Millennium från Carlsberg är inget jag köper och det är vanligtvis inte heller något jag dricker. Anledningen till att den kommit ända hit är att jag hittade burken på bilden i mitt kylskåp för inte så länge sedan. Det finns alltid en risk med att recensera öl man hittat i sin omgivning eller på sin person. Senast jag försökte blev jag sittande med den grannlaga uppgiften att beskriva smaken på Red Stripe. Något säger mig att den här ölen inte kommer att bli lättare att säga något om.
Millennium är förstås ingen direkt äcklig öl. Den kan fördelaktigt jämföras med andra öl i samma prisklass, så som de här recenserade Wårby och Kopparbergs special brew. Låt vara att Wårby och Kopparbergs special brew är de två äckligaste ölen någonsin som inte producerats av Nils Oscar.
Problemet med Millennium är istället att den inte smakar något alls. Eller låt oss vara generösa och säga ”smakar väldigt lite”. Vid första kontakten märker man visserligen ingenting men sakta infinner sig en mycket diskret fruktighet, lite som väldigt utspädd Trocadero. Ifall väldigt utspädd Trocadero är något du tror att du uppskattar så återstår det alltså inga omedelbara hinder för att investera 10:90 i en burk. Ifall du tillhör den del av befolkingen som föredrar ölsmak i din öl så skulle jag dock leta vidare.
10:90 kronor på systembolaget, nummer 11393 i katalogen
Att Johan redan recenserat den här ölen är inget som kommer att hindra mig. Jag har ju redan tagit en bild, druckit ölen i akt och mening att blogga om den (nivån av självuppoffring är enorm här på Gödsvinet), blivit eftermiddagslurig, skjutit upp skrivandet en stund och nu loggat in på svinet. Efter en sådan ansträngning kommer jag att skriva, oavsett hur många som redan gjort det.
Johan har redan beskrivit öltypen märzen. Då behöver inte jag också slå upp det på wikipedia för att skriva en bit. Han har också berättat en del om Hunter S Thompson och dennes koppling till bryggeriet Flying Dog. Hunter S Thompson är ett helt vetenskapligt ämne där ingen nu levande människa slår Johan på fingrarna.
Existensberättigandet för det här inlägget är således nedkokat till att ge en så kallad second opinion.
Upphälld i ett glas ger ölen ett härligt fast skum. Bara hälften syns på bilden då det tog ett tag för mig att hitta en kamera. Färgen är vackert rödbrun. Smaken är sött maltig, karamellig, men väl balanserad med beska. Den här typen av öl brukar inte vara mina favoriter, men jag misstänker att Flying Dog smugit ner lite mer humle än vad traditionen bjuder, vilket helt klart tilltalar mig. Resultatet är en härligt frisk, men ändå påtagligt söt och maltig dryck. Den slinker ner skrämmande snabbt.
Fyra hundar av fem möjliga. Okej, jag hade inte mycket att tillföra efter Johans recension. Fan.
Flying dog är med sina Ralph Steadman-etiketter, sina Hunter S Thompson-citat och sitt lysande öl ett bryggeri man svårligen kan bortse ifrån. Hittills har jag dock lyckats missa deras oktoberfestöl ”Dogtoberfest” men den bildningsluckan håller långsamt på att smälta bort medan jag skriver detta. Så här långt står det klart att ölen i flaskan bredvid mig inte ger anledning till att omvärdera Flying dog på något sätt.
Med risk för att verka ytlig, även om det förstås är en orimlig tanke, så tänker jag uppehålla mig vid etiketten. Den är i likhet med alla etiketter från Flying dog gjord av den brittiska illustratören Ralph Steadman. Just denna etikett, föreställande två män i tyrolerkläder och en tax, för dock tankarna i särskilt stor utsträckning till Steadmans allra första samarbete med Hunter S Thompson, illustrationerna till stycket ”The Kentucky Derby is decadent and depraved”. Alla de otäcka detaljerna i osnyggt fylleri främträder nu som då ur Steadmans lika skrämmande som vackra teckningar.
Ralph Steadman skriver kort om sitt uppdrag åt Flying dog i den självbiografiska ”The Joke’s over – memories of Hunter S Thompson”. Han ger en livaktig beskrivning om hur han på Flying dogs tioårsjubileum 2004 behandlades som en rockstjärna för första gången i sitt liv. Evenemanget ägde rum i en hangar och upplägget var sådant att Steadman skulle rida in på en motorcykel och stänka rödfärg på alla de hundratals närvarande. Efter utfört uppdrag lyftes han bort av sex säkerhetsvakter som placerade honom i en avskild del av lokalen där i det närmaste beatleshysteriska ölnördar förnedrade sig för att få något föremål eller någon del av sin anatomi signerad av den stora Steadman. Sedan åkte den engelska illustratören hem till Hunter S Thompson som precis var i färd med att skjuta sin personliga assistent med ett hagelgevär i tron att hon var en björn. Nu anar jag dock att den här recensionen av Flying dog dogtoberfest håller på att lyfta mot fel väderstreck.
Flying dog dogtoberfest är, som dess fullständiga namn antyder, en märzen. Märzen är namnet på ett öl som görs i mars, vilket i enlighet med de traditionella bayerska bryggerilagarna är det sista tillfället att göra öl innan slutet på september. Av olika anledningar så som brandrisk och att tyskar gillar regler fick man förr inte göra öl mellan just början på april och slutet på september. Den sista kvarvarande ölen, den som gjordes i mars, använder man traditionsriktigt till att dricka sig löjlig på under det evenemang vi känner som oktoberfest. Typiskt för märzen är en något förhöjd alkoholhalt och en hög maltighet.
Dogtoberfest passar den beskrivningen ganska väl. Alkoholhalten är 5,6% och maltigheten är kraftig. Smaken är i övrigt diskret, den har en ton av karamell och en nästan helt gömd arom av gräs och frukt. Ett speciellt omnämnande bör ges till den delikata färgen av bärnsten, det fina skummet och en doft av blomsteräng. Flying dog dogtoberfest märzen är ett udda inslag i systembolagets hylla för oktoberfestöl men det är ett välkommet och lyckat sådant inslag. Det är ett öl som inte bara kan bära upp sin etikett utan också skänka glans åt dess upphovsmakare.
25,90 kronor på systembolaget, nummer 11231 i katalogen
En verklig glädje med att ha flyttat till Stockholm är förstås att få presentera sin sida av huvudstaden för människor som kommer på besök från ens tidigare existenser. När Kalle från Lund kom på besök kändes det angeläget att relativt omgående bege sig till Nisses i Hässelby gård. När mina föräldrar var på besök för inte så länge sedan kändes det på liknande sätt viktigt att få visa dem Josephs bar i Vällingby centrum.
Det var åtminstone så jag resonerade. I själva verket hade jag aldrig tidigare varit på Josephs trots att det knappt är möjligt att ta en bild på restaurangen från utsidan utan att få med åtminstone en del av mitt hus i bakgrunden. Hade jag levt granne med himmelriket eller stod vi i begrepp att genomgå en skärseld?
Det är ju något speciellt med familjemiddagar. Då vi klarat av samtalsämnen som ”kul att få ses utan att behöva bära flyttlådor” och listan över vem som dött sedan sist gled samtalet över till inredningen på Josephs bar. Josephs verkar satsa på en ganska dunkel och förmodat exklusiv klubbmiljö även i resturangdelen av lokalen. Det är åtminstone vad de åstadkommit och även om de gamla ansåg att det var ”fint” så kunde jag inte sluta fundera över valet att låta en blå och en gul neonslinga löpa runt den halvmånesformade lokalens fulla längd.
Många av de som sökt sig till Josephs denna torsdagseftermiddag hade hoppat över lunchen för mer prioriterade utgifter. Tomglasen stod tätt på den delvis övertäckta uteserveringen och den enda servitrisen hade fullt upp att leverera ständigt nya bägare med öl och vitt vin till törstiga västerortsbor. Trots arbetsbelastningen var hon ett mönster av tillmötesgående och välvilja, vilket inte minst illustreras att min far ville ge dricks för första gången i sitt liv. Låt vara att han kanske kunde ha sträckt sig till ÖVER en procent av totalsumman nu när han ändå gjorde ansträngningen.
Men nu går vi händelserna i förväg. Vi beställde pizza vilket inte var att göra Josephs långa meny rättvisa. Världen är dock en gång för alla inte rättvis och ärligt talat kände inte någon av oss sig särskilt äventyrlig. Pizzorna var i likhet med övriga rätter väl tilltagna och serverade med föredömlig snabbhet. De smakade som alla pizzor jag någonsin ätit i hela mitt liv har smakat och jag antar att det är det som är meningen med rätten. Bland rätterna vi inte beställde fanns alla kombinationer av fläskkött och bearnaisesås man kan tänka sig och ingen behöver lämna baren utan en prisvärd portion friterad potatis. De erbjöd dock även lax och skaldjur men jag valde att inte försöka. Ett rejält mål med mat på Josephs bar ger dig garanterat färg på kinderna men det är svårt att förutsäga vilken.
På Josephs är ölen billig och stämningen gratis. Om stämningen får dig självmordsmässig är alltså inte Josephs ersättningsskyldig. När jag återvänder är det därför för ölen.
För jag återvänder nog. Det känns på något sätt befriande att ha en inte så trygg hamn att lägga till i när vintern drar in över Vällingby och systembolaget av någon jävla anledning är stängt hela tiden. Josephs kanske kan bli den där platsen där alla kan ens namn eller åtminstone ens blodgrupp. Viktigast av allt är att jag hittat den enda rimliga platsen att tillbringa alla mina framtida släktsammankomster.
Bild stulen på https://hemmapasodermalm.wordpress.com/
Spuntino försvann och lämnade ett djupt sår i varje söderhipsters själ. Davids kaffebar och kök tog dess ställe redan i mars men för de flesta var det för tidigt att gå vidare. Några månader har nu gått och långsamt, långsamt återvänder livet till Erstagatan på Södermalm i Stockholm.
Jag gick dit med en kollega som varit utomlands sedan slutet på oktober. Han visste inte att Spuntino gått vidare sedan dess och han ville se det själv för att kunna tro på det. Vi stod en stund i tystnad utanför den lilla porten till restaurangen. Ingen av oss visste riktigt ifall vi var redo för vad som väntade oss. En blick på menyn och en andra blick på varandra. Vi gick in.
Det gick att känna igen sig trots att ganska mycket var annorlunda. På något sätt har den nya ägaren lyckats begränsa golvytan med ytterligare några kvadratmeter genom att bygga ut kassan och serveringsdisken. Dessutom hade antalet sittplatser minskat från Spuntinos redan begränsade utrymme till något som motsvarar sittkapaciteten i ett radhuskök. Spuntinos våldsamt eklektiska och konstnärliga inredning är ersatt med en stilren söderinredning i mjukt mentalsjukhusgrönt av ett slag som man för femton år sedan bara fann i östra Tyskland.
Från högtalarna ljöd avkopplande reggaetoner medan vi väntade på vår lunch och efter ett första nervöst intryck infann sig sakta ett lugn. Menyn består av en lunchrätt och en uppsättning med fyra eller fem standardsoppor. Rätten varieras en gång i veckan vilket gör Davids till ett utmanande lunchställe för stammisar. Å andra sidan är sopporna ett fullständigt anständigt alternativ för den som kräver variation. De kostar 80 kronor och serveras med ostsmörgås från stenugnsbageriet Fabrique. Min kollega köpte en soppa som jag av färgen att döma verkligen hoppas innehöll avokado.
Själv valde jag veckans rätt vilket visade sig vara en lammgryta. Grytan var rätt snäll i smaken och serverades med couscous, tomat och löksallad, en sorts salsa och en sval yoghurtsås. Alltsamman hade en sant hemlagad känsla och rätten var originell utan att vara utomjordisk som maten ofta var på Spuntino. Priset var något högre än för soppan, 90 kronor.
Jämförelsen med den glittrande söderpärlan Spuntino är lika orättvis som den är oundviklig. På ett mycket generellt plan verkar det som om allt från konsten på väggarna till kryddorna i maten skruvats ner från elva till någonstans mer i symfoni med andra ställen på Erstagatan, som den fina restaurangen Matkultur. En sak som blivit på samma nivå som tidigare är definitivt den trevliga och i brist på ett bättre ord roliga personalen. Den intima stämningen är klart smittande och jag menar det inte på ett dåligt sätt.
Sammantaget är Davids något av en lättnad. Många av Spuntinos gamla gäster kommer nog aldrig tillbaka men det får stå för dem. Själv ska jag åtminstone prova mig igenom de där sopporna.
PS: Davids kaffebar och kök är även recenserat här.
Namnet låter farligt nära en knepig trollkarls genitalier. Skylten utåt gatan verkar föreställa en tjernobylmuterad hummer. Och det finns inte ens en meny. Ändå är detta en utmärkt restauang.
På inrådan av bloggen Dutchgrub sökte jag under mitt Amsterdambesök upp restaurangen Balthazars Keuken. Den ligger i hippa stadsdelen Jordaan. Det är trångt, stökigt och mysigt, precis som det ska vara på en hipp finkrog.
Samma trerättersmeny serverades till alla i lokalen. Det enda som skiljde sig var huvudrätten där man kunde välja kött eller fisk. Förrätten var ett två våningar högt kakfat med ett urval av delikatesser. Sniglarna, som annars ofta bara smakar av vitlöken de är tillagade i, var utsökta i sin mer köttiga och jordnära smak. Sardinerna direkt ut konserv var också mycket bra. Russin förespråkar jag sällan i mat, men i hummusen vi åt var de ett välkommet sött tillskott.
Både fisken och grisen som serverades därefter var utmärkt tillagade. Visserligen var det inte så speciellt, men väldigt gott.
Efter en sådan matbomb behöver man en söt och/eller frisk efterrätt, men det fick vi tyvärr inte. Klicken mascarpone med nötter i var lite för mycket. Där var ett tillbehör som smakade väldigt gott också, men det har jag ärligt talat glömt då jag väntat lite för länge med att skriva ner detta.
Det var något i luften redan på tåget mot Östersund och jag tror inte att det bara var elektromagnetisk strålning. Det var bara några timmar tills Yran 2011 skulle så upp portarna och ett högst ogenomsnittligt antal passagerare drack öl ur burk. SJ:s bistro öppnade serveringen klockan elva och trots att vi då befann oss någonstans i trakten av Hudiksvall så hade jag och många med mig redan själsligen checkat in på en av Sveriges största och viktigaste festivaler.
Storsjöyran sträcker sig från torsdag till lördag den sista veckan i juli och jag hade biljetter till de två avslutande dagarana. Under den inledande dagen vilade jag mig i form hemma hos mina överseende värdar genom att dricka rosévin i trädgården och lite senare en halv flaska Jameson på golvet till tvättstugan. På så sätt fann jag den kraft och moraliska resning som krävdes för att göra den första vandringen ner mot festivalområdet följande kväll, fredagen den 29:e juli.
Min första musikaliska upplevelse under yran 2011 var Deadman på den lilla scenen Intiman i Storsjöteaterns innanmäte. De första ljuden jag hörde var från Eric Saades konsert på Stortorget men det hindrar inte att min första musikaliska upplevelse under yran var Deadman. Om man vet något alls om musik så vet man att all bra musik har en anknytning till Austin. Anknytningen är bara mer eller mindre långsökt. Deadman är en helt Austin-baserad grupp som spelar en ganska sympatisk countryrock i Flying Burrito Brothers och The Bands anda. Inte minst de senare borde känna sig hedrade av den rättrogna tolkningen av ”The Weight” som avslutade Deadmans trevliga lilla konsert i källaren.
Jag förstår inte hur Yran-ledningen tänkte när de bokade The Posies till Storsjöteterns salong. De har dock gjort konstiga saker förut med lysande resultat så jag antar att vi får lita på deras omdöme. Det hindrar dock inte att de mest hängivna fansen längst fram vid scenen höll på att bryta både sina egna ben och benen på teaterns golvfasta fåtöljer varje gång bandet vred upp trycket. Ken Stringfellow gjorde ett speciellt omnämnande av ett par sådana hängivna fans som åkt hela vägen från Lund bara för att se The Posies. Det var förstås i Lund jag såg Ken Stringfellow senast. Han dök upp vid den Blekingska Nationen ensam med sin gitarr och mycket anspråkslösa krav på ersättning. Under de förutsättningarna spelade han i nästan tre timmar och alla som var närvarande med undantag för DJ:n som skulle spela efteråt blev lite mer benägna att resa hela vägen till Östersund för att se honom igen. Jag till och med flyttade till Östersund men det är ju en annan historia. Om man vet något alls om musik så vet man att all bra musik har en anknytning till Austin eller den Blekingska Nationen i Lund
Deadman
När jag klev ut genom Storsjöteaterns portar möttes jag av det omisskännliga ljudet av 15000 personer och Ola Salo. The Ark har kommit till vägs ände och de verkade trivas där. Den som såg folkhavet i Östersund inser att vägs ände är en rätt lång bit från den tidiga morgon när jag, bokstavligen, snavade på diverse Ark-gitarrister som tog igen sig i ett trapphus på redan nämnda nation i Lund. Det var för sådär 11-12 år sedan och Yran 2011 kommer att bli den sista gången jag såg dem. Jag hade förmodligen stannat för hela konserten om inte en artist från Austin inlett sin konsert samtidigt nere i Badhusparken.
Roky Erickson är en artist vars historia blivit mer fascinerande än hans musik. Den har berättats tusen gången tidigare och jag tänker inte ge den en recitation till här men den är lång, tragisk men samtidigt vagt optimistisk sedan Erickson tillfrisknat och gjort en helt godkänd återkomst. Jag är lika glad som någon att se mannen bakom 13th Floor Elevators stå där på scenen under björkarna men för att vara fullständigt uppriktig så är Roky 2011 inte en stor musikalisk upplevelse. Förra året turnerade han med Okkervil River som lyfte honom på samma sätt på scen som i studion vid inspelningen av deras gemensamma skiva True Love Cast Out All Evil. Han gjorde ingen dålig konsert men konkurrensen på en festival är stenhård och jag kan förstå de som gick någon annanstans för att höra något energirikare.
The Posies
Lykke Li var något energirikare. Inte nog med att hennes scenshow såg ut som en pågående härdsmälta, hon sprang själv runt klädd i rekvisita från The Ring på ett sätt som påminde om en felmedicinerad men ack så skönsjungande demonutdrivare. Hennes konsert var den mest perfekta under hela yran vilket inte nödvändigtvis är ett bra betyg. Hon arbetade upp en unik stämning med ljud och ljus inför varje låt på ett så genomarbetat sätt att det inte fanns någon som helst plats för improvisationer eller andra främmande livsformer i hennes utomjordiska scenmiljö. Kanske var föreställningen för tungrodd för att dra ihop ett extranummer men att som henne låta bli att göra det efter den sista konserten i den jämtländska natten var oförlåtligt.
Det hade varit en lång fredag så jag tvingades hålla lördagen kort. Att hålla en lördag kort innebär i de flesta fall att man häller lite Jameson i frukostkaffet och slår sig ner i en trädgårdsstol med en burk öl. Det är vad jag gjorde medan livet fortsatte på vad jag förutsätter är sedvanligt sätt i mina värdars hem. Någon bar runt stora stenblock, någon annan sprang runt barfota i skogen och en tredje stod och skar i en oxfilé stor som en minibuss. Det var som ett depraverat avsnitt av familjen Flinta. Mitt enda bidrag till hushållningslustan var att göra en sensationellt ambitiös inköpsrunda till systembolaget. Jag nämner det för att det på något sätt spelar in i vad vi känner som Storsjöyran.
Det var en utökad och mer förhärdad grupp som gjorde årets sista vandring ner mot festivalområdet. På fredagen vallade vi barn till säkra plågor framför Eric Saade men på lördagen var vi fyra vuxna som skickade en flaska whiskey mellan oss på promenaden genom villaområdet. Det händer såvitt jag vet alla.
Lördagens första attraktion var Säkert som med fördel av hemmaplan levererade en fullständigt ändamålsenlig konsert. Vilka ändamål man vill uppnå med en Säkert-konsert kan förstås variera men för min del var jag fantastiskt nöjd med att få återse artisten som gett oss några av de finaste styckena tonsatt poesi på det svenska språket. Annika Norlin framstår allt mer som den mest sympatiska personen i svenskt musikliv ju mer man hör om henne. I en intervju för SVT berättar hon obekymrat att det bästa med turnéer är att ”bo på hotell” och när någon frågade henne vad hon tänkte när Jämtlands president utsåg henne till kulturminister svarade hon att hon missade det eftersom hon var borta på tivolit och åkte karusell. Om det går att bli mer opretentiös så vill jag se bevis på det.
Håkan Hellström tillhör de artister jag sett flest gånger och det är ingen slump. Han är alltid bra och han var bra på Yran 2011. När man hört allt förr är det dock svårt att inte intressera sig för något nytt. Något nytt eller en kall öl. Dessutom var Stortorget framför Hellström fullt med folk som druckit hela dagen och jag hatar fulla personer.
Raphael Saadiq
Det var så jag hamnade på konsert med Raphael Saadiq. Saadiq är något av det mest begåvade jag sett på en scen någonsin. Tillsammans med ett tätt och våldsamt svängande band vandrade han obesvärat från ett olympiskt genomfört soulstycke till ett annat. Glädjen, energin och hängivelsen vann över en alldeles för gles publik på den medelstora scenen bakom det gamla polishuset i Östersund. Roky Erickson har en tragisk bakgrund men Saadiqs fasansfulla uppväxt i Oakland ger ett lika anmärkningsvärt men mindre uppmärksammat djup till hans konsert. Att jämföra deras framträdande skulle bara vara grymt.
Presidentens tal till republiken är ett viktigt inslag på varje Yra. Eftersom detta var den sjunde gången jag besökte festivalen så hade min fascination för den jämtländska självständighetsförklaringen på Stortorget kommit att svalna från redan från början måttliga temperaturer. Jag besökte det kollektiva urinhålet i utkanten på området, köpte en kebab och traskade in någonstans en bit in i Ewert Ljusbergs då lätt falnande brandtal. Ungefär 25000 människor hade hunnit före och de var märkbart uppspelta även om en del av Ljusbergs folkliga skogskommunism växte enstaka protester. Enstaka protester kan dock inte göra något åt det mäktiga intrycket av ett folkhav som viftar med flaggor och skanderar slagord med en röst.
När det kommer till dramatiska utspel så har Ewert Ljusberg inte någon möjlighet att nå upp till mer än fotknölarna på Henrik Berggren. Han svepte manteln över axeln och intog scenen i Badhusparken som en perifer men färgstark karaktär i Macbeth. Flankerad av endast en medsångare och en trumpetare spelade han igenom valda delar av Broder Daniels repertoar. Det var den sista konserten på Yran och på den sista konserten på Yran händer det nästan alltid saker som på något sätt beror på att artisterna som hunnits samlas bakom scen är i ungefär samma skick som festivalsbesökarna i gruset framför dem. En gång såg jag Ola Salo rida på Hank von Helvetes rygg skrikandes ”I got erection” sådär 45 minuter efter det att Turbonegros konsert skulle ha varit avslutad. Henrik Berggrens konsert var inte så dramatisk.
Ett fint inslag var när man från min position kunde se hur Håkan Hellström stod bland backstage-åskådarna i scenens marginal. Det talas mycket om hur Berggren inte tål sin gamla gymnasiekompis och vägrar spela samma dag som honom på festivaler. Historier om tvistande, före detta samarbetspartners inom musiken är dock nästan alltid överdrivna. Under yrans allra sista minuter sjöng Hellström med i refrängen till Cruel town från sin position utanför scenen, långt från en mikrofon. Han var dock inte längre bort än att Berggren kunde se honom och le uppskattande.
Jag inser nu att detta blev ett rätt långt inlägg. Eftersom ändå ingen har orkat läsa så här långt så kan jag dock avsluta hur som helst. Penis. Ingen märkte nog ens det där. Bra, då lägger vi ner det här.
Om du råkar befinna dig i Bodegraven i mellersta Nederländerna så har du antingen kommit fel eller blivit ölnörd. Vilket det än är kan jag bara gratulera, för i Bodegraven ligger nämligen ett av världens mest hajpade bryggerier just nu: de Molen.
Molen betyder något i stil med väderkvarn, och i just en sådan ligger bryggeriet. Det är visserligen inget speciellt, vi stötte på fler bryggerier under vår resa som var inhysta i gamla väderkvarnar, men de Molen var kanske de första som tänkte på att ta det som namn. Själva bryggeriet rymdes i ett litet rum bakom baren, bara marginellt större än mitt gamla korridorrum. För en liten avgift fick vi en guidning av en entusiastisk yngling med väldigt krulligt hår. Det blev ingen fysiskt krävande rundvandring på 28 kvadratmeter bryggeri, men det var ändå en väldigt bra tur med smakprov och frågestunder. Och för de av oss som inte själva kan ölbryggandets ädla konst på våra fem fingrar så gavs här också en allmän genomgång i hur öl tillverkas som var ytterst pedagogisk.
Vi stannade för att dricka mer öl efter visningen, och för att äta en bit. Puben var trevlig, och när eftermiddagen övergick i dimmig kväll var det ganska mycket folk där. Ölsortimentet var naturligtvis utmärkt, och ingen bör behöva gå törstig därifrån. Matmenyn var även den ganska lång, men överraskande spretig. Ska man vara riktigt ärlig var inte maten riktigt värt pengarna. Det var inget fel på den, men inte heller något speciellt. Så här i efterhand skulle jag nog koncentrerat mig på ölen, kanske med några delikata bitterballar som tilltugg.
Med utmärkta tågförbindelser är det lätt att ta sig till de Molen. Det kan vara svårt att komma därifrån, men det är inte tågens fel.
Är man i centrala Amsterdam och sugen på frukost kan man lika gärna gå till Greenwoods. Eggs benedict, alltså bröd, skinka och pocherade ägg dränkta i hollandaisesås är ett syndigt bra sätt att börja dagen på. Eller avsluta för den delen, Greenwoods slutar inte servera frukost bara för att morgonen är över. Äggen var härligt krämiga och såsen var frisk och fin. De korslagda gräslökarna fyllde ingen gastronomisk funktion, men var dekorativa och väldigt korslagda.
Övriga rätter är olika varianter på frukostar, främst engelska sådana. Några mackor ryms också på menyn, och en hamburgare. Stället är litet och närodlat och ekologiskt och allt det där, och har till och med en liten trevlig uteservering.
En vacker kväll i juli bjöd Mejeri-Robin hem till middag hemma hos sig på Bistro Berns. Man gör så på Östermalm. Jag accepterade trots att det innebar att jag var tvungen att ställa in mina planer på att spendera kvällen med att dricka ljummet lådvin och se gamla avsnitt av MASH på datorn. Det var högt spelat men det skulle visa sig att jag vågade och vann.
Bistro Berns är en tallbarrsformad resturang mitt i Berzelii park utanför Berns huvudbyggnad vid Nybroplan i Stockholm. Restaurangen består av en väldigt lång bardisk och en enkel men tillika lång rad med bord längs med husets fönstersida. Konceptet som jag förstått det går ut på att man kan äta vällagad men egentligen enkel mat vid baren eller vid något av de många, små borden. Det är även generellt sett så jag förstår ordet Bistro.
Som förortsbo fick jag vänta i parken eftersom SL i ett lynnigt utfall bestämt sig för att leverera mig till staden i tid. Mejeri-Robin nedsteg från sitt närbelägna palats lagom i tid för att undra varför jag satt och hängde på en bänk som en mås besökt innan mig.
Vi tog plats på uteserveringen och på min inrådan valde vi ett bord längst in i en hörna. Jag vill alltid ha ryggen fri vilket även är anledningen till att jag sätter mig med raggarna, ligisterna och de sömndruckna alkoholisterna längst bak i bussen. Vi fick nästan omedelbart flytta eftersom den överambitiösa personalen på Berns vridit upp gasolvärmarna till den grad att de svedde mina ögonbryn och gjorde besticken för heta att greppa om.
Menyn på Bistro Berns är föredömligt kort men ändå bred nog för ett antal variationer inom temat rustik fransk mat. För att vara mer specifik så är nog temat norra Frankrike. De sålde musslor på ett sätt som en del kanske associerar med Belgien men vem är jag att säga att de inte har dem på den franska sidan av gränsen också? För oss fanns det egentligen bara ett enda alternativ och det enda alternativet var choucroute.
Choucroute är ett franskt försök till att namnge surkål. Naturligtvis finns det tiotals miljoner med fransmän som inte förstår varför man behöver ett ord för surkål men i en viss del av norra Frankrike har ändå behovet uppstått. Den delen heter förstås Alsace även om den går under namnet Elass varje gång någon glömt att stänga grinden mot öster. Denna fascinerande del av världen är en underbar blandning av franskt och tyskt som har gett och fortsätter att ge oss franska viner på tyskt vis och tyskt matlagning på franskt vis och vice versa.
Klassisk Choucroute tillagas på ungefär följande vis: Man hackar lite lök och lite äppel, blandar det med surkålen och låter det koka i vittvin medan man kryddar lätt med salt och kummin. Mot slutet på kokningen lägger man lite fina korvar, fläsk, kassler eller vad man har på kålen och låter allt nå fullbordning tillsammans.
Jag vet inte om det var så de gjorde på Bistro Berns men jag vet att de måste ha gjort något rätt. Surkålen var fulländad. Den var syrlig men inte för syrlig, smakrik men inte sönderkryddad av den farliga kumminen och den var välkokt men ändå med perfekt tuggmotstånd. Oavsett om surkålen är tysk eller fransk så görs den bästa surkål jag ätit till denna dag på Bistro Berns i Stockholm, Sverige.
Till kålen fick man på nu redan känt vis några fina små korvar, välkokt kött av obestämbart ursprung, fläsk och potatis. Korvarna var små och vita och det finns några liknande på Lidl som kallas ”Nurnbergare” men förmodligen finns det ett par dussin andra städer i Tyskland vars lokala stolthet ser liknande ut. Köttet, som kan ha varit sidfläsk, var i upplösningstillstånd och mycket fett vilket var något jag kunde både uppskatta och förstå. Fläsket var någon sorts verkligt tjockt bacon. Tillsammans var rätten en ypperlig upplevelse och en grundmurad produkt.
Till efterrätt köpte jag en söt fransk öl och kaffe. Det ska vara något sött till kaffet. Notan gick på strax norr om 300 kronor där huvudrätten stod för 198 kronor. Det är ganska långt från gratis för vad som i grunden är rätt enkel och billig mat men de som kokar surkålen på Berns tar dig långt för pengarna. Oavsett kostnaden är det en resa jag kan tänka mig att göra igen.
