Ananasfeber APA (11688)

ananas feber apaAnanasöl? Förlåt mig om jag tvivlar. Jag tror vi vet vad det här kommer att bli för slags recension. Knivarna är slipade och en åskstorm av stål mullrar i fjärran. Sågningens skönhet och sorg tornar upp sig framför oss. 

Men vad är detta? Efter bara en munfull rinner stridslusten av mig. Fruktig humle omfamnar mig. En mun till och en efter det. Nu är flaskan i princip slut. Hur gick det här till?

Ananasfeber APA från Brewski bryggeri i Helsingborg är utomordentligt behaglig och den som förväntar sig en ölens Hawaii-pizza kan inte bli annat än besviken. Denna APA är långt mer smakfull och den saknar all sockerlag.

Allt blir lite festligare med ananas på och Ananasfeber APA är inget undantag. Det är så här jag kommer att få mina c-vitaminer i fortsättningen.

32,90 kronor på systembolaget, nummer 11688 i katalogen

4 Jünger av 5 möjliga

Schweinshaxe på Moldau

Er utsände från Gödsvinet hade en smärre epifani i höstas på Östgötakällaren. Det var nästan för intensivt för att prata om, än mindre sätta på pränt. Vi talar givetvis om det mest välsmakande av djur, det djur vi så storslaget hyllar i vår bloggs namn, Sus scrofa, grisen. Närmare bestämt läggen, tillredd på detta storslaget germanska vis som kallas Schweinshaxe. Bara smaka på ordet!  Man riktigt känner hur tung den kommer ligga på tallriken, en köttbit massiv som ett bowlingklot, en Sisyfosmatch även för garvade gourmander. Men så läcker! Så mör! Så smakfull, saftig och oemotståndlig! Skinnet krispigt nästan som på en dansk flaeskesteg. Er utsände kände efter denna intensiva köttmeditation en viss utmattning, men såhär ett drygt halvår senare var det dags att fortsätta resan.

I sällskap med Avd Vällingby och Mejeri-Robin styrde vi sålunda stegen mot en väl utvald haxe-serverande restaurang. Urvalet hade gått till som så att den första restaurang som kunde erbjuda en haxe utan gluten (många traditionella recept föreskriver ösning med öl) fick uppdraget. Detta råkade även bli den första restaurang som kontaktades, nämligen Moldau, som ligger ett stenkast från Hornstull. Inredning och meny är båda ganska rustika, man kan säga att ribban läggs ganska bra av möblemanget, som i huvudsak verkar hemsnickrat och då främst med en yxa som enda tillhygge, och ackompanjeras av diverse grovt tillyxade trätingestar som pryder väggarna ihop med gökur etc. Allt sammantaget läner detta Moldau en trivsam, opretentiös och något bastuaktig känsla, vilket väl kan passa utmärkt vid ett sådant här tillfälle. Avd Vällingby uppehöll sig länge och väl kring vilka ölsorter som serverades på stans olika haxehak, och vi får väl i förbifarten påpeka att det på Moldau serverades Stiegl på fat, vilket verkade slinka ner fint för de som dricker sådant, vilket ju avd. Bromma numera måste avstå. Å andra sidan kan ju den som observerat avd Vällingby dricka öl konstatera att rätt många sorters öl verkar försvinna i rätt rask takt, så det är kanske något tveksamt som enskild och ensam kvalitetsindikator.

Moldau-haxe-2Haxe är inte något som man slänger ihop på fem minuter (den måste i själva verket spendera timmar i en långsam skärseld), och det är således något man måste beställa i förväg på många restauranger, om inte alla. Detta är ju dock inte utan fördelar, exempelvis slipper man sitta och titta modstulet på en meny utan att kunna bestämma sig. Den största fördelen är dock att den anländer till bordet utan större fördröjning, och mycket riktigt satt vi snart framför varsitt underbart köttberg och andades in de gudomliga ångor som steg från dem. Det var ett synnerligen saftigt och mört kött, och ackompanjerades väl av några små gafflar surkål mellan varven. Kumminkryddningen var precis lagom, distinkt, men inte övermåttan påträngande. Skinnet var krispigt och gott, men kunde kanske behövt ytterligare en dos av blåslampan, det var inte riktigt sådär superknaprigt så att man började tänka på Danmark, tyvärr. För de glutentåliga serverades även knödel, som enligt uppgift ska ha varit fullgod, men de klyftpotatisar som egentligen skulle ha åtföljt er utsändes glutenfria haxe lyste med sin frånvaro. Och bättre så, för i all ärlighet hade man ju känt sig tvungen att äta åtminstone några stycken, mest för syns skull, för att visa uppskattning, prova allt, inte lämna något helt åt skogen, sådär. Och det hade kunnat visa sig ödesdigert i en måltid som denna, där varje normalt bord (ej yxat från hela tallstockar) torde ha knarrat och skälvt betänkligt när tallrikarna sattes ner. Nej, potatisen saknades inte.

Efter en lång och hård kamp fick båda Gödsvinets avdelningar erkänna sig besegrade, endast Mejeri-Robin gjorde rent hus med sin haxe, och även han petade faktiskt undan ett par mer flottiga slamsor. En haxe är en hård match, och även om de av tradition serveras till en person, hade de säkerligen kunnat föda två, eller rentav tre personer. Det hade dock förringat lite av dess dimension som massiv köttupplevelse, det hade förtagit känslan av vanmakt, av en kraft större än en själv, av något massivt, mustigt och närmast sensuellt brutalt. Ja. Jag vågar knappt läsa om det där, men vi lämnar det så. Kanske är det bäst att inte alltför noga söka haxens kärna. Moldaus haxe, för att återvända från dessa gungflyn till fastare mark, är en fullgod haxe, men samtidigt inget zenit, i varje fall inte enligt mina egna, möjligen haxe-otränade smaklökar. Östgötakällarens haxe är betydligt skönare i mitt minne. I slutändan får den tre svin av fem möjliga. Möjligen hade man kunna sträcka sig till tre och ett halvt svin, lite beroende på vem man lyssnar på: Vällingby sa liksom Bromma tre, medan Mejeri-Robin, utan tvekan sällskapets haxe-nestor, gav den en fyra. Kanske återbesöker vi en vacker dag Moldau och tar en ny match med grisen, men tills dess ser det ut som vår restaurangkalender kan bli rätt fullbokad om vi ska prova stadens alla haxehak. Enligt de mer garvade i denna tyst omtalade bransch finns det tydligen en uppsjö av dem. Redan några t-banestationer från Moldau växte övertygelsen åter, allt som köttet långsamt slutade trycka nerifrån magen, att det snart är dags att uppsöka nästa haxe.

Påsk 2015

pask 2015Tidigare i förmiddags gick jag ner till Systembolaget i Vällingby centrum för att fira påsk. Det är tidigt men tydligen inte tidigt nog, nästan all påsköl var slut. Kvar fanns bara sådan med någon sorts kvalitet, sådan som inte efterfrågas i Vällingby.

På bilden ser du vad jag fann och det är inte så illa. Dugges är tillbaka i Västerort för helgen och det är förstås ett välkommet återseende. Den mörka påsklager placerar sig väl i deras register av mörk öl med inspiration av röda Prince. Slottskällans påskprodukt får också plats på diskbänken här ute, ingen tvekan om saken. För att göra en lång historia kort så hittade jag nog för att fylla mitt eget påskägg.

Om inte annat kan det vara bra att ha lite godsaker till hands om det ringer på någon påskkärring. Nu är förstås inte höghus i förorten särskilt goda jaktmarker för sminkade snorungar i hucklen.

Jag minns i och för sig själv dörrknackningen som ett ljust barndomsminne men där jag bodde var risken för bortrövande och avyttring till den tjetjenska maffian betydligt mindre.

Vällingby är inte så dåligt men visst uppvisar kamphundsindexet något förhöjda värden här. Jag menar förstås inte att sminkade barn eller andra behöver frukta kamphundar, dessa trubbnosiga däggdjur är blott en social indikator som säger att man inte behöver oroa sig över att någon ska öppna en yoga-studio i området riktigt än.

Ett tag bodde jag vid Dalaplan i Malmö och där är kamphundsindexet så högt att det inte ens är förenligt med grundläggande djuretik att låta ens kamphund bo där.

På samma sätt som med kamphundarna är det med droganvändarna. Från där jag sitter medan jag skriver detta kan jag se en kille i keps tända en haschpipa nere i soluret. Jag ser förstås inte pipan med blotta ögonen utan med min kraftfulla kikare, avsedd för just den sortens uppgifter.

Även om haschrökning i sig är i det närmaste harmlöst så säger det faktum att man röker det i parken något om taxeringsvärdet.

Var var jag? Påsköl. Just det. Om du vill läsa mer om påsköl så föreslår jag att du går fem år tillbaka i tiden. Gödsvinet grundades lagom till påsk och påsköl var allt vi visste ett kort tag i begynnelsen. Varför inte denna drucket euforiska totalhyllning av Oppigårds påsköl?

Sofiero guld 7,5% (1273)

sofieroFramför mig på skrivbordet ligger två påsar koksaltlösning, en karta Betapred, rena handdukar och ett kärl med hett vatten. Jag ser inte fram emot det jag måste göra men om jag inte gör det så kommer någon sämre förberedd försöka. Det måste göras av mig och det görs nu. Det är dags att testa Sofiero Guld.

Jag är förberedd för jag har varit här förut. Three Hearts extra strong, Pripps extra stark, Wårby Stockholm extra stark,Björnebrygd extra stark och Kopparbergs jävla special brew. Jag har testat dem alla och det som inte dödar dig gör dig extra stark.

Jag rullar upp skjortärmen och blottar min högra underarm men ångrar mig och byter till vänstern. Den njursjukt gula vätskan är redan tappad på en glasburk med förseglat lock. Jag öppnade burken under köksfläkten. Handen är stadig men lite fuktig av latexhandsken när jag försiktigt skruvar av locket och doppar änden av en bomullstops i innehållet.

När bomullshuvudet vidrör insidan av min underarm sprids omedelbart en ros av rodnad stor som en femkrona. Ja, det här är en svensk, extra stark öl. Det kan inte finnas något tvivel om det.  

Så långt var operationen enkel. Det svåra är förstås att hitta ett sätt att dricka Sofiero guld. Det bästa sättet är utan tvivel rektal infusion men om det inte är praktiskt möjligt så kan den enda lösningen vara att helt enkelt droppa små mängder Sofiero guld på hornhinnan med pipett.

Båda dessa metoder hade varit att föredra framför det jag nu har att göra. Jag greppar glasburken med båda händer och för den långsamt till munnen. Det är en vacker vårdag och jag har fortfarande saker att göra här i jordelivet. Med slutna ögon tar jag en klunk.

Jag skulle inte säga att Sofiero guld inte smakar som död och förintelse. Förnimmelsen är dock inte så intensiv som jag hade förväntat mig och fruktat. Sofiero smakar död men den smakar djupfryst död som har tinats två minuter i mikron. Smaken är svart men ljuset skiner igenom så att mörkret inte kan omgärda mig.

Efter en andra klunk står det klart att jag kommer att klara av det här, att jag har besegrat ännu en drake satt fri av de svenska bryggerikapitalisterna. Är detta det bästa ni kunde?

14,90 kronor på Systembolaget, nummer 1273 i katalogen

En klorin av fem möjliga

Sundbybergs köksbryggeri

Sunbybergs koksbryggeriStockholms ölkarta blir mer detaljerad för varje år, i takt med att små och lokala bryggerier startar upp verksamhet i och omkring huvudstaden. Sundbybergs köksbryggeri är ett utmärkt bidrag till den utvecklingen.

Bryggeriet, som enligt företagets skapelseberättelse faktiskt inledde produktionen i ett kök, har funnits ett par år men det var först 2014 som produktionen drogs igång på allvar.

Systembolaget vid Brommaplan har några av deras öl på hyllorna och det var där som jag fann flaskorna på bilden. På det stora hela var de värda en resa till Brommaplan och det är inte något jag säger lättvindigt.

Sumpan ale är en humlefrisk men ändå rätt kryddig ale av klassiskt brittiskt snitt, en utmärkt dryck som skulle kunna göra plats för sig som standard-ale på vilken engelsk pub som helst. Halvlager är en överjäst öl av tyskt snitt, på flaskan liknas den vid en Kölsch men den påminner nästan mer om en Altbier om det är en meningsfull distinktion att göra. Även halvlagern är en fin liten öl.

Ingefära ale är något helt annat. Jag gillar ingefära och ingen behöver tvivla på att jag gillar ale men detta är en skapelse bäst lämnad åt en snävare krets entusiaster. Detta är ingen krets som jag har för avsikt att tillhöra och jag förmodar att ingefärsölen är en tillfällig produkt och som sådan skriver jag av den som en intressant upplevelse.

Sundbybergs köksbryggeri bedriver sin verksamhet i centrala Sundbyberg och man kan besöka dem i den kyrka de tagit över för sin världsliga men likväl lovvärda gärning. De har en servering och de har något bra på gång därute i Sundbyberg.

Jimmie Åkesson – Satis polito

satis politioJimmie Åkesson mår dåligt och jag är glad för det. Hans lidande är den sortens lidande som jagar bort det onda och som får det att långsamt bli bättre igen. För mig representerar Jimmie Åkesson inte bara det värsta i svensk politik utan allt som är dåligt och sjukt i mig själv och oss alla. Alla irrationella rädslor, all småaktighet och feghet, alla fördomar och allt förakt. Om Jimme Åkesson mår dåligt så något friskt i samhället.

Jimmie och jag föddes båda in i ett liv på den blekingska landsbygden och vi gjorde det vid i princip samma tidpunkt. Vår uppväxt var inte gemensam men det måste ha funnits stora likheter i tillvaron i våra respektive hörn av länet. Placerade i liknande verkligheter med liknande förutsättningar drog vi diametralt olika slutsatser av vad vi såg och upplevde.

Världen blir aldrig mindre än i en liten by på den blekingska landsbygden och för Jimmie var det en trygghet. Alla småstadskonventioner och sociala normer om samhörighet genom likhet blev för Jimmie ett bålverk bakom vilket han kan uppnå sitt livsmål för normalitet. Avvikelser blir något misslyckat och det främmande blir ett hot. Hans historia är inte ens originell.

Jimmie Åkessons värld beskrivs i den politiska självbiografin Satis polito och man behöver inte läsa många sidor för att inse att hans verklighetsbild aldrig riktigt uppnått fotokvalitet. Att någon överhuvudtaget kan förmå sig att fortsätta läsa efter det skruvade förordet signerat ”Per-Abin Hansson” är ett vittnesmål om potensen och tillgängligheten hos dagens psykofarmaka. Själv gjorde jag nästan slut på en flaska tjeckisk plommonsprit innan sida sju.

Per-Albin Hansson och folkhemmet är återkommande teman i Satis polito och författaren förhåller sig till dess historia med samma sinne för förfining som en levnadsglad labrador intar sitt aftonmål med. Det är förstås sant att det finns ett nationalistiskt drag i det som kommit att kallas folkhemmet. Jimmie Åkesson har rätt när han skriver att Per-Albin Hansson strävade mot sammanhållning och han hade också kunnat skriva att den gamle landsfaderns beskrivning av folkhemmet lånar friskt ur ett konservativt ordförråd.

Vad Jimmie Åkesson missar eller väljer att inte nämna är att det som av socialister tidigare hade kallats ”medborgarhemmet” kom att bli ”folkhemmet” som ett led i strategin för att skapa brett folkligt stöd och legitimitet för progressiv socialpolitik och den mest omfattande ekonomiska omfördelningen som någonsin genomförts av en demokratisk stat. Jimmie Åkesson nämner inte heller att socialdemokraternas adoption av folk-begreppet och de nationella symbolerna var ett effektivt sätt att hålla sådana som honom från makten under 1930- och 40-talen. 

En av många saker som Hitler aldrig förstod om de nordiska länderna var varför nazismen hade så svårt att slå rot här. Tyskarna hade ju trots allt satt ihop en rasistisk ideologi som på det stora hela var rätt smickrande för de kindknotiga blondiner som då bebodde den skandinaviska halvön. Svaret var förstås att folksammanhållningen under socialdemokraterna gjorts till en fråga om solidaritet människor emellan istället för en fråga om ras. Solidaritet skapar folket och det gör förstås Jimmie Åkesson till något så förtjusande vänsterretoriskt som folkets fiende.

Satis polito blir någonstans halvvägs in mellan pärmarna en rätt uthärdlig läsning. Den politiska biografins format är självgående och vi som läser sådana kan till och med ryckas med i berättelsen.

Inte minst persongalleriet är fascinerande. Det är ett glatt gäng levande huvudfotingar med försmak för förstörelse och svartimporterad tysk öl. Bland dem märks rättshaverister, bristfälligt reformerade skinheads, en och annan gymnasielärare från min gamla skola och människor som ser ut som den av bröderna Elm som de valde att gömma i källaren. En del blir talmän i riksdagen och en del tar en överdos klonazepam.

En modigare författare hade kunnat göra underverk men en sådan rollbesättning men Jimmie Åkessons beskrivning är i slutänden inte alls njutbar. Det beror inte på att han är tråkig utan på att han vill vara det. Den stora paradoxen är ju att han är precis lika avvikande som alla andra i det partiet, hyllandet av det enkla och normala till trots.

Men om du är någon som har för vana att hänvisa till Sverige som en ”ankdamm”, om du någon gång har figurerat i en palme-utredning eller om du är Ian Wachtmeister, så tycker jag att du ska skaffa ett exemplar av Satis polito. I annat fall kan du låta bli.

Grande Dame brasserie trois dames (11789)

grande  dame

Jag var på systembolaget vid passagen idag och det slutar nästan alltid på samma sätt. Någonstans bland hyllorna för konstig öl brukar det stå en flaska så stor och konstig att den är helt omöjlig att inte köpa med sig hem. Det hände igen idag och kanske har jag denna gång tagit mig vatten över huvudet. 

Vad som fällde avgörandet denna gång var inte storleken och inte ens den färgglada etiketten utan det faktum att detta är en schweizisk öl. När såg du en schweizisk öl på systembolaget sist?

Visserligen har jag druckit mer än ett par öl på plats i Schweiz men inga av dem krävde egentligen någon större omställning från vad man dricker på andra sidan den tyska gränsen eller för den delen i Vällingby. 

Grande Dame från bryggeriet Brasserie trois dames är dock en annan sorts öl. Till att börja med har den ingen relation till den tyska gränsen, den bryggs i Sainte-Croix, bara två kilometer från Frankrike och det märks. 

Den stora damen har en stor personlighet och i likhet med de flesta som har det är den här ölen inte så lätt att ha att göra med. 

Den dovt bruna vätska som nu ryms i mitt tjeckiska ölglas luktar som en oktobermorgon i en illa skött fruktträdgård. Syrliga äpplen och ruttnande fallfrukt dominerar smaken till en sådan grad att den försynta fatkaraktären knappt vågar sig fram.

Flaskan säger att ölen är bryggd med hjälp av aprikoser och om jag inte hade läst det så hade jag nog sagt något förutsägbart som ”torkad frukt”.  

Nu sitter jag då här men en flaska som är stor och en öl som är stark, syrlig och inte riktigt vad man vanligtvis associerar med en fredagseftermiddag. Det kunde ändå vara värre, det är en intressant bekantskap och jag är glad att min nyfikenhet inför stora, färgglada flaskor ledde mig till att göra den. 

139 kronor på systembolaget, nummer 11789 i katalogen

3 körsbärskärnor av 5 möjliga

Astrid och aporna prickig korv

a och a korv

För lite drygt en vecka sedan var jag och såg Morrissey på Johanneshovs isstadion här i Stockholm. Om du vet något om Morrissey så vet du att han är en övertygad vegetarian och djurrättsaktivist. Vad du kanske inte vet är exakt hur övertygad han är eller på vilket sätt hans redan starka övertygelse verkar ha stärkts ytterligare på senare år. 

Konserten inleddes med en liten filmföreställning där publiken fick se klipp av tjurfäktning. Tjurfäktning låter ju inte så djurrättsaktivistiskt tänker du och du har rätt. Filmklippen visade dock enbart scener där tjuren så att säga vinner, det var bilder på matadorer som blir stångade, stampade och slitna i stycken. Ett alldeles särskilt starkt klipp visade hur ett tjurhorn spetsar en tjurfäktare i undersidan av hakan för att sedan komma ut någonstans strax nedanför höger öga. Detta klipp fick de tusentals samlade se i slow motion medan högtalarna vällustigt dånade med Morrisseys glada nya låt ”The bullfighter dies”. 

En bit in i konserten delar Morrissey ut schabloner att använda för att spraya ”Meat is murder” på väggar i Stockholm. Han berättade även var i staden man kan köpa färg. 

Konserten avslutades med att ett tio minuter långt klipp från filmen From farm to fridge i vilken man får se olika djur slaktas med fullständigt irrationell grymhet. Under filmen spelade bandet en utdragen och dramatisk version av ”Meat is murder”. Det var suggestivt och intensivt och när det var över var konserten lika död som något av djuren på skärmen. 

Under konserten i Lund svimmade visst fyra personer under filmen men bland de mer disträ och hårdhudade stockholmarna på parkett såg jag bara en som fick hjälpas ut av sjukvårdare. 

Morrissey har kanske varit bättre musikaliskt och hans texter är idag en skugga av hans yngre jags men han är fortfarande ljuvligt grinig och aktivismen från scenen gör hans konserter originella och långt mer underhållande än underhållning är. 

Jag vill förstås inte jämföra Morrisseys föreställning med den vi ger dig här på Gödsvinet men det är sant att vi också har gjort vår del för den vegetariska kosten. Det kanske mest ambitiösa projektet var Restaurang Gödsvinet, Stockholms och förmodligen världens första, helvegetariska sportbar. 

Jag gillar vegetariskt och vegetarisk måndag är min favoritdag näst efter mörda-en-kattunge-tisdag. 

I den andan ska vi nu fortsätta med att recensera ett helvegetariskt pålägg. ”Ost?” tänker du men det är att göra det för enkelt för sig.

Konsum i Vällingby har under senare tid börjat sälja ett stort urval av Astrid och apornas sortiment och som den patologiska impulshandlare jag är kunde jag förstås inte undvika att komma hem från butiken med en av deras varor. Kanske var det intrycken från Morrisseykonserten och kanske var det blodsockret, vem kan veta dessa saker.

På bilden ser du Astrid och apornas prickiga korv. Titta på bilden och be en stilla bön om att aldrig behöva komma närmare denna vara än så. Prickig korv från Astrid och aporna smakar död och förintelse och det är en smak som dröjer sig kvar som ett dåligt samvete. Vad prickarna består av vet jag inte men jag förmodar att de är resultatet av någon fruktansvärd infektion. 

Det första felet var förstås att försöka efterlikna kött med vegetariska medel när man borde låta det vegetariska vara bra på vegetariskt vis. Det andra felet var att göra något så här vedervärdigt.

De säger att man kan vänja sig vid vad som helst men om jag lever till hundra kommer jag inte att kunna vänja mig vid det du ser på bilden.

Det Morrissey bygger upp river Astrid och aporna ner. 

27,90 kronor på Coop Vällingby

0 sågspån av 5 möjliga

Ava Zêr (88961)

ava zer

Någon hänvisade mig till en artikel på Bloomberg.com och även om det innebar ett påtagligt avsteg från mina ordinarie läsvanor så tog jag rådet att ögna igenom den. Artikeln handlade om två svenska män med kurdiskt ursprung som kom att brygga öl tillsammans. 

Artikeln handlade nog egentligen om något av krigen i Mellanöstern och den kurdiska kampen mot Isis. Jag vet inte på vilket sätt de båda kurdernas öl bidrar till denna kamp men det var vinkeln på artikeln och jag köper den. När det dyker upp ett tillfälle att bekämpa terrorismen genom att dricka öl så tänker jag inte missa det. 

Ölen heter Ava zêr och den är egentligen varken kurdisk eller svensk, den är bryggd i Tjeckien och det märks. Det är en frisk och lite fruktig öl med en markant pilsnerbeska. Den är kanske inte något märkvärdigt men den är inte dum. 

Det kurdiska ligger väl i namnet, Bloomberg menar att Ava zêr betyder ”gyllene vatten” och om man besöker ölens hemsida får man också intrycket att grundarna avser att göra detta gyllene vatten till ett Norrlands guld eller ett Lapin kulta för Kurdistan.

Om de blir framgångsrika så har vi åtminstone stoppat två svensk-kurder ifrån att bli stå-upp-komiker. Det är jag beredd att dricka för. 

Många i Sverige associerar nog inte Mellanöstern med öl och i stora delar har de väl rätt. Kurder brygger dock öl där och på många andra ställen i världen, inte minst i USA. Alla kurder jag har träffat har avstått från nykterhet på ett storartat och ofta spektakulärt sätt. 

Kanske noterade du hur jag avhandlade ölets smak ganska hastigt? Det är helt riktigt, det finns inte så värst mycket att säga, inte alla öl har en historia att berätta. 

Ava zêr är dock en god och uppfriskande öl och jag spår den en lysande framtid i den kurdiska diasporan och bland alla som bara vill ha en kall öl ibland. Detta är en öl som kan kräva en veranda. 

15,90 kronor på systembolaget, nummer 88961 i katalogen

3 peshmerga av 5 möjliga

Ignis & Flamma (11523)

ignis och flamma

Ignis & Flamma är en öl som förföljs av ett rykte om att vara en IPA men jag kan inte se det. Denna belgiska flaska är just väldigt belgisk och om den har indiska drag så döljer den dem väl.

Det är en belgisk öl men den smakar förbluffande mycket som nederländsk drop. Det kunde förstås vara värre men smaken av lakrits, kola och apelsin bidrar till förvirringen. 

Om man lär sig acceptera ölen för vad den nu än är så innebär den på det stora hela en ganska angenäm upplevelse. Det är en brun öl för en brun tid och dess sju procent alkoholgodhet värmer som inget annat kan i novembermörkret. 

Jag föreslår att Ignis & Flamma får ersätta samtliga julöl som du går och tänker på att köpa inför helgerna. 

4 vallmo av 5 möjliga

28.90 kronor på systembolaget, nummer 11523 i katalogen