Att lämna hemmet en kort stund för att äta något gott och ta ett glas vin tycker jag är ett utmärkt sätt att slappna av. Och slappna av behövde jag göra i fredags, dagen innan mitt eget bröllop. Jag och min (då) blivande fru slank ner på Hickory Urban Grill som ligger i här närheten.
Redan nu tänker du ”Hör han inte varningsklockorna i epitetet Urban Grill?”, och du som vet var det ligger undrar säkert också vad jag gjorde i de ruffa kvarteren, särskilt med tanke på Malmös nutida rykte. Nåja, jag får väl skylla på att jag hade huvudet fyllt med annat.
Redan när vi kom in började vi ana att detta inte skulle bli en kväll som alla andra. I ett hörn satt en medelålders och en äldre herre. Den yngre vid ett klaviatur av den typ man oftast förknippar med finlandsfärjor, och den äldre med en fiol som han misshandlade efter bästa förmåga. Männen såg surrealistiska ut. Det var något som var snett och snurrigt med dem, men än idag kan jag inte sätta fingret på vad. De var oproportionerliga på något vis. De fick mig att tänka på de märkligare scenerna i Twin Peaks, och det är inget bra betyg på något man ska behöva möta i verkligheten. Vi tog plats så långt bort vi kunde.
Mitt huvud bultade av dagens stress och ansträngning, och av en omänsklig hunger. Vi beställde en ryggbiff, och sörplade på ett glas rött medan vi diskuterade allt vi borde vara stressade över. Musikerna spelade något som kanske skulle passat på en sibirisk begravning, såvida de hade spelat rent. Men de rena tonerna lyste med sin frånvaro och inte ens om det fanns ett sibiriskt begravningssällskap i lokalen hade musikvalet passat.
När ryggbiffen kom var det som om musiken tystnade och änglar började sjunga, och jag satte tänderna i den direkt. Till min besvikelse var den inte alls så blodig som jag hade beställt. Dessutom hade den en påträngande sotsmak som antingen kom av en lustig kötthantering eller av för mycket röksmaksättning. Hur som helst var det inte gott. Ätligt, men inte gott. Musiken gnisslade nu högre än förut. En av de som bestämde på stället verkade komma ut och berätta för de två Twin Peaks-männen att det kan vara lämpligt att spela något gladare. Sagt och gjort, pianisten satte klaviaturets autopilot på finlandsfärje-mode, och en melodi satte igång att spelas automatiskt. Det lät naturligtvis för jävligt, men det var i alla fall rent. Nu hade alltså både pianisten och violinisten som enda roll att bidra med falska toner, och detta var en uppgift de tog på allra största allvar.
Som ett ljus i en annars mycket dunkel stund erbjöd sig servitrisen omedelbart att byta ut mitt kött. Jag hade inte ork att krångla så jag sade att det var ok, och vi bjöds på te och kaffe och lite rabatt på notan. Mycket proffsigt, och uppskattat.
Efterrätten var en chokladfondant och vid det här laget hade mina förväntningar sjunkit till botten, och min huvudvärk tilltagit. Musikanterna visade inga tecken på att mildra sin atonala misshandel av oss stackars gäster. Men restaurangen överraskade med en god och nästan flytande fondant. Glassen som serverades till vet jag inte vad de hade gjort med, den hade varit bättre direkt från ett big pac.
Som om servitriserna visste att något var snett gav de oss ett litet utvärderingsformulär till notan. När vi kom därifrån var jag upprymd. Det hade visserligen varit ett plågsamt restaurangbesök, men ändå en roligt surrealistisk upplevelse. Dessutom lyckades besöket med sitt syfte, med de oerhörda ljudföroreningarna i bakgrunden var det omöjligt att hålla tankarna samlade på sin stress.
Hickory Urban Grill, två svaga baklängesdvärgar av fem möjliga. Hade det inte varit för servitrisen och efterrätten hade de suttit där med en stadig etta.
