Såhär års kan det ju även vara dags att lite sådär lagom bittert påminna sig om hur det är att äta glass utomhus på ett sätt som inte är förenat med isande kyla och rysningar långt ner i fotabjället. För den som letar lite bättre glass är det möjligt att Stikki Nikki kan verka som ett bra koncept. Organiskt, och ser lite sådär handgjort ut, och grejer. Ja, det är är ju få som är ute efter oorganisk glass, antar jag, även om det är ett intressant koncept, man kan ju förstås utgå från is, som inte är det minsta organiskt, och leta upp någon smaksättare som är helt skild från naturen. Ja, eller så leder det bara till en billig syntetisk isglass. Sanningen är dock att man nog lika gärna kan gripa efter en sådan, för Stikki Nikki är inte värt 60 kronor för två skopor, det är lite för sött och smaken lite för odefinierad, och hade jag gett den till en italienare hade jag fått en såndär överseende nedlåtande blick tillbaka, och det hade varit välförtjänt. Likväl ser den förbannat frestande ut på bilden, men det är nog solen som luras, den där sortens sol som är varm och händer på dagar när man är utomhus och njuter av det. Aja. Man får påminna sig om svettiga t-banevagnar och kletiga stolsryggar och låtsas som att maj inte är ett halvår bort. Nej det är inte alls frestande med glass i solen, och förresten är den inte ens god.
Två och en halv kula av fem möjliga. Kostar mer än det smakar.
