recensioner

Charta 77s punköl (89199)

av Johan

charta 77Det har sagts att betydelsen av Charta 77 har överdrivits. Regimen i Tjeckoslovakien verkade onekligen närmast oberörda av dokumentet med detta namn och det tog åratal för den sovjetiska paranoian att hinna ikapp den grupp av tjeckiska intellektuella som skrivit under det.

Den främsta av likar bland dem var förstås Vaclav Havel och efter Michail Gorbatjov var väl ingen mer central i utlösandet av den kedjereaktion som fick de öst och centraleuropeiska kommuniststaterna att falla. Men det var först i slutet på årtiondet efter Charta 77. 

Betydelsen av Vaclav Havel kan mycket väl också ha överdrivits. När jag säger att han var näst viktigast efter Gorbatjov så gör jag det utifrån John Keanes beskrivning och du vet hur den är. Havel utmanar Michail om titeln mellan de pärmarna. Keanes biografi är dock närmast poetiskt vacker på ett sätt som biografier nästan aldrig är om de inte är skrivna av Richard Ben Cramer.

Jag vet vad du tänker: ”Är inte John Keane en rätt uppblåst figur?”. ”Handlar biografier av John Keane inte egentligen om John Keane?”. Du har inte fel. Jag förstår bara inte vad det har med den här ölen att göra.

Charta 77s punköl från Strömsholms brygghus smakar som en ale gör på en förmiddagsöppen pub på Portobello road med lite för många norska shoppingturister. Det är traditionellt brittisk plattöl i samtida fruktdräkt.

Charta 77s punköl är som brittisk ale är i England. På riktigt. Problemet är att öl som är som ale i England på riktigt inte är så god. Det är inte heller direkt en öl. Det är mer av en svagt alkoholhaltig humlesaft. I samtida fruktdräkt. Nej, det här var inte så bra.

32:40 kronor på systembolaget, nummer 89199 i katalogen

Två John Graham Mellor av fem möjliga

Samtida tjeckisk litteratur

av Johan

STLSommaren vältrar sig redan i dödsplågor men Gödsvinet har ännu inte talat om för dig vad du bör göra med den. Tidigare aktiviteter som besök i parkeringshus och färder i Stockholms bergbanor fortsätter förstås att vara starka kandidater bland semesteraktiviteterna men det räcker inte. Det förväntas mer av Gödsvinet.

Det är därför jag nu med stoltheten som kommer av att ha fullgjort sina plikter kan berätta vad du bör ägna sommaren – eller åtminstone en vecka av den -åt.

Samtida tjeckisk litteratur. Du bör ägna sommaren åt samtida tjeckisk litteratur.

Samtida tjeckisk litteratur är rätt mycket som äldre tjeckisk litteratur fast nyare. En anledning till detta är att det finns en rätt säregen litterär tradition i Tjeckien och en annan anledning är att mycket av den tjeckiska litteratur som getts ut sedan 1990-talet skrevs långt tidigare, under perioden då allt utom dockteater om den långa marschen var förbjudet.

Ett bra exempel på den senare är Květa Legátová (född 1919) som debuterade vid 70 års ålder. En av de böcker som hon skrev under 1990-talet var Hanza och Joza, en roman om en ung kvinnlig läkare som tvingas gömma sig på landet under skyddad identitet då den tyska ockupationsmakten kommit på att hon levererar brev åt motståndsrörelsen.

Boken handlar förhållandevis mycket om lantliv i Mähren och förhållande lite om motståndsrörelsen. Språket är återhållet och kontrollerat som en strävsam timmerarbetare i en liten by på gränsen till Slovakien. Om du är någon som letar efter en poäng eller rent av en sensmoral i en bok så kommer du i denna inte att hitta något bättre än att folk på landet inte är så dumma som de ser ut.

Jaroslav Rudiš representerar en betydligt yngre generation tjeckiska författare och hans Himmel under Berlin berättar om den unga tjeckiska musikläraren Petr och dennes musikaliska irrfärder i Berlins underjord. Det är en medryckande och rätt underhållande bok som en gång fick mig att spendera alldeles för lång tid med att försöka hitta en ölservering på  Friedrichstraßes tunnelbanestation som visade sig inte existera utanför pärmarna av Himmel under Berlin.

En annan stad av Michal Ajvaz är ett samtida bidrag till den tjeckiska surrealismen som kräver visst tålamod. Femtio sidor in i boken gav jag upp och läsningen blev både lättare och mer njutbar efter det.

Handlingen utgår från en bok skriven med främmande bokstäver som berättarjaget finner i ett antikvariat i Prag. Genom texten dras han in i en parallell verklighet, en annan stad som existerar parallellt med det Prag som svenska pensionärer köper bussresor till.

Denna stad hallucinatoriskt centraleuropeisk, tänk dig Stefan Zweig på dålig brun syra. Svenska pensionärer skulle inte köpa några biljetter till ett ställe där man tvingades brottas med hajar på taket till en katedral.

Någon skrev att Ajvaz nog druckit ur samma kopp som Kafka smuttade ur då han skrev Förvandlingen och visst är det sant att Ajvaz inte kan låta bli att låta folk förvandlas till insekter. I ett lite vidare perspektiv påminner han också lite om det polska geniet Witold Gombrowicz även om denna har ett högre tempo och, framför allt, långt mer humor.  

Jan Balabáns Fråga pappa beskrivs på omslaget som fylld av ”smärtsamma reflektioner, förtätade dialoger och mättade tystnader”. Personligen hade jag föredragit om han hållit sig till de senare.

Föräldrar och barn av Emil Hakl har allt man förväntar sig av en bra tjeckisk roman, dialoger, alkohol och planlösa vandringar genom Prag. Hakl låter gatorna och ölsjappen bli en del i ett samtal mellan en far och en son och det blir bättre av det.

Pilsnerpratet i Föräldrar och barn kan sorteras till den tjeckiska traditionen av sådant gjord känd av Jaroslav Hašek men en jämförelse som ligger närmare till hands är Bohumil Hrabal vilket borde säga dig allt du behöver veta.

Föräldrar och barn är en sådan där bok som får en att tvångsmässigt boka en biljett till Prag redan någonstans kring sida 43. Jag reser på fredag.

Nordic Kiwi Brewers

av Johan

NKWDet finns lite att säga som inte redan har sagts om Brommaplan och då är det ändå inte direkt något särskilt populärt samtalsämne. Jag var där idag men minnena har redan falnat. Jag tror det var soligt. Jag fick dock med mig något långt mer värdefullt än semesterminnen och du ser det på bilden.

Brommaplans Systembolag har ett utmärkt sortimente av lokalproducerad öl. De har flaskor från Adelsö bryggeri, från Sundbybergs köksbryggeri och sedan den första juli i år även från Nordic kiwi brewers.

Nordic kiwi brewers är ett helt nytt bryggeri startat av två män som bytt Nya Zeeland mot Ekerö av anledningar som inte framgår av deras hemsida.

Jag har testat två av deras öl – av uppenbara pedagogiska skäl just de två som syns på bilden – och det ska vara sagt att de inte gjort resan i onödan.

Det nu för tiden är ungefär lika meningsfullt att jämföra olika IPA som det är att jämföra olika sorters ljus lager men jag ser ingen anledning till varför man inte skulle välja den utsökt fruktiga Pacific IPA bland de cirka 9000 olika IPA som nu finns på Systembolagets hyllor. Pacific IPA är utan vidare bättre än 8900 av dem.

Långt mer originell är då The White Long IPA, en IPA för varma sommardagar och människor som förstår att uppskatta veteöl. White IPA är en hybridöl som förenar beskheten hos en IPA med friskheten hos en öl som inte är en IPA.

Båda dessa fynd var värda besöket vid Brommaplan och det är trots allt närmare dit än till Nya Zeeland. De som inte kan ta sig till någon av platserna bör överväga att beställa något från Nordic kiwi brewers till en plats nära dem.

Poppels Nya Världens India Pale Ale (89274)

av zonk

poppels-nya-varldens-IPAAvd. för fossila ölrecensioner har lyckats gräva fram några antika anteckningar om en öl som faktiskt fortfarande finns till salu på systembolaget. Huruvida Poppels bryggeri tänkt om med denna sin IPA sedan augusti 2014 är svårt att säga, men kanske finns det någon kalenderbitare därute som vet. Om inget drastiskt har hänt så är Nya Världens IPA fortfarande en nåtsånär hyfsad representant för sitt skrå, om än helt klart i de lättare viktklasserna smakmässigt. Det är lite sådär vagt tropiskt eller kanske lite örtigt metalliskt, och denna till synes självmotsägande oklarhet blottlägger tydligt brygdens stora problem – den är en aning anonym, ja, lite lätt vattnig, faktiskt, trots en alkoholhalt på 6.5%. Detta till trots är det trevligt att Mölnlycke skickat något till världen utöver dasspapper och Ingvar Oldsberg. Det är heller ingen arom av pappersbruk över detta, nej, fräscht är det absolut. Kanske har just närheten till pappersbruks-oset drivit bryggarna Poppel lite för långt i sin jakt på rent vatten och frisk luft. Kanske vore det på sitt sätt logiskt (om förvisso av något tveksam lämplighet) med något spontanjäst från en pappersbruksort?

2.75 rullar av fem möjliga. Nr 89274 på systembolaget, 27.70 kr.

Mikkeller peter, pale and mary (1206)

av Johan

mikkelerI egenskap av Gödsvinets just nu glutentolerantaste redaktion har jag för denna ljumma försommardags första recension valt en öl för de mindre lyckligt lottade. Mikkeller Peter, Pale and Mary är inte bara ett upphovsrättsligt övergrepp på en populär folkmusiktrio, det är också en öl som kallas glutenfri av dess danska skapare.

Ingen öl är i själ och hjärta helt glutenfri och vad bryggarna på Mikkeller menar är egentligen att ölen har mindre än 20 ppm gluten och resten av världen har helt enkelt kommit överens om att det verkligen är rätt jävla lite.

I enlighet med Gödsvinets hårt hållna principer om uppriktighet och transparens är jag tvungen att medge en nästan total okunskap kring vad gluten har för betydelse för öl. Jag kan dock konstatera att ölen med mest gluten är just den sortens münchisk veteöl som jag kan ses vällustigt hälla i mig nästan dagligen, så jag fruktar för smaken hos en öl som tvärtom saknar gluten.

En annan öl med tillräckligt lite gluten för att få kallas glutenfri är den finska abnormiteten Saxon, en öl så fasansfull att jag helst inte vill prata om den. Mycket hellre diskuterar jag Duvel, den ljuvligt sprudlande champangeölen från Belgien. Duvel har kanske minst gluten av alla men den belgiska producenten har hittills inte ansett att det är information som angår den egna kundkretsen. Glutenfrihet tillför inget till varumärket.

Mikkeller Peter, Pale and Mary är också en belgisk öl bryggt av de Proef Brouwerij och som sådan saknar den förstås inte helt likheter med Duvel. Peter, Pale and Mary är dock en långt mer fruktig upplevelse och skulle jag börja lista frukter som den smakar som så skulle du varken ha tid all läsa alla eller förmåga att lita på mig. Passionsfrukt. Ok, det är en av frukterna.

Ölen är som så ofta när Mikkeller är inblandade en ytterst behaglig upplevelse. Vad än gluten gör så saknas inte insatsen i denna flaska. Jag skulle vilja gå så långt som att rekommendera denna öl även till de som vanligtvis äter och dricker gluten.

24.90 kronor hos din lokala hjälpmedelscentral, nummer 1206 i katalogen

Fyra funktionshinder av fem möjliga

Tokyo Black Porter (11509)

av zonk

tokyo-black-porterBland urgamla noter hittar vi denna recension av en sedan länge försvunnen japansk öl, bryggd av Yo-Ho Brewing Company och släpad över oceaner och berg hit till Sverige för vårt höga nöjes skull. Det var en sidenlen nattsvart porter, en svärdsegg från en stout, bastant maltig men renons på knäck, viss soja, med en dovt metallisk, bronsig beska, men för sur för sitt eget bästa (salmiak? fänkål?), och samtidigt, likt en sumobrottare, trots sin tyngd, snabbfotad, speciellt kanske i eftersmaken. Med 5.0% alkohol borde den absolut kunna prestera bättre, men likväl finns det en plats för en lättare, mindre tungrodd stout, precis som vi gärna drack Guinness. Den gjorde dock knappast skäl för sitt pris.

Tre umeboshi av fem möjliga. Kostade 34.90 kr när det begav sig, men är numera borta från systembolagets sortiment.

Lava Smoked Imperial Stout (88060)

av zonk

lava-smoked-imperial-stoutEfter rensning bland gamla papper återfanns noter om en mycket smaklig isländsk öl. I en anda av att inte låta något gå till spillo och att inte låta sådana småsaker som total avhållsamhet från rusdrycker komma i vägen, kan vi alltså här stolt presentera en något försenad recension av Lava från Ölvisholt Brugghús, som avdracks i augusti 2014 på Inferno i Lund. Rent spontant går tanken snarare till basalt än lava, det är en rakt igenom mörk dryck, knappast het och pysande, tvärtom sval och relativt renons på bubblor. Redan på etiketten bockar vi av de förnämliga egenskaperna, den är inte bara stout, utan även smoked och imperial, och det smakar därefter, blytungt och rökigt, och svärtan ackompanjerar högst naturligt dess återhållna tjärighet. Detta till trots är det ändå en relativt stillsam dryck, ja, man anar absolut att den skulle klocka in på så mycket som 9.4%, men det är ändå inget tungt jobb att dricka den, tvärtom. Nu vill vi inte ge frikort och fripass åt allt från Ölvisholt, men kanske kan det vara värt att prova, för den som springer på det.

Fyra Czernobog av fem möjliga. Kostade 40.40 kr i beställningssortimentet när det begav sig, men är dessvärre inte kvar där.

Astrid och Aporna, Italiensk ”ost”

av zonk

Nöden har ingen lag, sägs det. Efter att under många år ha ställt sig frågande till vegetariska och veganska efterapningar av kött- och mejeriprodukter har dock Avd Bromma närgånget fått uppleva just en sådan nöd – efter lite drygt ett år på en kost som exkluderar alla sorters produkter baserade på mjölk i någon form, infann sig en svårartad och pockande lust efter ost. Ändå tog det månader innan detta utmynnade i ett liksom smygande, närapå omedvetet steg: smusslandet av en vegansk ost-ersättning ner i varukorgen. Gödsvinet har ju tidigare tampats med produkter från Astrid och Aporna och ja, inte precis blivit imponerade, så förväntningarna var ju från början inte precis högt ställda.

astrid-&-aporna-ost-1Men kanske gjorde detta, samt det faktum att avd Bromma inte smakat riktig ost på outhärdligt lång tid, ett smärre underverk, för den här oansenliga, ja rätt trista gula klumpen, ja den smakar trots allt inte så tokigt. Det är lite Grana över det, eller kanske lite Västerbotten, salt, astringent, tungan snörper nästan som den ska – det är faktiskt riktigt njutbart, om än en smula endimensionellt.

astrid-&-aporna-ost-2Huruvida en person som dagligen frossar i allsköns gorgonzola och prästost hade uppskattat Astrid och Apornas kreation vågar jag dock inte sia om. Men egentligen är det väl inte så relevant. Den vars matsmältning och samvete låter äta annan ost lär knappast spilla mycket tid på en formpressad klump jästextrakt, salt och allsköns andra suspekta ingredienser, men för oss som inte är så lyckligt lottade är det trots allt inte så tokigt.

Med sagda formpressade klump i högsta hugg var steget kort till en annan avart: en gluten-, mjölk- och tomatfri pizza (tomat går inte heller för sig). Det hela blev nog egentligen mest något slags glorifierad varm macka, men ändå inte så tokigt. Den största invändningen var nog att ”osten” inte riktigt smälter som riktig ost, den mer tappar formen en smula, det blir inte segt och kladdigt som riktig ost.

astrid-&-aporna-ost-3Den spetsfundige skulle förvisso kunna inflika att en pizza väl egentligen inte är så mycket mer än en förfinad och genomarbetad varm macka, alla italienare till förskräckelse. Steget till en fulländad pizzaersättning är dock fortsatt ganska långt, men likväl blev resultatet inte värre än att vidare efterforskningar fortsätter. Gödsvinet kännetecknas ju också av att framhärda i saker som för en hastig betraktare kanske skulle framstå som mindre välbetänkta, såsom öldrickande i Italien, onyttig vegansk mat för sportbarer, upprepade provningar av odrickbart vin, eller för den delen odysséer i julölens kvalmiga vatten. Vi gör det för att vi måste. Det är vår plikt gentemot er att inte ge upp.

Astrid och aporna, cheezly, Italiensk smak, tre och ett tredjedels simulakrum av fem möjliga. Finns att tillgå i bättre sorterade livsmedelsbutiker, vårt exemplar betingade ett pris av 29,50 kr för 190 gram.

Paulaner hefe-weißbier leicht

av Johan

paulaner leichtFolköl är en dryck för alla tider men om jag dricker den så är det nästan helt säkert söndag. När inget annat finns till försäljning hettar marknaden till någon gång en bit in på söndagseftermiddagen, bara för att sedan svalna av hastigt kring klockan tio på måndagsförmiddagen. 

Folköl är ju inte öl i egentlig mening men det är tillräckligt nära för att få mig att låtsas och under senare år har det blivit enklare att göra det. Antalet folköl och variationen dem emellan har ökat och det är inte längre omöjligt att finna exemplar som är bra på riktigt. Ett exempel skulle kunna vara Steamer 3,5 från Jämtlands bryggeri.

Ett intressant tillskott till folkölshyllan kommer från München i form av en Paulaner veteöl. Paulaner hefe-weisse leicht är veteöl med blott 3,2 procent alkohol och det var med viss tvekan jag lät den följa med hem från Hemköp i Vällingby centrum.

Till en början verkar misstänksamheten vara orättvis, Paulaner leicht skummar friskt och vackert som en veteöl från München ska och nästan alltid gör. Färgen är perfekt visuellt sett är drycken klart tilltalande.

Smaken är förstås en helt annan historia. Paulaner leicht är inte äcklig, långt ifrån i själva verket, men det är något som fattas och vi behöver ju inte undra över vad. Den syrliga öppningen är på plats men det finns ingen fyllighet att följa upp den med. Istället får den lite metalliska bismaken fritt spelrum och den tar sig friheter.

Om det skulle vara så att du är i akut behov av något att dricka till din Weißwurst och Brezel och det råkar vara söndag eftermiddag så antar jag att Paulner leicht kan vara ett alternativ. För alla andra situationer rekommenderar jag ett besök på Systembolaget.

Två Radler av fem möjliga

Schweinshaxe på Bar Central

av Johan

bar centralDet som började på restaurang Moldau vid Hornstull kunde inte annat än att fortsätta och det var tvunget att gå vidare med Bar Central vid Nytorget. Gödsvinet gick igenom en middag med Schweinshaxe och vi visste hela tiden att det skulle bli ännu en. Så här i efterhand går det att konstatera att det var bäst att så skedde.

Bar Central har kallats många saker och jag borde veta eftersom jag kommit på de flesta av dem. Något man inte kan kalla Bar Central för är Moldau. Trots den påtagliga överlappningen mellan de båda restaurangernas menyer finns det lite som förenar deras respektive inramning.

Medan Moldau är flitigt – för att inte säga övernitiskt – dekorerat med ockulta bayerska fruktbarhetssymboler och böhmiska skörderedskap i trä, så uppvisar Bar Central en långt mer återhållen profil.

När jag flyttade in i det höghus i Vällingby centrum där jag nu skriver dessa rader fann jag hissen inklädd i masonit. Att stå i den var en kaffe-med-mjölk-färgad upplevelse med en doft av spån. Anledningen till denna allmännyttiga inredningsteknik var att huset var nytt och att alla hyresgästerna flyttade in samtidigt, huller om buller, inte sällan till undertoner av våld och hastigt förtvinande grannsämja. Masoniten gav respiten åt hissen, den fick vara ung och oskuldsfull ännu några dagar bortom inflyttningshelgen.

I brist på förklaring varför Bar Central har klätt väggarna med masonit väljer jag att anta att skälen liknar de som motiverade den ungerska vaktmästaren i min trappuppgång.

Som du redan vet serverar Bar Central Hofbräu i maßglas och som du själv inser är det sådana man dricker där. Jag beställde en innan jag hann sätta mig ner.

Valet av huvudrätt var inte heller svårt, liksom valet att inte inkludera några andra rätter i beställningen.

Bar Central serverar Stockholms snyggaste schweinshaxe. Den är i själva verket ännu snyggare än den på bilden. På bilden ser du Gödsvinet Brommas specialutformade haxe för gödsvin med särskilda behov. Jag var och är alldeles för världsvant blasé för att ta ett kort på min tallrik så vi får nöja oss med den bild som är framför den som aldrig blev.

I sitt ordinarie utförande serveras haxen med två nätta skivor semmelknödel, inte större än att de hade kunnat serverats på en fransk förrätt om de varit nästan vad som helst annat än just semmelknödel. Med ett kilo kött att tillgå behövs inte mer men knödeln måste ändå vara där och Bar Centrals knödel excellerar i att bara vara utan att direkt ta plats.

När jag säger att Bar Central har Stockholms snyggaste schweinshaxe så menar jag att den är knüsprig. Knüsprig är i sig ett rätt snyggt ord som när det används som bäst avser graden av krispighet i svålen av en vällagad schweinshaxe. En svål blir kanske inte knüsprigare än den på Bar Central, åtminstone inte norr om Donau. 

Nytorgshaxen är dessutom väldigt köttig för en så fet slaktdel som grisens lår. De måste ha hittat Sveriges enda svinfarm med en stegmaskin.

Schweinshaxe är generellt sett inte vad man vanligtvis kallar konversationsmat. När man går till en restaurang för att äta haxe gör man det med full koncentration på att just äta haxe. Om man har något att säga så gör man det innan man börjar såga i svålen, efter det är det bara att säga adjö till sitt sällskap och hoppas att man ses igen på andra sidan.

Efter två maß och en oroväckande mängd partåigt hovdjur var jag reducerad till en orörlig massa sekreterande cellvävnad som citerade Heinrich Böll. Det är inget värdigt tillstånd och när det händer dig finns det inget annat att göra än att betala och gå. Ingen vill höra om ”Ungdomens bröd”.

Likväl hoppas jag att du får tillfälle att besöka Bar Central. Fråga om masoniten åt mig.

Fyra jeansskjortor av fem möjliga.