inte länge sedan jag besökte den kungliga operan för första gången. Nu springer jag där som barn i huset. Detta är berättelsen om hur ett kort återseende på eftermiddagen blev en sen kväll på operan.

Berättelsen börjar i Abrahamsberg eller kanske i Östersund. Allt handlar om perspektiv och jag har inga. Det var hur som helst i Östersund jag lärde känna E och Å och det var i Abrahamsberg vi återsågs igår eftermiddag. Tanken var att jag skulle dricka vin, se på när de åt och sedan åka hem till Vällingby igen. Detta låter som ett udda sätt att fördriva en fredagseftermiddag men det finns en fullständigt naturlig förklaring och den har något att göra  med att jag hade ätit ett helt kotteri av exotiska fiskar på Folkunga Sushi och att E och Å senare skulle röra sig mot stan för att se någon fransk balett.

Redan efter den första flaskan vin kom planerna att korrigeras i marginalerna. Jag åt upp all deras mat och ringde till Operan för att boka en biljett. Därmed var vi tre som äntrade gröna linjen, destination finkultur. Finns det en resa så måste man göra den.

Vi mellanlandade hos vänliga och förstående människor alldeles i närheten av min tidigare bostad på Norrmalm. De såg till att vi fick champagne nog att klara den sista biten ner för Regeringsgatan mot Gustav Adolfs Torg och Operan.

Vi hade platser på översta läktaren, uppskattningsvis 40 meter rakt ovanför scenen. Där, bland de andra fyllona på apberget, gjorde vi oss redo för att uppleva Manon, det klassiska kärleksdramat baserat på Prévosts roman. Det är den odödliga historien om en ung man i alldeles för trånga byxor som åtrår en cynisk golddigger i folkdräkt. Föreställningen inleds med att en förstärkt grupp av män i för trånga byxor gör en koordinerad presentation av blandade indianhopp. I den mörka lokalens stillhet kunde jag bara förnimma orkesterns smäktande toner och E och Å som då och då förtjust utbytte ordet ”rumpa”. Sådan är den fina kulturen strax under taknocken på den kungliga operan en kväll i november 2010.

Efter 45 minuter gavs vi en 25 minuter lång paus. Vi visste mycket väl vad det betydde. 25 minuter att bege sig till baren i källaren, 25 minuter att få sig en balettöl. Vi sprang, naturligtvis sprang vi. Det fanns ingen tid att ödsla på värdighet, inte då och inte någonsin.

Nu bör det sägas att vår angelägenhet avvek något från den allmänt uppvisade på operan den kvällen. I själva verket avvek vi även i andra avseenden. Åtminstone jag, som ju inte alls haft för avsikt att gå på balett en kväll som denna. I själva verket var jag mer klädd för en rodeo eller en konsert med Drive-by-truckers. Detta är dock ett mindre hinder än vad man först tror och förresten hade vi inte tid för att stanna upp och kontemplera klädkoder. Vi hade bråttom, bråttom till balettölen.

Jag var den enda som drack öl. E och Å fortsatte att dricka champagne och de fortsatte att prata om rumpor. Rumpor, rumpor, rumpor, där har ni min kväll i ett nötskal.

25 minuter går fort när man har roligt och jag antar att 25 minuter går fort när man pratar om rumpor. Hur som helst blev vi efter en bara en liten stund uppvaktade av en vaktmästare i någon sorts avlagd amiralsuniform. Han yttrade ett par ord som samtliga verkade sakna konsonanter. Ingen av oss förstod något alls. Finns det ett speciellt operaspråk som bara adelsmän och medlemmar i Wagnersällskapet förstår? Vi förstod som sagt inget men vi svarade ändå vänligt i ett röstläge vanligtvis reserverat för utvecklingstörda och kungligheter.

Budskapet hade gått fram: Vi hade väldigt lite tid och väldigt många trappor till våra platser och den andra akten. Vi ökade på takten redan i den första trappan och fortsatte sedan att öka hela vägen upp. När vi närmade oss vårt plan hade vi nått olympisk hastighet. Jag kastade mig upp för fyra trappsteg i taget, vi passerade män i kostym och vi passerade tanter i lila och hela tiden ökade vi för att hinna. Jag har inte skyndat till en föreställning på sådant sätt sedan jag bryskt trängde mig förbi en rullstolsbunden man på en Willie Nelson konsert i en liten stad i Klippiga Bergen någon gång för uppskattningsvis 60-70 år sedan. När vi andfådda men rakryggat gick in genom porten till läktaren ringde den andra signalen.

Den andra akten var ungefär som den första. Män i trånga byxor skuttade och kvinnor i någon sorts franska, heltäckande burkor skuttade tillbaka. Nästan samtlig kommunikation skedde medels skuttning. Tänk bara om resten av världen hade varit mer som klassisk balett. En riksdagsdebatt hade varit obetalbar.

Den andra pausen innebar en andra balettöl. Vid kring denna tid började vin, champagne och öl bli en relevant aspekt av allmäntillståndet. Jag skäms inte för att säga att vi var något mer högljudda än resten av operan. Trots att vårt tal även fortsättningsvis mest handlade om rumpor. Till vår förtjusning fick vi sällskap av sagofiguren Tant Gredelin ett par bord bort och den större delen av ballettöl II ägnades åt att beundra och kommentera denna aristokratiska kvinnas förehavanden. Varken fascinationen eller uppskattningen var ömsesidig

Balettölen är en illa kyld dryck som kommer ur en flaska från ett danskt bryggeri. Den har en elegant smak av bröd, humle och rumpa.

Vi var sena igen och vi sprang igen. Denna gången trodde jag verkligen att någon skulle komma till skada.

Luften var kylig och en förening av kväve och syre när vi åter stod ute på Gustav Adolfs Torg. Det var för tidigt att åka hem och för sent att göra något åt rösten som skriade av törst från någonstans i vildmarken bakom hypotalamus. Åter igen sökte vi asyl på Norrmalm och åter igen gavs vi champagne och annat som själen begär efter ett par timmars balett på rikets första scen.

På väg hem på tunnelbanan spydde en punkare på mina skor.

Nils Oscar God Pilsner (1305)

En gång hörde jag ett tips på hur man kan göra det lättare att sluta röka. Eftersom mitt problem är att börja så lyssnade jag bara med ett öra men tipset var ganska intressant så jag minns det. Det gick ut på att man samlade ett antal cigarettfimpar i en liten glasburk. Dessa skulle man sedan täcka med vatten och försegla under lock. Nästa gång man kände av röksug kunde man sedan bara skruva av locket och ta ett djupt andetag av den illaluktande fimpvätskan. Jag har ett tillägg till den metoden. Spara dig besväret med att leta fimpar och fyll burken med Nils Oscar God Pilsner istället.

Detta är en vedervärdigt äcklig öl. Nej, den är inte ”rökig”, den är ”askig”. Den smakar som det första man dricker efter att ha somnat med en cigarett i munnen trots att man lovat sig själv att inte göra om det. Jag kommer inte att göra om det. Jag dricker aldrig den här ölen igen.

18,80 kronor på systembolaget, nummer 1305 i katalogen

1 askfat av 5 möjliga

Jämtlands president (1373)

Väl hemkommen till Vällingby från ett par dagars dåligt umgänge i gott sällskap i Skåne möttes jag av ett besked om att jag skall föreläsa i Östersund i december. Jag har helt förlorat greppet om dessa ting och accepterade utan protest. Däremot fann jag anledning att ta en promenad ner till Ångermannagatans systembolag. Det är lika bra att inleda förberedelserna redan nu.

I nära halvt dussinet år dväljdes jag i republiken Jämtland. Det är en historia som aldrig lämnar mig och Jämtlands president från Jämtlands bryggeri i Pilgrimstad är en liten del av den. Personligen var jag aldrig övertygad om att ölen från Jämtlands bryggeri var världens förnämaste. I själva verket bedrev jag en betydande del av mina år i Östersund med att sitta i en lägenhet på Prästgatan och dricka irländsk whiskey, grolsch, eller den plommonsprit som varit officiell sponsor av de tre senaste balkankrigen. Det är dock aldrig för sent att ändra sig om ändra sig är något man gör.

Det var på många sätt en fin tid. I fyra år satt jag och skrev om saker som jag fann intressanta samt ibland även på min doktorsavhandling. Under tiden fick jag ett fint kontor, fantastiska kollegor, bättre lön än de flesta jag kände vid den tiden och en brysk uppmaning att resa runt världen och träffa så många intressanta människor som möjligt på någon annans bekostnad. Efter fyra år gav de mig ett diplom, en stor fest i min ära och 10 000 mer i månaden. Jag stannade kvar ett tag efter det men sedan flyttade jag till Malmö där jag hade en lägenhet utan möbler men med utsikt över Lidls parkeringshus, och ett muntligt löfte om tre månaders distansarbete.

Men nog om mig. Jämtlands president har massor av egen personlighet att tala om och då syftar jag inte på den på den gamla skogskommunisten i slokhatt som uppträder i diverse Broadwayproduktioner på en scen i Östersunds centrum under varje års Storsjöyra. Jämtlands president har en kraftig men väl avrundad humlesmak som kan få vem som helst att överväga att parkera husvagnen permanent vid Revsundssjöns strand. Smaken har spår av bröd, citrus och stängningsdags på Captain Cook.

21,80 kronor på systembolaget, nummer 1373 i katalogen

4 starka yror av 5 möjliga

Kaltenberg organic (1270)

Kan någon komma ihåg en god öl som kommit från Krönleins i Halmstad? Kan någon minnas någon som smakat något alls? Kaltenberg organic gör det inte. I övrigt är det inget fel på den.

Kaltenberg organic är en öl framställd på ekologiskt odlade råvaror. Detta är dock inte anledningen till den diskreta smaken, det finns ekologisk öl som smakar bra. Eller mycket. Åbros ekoöl är ett fint exempel som nu bara finns som folköl. Förr fanns den även som mellanöl och den var en av de bästa affärerna man kunde göra i baren på den Blekingska nationen i Lund. En halvliter kostade 20 kronor.

När Åbro drog in ölen så arkiverade vi, av oklar anledning, ett antal flaskor av ekoölen. Dessa hade idag utgjort ett fint alternativ till en blaskig ekoöl som Kaltenberg. Tyvärr förolyckades samtliga flaskor efter bara några år. Ett lokalt fyllo gjorde en sen natt inbrott i arkivet. Såvitt vi vet fann han inget att stjäla men han drack upp alla ekoölen. Sedan bajsade han i trappen. Det hade aldrig hänt om det varit Kaltenberg organic. Så där, nu har jag sagt något positivt om den också.

11,90 kronor på systembolaget, nummer 1270 i katalogen

2 miljöpartister av 5 möjliga

Red Stripe (1531)

Red Stripe är ingen öl jag köper. Ändå har jag druckit ett par. Flaskan på bilden kom till mig tidigt en söndagsmorgon. Det är egentligen en historia i sig.

Vi hade en stund på oss att städa en stuga i skogen innan en kristen fundamentalist i cowboykläder skulle inspektera den. En stund är en kort tid en dålig morgon efter en bra natt och ingen av oss var vän med dammsugaren eller världen vid det klockslaget. Allt eftersom sovsäckar, väskor och ensamma strumpor försvann ut på farstubron förblev en påse med två öl kvar. Ingen av de boende kunde uppbåda några moderskänslor för ett par föräldralösa ölflaskor just då, just där.

Av någon anledning föll misstankar på mig när ägarskapet började diskuteras. Jag påpekade med viss udd att jag inte drack Red Stripe och att jag dessutom hade fullt upp med mitt frukostvin. Man tycker att någon ska förstå något sådant. Ändå lämnade flaskorna Skåne med mig och nu sitter vi tillsammans och beundrar utsikten från mitt fönster på 13:e våningen i Vällingby.

Det var inte första gången min relation till Red Stripe testades. En gång för mycket länge sedan på en plats långt bort var jag källarmästare vid den Blekingska Nationen i Lund. Bland mina arbetsuppgifter ingick att köpa in alkoholhaltiga drycker och sedan dricka en god andel av dem åt nationen. Under min stränga regim bestod sortimentet huvudsakligen av det jag kunde få billigt från Åbro bryggerier varje given vecka. Det hindrade inte att folk försökte få mig att köpa in andra drycker till nationens verksamhet.

Några lokala dancehall-entusiaster talade ofta och uppmanande om den där Red Stripe som skulle vara så bra och även om jag av princip inte sökte inspiration så bestämde jag mig till slut för att testa en. Den smakade som fem spänn. Som vatten drucket ur ett glas som borde ha sköljts en gång till i disken.

Nu sitter jag dock här, vid mitt eget skrivbord, och sippar på någon annans Red Stripe. Hur smakar den? Den smakar gratis. Jag antar att det är något.

14,90 kronor på systembolaget, nummer 1531 i katalogen

1 flaska Yes av 5 möjliga