recensioner

Peter Luger Steakhouse

av Jonas
Peter Luger ligger bakom kameramannen, utsikten åt det här hållet är mycket bättre.

Förra gången jag var i New York kunde jag se skylten hos Peter Luger från fönstret. Jag konstaterade snabbt att det här är något för mig, men besöket fick vänta. Nu, två år senare, hade jag äntligen framförhållning nog att boka bord innan avresa, och besöket är nu avklarat. Så här var det.

Vi äntrade Hr Lugers etablissemang vid kvart i fem. Det var nämligen så dags man fick nöja sig med att äta middag om man bokat bord så sent som en vecka i förväg. En mustaschprydd och purken man visade oss till vårt bord. Här satt alla tänkbara sorters sällskap, från affärsmän till barnfamiljer. Vi visste att restaurangen skulle vara dyr, men det fanns inget elegant över den.

På menyn fanns i stort sett bara en huvudrätt: porterhouse steak. När man valt att det var det man ville ha fick man välja storlek efter antal deltagare i sällskapet. En steak for two gick loss på saftiga 90 dollar, och då ingick ingenting, inte skatt, inte dricks, inte potatis och definitivt inga grönsaker. Som förrätt kunde man få räkcocktail eller canadian bacon, men visa som vi var hoppade vi över det och gick rakt på huvudnumret.

Kyparen fortsatte vara riktigt sur. Att inte veta hur det fungerade på den restaurangen var en ignorans han inte uppskattade, och det visade han med all önskvärd tydlighet. Han fnös, spillde och skällde på oss. Till slut kom köttet, och det var tramsigt mört. Man hade kunnat skära genom det med smörkniv. Vi åt mer kött än vi någonsin gjort innan, och vi fnös högaktningsfullt åt potatisen vi så onödigt beställt till. Det är så här kött smakar i himlen!

Men allt gott har ett slut, och i det här fallet var det magens storlek som satte gränsen. När vi lämnat en bit kött på tallriken fick vi en åthutning av kyparen. Jag sa att vi borde istället fått beröm som kommit så långt på den enorma t-bensteken. Då skällde han ännu mer på oss och sa att vi hade ju inte ens gnagt av det sista från benet, det hade han minsann sett folk göra. Men här började vi ändå ana ett svagt leende bakom den barska mustaschen, och kanske var det hela bar ett skådespel ändå.

I efterhand, så var den här måltiden inte värd pengarna. Det var kanske det godaste köttet jag ätit i hela mitt liv, och det var en upplevelse som jag inte ångrar, men värt pengarna är det svårt att hävda. I linje med sin snorkiga ton accepterade Peter Luger inte kreditkort, så plånböckerna var svävande lätta när vi vinglade därifrån, berusade på kött i ett kvällsljummet Brooklyn.

 

Pabst blue ribbon export (1574)

av Johan

Det finns en ny öl på systembolaget och jag tror att vi alla känner igen den. Det är Pabst Blue Ribbon, känd från amerikansk populärkultur. Det är en känd öl som ändå ganska få har drucikit i Sverige. Eller i USA, när jag tänker på det. 

Den första gången jag hörde talas om ölen var, som för de flesta, genom David Lynchs klassiska film ”Blue Velvet”. I den uttrycker Dennis Hoppers karaktär sin preferens för just Pabst blue ribbon i en jämförelse med Heineken. Eftersom detta var tidigare än den andra april 2012 så fanns ölen ännu inte i Sverige. Lyckligtvis gjorde inte jag heller det. Jag såg filmen på en biograf på ett universitetscampus på den kaliforniska stäppen och då jag trädde ut ur biografmörkret styrde jag i princip omgående mina steg mot närmaste försäljare av Pabst blue ribbon.

Detta var tio år sedan och ölen hade ännu inte gjorts till en favorit för hipsters från Brooklyn till Berkeley. År 2002 var Pabst blue ribbon fortfarande ölen för människor som någon gång förlorat en kroppsdel i en arbetsplatsolycka. Människor någon gång tvingats bo i en bil på parkeringsplatsen utanför sitt jobb. Människor som någon gång kommer att betala några cent till för att få ett sexpack Budweiser istället, när deras lottorad slår in. Det var inte en fin öl 2002.

Naturligtvis var det just denna prägel av arbetarklass som gjorde ölen så oemotståndlig även för människor i mustasch som skriver dikter på en reseskrivmaskin de släpat med sig till något kafé i Williamsburg så att alla kan se.

Det är förstås också därför ölen nu kommer till Sverige. Det som korsar läpparna på en amerikansk hipster når snart de svenska motsvarigheterna lite längre ner bland matsmältningsorganen. Någon på Galatea Spirits i Sverige såg den tysta efterfrågan och agerade genom att börja importera en öl som man ärligt talat knappast kan motivera fraktkostnaderna för.

För detta är ingen bra öl. Den är en av de saker som gjorde Milwaukee berömt och det är ett ursprung som knappast förpliktigar. Stadens blaskiga öl är idag samlade i Millers produktutbud och det säger egentligen allt man behöver veta. 

Ibland säger man om bra öl med hög alkoholhalt att de lyckas hålla spritsmaken under kontroll. Med Pabst blue ribbon gäller egentligen motsatt förhållande. Den smakar som en spritosande öl ur lågbudgetsortimentet trots att den bara håller fyra och en halv procent.

Detta är en vattnig öl med en ganska kantig smak av citron och majssprit. Det är verkligen ingen behaglig upplevelse. Nu är det förstås inte därför man dricker den. Man dricker den för att Dennis Hopper gjorde det i en film av David Lynch. Det gör jag fortfarande.  

12,90 kronor på systembolaget, nummer 1574 i katalogen

1 Frank av 5 möjliga

Ceres strong ale export art edition 2011

av zonk

Härförleden dryftade jag med några bekanta huruvida det är möjligt att på ett meningsfullt sätt välja öl med utgångspunkt från flaskans formgivning och estetik, och då särskilt etiketten. Vi kom rätt snabbt fram till att det är snårig mark. Självklart hade man i en pressad situation inte velat lita enbart till utsidan på flaskan, och hade hellre gått på något mer handfast, som öltyp och bryggeri. Samtidigt är det ju fel att säga att flaskan och dess etikett inte säger nåt. Gödsvinet syd vill här hänvisa till bifogat bildmaterial, people’s exhibit A, Ceres strong ale export art edition 2011.

Vilka associationer får man av den här flaskan?

Gödsvinet syd hade ett spontant intryck som till stor del påminde om det man får av insekter randiga eller prickiga i skarpt gula, röda och svarta nyanser, grodor i samma färgskala som ett trafikljus, eller polisens avspärrningstejp. Akta, peta inte, håll dig långt borta, inte bra, aj aj, fara! I ett hörn står dessutom ”birra doppio malto”, dubbel-malt, vilket sällan är ett gott tecken.

Men det är ju så ofta nåt med fara som lockar, och ett hånflin mot bleka dödens käftar senare låg den i varukorgen. Den där kittlande känslan av fara var dock långt borta när ölen väl var upphälld. Danskar jag talat med beskriver med sedvanlig generositet Ceres sortiment som billig studentdricka, likväl tolerabel i sina mer klassiska inkarnationer. Det skulle kunna vara en hyfsat rättvis beskrivning även av Strong ale export art edition 2011. Det är en stark, söt öl, och till dess fördel får man säga att de 7.7 procenten alkohol inte slår igenom helt. Speciellt initialt har den en viss beska, men eftersmaken är obehagligt plastig, med en spetsig, tryckande syrlighet över gomseglet och tungspetsen. Men på det hela taget är det inte något konstigt med den, något apart fel, det är inte där det brister, nej den är bara så medelmåttig, blek och tråkig.

En och en halv billig fylla av fem.

Raasted forår (1390)

av Johan

Våren kommer tidigt till hjärtat av Jylland och den kommer med öl som gör resan värd att genomföra. I Hobro tillverkas Raasted forår vilket också är allt jag vet om både ölet och staden. Redan efter en halv flaska är jag dock villig att lära mig mera. 

På systembolaget i Vällingby står Raasted forår bland påskölen men den har aldrig verkat hemma där. De svenska påskölen är tung och halvmörk, som Oppigårds eller Nynäshamns, men vanligtvis tyvärr inte lika bra som dessa två.

Raasted forår är något helt annat. Den smakar som en hel rabatt av vårblomster men med karg beska som talar om att det inte riktigt är sommar än. Detta är en intensiv humleupplevelse med en ton av karamell. Det är en stor smak ur en liten flaska.

23,90 kronor på systembolaget, nummer 1390 i katalogen

4 starka fjordar av 4 möjliga 

von Wunster Analcolica

av zonk

Vi på Gödsvinet fortsätter vårt hårda arbete för de som, av ett skäl eller annat, framhärdar i alkoholfri öl. Hittills har resultatet varit rätt blandat, men vi har inte för avsikt att ge upp. ”It aint over til it’s over”, som en viss baseball-coach så vacket sa. När tillfälle ges, ser vi även fram emot att dra nytta av de goda råd vi fått från våra läsare, men då Gödsvinet syd för tillfället befinner sig just i syd, får vi f.n. hålla till godo med lokala alternativ.

Först ut är von Wunster Analcolica. Sitt germanskt klingande namn till trots stammar denna alkoholfria öl från Heineken Italia (se där ett giftermål satan själv skulle vara stolt över). Den kan hittas i välsorterade italienska livsmedelsaffärer, på en flaska som, något ironiskt, i form och design mest påminner om de stilfulla behållare malt liquor saluförs i, eller någon annan prisvärd och stark öl, köpt mer för alkoholinnehållet än smaken.

Vid upphällning ser ölen faktiskt rätt ok ut, den skummar på ett alltigenom normalt sätt, och är, tja, gul, lite fisigt orangebrun kanske, men inte värre än att man kan tänka sig att dricka den. Men så sätter man näsan till glaset och skådar, eller snarare luktar, intigheten. Enligt näsan finns ölen knappt alls, och endast långvarigt snusande farligt nära ölets yta ger en vag arom av sunkhumle, säg ungefär som utspilld lågprisöl en varm dag. Första klunken är däremot inte så dålig, i varje fall inte i början, med viss beska och riklig kolsyrning, men sen går det snabbt utför. En märkligt söt smak sprider sig i munnen, närmast honungsaktig, med vaga toner av gamla kakor och torrt grahamsbröd. Eftersmaken domnar fort bort i en vattnig, tom känsla, med en rälig syrlighet på tungroten, som ett bett av en granithård äpplekart. Så på det hela taget är det alltså ett steg upp från många alkoholfria öl, som inte ens smakar dåligt, och absolut inte är nästan ok vare sig i början eller slutet. Efterforskningar ger dock vid handen att det är en sanning med modifikation att von Wunster är alkoholfri: den håller sina modiga 0.4%. Gödsvinet syd har börjat nära en enkel tes om ”alkoholfri” öl: eftersmak och allmän drickbarhet har ett väldigt starkt samband med alkoholhalten, och redan en halv procent är mycket bättre än inget alls, eller de lägre halter som påstått alkoholfri öl håller. Vi har som mål att i framtida tester avgöra riktigheten i denna hypotes.

En och en halv enögd kung i ett land av blinda.

Kung Fu Girl Riesling (2690)

av Johan

Jag kan inte komma ihåg varför det var så viktigt att dricka det här vinet. Det är möjligt att jag aldrig riktigt vetat. Kanske var det den vackra etiketten eller det fantasifulla namnet. Kanske var det bara så att jag redan druckit alla andra riesling på systembolaget. Likväl var det klart att detta vin hade något att säga och när en flaska kallar skall man aldrig försumma anropet, oavsett vad den vill dig.

Om förpackningen är fylld av mystik så är vinet i sig dessto enklare att se igenom. Detta vin från nordöstra USA är inget bra vin i den mening som vi använder ordet för riesling från Tyskland. Kung fu girl har ingen torr syrlighet, den har ingen metall eller mineral och den har ingen politiskt ifrågasättbar logotyp. Den har dock något.

De, och med de menar jag i huvudsak mig själv, brukar säga att riesling mer än kanske någon annan druva tar smak av myllan som den finner sig växa i. Med det påståendet som vägledning drar jag slutsatsen att Kung fu girl riesling förmodligen är resultatet av rankor som växt på en komposthög.

En komposthög rik på fruktskal från citrus, päron och melon som tagits upp i en mycket rik, lite funkig mylla. Smaken är torr men inte krispig utan snarare lite smörigt rund. Jorden som gav oss detta vin var inte en sandig sluttning i Hessen, det var en fuktig humus i delstaten Washington.

Nu är förstås inte Kung Fu Girl något dåligt vin. Det är ett speciellt vin. Dess nästan lite halvtorra rundör gör sig säkert ypperligt till kryddstark mat. Asiatiskt.

119 kronor på systembolaget, nummer 2690 i katalogen

3 tjejvin av 5 möjliga

 

Zeunerts portello

av Nils

Zeunerts portello på ett köttbord i Norrland.Norrland är till yttermera visshet inte bara barrskog. Mitt i skogen står en stad. Mitt i staden stod vi, satte oss ner på ”Nya Konditoriet” och drack Zeunerts portello.

Den kom inte till mig direkt, istället var det den fryntliga konditorn som missuppfattade min tvekan mellan hallonsoda och Trocadero. Konditorn verkade nöjd över att jag valde Zeunerts. Kanske ville hon visa vad Norrland har att erbjuda. En stor bit tårta fick kompensera för den magert tilltagna pastalunchen tidigare under dagen.

Med milt socialrealistisk utsikt mot en parkering och armbågarna mot ett köttliknande rött marmorbord läppjade jag så på min läsk. Jävla fin läsk faktiskt. Andrea hade överrumplats av min beslutsamhet i kassan och spontanshoppat en tantkaka. Smörkräm med en obestämbar men omisskänlig smak av åldring. Kanske av förklarliga skäl snart lika utrotningshotad som Zeunerts portello.

Flaska: 4 (gillar zätat och känslan av att etiketten antagligen sett likadan ut ett tag)
Smak: 4 (välbalanserad, ganska söt)
Känsla av exklusivitet/gödighet: 4 (en lokal delikatess)
Nils subjektiva drickupplevelse: 4

De Molen Hemel & Aarde

av zonk

För den som misströstat, gråtit i kudden, och förbannat den tillvaro där rökig malt aldrig får visa sin sanna potential för öl, utan bara dykt upp i brygder som mest påminner om färsk asfalt, eller skrikröd dansk salami, finns faktiskt en ljusglimt. Lilla men tungviktiga holländska bryggeriet De Molen ger oss i Hemel & Aarde (uttolkas Himmel & jord) något så otippat som en rustik, stentung, men perfekt balanserad bautasten till rauschbier-imperial stout-nånting. Gödsvinet förutser en ljus framtid för denna becksvarta öltyp: med sin ofantliga tyngd kommer den, när den väl fått momentum, inte gå att stoppa. Fram tills den dagen får man möjligen ha lite tur för att springa på den på puben, men vi kan inte annat än ge våra varmaste rekommendationer, i varje fall för det segment barkunder som ständigt är på jakt efter något hårdare, tyngre och jävligare i glaset. Nåväl. Trots torvtorkad malt från Bruichladdish är rökigheten absolut inte ensam herre på täppan i Hemel & Aarde, och det är nog här De Molen hittat rätt. Tvärtom så är den i fin samklang med en tjock, tung maltighet, närmast porteraktigt rik och bred, en fruktig, aromatisk och intensiv beska, och de tio procenten alkohol är i sammanhanget absolut inte framträdande, men gör kanske sitt till för den närmast narkotiska upplevelsen, fint avrundad av en vag ton romrussin. Det är ett vackert hantverk att ro en sådan överlastad slup i hamn, och vi kan inte annat än gratulera De Molen.

Fyra svarta jordar under en humlegrön sol.

Sigtuna east coast IPA (1436)

av Johan

Sveriges småskaliga bryggerier är också lokala bryggerier och saker som kommer från Stockholm är av någon anledning aldrig lokala. Inte ens i Stockholm. Därför fastnar lätt ögonen på en öl som East Coast IPA vars etikett pryds av en Stockholmssiluett. Det är en vacker etikett med söderleden, riddarholmskyrkan och stadshuset i skymningsljus. Hur smakar då en sådan huvudstadsöl?

Inte så illa visar det sig. Sigtuna East Coast IPA är en humlefruktig öl som, ironiskt nog, måste sägas vara av amerikansk västkusttyp. Den helt dominerande smakupplevelsen är den mycket bitiga beskheten, som är på gränsen till övermäktig. På något sätt håller dock smaken ihop trots de bittra övertonerna, det är en intensiv upplevelse men långt ifrån en obehaglig sådan. 

Sigtuna East Coast IPA påminner en del om öl så som Sierra Nevada Torpedo extra IPA men med ett bredare fruktregister och, faktiskt, en rikare eftersmak. Det här går att dricka.

21,90 kronor på systembolaget, nummer 1436 i katalogen

4 sommarstockholm av 5 möjliga

 

Alkoholfria alternativ

av zonk

Kanske bekräftar man genom att dricka alkoholfri öl just hur omöjligt det är att tänka sig samkväm, mat, eller något som helst liv utan vår vän etanolen. Om man nu är törstig, varför inte dricka en pepsi, ett glas mineralvatten, eller någon av alla de alkoholfria drinkar som saluförs med färgglatt tryck på glättat papper av systembolaget och andra svenska institutioner som instiftats i avsikt och syfte att hämma våra nationella tendenser att titta djupt i glaset. Men nej. Hellre framhärda i alkoholfri öl, än att dricka något som var skapt så från början. Så för de som trots dessa synnerligen övertygande argument & färggranna broschyrer är fast övertygade om att öl är det enda som bör drickas, vill vi på Gödsvinet bistå med vägledning. Vi har redan tidigare testat ett flertal alkoholfria öl (samt även vissa vagt ölrelaterade alkoholfria drycker), och som ett led i vår stundtals självsvåldiga anda av konsumentupplysning, har vi utsatt oss för ytterligare två:

Jever Fun

I yngre år har Gödsvinet syd likväl som våra assisterande testare hört Jever omtalas som en synnerligen besk öl, en sann beskans zenit, så särpräglad i detta avseende att vissa helt avfärdade den, till fördel för Falcon export, e.d. I dessa tider av dubbel-IPA etc är det möjligen lite högre tröskel med avseende på beska. Man skulle även kunna tänka sig att det finns någon slags smaksynergi mellan alkohol och beska, där alkoholen förstärker upplevelsen av den senare, på ett sätt eller annat. Eller är det möjligen så att den alkemiska metod som just Jever använder för att ta bort alkoholen gått ut över vår vän humlen. I vilket fall som helst är Jever fun många saker, men definitivt inte besk. Dessvärre har den heller inga andra smaker att falla tillbaka på, så faddheten blir riktigt besvärande. Utöver detta finns det egentligen väldigt lite att säga om denna utpräglat vattniga dryck.

En halv ledsen humlekotte av fem möjliga.

 

Weihenstephaner hefeweissbier alkoholfrei

Visst har weissbier en viss tendens att börja ganska brett och trevligt, inte alltför maltigt, men åtminstone med en trevlig bukett jästaromer, för att därefter relativt snabbt försvinna bort. Weihenstephaners alkoholfria variant gör dock ett gott försök till världsrekord i denna gren, och endast mikrosekunder efter att sista droppen öl försvunnit från tungan är det friskt, fint och framförallt vattnigt i munnen, med endast den vagaste, knappt skönjbara smak av citron lurande kvar. Detta är en öl som tar steget bortom att sakna eftersmak, och ger sig på att vara enbart försmak, och därefter direkt ut i tomrummet. Som postironiskt existentiellt statement kan den möjligen säga oss något om tillvarons flyktighet, etc etc, men som öl betraktat (för den delen, alkoholfri sådan) är det möjligen inte precis vad vi skulle vilja se.

En rakt, kompromisslöst streck av fem möjliga. Drick hellre ett stort glas kranvatten.

Gödsvinet syd kan inte under några omständigheter rekommendera inköp av vare sig Jever fun (nr 1978 på systembolaget) eller Weihenstephaner hefeweisse alkoholfrei (nr 1922). För den som trots allt är hågad kan de stundom även hittas i välsorterade livsmedelsaffärer.