Röstånga RajRaj Stationen Pale Ale (31808)

En gång för länge sedan jag deklarerade jag att chanserna för att uppmärksammas av Gödsvinet ökar markant om man någon gång haft något att göra med den Blekingska nationen i Lund. Något nedslående har ändå ingen som haft något med den Blekingska nationen i Lund att göra gjort något värt att uppmärksamma. På nio och ett halvt år.

Det är därför med stor glädje vi idag kan uppmärksamma en öl och ett bryggeri som har en delvis koppling till åtminstone en eller ett par personer som har en forntida relation till den Blekingska nationen i Lund. Det är inte mycket till koppling men vid det här laget tar vi vad vi kan få.

Bryggeriet som gör ölet heter Röstånga RajRaj, där Röstånga är en tätort i Svalövs kommun och RajRaj är något man inte kan säga om man kommer från en tätort i Svalövs kommun.

Det är ett fint litet bryggeri som gör fina små öl att sälja på systembolagen i Svalöv och Perstorp. Det är så långt distributionen i monopolet nått men jag jobbar på att expandera den till systembolaget vid Gullmarsplan, en låda i taget.

Det var dit jag gick för att hämta min beställning idag och det var en marsch under stor förväntan. Om du såg någon bära stora mängder öl från den skånska landsbygden längs med Nynäsvägen idag så var det alltså förväntan och inte bara dödslängtan du skådade i blicken.

När jag nu med spasmiskt skakande och tre centimeter för långa armar öppnar den första flaskan kan jag konstatera att förväntningar kan besannas och att den herkuliska insatsen med kollina var värd att genomföra.

Ölet sprider en ganska påtagligt blommig doft när man häller upp det men smaken är långt mer sträv och stramt värdig. Det är en djup, maltig smak med inslag av saker du ändå inte skulle tro på. Den har en fruktig rondör och en kolsyresprudlande friskhet man inte alltid finner hos en pale ale.

Det här är en riktigt bra pale ale och om du i likhet med nästan alla jag kan komma att tänka på inte bor i Svalöv eller Perstorp så är den förvånansvärt enkel att beställa till Gullmarsplans systembolag eller ett systembolag nära dig. Men helst till Gullmarsplans systembolag.

30:40 kronor på systembolaget, nummer 31808 i katalogen

5 byalag av 5 möjliga

Mikkeller Ambler (11996)

Ambler är en trevlig öl, en sån där eftermiddagsöl, eller matöl, besk och brödig, en del att smaka på men inte sådär aggressivt plåtig eller syrlig så munnen liksom fastnar i smaken efter ett slag. Den känns väldigt respektabel för att bara ha 0.3% och det känns på något sätt fortfarande överraskande trots att man ju egentligen druckit ett helt gäng öl i den stilen. Det känns som en riktig öl, det känns inte som man bara har något vattnigt som ser ut som öl, det är fullt med känsla och kropp och man liksom dricker öl som när man drack riktig öl. Sen kanske jag egentligen inte kommer ihåg det så väl som det känns att jag kommer ihåg det. Red ale, annars, det typifierar för mig lite den där ölen man plockar i desperation när det bara finns vattnigaste tråklager att tillgå, men där är Ambler inte alls, den står fint på egna ben, det känns som en bra öl att ha, ett tillskott i ölpaletten – nu skulle man bara hitta en riktigt vettig alkofri stout, krämig och torrt besk, så hade man suttit och känt sig riktigt Bob Ross och blivit kompis med trevliga små ölmoln. Men jag har på känn att det finns nånstans i stan, kanske snart på systemet, eller på nåt lokalt sortiment i nån butik.

Fyra trevliga små ölmoln som definitivt är kompisar, det ser man direkt, av fem möjliga. 19:90 kr, nr 11996 på systembolaget.

Mikkeller Drink’in the Sun (11994)

Då vår vän på Johanneshov knappt skriver om öl längre, får vi i Bromma hålla den alkoholfria fanan högt istället. Det finns ju numera riktigt trevlig alkoholfri öl, i varje fall om du frågar någon som inte druckit vanlig öl på ett flertal år. Mikkellers Drink’in the Sun är en av dessa behagfulla lågprocentiga öl (0,3% närmare bestämt), sådär lite lagom indiskt blek, utan att sväva iväg i tropisk juice eller exotisk frukt. Aningen fyrkantig, lite plåtig, är den en juste bruks-IPA som passar fint till det grillade eller salta, som så ofta välsignar svenskens bord såhär i sommartid. Fint så, det kan behövas en aningen mindre utsvävande öl än Mikkellers Weird Weather, som ju möjligen är lite å den livliga sidan för en del mat.

Tre och trekvarts plåt av fem möjliga. 19:90 kr, nr 11994 på systembolaget.

Löwenbräu

Korvfesten tar aldrig slut här på Gödsvinet. För ett tag sedan tog den oss till en bayersk restaurang som tillhandahåller tyskhet i kubik, till skillnad från en del andra ”bierhaus” i Stockholm som jag skulle kunna nämna om jag inte varit så diskret till naturen (S:ta Clara).

Restaurang Löwenbräu vid Fridhemsplan håller den blåvitrutiga fanan högt och inte bara i oktober. Jag vet vad du tänker: ”Ligger inte Löwenbräukeller på Dachauer Straße 89 i München?”. Det har du förstås alldeles rätt i men eftersom det inte direkt har med saken att göra misstänker jag att du bara försökte arbeta in den informationen i en fråga för att verka märkvärdig.

Restaurang Löwenbräu ligger vid Fridhemsplan 29 men har sedan sitt grundande 1910 även hunnit med att vara placerad i de nu demolerade Klara-kvarteren. Utifrån allt jag har hört om gamla Klara så är Kungsholmen och Fridhemsplan en fullständigt naturlig fortsättning.

Jag och den västliga lokalredaktionen i Bromma tog oss dit en väldigt regnig valdag i slutet på maj. När menyn erbjuder korvfrossa så behöver man inte leta längre ens om även resten av listan på rätter är en parad av teutonisk frestelse.

Korvfrossa på Löwenbräu levererar på ett sätt som räkfrossa sällan gör. Till att börja med blir det mindre skal och färre urkramade skivor av citron. Frossan på bilden inkluderar fler sorters korv än vad jag kan nämna vilket är en besvikelse efter att ha gått igenom alla Stockholms restauranger som serverar korv.

Den tjocka vita är en Thüringer. Bakom berget av surkål ruvar en blyg Nürnberger. Den långa smala korven kan man kalla för Coburger om man vill och den lite kortare får helt enkelt heta Bratwurst. När jag tänker på det så är det en Bockwurst som sticker fram bakom potatisen. Så har vi nämnt alla fem ändå. Egentligen borde jag sluta skriva nu när jag ligger på plus.

Likväl fortsätter jag, det finns mer att säga om Löwenbräu, som att de har ett ypperligt öl-sortiment och att de inte ryggar tillbaka inför att servera det i krus stora som ditt huvud.

Jag beställde en maß Paulaner Helles och zonk beställde en Jever fun som han inte kunde sluta prata om. Han hävdar att jag drack två krus men jag betraktar det som ett obekräftat rykte tills han kan belägga det med trovärdiga bevis.

Något bör också sägas om den stämningsfulla atmosfären och det tyska gemyt som bara kan serveras av en fenomenalt erfaren servitris med karpaltunnelsyndrom från att ha burit för många maßkrug.

Allt kommer samman på Löwenbräu vid Fridhemsplan och jag kan inte förstå varför jag inte hittat dit tidigare. Nu när jag har hittat det tvivlar jag på att jag någonsin kommer att äta en korvfrossa någon annanstans.

S:ta Clara Bierhaus

Gödsvinet har under de senaste veckorna genomfört en kartläggning av de av Stockholms restauranger som serverar korv. Det har varit en svår tid men vi känner att det var värt det.

Det var för korven vi gick till S:ta Clara Bierhaus i gamla stan. Vi gick nästan dit redan för några år sedan för att besöka deras haxe. Det är fortfarande en ogjord bekantskap och med risk för att gå händelserna i förväg misstänker jag att den gör sig bäst så.

S:ta Clara har en korvtallrik som är tysk endast till namnet. I utbyte mot 189 kronor serveras två korvar, en knödel och lite surkål. Låter det tyskt nog? Inte på länga vägar. Bratwursten är en tvärsvensk lunch-korv och de serverar någon sorts skysås till knödeln(?).

Den allvarligaste bristen på tyskhet finner man dock i öllistan. För att vara ett Bierhaus har S:ta Clara märkvärdigt lite Bier. Endast tre sorter stammar alls från världens enda öl-supermakt, flugviktsölen Holsten, Bitburger och Münchens tråkigaste weissbier Erdinger.

Att den senare ofta är den enda weissbier från München som man finner på restauranger i Sverige är besynnerligt och djupt tragiskt. I väntan på ett svar på varför det är så tänker jag skylla på Spendrups.

I avsaknad av tysk öl har detta Bierhaus istället Carlsberg, Falcon och abnormiteter som Corona.

S:ta Clara Bierhaus är en tysk restaurang på samma sätt som din genomsnittliga förortspizzeria är en italiensk restaurang.

Varken korven eller ölen ger alltså någon egentlig anledning att besöka S:ta Clara. Om du däremot vill dricka en Guiness och lyssna på ett cover-band i en svenskt irländsk pubmiljö så ser jag inget som stoppar dig.

Mikkeller Weird Weather (1956)

Vi som inte dricker behöver en öl till sillen, och Mikeller levererar, via en eller annan belgisk bryggare, den här schyssta ofiltrerade alkoholfria New England IPAn. Det är en öl som är mycket om humlen, lite plåtig, nästan, men samtidigt vare sig så fruktig eller så blommig att det inte passar till maten. Nej den är skarp och krutig, men slim och fräsch, med en rejäl, skön beska och ett bra riv, och sitter fint till svensk högtidsmat.

Men jag blir djupt misstänksam när jag börjar dricka den här. Det här smakar inte alkoholfritt. Jag blåste inte efteråt men jag hade nästan velat. Det smakade som svunna somrar och varma balkonger, ljus genom almar och bokar, och gräsmatta och gammal hårdrock, som suddiga ljusa kvällar och ett sug, en energi, ett på väg nånstans, ut, vidare, fast egentligen är det bäst där i början, den första ölen, förväntan, första burken krack-pyser upp, kondensen rinner på metallen och på pannan.

Jag tror jag får öppna en till och verkligen kontrollera det här.

4.5 riv av 5 möjliga, 21:90, nr 1956 på systembolaget.

Brooklyn Special Effects (1958)

Jag har aldrig varit något jättefan av Brooklyn Brewery, men med 32 öl i systemets alkoholfria sortiment, så vill man inte lämna någon sten o-vänd. Kanske kommer det ta lite längre tid att ta sig till Carlsbergs & Estrella Damms varianter på alkoholfritt, men det må väl vara hänt. Ingen som dricker dessa öl lär begråta att jag inte gör det, och inte heller jag. Efter ett flertal år med lite större ansatser till vettig alkoholfri öl har det ju börjat finnas mer att välja på, dessutom, och det är däremot något att vara glad över. Så med en något märklig känsla i magen stod jag där på Brommaplans systembolag och plockade en liten korg full med olika öl, och begav mig till kassan. För ett ögonblick spekulerade jag i huruvida man kan bli leggad för alkoholfri öl, men frågan aktualiserades aldrig. Kanske gav jag endast ett mer seriöst och nyktert intryck än en del andra i kön, kanske börjar helt enkelt ens ansikte bära tillräckligt tydligt vittnesmål om årens gång, vi kommer aldrig att få veta. Tillvarons mysterier.

För mig var det likaledes länge ett mysterium vad folk såg i Brooklyns öl, speciellt deras brödlimpa till lager. Ingen riktig karaktär någonstans, föga charm, och såldes huvudsakligen på ställen som tidigare endast hade sålt stor stark. Egentligen är nog deras Special Effects ungefär densamma, men det är inte jag. Jag satt och trivdes bra med min Brooklyn i skuggan, och den satt fint till kebabpizza med vitlökssås, aningen humle men ingen bomb, en lite karamellig red ale-karaktär, ja, det fanns något att smaka på och det var trevligt. Den där bristen på eftersmak tror jag mest drabbar de som regelbundet dricker öl med mer påtagliga alkoholhalter. Jag saknade inget, men jag är nog heller inte alla öldrickares mått. På det hela taget alltså en helt passabel öl, inget överdåd, men helt ok, och lite roligare än pilsner-aktig alkoholfri öl, får man nog säga. Helt enkelt ungefär det som Brooklyn Lager alltid var, för ungefär de med samma tunga för öl som jag för närvarande har.

3.75 relativa öl av fem möjliga. 15:90, nr på Systembolaget.

Jever Fun (II)

Perspektiv. Allt handlar om perspektiv. Min kollega här på Gödsvinet (vi kan kalla honom Johan) lider en lika uppenbar som tragisk brist på sådant. Det är förstås vackert att han inser att han ligger efter på den senaste månadens te-skrivande, d:o ölrecenserandet, och jag vill inte vara ofin nog att påpeka att detsamma gäller viktiga och grundläggande ämnen som betong, burgare, korv och caféer som gud glömt. Men när han hävdar att alkoholfri öl är som ett långsamt farväl, då vill jag protestera. Förvisso är det uppenbart att han ser det från sitt eget perspektiv som såpass marinerad i tysk öl att han uppfyller reinheitsgebot. Han måste bara inse att det finns ett annat, ur filosofisk och ontologisk synvinkel intressantare perspektiv, och det är den långvarige vattendrickarens. I stort sett var svensk är bekant med upplevelsen av att i tid och otid dricka öl och många har funderat på hur ölen smakar, men hur många har efter ett flertal år i samkväm med vatten allena återupptäckt ölen från det alkoholfria hållet? För oss som folkbildare och autodidakter i livets hårda skola finns ju här uppenbarligen en ny väg att utforska, och givet vår natur som samhällsnyttans åskledare kastar vi oss givetvis huvudstupa in på den.

Perspektiv är nog även det enda sättet att förstå hur smaken av Jever Fun permuterat för er utsände. Efter att tidigare ha karakteriserat den som ”besvärande fadd”, satt vi nu istället och kände en kraftig lust efter ett glas vatten vid sidan, för lite andrum från denna övermåttan beska och intensiva dryck. De stora ölbolagens brygder är ju alltid i skiftning, för att bättre fånga upp de senaste trenderna bland blaskölsdrickarna, och kan man tvivla på såna samhällets stöttepelare som Orval så är förstås steget kort till att misstänka att även Jever byter fot ibland. Att den skulle gå från utspätt vatten med gul färg till subjektiv trippel-IPA-intensitet har jag dock svårt att tro, den enklaste och rimligaste förklaringen är att ribban sänkts: från att ha matchats mot pale ale och rökporter har Jever Fun helt enkelt fått gå en rond mot ett glas icke smaksatt kranvatten. Kranvatten är fantastiskt och jag uppskattar ett glas mer än de flesta, men i beska är det inte någon särdeles svår motståndare, inte om Stockholm VA gör sitt jobb. Samtidigt är detta inte något jag håller mot Jever Fun: för mig, där och då, med en stor tallrik tysk korv med potatissallad och surkål framför mig, gjorde den sitt jobb med bravur, ja bortom och utöver det man kunde kräva, en San Miguel 0,0 (det ska utläsas ”alkoholfri”) framstod efteråt som en efterlängtad landning från en tur i beskans zenit.

Tre och en halv besvärande besk dryck av fem möjliga. Finns där alkoholfri öl finns (ibland). Kostar kanske hälften av vad en alkohol-innehållande öl kostar, eller lite mindre.

Södra Jura say hello (33456)

Det är med skam och bestörtning som jag konstaterar att zonk har recenserat mer öl än mig den här månaden. Och mer te. Ganska mycket mer te. Så här kan det förstås inte fortsätta och nu gör jag något åt saken.

Öl och öl förresten, senast var det ju en alkoholfri Nils Oscar och personligen anser jag inte att Nils Oscar är riktig öl. Jag kan leva med en alkoholfri öl. Inte särskilt länge förstås. Alkoholfri öl gör mig sentimental och nedstämd, att dricka en är som att titta i ett fotoalbum med bilder av öl med alkohol.

Alkoholfri öl är som ett långsamt farväl.

Nu var det inte alkoholfri öl vi skulle prata om, vi har recensioner att skriva och zonkar att sätta på plats. Om alkoholfri öl är ett långsamt farväl är ölen på bilden ett ”hallå!”. Det är en van hälsning men en du bör besvara.

Södra Jura Say Hello är en fyllig lager som är humlad men som också vet när den ska sluta, till skillnad från allt för många öl i genren. Den är smakrik och kanske lätt fruktig men tillräckligt välrundad för att hålla mer än ett varv. Det är en lokalt och småskaligt producerad öl med en sådan smak.

19:90 kronor på systembolaget, nummer 33456 i katalogen

Tre trygga fraser av fem möjliga

Den transgressiva ölen

Den transgressiva ölen är ölen du känner att du inte borde dricka men som ändå står där framför dig. Kanske är den ett brott mot arbetsmoralen, mot hälsomoralen, mot tidsmoralen eller bara sensmoralen. Eller så har du bara slutat dricka och ens en alkoholfri öl känns som en överträdelse, en bro för långt, en spatsertur längs Ginnungagapet, rysk roulette, eller att jonglera med nitroglycerin med en spann över huvudet. Det låter spännande att leva farligt men helst vill man kanske ändå inte sluta sina dagar i vithajens käftar eller med ett trasigt fallskärmssnöre i handen.

Gödsvinet Bromma tog i varje fall steget och resultatet var, som den snabbtänkte läsaren kanske hoppats eller gissat, inte riktigt så illa som att skjuta heroin på en skitig toalett eller brottas med bakfulla björnar bakom galler. Faktum var att det smakade öl, väldigt mycket öl, även om eftersmaken inte var densamma och alkoholen inte tryckte på några belönings-knappar i hjärnan – en halv procent räcker inte långt där, helt enkelt. Framförallt kändes det dock som att komma hem. Mången bägare har svingats på månget uteställe, vissa bättre, andra sämre, men det har varit en inramning till utekväll efter utekväll. Många jag känner har fortfarande denna vana och det kändes lite som att komma tillbaka till en gemenskap. Samtidigt var det, både där och då, och dagen efter, skönt att slippa den andra halvan: svängningar i temperament och hårbotten kan jag klara mig utan.

Tre öl utan att dricka öl av fem möjliga. Kostar mindre än den smakar. Alltmer spridd, med alltmer smak.