recensioner

Jever Fun (II)

av zonk

Perspektiv. Allt handlar om perspektiv. Min kollega här på Gödsvinet (vi kan kalla honom Johan) lider en lika uppenbar som tragisk brist på sådant. Det är förstås vackert att han inser att han ligger efter på den senaste månadens te-skrivande, d:o ölrecenserandet, och jag vill inte vara ofin nog att påpeka att detsamma gäller viktiga och grundläggande ämnen som betong, burgare, korv och caféer som gud glömt. Men när han hävdar att alkoholfri öl är som ett långsamt farväl, då vill jag protestera. Förvisso är det uppenbart att han ser det från sitt eget perspektiv som såpass marinerad i tysk öl att han uppfyller reinheitsgebot. Han måste bara inse att det finns ett annat, ur filosofisk och ontologisk synvinkel intressantare perspektiv, och det är den långvarige vattendrickarens. I stort sett var svensk är bekant med upplevelsen av att i tid och otid dricka öl och många har funderat på hur ölen smakar, men hur många har efter ett flertal år i samkväm med vatten allena återupptäckt ölen från det alkoholfria hållet? För oss som folkbildare och autodidakter i livets hårda skola finns ju här uppenbarligen en ny väg att utforska, och givet vår natur som samhällsnyttans åskledare kastar vi oss givetvis huvudstupa in på den.

Perspektiv är nog även det enda sättet att förstå hur smaken av Jever Fun permuterat för er utsände. Efter att tidigare ha karakteriserat den som ”besvärande fadd”, satt vi nu istället och kände en kraftig lust efter ett glas vatten vid sidan, för lite andrum från denna övermåttan beska och intensiva dryck. De stora ölbolagens brygder är ju alltid i skiftning, för att bättre fånga upp de senaste trenderna bland blaskölsdrickarna, och kan man tvivla på såna samhällets stöttepelare som Orval så är förstås steget kort till att misstänka att även Jever byter fot ibland. Att den skulle gå från utspätt vatten med gul färg till subjektiv trippel-IPA-intensitet har jag dock svårt att tro, den enklaste och rimligaste förklaringen är att ribban sänkts: från att ha matchats mot pale ale och rökporter har Jever Fun helt enkelt fått gå en rond mot ett glas icke smaksatt kranvatten. Kranvatten är fantastiskt och jag uppskattar ett glas mer än de flesta, men i beska är det inte någon särdeles svår motståndare, inte om Stockholm VA gör sitt jobb. Samtidigt är detta inte något jag håller mot Jever Fun: för mig, där och då, med en stor tallrik tysk korv med potatissallad och surkål framför mig, gjorde den sitt jobb med bravur, ja bortom och utöver det man kunde kräva, en San Miguel 0,0 (det ska utläsas ”alkoholfri”) framstod efteråt som en efterlängtad landning från en tur i beskans zenit.

Tre och en halv besvärande besk dryck av fem möjliga. Finns där alkoholfri öl finns (ibland). Kostar kanske hälften av vad en alkohol-innehållande öl kostar, eller lite mindre.

Södra Jura say hello (33456)

av Johan

Det är med skam och bestörtning som jag konstaterar att zonk har recenserat mer öl än mig den här månaden. Och mer te. Ganska mycket mer te. Så här kan det förstås inte fortsätta och nu gör jag något åt saken.

Öl och öl förresten, senast var det ju en alkoholfri Nils Oscar och personligen anser jag inte att Nils Oscar är riktig öl. Jag kan leva med en alkoholfri öl. Inte särskilt länge förstås. Alkoholfri öl gör mig sentimental och nedstämd, att dricka en är som att titta i ett fotoalbum med bilder av öl med alkohol.

Alkoholfri öl är som ett långsamt farväl.

Nu var det inte alkoholfri öl vi skulle prata om, vi har recensioner att skriva och zonkar att sätta på plats. Om alkoholfri öl är ett långsamt farväl är ölen på bilden ett ”hallå!”. Det är en van hälsning men en du bör besvara.

Södra Jura Say Hello är en fyllig lager som är humlad men som också vet när den ska sluta, till skillnad från allt för många öl i genren. Den är smakrik och kanske lätt fruktig men tillräckligt välrundad för att hålla mer än ett varv. Det är en lokalt och småskaligt producerad öl med en sådan smak.

19:90 kronor på systembolaget, nummer 33456 i katalogen

Tre trygga fraser av fem möjliga

The Heart of Darkness

av zonk

Avgrunden lockar oss, vi stirrar in i mörkret och stånkar i läckande båt upp för den djungelflod av självpåtaget ondskap som förtrollat oss, bergtagit oss, fascinerat oss tills vi inte kan titta bort, inte kan låta bli att söka upp den, vältra oss i den, för ett ögonblick bli ett med den, känna den djupt ner i det vi är rädda för är vårt innersta själv. Jag har vandrat teets vägar en tid nu, och jag har känt mörkrets korrupta lockelse, jag har stirrat den i ögat och hällt kokande vatten över den. Jag har bryggt den, den ursprungliga söderblandningen från The Tea Centre of Stockholm, denna malström av blommigt te som håller på att dra ner hela te-sverige, ja hela te-världen, i sitt infama inferno.

Närkontakten följer ett blott alltför typiskt mönster. De första intrycken av besten överträffar vida dess förskräcklighet vid närmare bekantskap: mannen i gummidräkten är inte så läskig i närbild som i ögonvrån, och är i slutändan mer småmysig än skrämmande. Söderblanding, denna urkälla till svenskt blommigt te, fungerar precis så. De torra löven är en sannskyldig orgie i fruktiga och blommiga odörer, de luktar potpurri med inslag av sviskon och dadlar. De våta löven är betydligt mer återhållna, och doftar friskt, syrligt fruktigt, antydan av blommigt, kryddigt, med lite vått gräs på slutet. I jämförelse med dessa båda är teet tamt och rundlagt: knäckig doft med undertoner av citrus och sommarblomster, och en än mildare och rundare smak – en enkel maltig och besk te-smak, avrundad med ett vagt sammelsurium frukt och kronblad. Om man avhåller sig från näs-närkontakt med de torra löven är det faktiskt ett riktigt balanserat te, måhända att en tefantast kan invända att blomstertonerna skulle kunna skölja synnerligen enkelt te i grunden.

Nej, jag har svårt att bli sådär riktigt irriterad på söderblandning, det är trevligt på sitt sätt, sen hade man förstås tyckt det var roligare om fler caféer hade serverat ett bredare urval icke smaksatta teer av bättre kvalitet. Om vi kan lura på hipsters, trendmedvetna och de där utpräglade sökarna efter nya smakupplevelser att icke smaksatt te av finare sort är det nya svarta, kanske det kan bli om inte en IPA-revolution så i varje fall lite mer variation bland tesorterna man hittar bortom tebutikerna. Vi på Gödsvinet kommer göra vår del i detta projekt, och hoppas att ni läsare kommer göra er. Tesverige, nej, tevärlden behöver er. Det ligger på era axlar att dricka och bjuda igång terevolutionen, en kopp i taget.

Söderblandning, tre mörker av fem möjliga. 65 kr/hg, The Tea Centre of Stockholm.

Japanskt Sencha

av zonk

Sencha är en sorts japanskt grönt te, och är lite av standardtypen om man får tro vad folk säger, och det får man väl göra ibland. Japan kan lätt framstå som ett lite eget land, med lång och djupt rotad vana av att göra saker på sitt eget, lite annorlunda sätt, och det var också det intryck vi fick när vi doftade på ett knippe japanska teer på Tehuset Java på Odengatan. Deras Sencha hamnade i påsen på en något udda grundval, rakt motsatt den princip vi vanligen följer: det var det som doftade minst knasigt. Det känns dock trevligt att veta att det finns en reserv av teer därute med nästan för mycket personlighet, efter ett antal svarta teer med relativt mycket breakfast-te över sig. Inget fel på breakfast-te, absolut inte, det är utmärkt gott te och jag dricker det gärna och ofta, men variation är också vackert, i te likväl som i öl, vad folk än säger om den saken.

Vår sencha har vackert platta löv, skimrande i mörkgrönt, lite som fallna takplattor, och sprider en vag doft av metall och gräsklipp. De våta löven sprider en intensiv arom av tång på sommarstrand och sparris. Teet har en pigg färg, nytert gulgrön, och för tankarna till Dansk Citronvand innan glädjedödare började anklaga färgämnena för leverskador, allergier, och annat trams. Doften är en blandning av våld mot växtlighet och buljong, med en ton av kokt kål. Efter detta kommer smaken lite av en överraskning. Visst, det är en tydlig och möjligen något udda anfang av av alger och havsbukt, men sen smakar det ändå rätt teigt, sådär lite beskt, aningen maltigt, om än med ett avslut av umami.

Till syvende och sidst är denna sencha ett trevligt om än aningen knasigt te, och det ska bli intressant att pröva sig vidare bland teer från soluppgångens land.

3 radioaktivt gröna jättemonster av 5 möjliga. 64,50 kr för 50 g, Tehuset Java, Vasastan.

En svensk klassiker

av zonk

Vissa säger att en svensk klassiker är att springa runt Vänern, simma en halvmil i en isvak, rulla sig i en hög rostig spik, och slå sig själv i huvudet med en planka femton gånger. Tro inte på dem. GBs Sandwich, däremot, är en svensk klassiker. Enkel, sparsmakad och välavvägd, med perfekt balans mellan choklad och vanilj, låter den kaka och glass mötas i en läskande men tuggig union, kall men varm, söt men inte överladdad, större än en munsbit men tar slut precis innan man fått så man blir övernöjd. Det är så här perfektion ser ut. Titta och lär.

Fem klassiker av fem. Finns där den alltid funnits. Fortfarande inte dyr.

Golden Kenya

av zonk

Jag ska villigt erkänna att Kenya inte ens fanns på min karta över teproducenter, kanske är de inte lika namnkunniga som en del av de gamla rävarna. Faktum är dock att Kenya producerar en hel del te – bara Kina och Indien producerar mer. Det mesta blir det CTC av (crush, tear, curl = typiskt tepåse-te), men en del skördas och bereds som helblads-te. En av dessa varianter har hittat till Sibyllans i Stockholm, och det var där vi gjorde dess bekantskap.

De torra löven har bara en hint av rökighet, medan de våta drar lite vagt åt läder, kokta grönsaker och malt. Teet har en rund, maltig doft, nästan lite brödig, och smaken är helt klart åt breakfast-hållet, fast aningen tunnare och beskare, utan den rondör som brukar utmärka sådant te. Nej det här var inget speciellt kul te – även om det inte var något fel på det, är det inte något man kommer ihåg. Likväl är det på inget sätt dåligt, koppen tog slut ganska fort och det känns definitivt te i munnen och i kroppen.

Tre knappa telöv av fem möjliga. 69 kr/hg på Sibyllans.

Burgers & Beer, Odengatan

av zonk

Det här med burgarhak med hemsvängda burgare, dressing, osv är ju gammal hatt numera, men för oss som varit ute ur matchen ett par år är det fortfarande nytt, om än kanske inte hett – vårt hjärta bankar nog hårdare för korven, såväl i kiosk som på restaurang. Ändå är det inte dumt med en burgare och även om det kan kännas aningen dekadent till lunch, så har det sina fördelar: med en ballast av malt kött, pommes, och ketchup står man sig även under en längre expedition längs stadens gator.

Burgers & Beer levererar vad det står på lådan, och de gör ett juste jobb, om än inget underverk. Burgaren är saftig och det är precis lagom krisp från sallad och grönt för att distrahera de semi-rationella bitarna av hjärnan från flottchocken som reptilhjärnan sitter och väntar på. Dressingen är trevlig, men vi tycker smaken är lite oortodox – är det en hint av dragon vi känner där bland mayo & tomat? Pommesen är dessvärre lite trötta, aningen åt det mjuka hållet inuti, även om de är rykande heta när vi får dem. De funkar med en rejäl dos ketchup men är ingalunda höjdpunkten.

För den som dricker sådant, verkar det finnas en riktigt hyfsad öllista – om inte i paritet med ett seriöst ölhak, så ändå med några axplock från Omnipollo, Dugges, mfl som vi noterar inte dyker upp på hemsidan. Vi ser även ett par av de där ölen med klatschiga namn som anspelar på båtar, tropikerna, solen etc, öl man inte hört talas om, men som man liksom nästan kan smaka, med en vibb av light-IPA och tropisk juice. Kanske är det bara vatten, sol och djungel som skickar fel signaler, men det känns som man varit där förut. Nåja, det är inte längre ett av mina problem – jag lämnar det åt er öldrickare att grunna över hur man bäst beställer öl från en lista med mer eller mindre okända storheter.

Tre och en halv burgare av fem möjliga. 115 kr för burgare, pommes, och ett glas vatten (luncherbjudande). Nästa gång ska milkshaken provas!

Sibyllans Kaffe- och tehandel

av zonk

Vissa saker kommer man helt enkelt för sent till. Sibyllans kaffe- och tehandel på Östermalm må ha hängt med i över 100 år men det är tydligen sig inte likt sedan det bytte ägare för några år sen, om vi ska tro ögonvittnesuppgifter, och jag ser ingen anledning till varför vi inte skulle göra det. Jag hävdar dock fortfarande att det är åtminstone någon form av randiga snören som försluter påsarna med löste man köper. Personalen är, om inte charmigt vresig, åtminstone inte främmande för att ge en kund som inte lyssnar på råd en liten bitsk blick, och jag förväntar mig inget annat på Östermalm. Tydligen ligger bakom butiken ett ståtligt te-rum, och det finns även ett sidorum i framdelen vars syfte huvudsakligen tycktes vara att visa de klart färgade burkar som är till salu, samt bygga pyramider av olika varor.

Detta sagt, säljer de ett trevligt utbud teer, om än något ostrukturerat på hemsidan, med smaksatta varianter inblandade bland resten. Deras Ceylon Dimbula har blivit en riktig långkörare hemma hos oss, och vi fick såklart med oss lite Sir William, husets kanske mest kända blandning – även om den nu kanske bara är en skugga av sitt fornstora jag, om vi får tro rapporterna. Deras kaffeutbud har ju andra ordat om, det enda jag kunde notera var att de nyligen slutat saluföra Yirgacheffe, min gamla etiopiska favoritböna. På det hela taget får jag dock säga att Sibyllans Kaffe- och tehandel är utmärkt väl värd ett besök, och en dag kanske vi får vägarna förbi deras te-rum, det återstår att se.

Fyra randiga snören av fem möjliga. Sibyllegatan, Östermalm, precis där man kommer upp från T-banan, om man går åt rätt håll.

Sirocco Purple Breeze

av zonk

Först ut i försändelsen från vår hemlige beundrare (vi kan som sagt kalla honom Robin) är Purple Breeze Darjeeling från schweiziska tehandlarna Sirocco. Det här är lyx-påste, och man märker det på flera sätt. Främst har vi telöv i påsen, hela eller i varje fall brutna, dvs långt ifrån det CTC (crush, tear, curl) som fyller en vanlig påse från, säg, Lipton. CTC-te ger snabbt en mörk och kraftig kopp te, men det är lätt att blanda ut med enklare tesorter, för allt ser ut som samma te-pulver. Hela och även brutna telöv, å andra sidan, ser ofta mycket distinkta ut, så det blir svårare för den mindre nogräknade teproducenten att fuska. Ett finkrossat telöv kommer givetvis heller inte oxidera på samma sätt som ett helt, ämnen frisätts som annars hade varit kvar i cellerna, osv. Men åter till Siroccos påse, och ja, man märker även på just påsen att det här är en dyrare vara, det är pyramider av en fin väv av nedbrytbar bioplast istället för de vanliga papperspåsarna. Denna lyxpåse är sedan väl innesluten i ett fodral av plastad folie som borde göra ett bra jobb i att låta teet behålla sin arom.

Nå, om teet självt. Det rör sig som sagt om en Darjeeling, och vi får väl säga att den känns ganska typisk för sorten: en lite lättare och friskare variant av breakfast-te, i korthet, cirka. Doften är rik, närapå blommig, med en ton av blåbär. Smaken är maltig, rak, len, lite söt på slutet och med en trevlig liten beska. Det är ett mycket behagligt te som inte står bättre löste efter, och vi kan absolut se det praktiska i att ha det på påse. De solida påsarna borde ge god hållbarhet och man kan enkelt ha ett flertal trevliga sorter hemma. Allt i allo, ett högkvalitativt te i ett praktiskt format.

Fyra lyxpyramider av fem möjliga, 17,20 schweizerfranc ex. frakt för 20 påsar á 2.5 gram, Sirocco.

Keemun Hao Ya

av zonk

Är det terroiren eller är det Assamplantorna? Det återstår att säga, men det finns klara drag av breakfast-te i de flesta svarta teer som hittills passerat vår kopp, och det alla dessa breakfast-aktiga teer har gemensamt är att de inte är från Kina. Nu är vi inte på långa vägar klara med att testa oss igenom världens svarta teer, men hittills är det nog bara Keemun Hao Ya som stuckit ut rejält. Keemun kommer från Qimen-trakten i Kina, och egentligen hade nog de båda orden stavats likadant om inte folk i olika tider haft olika idéer om hur man ska skriva kinesiska ord med vårt latinska alfabet.

Det finns ett flertal varianter av Keemun, och Hao Ya är nog bara näst mest känd, Mao Feng smäller högre, men enligt hökarn på Tea Centre var senaste skörden undermålig. Då Hao Ya sades vara väldigt spruttig i smaken jämfört med Keemun Congou var valet enkelt, avd Bromma är inte en avdelning som säger nej till fräs i smaken.

Keemun Hao Ya doftar kryddigt, åt kanel-hållet, med kanske en hint av kakao och en schucker underton av grönmögelost. De våta löven luktar funkigt, av kål och obestämbara vegetabiliska galenskaper. Smaken är initialt lätt syrlig, men blommar ut i en intensiv räcka toner, även här kanel, lite ingefära och grönmögel, vilket blir en trevlig helhet, lite som gorgonzola på pepparkakan, om inte lika uttalat i de olika nyanserna. Det är ett spännande te och jag har druckit det ett flertal gånger utan att riktigt bli klok på det. Det är inget go to-te först på morgonen eller sist på eftermiddagen, men det har en självklar plats som det fundersamma teet man tar lite senare på förmiddagen eller lite sådär mitt på eftermiddagen. Som ett abstrakt ljudlandskap av Skinny Puppy finns det alltid fler lager att hitta och skrynkla pannan lite fundersamt åt.

Fyra abstraktioner av fem möjliga. 75 kr för 50 g på The Tea Centre of Stockholm.