La Fermière Citron

La Fermière Citron är en yogurt. Jag nämner det för din skull och för att påminna mig själv. Att döma av prislappen kan man nämligen få för sig att man köpt 125 gram knark. Där slutar dock likheterna. Jag kan inte se mig själv utveckla ett beroende av La Fermière Citron.

Yoghurten säljs i en liten, milt konformad förpackning av vaxat papper. Den är förstås fransk. Så väldigt fransk. Impressionistisk, lite konstig och full med bakterier.

Smaken är inget underlag för en snuskig fransk roman. Den räcker mer lagom till en radnotis i Le Monde. Yoghurten smakar svagt av citron och inte så mycket mer. Intrycket är stramt men värdigt, det är så här en yoghurt smakar utan ett fyrverkeri av smaksättare. Man kan respektera det men kan man gilla det?

Det finns nog en anledning till att La Fermière Citron säljs i butiker som Kajsa Warg på Södermalm i Stockholm men inte så många andra. Det finns en kundkrets för en yoghurt som kostar mer och smakar mindre och man finner den bland människor som har mer pengar och mindre smak. Kanske är jag orättvis, jag skönjde en symmetri och följde den.

La Fermière Citron är ett vuxet alternativ för den som vill testa en fransk yoghurt som den smakade 1960. Även förpackningen är oförändrad sedan dess. Är det värt 17,50 så förstår jag inte vad som hindrar dig.

3 Godard av 5 möjliga

Vill du läsa en recension som är mer positiv så föreslår jag denna. Vill du ha en som är direkt euforisk så kan du hoppa direkt hit.

Dricker samma Marlborough

Marlborough är den del av Nya Zeeland som jag gillar allra bäst. Jag har förstås aldrig varit på Nya Zeeland men jag vet ändå att det är så. Marlborough är Nya Zeelands främsta vindistrikt och det vet jag nu lite om.

Flaskorna på bilden kommer alla från denna den mest nordliga delen av sydön. I mitten ser vi Hunter’s sauvignon blanc, den druva som Marlborough kommit att bli mest förknippad med. Den är flankerad av två olika rieslingviner; Stoneleigh och Saint Claire.  I lördags hade jag tillfälle att testa samtliga under vad som skulle komma att bli en rätt ambitiös utforskning av dessa viners många sidor och effekt på det motoriska systemet. Låt oss gå igenom flaskorna, en efter den andra.

Hunter’s Sauvignon blanc 2009 (6202)
Hunter’s är ett friskt vin som smakar av grappa tonic, blodapelsin och tysk multivitamin. Det är ett mycket karaktärstarkt vin som är långt ifrån obehagligt men som nog har en besvärande tendens att dominera alla sällskap som det finner sig i. Serveras bäst till lättare samtal om vädret eller en påse med räkor som du hade glömt bort att du hade.
99 kronor på systembolaget, nummer 6202 i katalogen
3,5 kiwis av 5 möjliga
Saint Clair Riesling 2009 (6456)
Detta är en riesling som smakar av aprikos, äpple och något annat än riesling. Vinet är torrt och syrligt som halsbränna en morgon i januari. Detta är inte den godaste riesling som jag har druckit men den har en elegant värdighet som kräver en respekt som vin från Nya Zeeland sällan får. Serveras bäst till äldre släktingar och all sorts mat som smakar lite mer än vad du hade tänkt dig. Saint Clair kommer att sätta båda på plats.
96 kronor på systembolaget, nummer 6456 i katalogen
3 pärlhalsband av 5 möjliga
Stoneleigh Riesling 2010 (6498)
Denna riesling smakar av tutti frutti, päron och gamla vitrinskåp. Vinet har en stickande fruktsyra som återkommer i många små utbrott av ungdomligt övermod. Stoneleigh är en frisk riesling som vinner på att vara den tredje av tre flaskor under en kväll av prövande provningar. Vinet kan användas till allt man vanligtvis använder en riesling utan att någon inblandad behöver bli besviken. Serveras bäst mitt i veckan för att du tänker att ett glas vitt inte är att dricka.
99 kronor på systembolaget, nummer 6498 i katalogen
3,5 flaskor vitt av 5 möjliga

Så såg alltså lördagens resultat ut. Jag fick stifta bekantskap med en ny del av världen och jag är försiktigt positiv till den nya relationen. Detta är tre viner som lockar till vidare expeditioner till distriktet som heter som en cigarett och en adelsfamilj från Storbritannien. Marlborough är en plats att återvända till.

Finöl eller fulöl?

Vad är egentligen skillnaden mellan finöl och fulöl? Eller jag omformulerar frågan, hade jag (eller du) kunnat spika vad som är vad i ett blindtest?

Jag korkade, och drack, nyligen upp en flaska Duchesse de Bourgogne. Namnet klingar av vin, men det är en öl. En belgisk sådan. Rekommendationerna har kryllat av väldoftande superlativ så mina förväntningar var högt ställda.

Min första tanke var att ölen är väldigt söt. Otroligt söt faktiskt. Sedan känner man syran. Den är alltså även otroligt syrlig. Balansen mellan de två ytterligheterna är imponerande och det pågår en mustig terrorbalans mellan de två smaksupermakterna i min mun. Efter ett tag börjar man ana lite chokladaktiga toner som säkert kommer från faktumet att ölen fatlagrats.

Ölen är definitivt för söt för mig. Den är verkligen jättesöt. Ändå satt jag här alldeles nyss och tänkte ge den ett bra omdöme för den smaksymfoni ölen ändå erbjöd. Men så blundade jag, och tänkte att om den inte kommit i en sån fin flaska med så fina rekommendeationer, vad hade jag tyckt då? Om jag köpt denna på skoj för 25 cent i Tyskland för att den verkade ball, hade jag då njutit lika mycket av den? Nej, ärligt talat kanske jag hade hällt ut den, så som jag gjorde med en rätt risig honungsöl jag provade för några veckor sedan. I ett blindtest vet jag inte hur jag hade reagerat, men troligen hade jag inte druckit upp.

De extra chanser den här ölen fick för sina fina rekommendationer, sin pretentiösa etikett och sitt dyra pris, de fick inte körsbärsportern jag grimaserade över i höstas. Jag betvivlar inte att detta är en bra öl rent objektivt. Men här måste jag både se till min egen smak och mina egna begränsningar. Rent subjektivt är det inte en bra öl. Prova den du, du är kanske mer objektiv än jag.

Två unkna självinsikter av fem möjliga.

Steamer (88209)

Steamer är en ”steam beer” från Jämtlands bryggeri och du måste prova den. Prova den för dess fylliga smak, den balanserade men påtaliga beskan och det faktum att man kan navigera Storsjön med hjälp av etiketten. Steamer från Jämtlands bryggeri är en riktigt fin öl.

Ölet sägs vara en hyllning till Storsjöns klassiska ångbåtar, varav åtminstone en fortfarande är i trafik. Det vet jag eftersom jag under flera års tid bodde inte längre från Storsjöns strand än att jag kunde höra ångvisslan från SS Thomée ljuda genom det öppna fönstret under sena sommarmorgnar. Det är Thomée som är avbildad på flaskan på bilden. Det är en fin liten ångare som idag främst är hängiven turistiska ändamål. En gång tog jag en tur med den tillsammans med ett stort antal kollegor från ett lokalt universitet. Det var en vacker sommardag och den blå sjön, de vidsträckta fjällen och de gröna björkskogarna som täcker sjösluttningarna var häpnadsväckande. Det är åtminstone vad jag tror eftersom jag naturligtvis satt i durken och drack öl med alla de andra. Ibland kunde jag skymta scenerierna genom en ventil strax över vattenlinjen. Jag undrar om de serverar Steamer där nu.

En ”steam beer” är en öl som har jästs vid ovanligt hög temperatur. Det finns säkert andra saker som definierar en sådan öl också men jag nöjer mig med att veta att ”steam beer” tydligen är en kalifornisk specialitet, särskilt associerad med San Francisco. Steamer är en  halvmörk lager och den smakar av frukt.

Sedan var det detta med beställningssortimentet. Steamer är i det och ingen annanstans. Detta är en skandal. Steamer är en guldklimp men dina fingrar kommer inte nära den med mindre än att du köper en hel back i webshopen. Håll till godo med Norrlands guld så länge.

21,80 kronor på systembolaget, nummer 88209 i katalogen

4,5 kol av 5 möjliga

Art Cervesers

Jag har redan nämnt att öl inte är Spaniens starka sida. Men när man är på resande fot vill man ju gärna vara sådär turistigt genuin och då får man hålla till godo med vad som bjuds. Därför spreds ett nöjt leende på mina läppar då vi sprang in i någon form av ”bondens marknad” vid nio-hugget en kväll i Barcelona (det är helt normala öppettider för spanjorerna). Där stod en slyngel och sålde öl som han påstod att hans farbror bryggde någon fjärdingsväg norr om stan. Jag köpte på mig en ale, en starkare ale och en stout att utvärdera.

Flama Ale

Den här smakade bra, men var något av en generisk ale. Eventuellt aningen tråkig, men inte dålig.

Coure Ale

Detta är den starkare alen, och är bryggd för att värma de huttrande spanjorerna under mörka vintrar där dagstempen kryper under 15-strecket minst ett par gånger per säsong. Den är en starkare storebror till Flama Ale, och smakar också lite för vanligt. Men alkoholen ger en tung sötma, och kombinationen gör denna mer spännande. Det är mer hugg, men ändå är den balanserad. Inte tung som svenska vinterölar kan vara, men med sina 8,3% värmer den bra.

Fosca Stout

Detta känns amerikanskt. Den där skarpa känslan som kombinationen av kaffe, humle och stålindustri ger är tongivande. För sina blyga 5% alkohol har den en imponerande tyngd. Detta var den bästa hittills.

Du hittar bryggeriet här, eller på närmsta spanskspråkiga bondens marknad efter mörkrets inbrott.

Spanien, fyra knasiga dygnsrytmer av fem möjliga.

Jämtlands India Pale Ale (89796)

Idag nådde mig en försändelse från Pilgrimstad i Jämtland. Det var två backar öl som Systembolaget förpassat till beställningssortimentet. I en av dem fann jag flaskan på bilden. Nu hade jag tänkt berätta något om den.

Kalla mig ytlig men det första som slog mig när jag såg en flaska Jämtlands IPA var etiketten. Jämtlands bryggeri har äntligen slutat med vanan att låta klass 5B på centralskolan i Hoting måla etiketterna. Visst kan man säga att det är innehållet som räknas men det är frustrerande att se ett av Sveriges finaste bryggerier diskvalificera sig själv från allvarlig konkurrens på nationell nivå. En bra öl från Jämtland i en ok flaska är exklusivt medan en bra öl från Jämtland i en flaska som ser ut att vara designad av en felmedicinerad Lars Vilks är buskis. Det är inte jag som skrev reglerna men så ser de ut. Det är därför jag är mycket glad över att se denna flaskas återhållna etikett. Tyvärr betyder detta tillfrisknande inte så mycket eftersom systembolaget alltså lagt ölen i beställningssortimentet.

Bryggeriet beskriver ölen som ”en brittisk IPA med amerikansk västkustfinish, bryggd i Jämtland”. Jag hoppas att det har framgått att ölen är från Jämtland.

Smaken är inte lika rund och humlestark som hos många amerikanska IPA. Istället har den har en ganska sammansatt men återhållen smak och en betydande beska. Det är en god men ganska omärklig IPA.

Systembolagets regler säger att man måste beställa minst 15 stycken flaskor på 0,5 liter vardera vid varje tillfälle. Ingen behöver oroa sig över att ha 15 Jämtlands India Pale Ale hemma. Någon kommer att dricka dem, de skrämmer inte. Harmlösheten gör dock också att Jämtlands IPA inte når några olympiska höjder.

23,40 kronor på systembolaget, nummer 89796 i katalogen

3,5 Jämtland av 5 möjliga.

Buffalo Trace

Jag har aldrig haft anledning att betvivla min hustrus goda smak. Men ändå anstränger hon sig till det yttersta för att överaska mig på just det planet. Den här gången kom hon hem efter en tjänsteresa med en flaska för mig okänd bourbon. I valet mellan två sorter hade hon till och med dragit sig till minnes en gammal regel som jag vid ett ögonblick av klarsynthet formulerat, nämligen

Alla produkter, oavsett typ, som har en uppsättning horn i loggan eller på etiketten, tillhör troligen absoluta toppklass i sin kategori.

Detta är en regel jag kunnat applicera på tex verktyg, kläder, sprit och bilar (om jag hade haft en bil skulle det varit en Dodge).

Nu väser och rosslar Tom Waits från sin plats på min vackert röda skivspelare. Långsamt roterande mässar han någonting om Shore Leave, men det var länge sedan jag slutade försöka förstå vad han mumlar om. Istället häller jag upp ett glas Buffalo Trace.

Med sina 45% alkohol vinner den här drycken på att få sällskapa med ett par droppar vatten. När de tagit plats, och alkoholhalten därmed sjunkit till en nivå som inte kan räknas som desinficerande, har Buffalo Trace en torr smak av trä och spannmål. Långt inne bland smakämnena kan man ana en lite chokladaktig avrundning, men för detta krävs fantasi.

Det var ett tag sedan jag drack någon bourbon så min referensram är lite vingklippt, men instinktivt tycker jag denna påminner om Old Crow. Alltså en utmärkt bourbon att dricka när man inte fegar för lite tuggmotstånd. Något för den som vill känna smak av bisonoxar, vapenolja och vinden i skägget.

Destilleriet har anor från 1870 och gör därmed anspråk på att vara USA’s äldsta. Det är de säkert inte ensamma om att göra. Dock skänker buffeln på etiketten en ganska stor trovärdighet.

Buffalo Trace, fyra bisonoxar av fem möjliga.

Ballantine’s (404)

Det finns beslut som tar sig själva utan att man vet hur eller ens varför. Redan som mycket ung beslöt jag mig för att Ballantine’s var whiskeyn för mig. När jag blev gammal nog att börja dricka whiskey gick jag trotsigt mot mitt egna beslut. Nu, många år senare, inser jag att det kanske var bäst så.

Det var förstås flaskan. Denna fantastiska, kantiga, medicinflaska med den anglofilt tillgjorda etiketten. Det var en flaska som skiljde den som drack ur den från alla högljudda fyllon med vanliga spritflaskor, vilka som helst. Jag tror jag såg den för första gången i någon taxfreebutik på någon färja på väg till Danmark eller någonstans.

Det kan ha gått till ungefär så här: Långt nere på maskindäck skiftade den väldiga motorn varv, hela fartyget hummade lätt och alla flaskorna i butiken brast ut i ett upplyftande klirrande. Där mitt ibland den dansande spriten såg jag hyllan med Ballantine’s och bestämde mig för att aldrig dricka något annat.

Problemet var att jag var sju år och en sjuåring kan inte dricka bara whiskey. Inte ens i Danmark.

1980-talet tog slut och 1990-talet kom och gick utan att någon annan än Henrik Schyffert noterat eller saknat det. 00-talet är också över och vi är redan en bit inne på 2011 när jag nu fått tillfälle att testa en flaska Ballantine’s. Jag tror inte att jag går för långt när jag säger att den inte var värd väntan.

Ballantine’s är en slät och diskret whiskey vars kalla spår av smak utgörs av marsipan och möjligtvis citrus. Det är inte en stor whiskey ens för någon som i likhet med mig inte ryggar tillbaka inför att dricka whiskey ur snapsglas.

Var detta det hela? Jag ska aldrig mer lita på en sjuårings val av whiskey.

259 kronor på systembolaget, nummer 404 i katalogen

2 barndomsminnen av 5 möjliga

Cantillon (1622)

Cantillon Kriek 100% Lambic Bio är den överlägset bästa kriek som jag har druckit. Hur god är den bästa kriek som jag har druckit? Låt oss bara säga att det fortfarande är en kriek.

Den klarröda drycken med sitt vackert rosa skum är intensivt syrlig och den har en mogen smak av frukt. Jag känner körsbär.

Cantillon framställs genom att spontanjäst öl av typen lambic får jäsa en andra gång på fat tillsammans med stora mängder ekologiskt odlade körsbär. Det är ett traditionstyngt hantverk men med så många traditionstyngda hantverk började det som det effektivaste, tillgängliga sättet att lösa ett vardaglig problem. Det vardagliga problemet var i det här fallet att man behövde lite variation i den syrliga lambicen.

Fina flaskor ställer krav. På den här kan man läsa att man helst ska förvara flaskan i källartemperatur i ett år efter inköp för att smaken ska hinna utvecklas. Nu har Svenska Bostäder i all sin modernistiska kortsiktighet försummat att utrusta min lägenhet med en vinkällare så jag tvingas hälla i mig krieken nästan direkt från hyllan på systembolaget. Livet i förorten är hårt, brutalt och fult.

Ett annat serveringsråd är tydligen att blanda en flaska med två sockerbitar för att ta udden av syran. Jag testade detta i ett separat glas utan att slås av fötterna av upplevelsen. För det första tror jag att man behöver väldigt mycket socker för att Cantillon ska bli något annat än syrlig och dels tror jag att man motverkar det som i slutänden är kriekens storhet. Syrligheten.

Detta är en bra kriek och om det betyder något för dig så föreslår jag att du aldrig dricker någon annan.

49 kronor på systembolaget, nummer 1622 i katalogen

4 körsbär av 5 möjliga

La Cervesera Artesana

Spanien är sannerligen inte ett land känt för sin goda öl. Estrella dominerar i Barcelona, något man förstår när man på vägen från flygplatsen passerar deras enorma fabrik. Men skam den som ger sig tänkte jag under mitt besök i Barcelona. Och tro det eller ej, men jag lyckades leta reda på en bryggpub, alltså en pub som också brygger sitt eget öl.

Som de svennar vi är tog vi tunnelbanan dit när det var läge för en eftermiddagsöl, men då hade de inte ens öppnat. Enligt gängse spansk dygnsrytm öppnar de först klockan åtta, vilket vi alltså fick reda på den hårda vägen. Men efter några varv till i tunnelbanan och en middag var vi där igen framåt kvällen.

Bryggeriet serverar ett antal hembrygder under samlingsnamnet Iberian. Ägargubben själv förklarar gärna allt om dem, men inte på något begripligare språk än spanska. Vid vårt besök verkade han aningen barsk, men han mjuknade betänkligt efter att jag berömt hans öl med två av det tiotalet spanska ord jag behärskar. De flesta kranarna var tomma när vi var där, men vi smakade på en ganska god stout, som var frisk och skarp, och smakade mycket kaffe. Vi smakade även på en ljus rököl som var förvånansvärt ren och trevlig i smaken. Den var ljus och frisk men med en naturlig röksmak. Rököl är svårt att uppskatta, men detta var en av de bättre jag smakat. Vi hoppade över honungsölen, för det kan jag inte föreställa mig hur det kan bli drickbart.

Ta en titt på deras hemsida, om inte annat så för att få se en av de allra jobbigaste sidorna på hela internet. Bryggpuben var inte alls så jobbig, snarare riktigt trevlig. Med den här kartan hittar du dit utan att behöva besöka deras hemsida.