Jag ber redan nu om ursäkt för rubriken. Det var omöjligt för mig att hålla det inne.
Men det döljer sig trots allt ett visst allvar bakom den mycket roliga ordvitsen. Hjort är nämligen inget positivt, utan det är bara just hjort. Ett jävla djur. Jag ska förklara varför.
Igår plockade jag fram de finfina hjortgrytbitarna jag köpt av viltspecialisten i Malmö, i akt och mening att göra en riktigt mastig gryta. Jag hade inget bra recept, men beslöt mig för att improvisera. Såhär blev det:
- Mjöla och bryn köttbitarna. Lägg över dem i en gryta.
- Fräs hackad lök, sidfläsk, och några hela schalottenlökar som finns över. I med dem också.
- Slå i lite mindre än en hel flaska god porter. (Lite mindre än en hel flaska eftersom man behöver provsmaka lite också. Jag kände mig som Per Moberg där jag stod och halsade och skrockade över gjutjärnsgrytan.) Jag kompletterade också med lite vatten så det skulle bli flytande.
- Komplettera efterhand med allt annat kul som får rygghåren att resa sig, jag valde en kopp espresso, köttbuljong, kakao, rosmarin, lagerblad, chili och en liten nypa rörsocker.
- Koka i en halv evighet.
Om du tycker att ovanstående låter gott så besitter du troligen samma begränsade kunskaper i vilthantering som jag gör. Tycker du inte det så är jag tacksam om du delar med dig i kommentarerna nedan om vad jag gjorde för fel. Grytan i sig smakade visserligen bra. Den var lite för tjock, och det berodde nog på att jag mjölade köttet i början. En vanlig toppredning är nog bättre. Men köttet var fullkomligt oätligt. De riktigt små bitarna gick att mala sönder i munnen, men i övrigt var det så torrt och segt att jag valde soptunnan åt dem. Hur blev det såhär? Jag hade ju kokat dem jättelänge, och de recept på hjortgryta som finns förespråkar bara någon timmes kokning.
Om du anser dig veta var felet ligger, så är jag tacksam om du delar med dig av den kunskapen. Tills dess förutsätter jag att felet ligger hos hjorten. Jag ska aldrig med försöka tillaga hjort.
Jag ber återigen om ursäkt för rubriken.
Riktigt tråkigt när det skiter sig och man laddat med kärlek, förväntan och lagningsiver.
Med risk för att låta dryg så kanske nyckeln ligger i det du skriver själv, ”Jag hade ju kokat dem jättelänge, och de recept på hjortgryta som finns förespråkar bara någon timmes kokning.”
Kakao och espresso låter gödsvinigt neohusmoderligt! Bra!
Tappa inte sugen nu bara!
Kanske hade du bara fått dåliga köttabitar!?
Jag saknar 3-5 dl reducerad grädde. Låt det inte vara ohjort!
Ah jag glömde det, jag hade i en klick överbliven grädde på slutet också, precis när jag tyckte att det kändes för nyttigt.
Nils: Jag smakade av efterhand, det blev helt enkelt aldrig bättre. Vid halv nio på kvällen kunde jag inte vänta längre.
Kaffe är en gammal kockklassiker när man lagar vilt, men det här med köttets seghet får det att låta som om du har blivit pålurad en riktig seg och sturig gammal bock. Nästa gång kanske du ska prova att marinera i sprutt?
Vet inte hur det är i det här fallet, men det är inte alla vilthandlare som faktiskt förstår sig på sitt eget gebit och jägarna vet säkert vilka de ska sälja vad till. Din erfarenhet får mig osökt att tänka på en gammal klasskompis till mig som brukade sälja delar av sin laxfångst från Mörrumsån. Han sa alltid att han reserverade de största fiskarna till ortens två största restauranger ”för de fattade inte att de i allmänhet smakar mycket sämre än de lite mindre exemplaren”.
Hjort och rådjur kan verkligen smaka apa. Inte minst eftersom det har så lite fett och därför blir så torrt. Ordvitsen i titeln är utmärkt, speciellt eftersom du vinklar brödtexten så att den får en dubbel eller kanske trippel innebörd. Personer från Vassmolösa kommer nog att grina åt den till advent.
Ola: Angående storlek så är detta väl aldrig mer sant än med ål. Stora ålar kan vara nästan helt oätliga.
Johan: Helt sant angående ål. Och ja, visst är det så att bristen på fett ökar risken för att hjort- och rådjurskött ska bli torrt.