Er utsände från Gödsvinet hade en smärre epifani i höstas på Östgötakällaren. Det var nästan för intensivt för att prata om, än mindre sätta på pränt. Vi talar givetvis om det mest välsmakande av djur, det djur vi så storslaget hyllar i vår bloggs namn, Sus scrofa, grisen. Närmare bestämt läggen, tillredd på detta storslaget germanska vis som kallas Schweinshaxe. Bara smaka på ordet! Man riktigt känner hur tung den kommer ligga på tallriken, en köttbit massiv som ett bowlingklot, en Sisyfosmatch även för garvade gourmander. Men så läcker! Så mör! Så smakfull, saftig och oemotståndlig! Skinnet krispigt nästan som på en dansk flaeskesteg. Er utsände kände efter denna intensiva köttmeditation en viss utmattning, men såhär ett drygt halvår senare var det dags att fortsätta resan.
I sällskap med Avd Vällingby och Mejeri-Robin styrde vi sålunda stegen mot en väl utvald haxe-serverande restaurang. Urvalet hade gått till som så att den första restaurang som kunde erbjuda en haxe utan gluten (många traditionella recept föreskriver ösning med öl) fick uppdraget. Detta råkade även bli den första restaurang som kontaktades, nämligen Moldau, som ligger ett stenkast från Hornstull. Inredning och meny är båda ganska rustika, man kan säga att ribban läggs ganska bra av möblemanget, som i huvudsak verkar hemsnickrat och då främst med en yxa som enda tillhygge, och ackompanjeras av diverse grovt tillyxade trätingestar som pryder väggarna ihop med gökur etc. Allt sammantaget läner detta Moldau en trivsam, opretentiös och något bastuaktig känsla, vilket väl kan passa utmärkt vid ett sådant här tillfälle. Avd Vällingby uppehöll sig länge och väl kring vilka ölsorter som serverades på stans olika haxehak, och vi får väl i förbifarten påpeka att det på Moldau serverades Stiegl på fat, vilket verkade slinka ner fint för de som dricker sådant, vilket ju avd. Bromma numera måste avstå. Å andra sidan kan ju den som observerat avd Vällingby dricka öl konstatera att rätt många sorters öl verkar försvinna i rätt rask takt, så det är kanske något tveksamt som enskild och ensam kvalitetsindikator.
Haxe är inte något som man slänger ihop på fem minuter (den måste i själva verket spendera timmar i en långsam skärseld), och det är således något man måste beställa i förväg på många restauranger, om inte alla. Detta är ju dock inte utan fördelar, exempelvis slipper man sitta och titta modstulet på en meny utan att kunna bestämma sig. Den största fördelen är dock att den anländer till bordet utan större fördröjning, och mycket riktigt satt vi snart framför varsitt underbart köttberg och andades in de gudomliga ångor som steg från dem. Det var ett synnerligen saftigt och mört kött, och ackompanjerades väl av några små gafflar surkål mellan varven. Kumminkryddningen var precis lagom, distinkt, men inte övermåttan påträngande. Skinnet var krispigt och gott, men kunde kanske behövt ytterligare en dos av blåslampan, det var inte riktigt sådär superknaprigt så att man började tänka på Danmark, tyvärr. För de glutentåliga serverades även knödel, som enligt uppgift ska ha varit fullgod, men de klyftpotatisar som egentligen skulle ha åtföljt er utsändes glutenfria haxe lyste med sin frånvaro. Och bättre så, för i all ärlighet hade man ju känt sig tvungen att äta åtminstone några stycken, mest för syns skull, för att visa uppskattning, prova allt, inte lämna något helt åt skogen, sådär. Och det hade kunnat visa sig ödesdigert i en måltid som denna, där varje normalt bord (ej yxat från hela tallstockar) torde ha knarrat och skälvt betänkligt när tallrikarna sattes ner. Nej, potatisen saknades inte.
Efter en lång och hård kamp fick båda Gödsvinets avdelningar erkänna sig besegrade, endast Mejeri-Robin gjorde rent hus med sin haxe, och även han petade faktiskt undan ett par mer flottiga slamsor. En haxe är en hård match, och även om de av tradition serveras till en person, hade de säkerligen kunnat föda två, eller rentav tre personer. Det hade dock förringat lite av dess dimension som massiv köttupplevelse, det hade förtagit känslan av vanmakt, av en kraft större än en själv, av något massivt, mustigt och närmast sensuellt brutalt. Ja. Jag vågar knappt läsa om det där, men vi lämnar det så. Kanske är det bäst att inte alltför noga söka haxens kärna. Moldaus haxe, för att återvända från dessa gungflyn till fastare mark, är en fullgod haxe, men samtidigt inget zenit, i varje fall inte enligt mina egna, möjligen haxe-otränade smaklökar. Östgötakällarens haxe är betydligt skönare i mitt minne. I slutändan får den tre svin av fem möjliga. Möjligen hade man kunna sträcka sig till tre och ett halvt svin, lite beroende på vem man lyssnar på: Vällingby sa liksom Bromma tre, medan Mejeri-Robin, utan tvekan sällskapets haxe-nestor, gav den en fyra. Kanske återbesöker vi en vacker dag Moldau och tar en ny match med grisen, men tills dess ser det ut som vår restaurangkalender kan bli rätt fullbokad om vi ska prova stadens alla haxehak. Enligt de mer garvade i denna tyst omtalade bransch finns det tydligen en uppsjö av dem. Redan några t-banestationer från Moldau växte övertygelsen åter, allt som köttet långsamt slutade trycka nerifrån magen, att det snart är dags att uppsöka nästa haxe.
Ananasöl? Förlåt mig om jag tvivlar. Jag tror vi vet vad det här kommer att bli för slags recension. Knivarna är slipade och en åskstorm av stål mullrar i fjärran. Sågningens skönhet och sorg tornar upp sig framför oss. 
