En yppig räkmacka

Idag är det räkmackans dag. Det fick jag reda på efter jag hade ätit lunch och jag grämde mig som en svensk landslagsspelare när missen var ett faktum. Räksmörgåsen är ett delikat tecken på civilisation. En vardagslyx för den inbillat gastronomiske medelklassen som tittar på Jamie Oliver och suckar av längtan när han dränker ytterligare någon väldigt genuin råvara i litervis med olivolja. Till denna verklighetsfrånvända grupp av människor hör jag, och jag hade missat årets dedikerade räkmackedag. Svagt.

Nåja, jag är inte sämre än att jag kan komma tillbaka efter ett sådant nederlag. Jag gjorde en räkmacka till middag istället.

Det är onödigt att jag skriver något om historien bakom räkmackorna eller ett recept på hur man tillagar dem. Detta har redan Gödsvinets strategiske partner Edward Blom redan gjort på ett föredömligt sätt. Han beskriver den som ”yppig, barock och livsbejakande” och jag kan inte annat än nicka instämmande.

Räkmackan som fenomen, fem danskar av fem möjliga.

Släpp i släppet

Jag är vanligtvis inte mycket för traditioner. Det finns dock återkommande högtider som är så fina att man inte kan låta bli att ryckas med i festligheterna. Den kanske främsta bland dessa är systembolagets släpp av höstens nyheter.

Förväntningarna på året släpp var höga och de bara växte när vanligtvis välunderrättade källor berättade om de oktoberfestöl som ingick bland nyheterna. Jag höll ut till klockan fyra innan jag smet från kontoret. Det var ungefär två timmar efter att jag kommit dit.  Det finns en tid för allt men det finns bara en första september och bara ett höstsläpp. Det var åtminstone vad jag trodde.

Hyllan för nyheter är vanligtvis välfylld på Östermalms mest uppnästa systembolag. Idag fann jag också en rad nyheter men inga som helst oktoberfestöl. Jag hejdade ett förbipasserande biträde med en offensiv helkroppstackling för att fråga efter det tyska guldet. Han informerade mig motvilligt om att höstsläppet ej skall sammanblandas med oktoberfestsläppet. Det senare inträffar tydligen först i mitten på september och det skall ses som ett ”släpp i släppet” av höstens nyheter.

Jag köpte en av allt som var nytt och gick ut på Nybrogatan med en molande längtan till Bayern. Föga visste jag att mina prövningar bara börjat.

Det skulle visa sig att någon spottat ett tuggummi på spåret någonstans i höjd med Liljeholmen och till följd av detta befann sig tunnelbanan i ett långt gånget tillstånd av upplösning längs med hela den röda linjen. De tåg som fortfarande var operativa var fulla till bristningsgränsen och sedan lite till. På Östermalmstorgs tunnelbanestation gick det inte att borda tåget mot Norsborg med mindre än hot om dödligt våld och trots traumat på systembolaget var jag inte fullt ut där än.

Den röda linjen till T-centralen var uppenbarligen ett förlorat slag redan från början och jag bestämde mig snart för att bryta upp och hajka bort till Hötorget i hopp om att den gröna linjen klarat sig bättre. Det var därför jag kunde ses släpa en komplett uppsättning av systembolagets höstkollektion över Stureplan och längs med Kungsgatan kring klockan fem i eftermiddags. Jag var åtminstone inte tyngd av några oktoberfestöl.

Tåget mot Hässelby strand verkade först fullständigt normalt. Visserligen satt jag inklämd mellan en hårdrockare och – mer oväntat – en ortodox jude men efter att ha pendlat mellan Vällingby och Slussen ett par månader så har jag på tunnelbanan redan sett alla mänskliga särarter kända av vetenskapen.

Vad ingen av oss kunde veta var att tågets förare hade för avsikt att testa huruvida man kan få 1500 pendlare att lyfta från sätena samtidigt. Han accelererade upp tåget i häpnadsväckande hastighet för att sedan bromsa kraftigt. Denna process upprepades ett halvdussin gånger mellan varje station. Sedan förtöjde han hela tåget vid perrongen i Kristineberg i 10 minuter, förmodligen så att vi passagerare skulle få tillfälle att begrunda det stora som vi precis fått vara med om.

Då vi åter rullade annonserades det från högtalarna att det befann sig inte mindre än fyra tåg på Tranebergsbron samtidigt. Jag var inte säker på om vi förväntades applådera eller ringa en taxi.

Återstoden av resan var relativt odramatisk. Jag förväntade mig att mannen i AC/DC tröjan skulle gå av i Rocksta men han lämnade oss redan vid stationen innan. Han var förmodligen glad att vara back in Blackeberg.

Mina egna känslor var mer blandade. Den dramatiska färden från staden hade jag spenderat med att fånga rullande flaskor och skriva det här utan att armbåga min hebreiske granne mellan revbenen. Att blogga på papper kommer aldrig att slå igenom under sådana omständigheter.

Jag ser inga oktoberfestöl komma min väg än på ett tag. Det är dock – påminner jag mig – blott september. Det finns en tid för allt.

Schöfferhofer Weizen

Som jag tidigare berättat är utbudet av öl i Berlin begränsat. Det finns många olika sorters lager och veteöl, men väldigt lite annat. De olika pilsnersorterna smakar bra men inte speciellt revlutionerande. De flesta veteöl som serveras är välbekanta från det i det här fallet välsorterade systembolaget. Paulaner, Weihenstephaner och Erdinger syns till exempel överallt. Men ett antal gånger stötte jag på något annorlunda, och Schöfferhofer Weizen är ett exempel på detta.

Schöfferhofer saknar den tunga söta kvalmighet som karakteriserar till exempel en Weihenstephaner. Istället har den en citrondoftande friskhet som snarare för tankarna till gräsiga amerikanska ipor, fast utan beskan. Det smakar marknära växtlighet, pretentiösa citrusfrukter och sval men solig sommar långt borta från stranden på den europeiska prärien. Onekligen är det ganska likt belgarnas wit bier, men Schöfferhofer har behållt smakrikheten och fylligheten från Tyskland.

En perfekt veteöl att svalka sig med efter en lång varm dag (på ett museum om korv). Bra också att dricka fler av, något som kan vara lite för tungt med andra tyska veteölar.

Fjällölen

Öl finns överallt omkring oss och en del gillar att ha det så. De flesta ölen i våra liv kommer villigt till oss. Det finns dock särskilt skygga undantag. Öl som kräver både arbete och planering för att fångas. Fjällölen är en sådan öl.

Fjällölen är en öl du bär med dig, ofta länge och i stark lutning. När man bedömer vikten av fjällölen så måste man väga den mot andra saker man kan behöva för att överleva i vildmarken. Det är en svår ekvation. En fjällvandrare kan hamna i valet mellan ett tillräckligt stort kokkärl och ett som egentligen är för litet men som väger några gram mindre. Inte sällan väljer fjällvandraren det senare. Att i den situationen förhandla in en back öl i packningen kräver en långt driven entusiast.

Jag förhandlar oftast med mig själv och i den förhandlingen är vågskålarna viktade till förmån för fjällölen redan från början. Jag lämnar inte Storulvåns parkeringsplats utan fyra halvlitersburkar.

Hur smakar fjällölen? Efter en dags vandring smakar fjällölen som om man borde ha lämnat tältet hemma och tagit med fyra burkar till istället. Eller helt enkelt åkt till någon plats med ett systembolag.

Alla fjällöl behöver förresten inte bäras. Det finns ju fjällöl man dricker i en kreativt prissatt fjällstuga med en illa dold doft av spya och fuktskadat omklädningsrum. Sådana omständigheter kräver förstås helt andra kvantiteter. Problemet brukar därför inte vara frågan om hur mycket man orkar bära utan frågan om hur mycket som får plats i bilen.

Vid ett tillfälle för några år sedan var jag med kollegor från min dåvarande arbetsplats på besök i just en sådan fjällanläggning. Min stortyska sedan och jag själv ansvarade för en del av transporterna från Östersund till Oviksfjällen på andra sidan Storsjön och med i bilen reste tre kollegor. På det stora hela tog alla trängseln bland skidor och väskor med gott mod, även efter att jag förklarat att bagageluckan redan var full innan jag hämtade upp dem. Förmodligen hade de andra saker att tänka på medan min ålderstigna Mercedes forcerade snö, is och berg i hög hastighet utan dubbdäck. Stämningen förändrades dock märkbart när jag väl framme öppnade bagageluckan och först av allt plockade upp en låda innehållande 20 flaskor med Grolsch.

Nu inser jag dock att jag framställt fjällölen som något man häller i sig i stora mängder. I själva verket är ju fjällölen den öl som kommer i begränsade mängder och som därför stiger i värde. Även, eller inte minst, när man måste stå till svars för att ha låst in ett flertal kollegor i ett gammalt tyskt fordon för att transportera öl med bil. De många gånger jag varit på vandring i fjällen utan att övernatta har jag bara druckit en eller två folköl. Folköl är förresten väldigt passande, för vad är väl de svenska fjällen om inte just folkölet bland världens bergskedjor?

Currywurst

Som jag tidigare berättat är Berlins nationalrätt currywurst. Grundreceptet verkar vara att skiva något som liknar vår ”lunchkorv”, hälla på ketchup, och krydda med curry. Men skulle man antyda för en inbiten currywurstentusiast att man genomskådat det enkla receptet, att man ser att kejsaren är naken, hade man antagligen åkt på stryk.

Det finns i själva verket en uppsjö olika recept. Man kan skiva korven olika, ha olika sorters ketchup, vissa verkar ha någon form av currywurstsås (som är förvillande likt ketchup, möjligen med ett tillskott av curry), man kan ha korv med eller utan skinn, och tillbehören kan skifta.

Antagligen kan det finnas olika varianter på korv också, men för att vara korvens förlovade hemland upplever jag ett visst ointresse för korv från tyskarnas sida. Korv är bara en naturlag för dem, ingen man ändrar på med olika varianter och nya smaker. Ungefär som med öl i England. England har skapat hela vår ale-kultur, men på puben får man vara glad om de har något annat än tuborg (och då är det troligen Stella). När jag frågade om vad ordet ”wurst” egentligen betyder verkade även de infödda ha svårt att hitta en bra definition. Men allt kött man kan ha på smörgås är tydligen wurst. Till exempel är leverpastej wurst. Och all korv är bratwurst, förutom i de fall då det uppenbarligen inte är det, till exempel chorizo, salami och wienerkorv.

För att få reda på sanningen om currywurst besökte vi currywurstmuséet nära Checkpoint Charlie. Muséets blotta existens kändes surrealistisk. Alla farhågor besannades när vi kom in och man inte fick lära sig något alls, utan istället fick det stora vetenskapliga nöjet att få sitta i en soffa formad som en korv, och att höra hur det låter i ett gatustånd när man serverar currywurst. Det senare är kunskaper man med mycket enkla fältstudier kan tillgodogöra sig själv, helt utan museum. Det skulle också vara betydligt billigare än de hutlösa elva euro man fick hosta upp vid ingången.

Trots att muséet var märkbart påkostat och välinrett förmedlade det alltså ingen kunskap. Vid utgången fick man ett litet smakprov, men även det är något man kan tillgodogöra sig utanför muséets väggar.

Men fulla av meningslös information som till exempel vad som ingår i curry (vilka kryddor som helst tydligen) och hur man gör pappersassietterna som delikatessen serveras på, gav vi oss till fots iväg till det ställe som enligt utsago skulle servera den bästa currywursten i Berlin, för att på så sätt bli fullärda. Curry 36.

Kön var lång och stället populärt. Personalen var effektiv på ett som man föreställer sig att tyskar är. Vi fick varsin currywurst med pommes och majonäs. Det var flott och gott. Korven var som vanligt av lägsta möjliga kvalitet, med bara formen som skilde den från kattmat. Inte blev vi visare, men vi blev väldigt mätta. Vilket också verkar vara rättens primära syfte.

Nej att få kunskap i fenomenet currywurst var inte lätt. Kanske är det inte heller möjligt. Kanske finns det inget att veta, ungefär som att det inte finns något vidare djup i en röd pölse med bröd på pölsemannen. Troligen är det så. Troligen är kejsaren spritt språngande naken. Och det blir bara tydligare efter ett besök på currywurstmuséet.

Berliner Weisse

Ölutbudet i Tyskland är generellt sett ganska torftigt. Pilsner och veteöl dominerar kraftigt. Eller tja, det är det enda man erbjuds att dricka. Ale existerar inte i Tyskland. Å andra sidan är Tyskland väldigt bra på både pilsner och veteöl, så upplevelsen är ändå högst angenäm.

Kanske på grund av det enahanda utbudet, eller som en udda effekt av deras reinheitsgebot, har man i Tyskland en tendens att blanda saker. Oftast på ett helt onödigt och i det närmsta kriminellt sätt, även om uppfinningsrikedomen och den liberala respektlösheten mot ursprungsdryckerna som princip är uppfriskande. Radler till exempel ska man hålla sig borta från, det är öl blandat med läskeblask. Cola blandat med Fanta kan man köpa färdigt på burk. Vitvin säljs färdigblandat med vad som helst på krogen.

I Berlin har man en egen specialitet som heter Berliner Weisse. Det är veteöl blandat med en söt saft, enligt rykten samma sak som man gör jell-o av. Minus gelatinet förstås. Enligt legenden gör man detta för att få ner beskan, men det låter knasigt då tysk öl inte är speciellt besk. Särskilt inte veteöl.

Två glas vansinne tack

Resultatet är en psykadeliskt illgrön eller ditoröd dryck, med ett diskmedelsliknande kemiskt vitt skum. Bara ett spår av strävhet är kvar av orginaldrycken, i övrigt är det sött och sliskigt, ungefär som väntat. Den röda var bättre än den gröna. Visserligen sötare, men utan tonen av tvål som präglade eftersmaken hos den gröna. Det känns som att jag blivit drogliberal, som att jag snart ska på rave, eller som att jag är tonåring igen (det var senast dessa färger var på modet) när jag tar min första slurk. Men långsamt klistrar munnen ihop, och mot slutet av glaset känner jag mig mest däst och gammal.

Nej detta är inte för mig. Felet är att jag gillar öl, och den här drycken är till för människor som inte gör det. Beställ veteöl utan saft och färgmedel när du kommer dit, det är tyskarna riktigt bra på.

En purken blandmissbrukare av fem möjliga.

Berlin, en kulinarisk fantasi

Nattåg är visserligen ett klart godkänt transportmedel, men som sovplats är det överskattat. Dels är det konstant för varmt, och dels kör tåget lite snabbare än vad som behövs, och då kränger det ganska ordentligt. Nattåget från Malmö till Berlin kommer fram 06.04 på morgonen, och ingen av passagerarna hade gråtit blod om de kom fram en timme eller tre senare. Inte heller hjälper det att tåget ska på och av en färja med dunder och brak under resan.

Men det är ändå något speciellt med tåg. En romantisk känsla av att vara på resande fot infinner sig. Det rytmiska dunkandet ger ett lugn. Kanske är det för att jag har ett förflutet som tågluffare, men tåg känns riktigare än flyg. Mer ärligt. Man kan inte åka dit och tillbaka på samma dag, man är utlämnad till de geografiska avstånden.

Jag klev på tåget strax efter nio för några kvällar sedan med just den här romantiserade bilden av att resa, och jag såg särskilt fram emot ett par dagar med rejäl och ordentligt tysk mat och öl. Jag har bara luddiga minnen av den kväll för några år sedan då jag berusade mig på en stadig schweinshaxe mit sauerkraut, men jag minns klart och tydligt när jag satte tänderna i en prunkande wurstparade på ratskeller i München för ännu längre sedan.

Men mina förhoppningar var förgäves. I själva verket visade det sig att Berlin är lite för hippt för tysk mat. Vi vandrade långa sträckor genom Prenzlauer Berg, Schöneberg, Kreuzberg och Friedrichshain med sina osannolika mängder dönerställen och vietnamesiska restauranger. Överallt fanns burgarhak, pasta och pizza, och fler pubar och kaféer än invånare. En espresso är aldrig någonsin längre än en armslängd bort. Bara ett enda ställe gav oss en smak av det tyska köket. En liten liten restaurang i Friedrichshain.

Jag tog en bratwurstschnecke (en korv rullad som en snäcka) med surkål. Det bästa med tysk korv är inte själva korven, utan vad de gör med den. Några andra tog olika varianter av spätzle, som är en sorts sydtysk variant av pasta, inte helt olikt gnocchi. Visst smakade detta bra, men inget att skriva hem om.

Jag antar att man kan hitta tyskare ställen om man hänger i de lite finare och tråkigare områdena Mitte och Charlottenburg. Men gör man det framstår Berlin som en ytterst tråkig stad. Där hänger folk som kommer med flyg.

Har inte Berlin några egna specialiteter då? Jo det har de. Kebab så som vi känner den, pressat kött uppträtt på en påle, som sedan hyvlas och läggs i bröd med sås och grönsaker, uppfanns i Berlin. Det är det som kallas Döner. De olika stadsdelarna har sina egna varianter och de fnyser föraktfullt åt varandra. Att ha bidragit med en av västvärldens viktigaste nationalrätter är naturligtvis inte litet, men det finns en rätt som berlinarna skattar ännu högre, och det är currywurst. Men till detta ber jag att få återkomma. Fenomenet currywurst förtjänar ett eget inlägg.

Igår kväll klev vi på tåget tillbaka. Trots att jag visste att jag knappt skulle få sova på hela natten kändes det helt rätt. Och nu, med halvöppna röda köttfärsögon och en aningen virrig uppsyn, tycker jag ändå att tåg är rätt sätt att resa på. Och jag längtar fortfarande efter rejäl tysk mat.

Hotellölen

Hotel Park i Ljubljana

Vad fan gjorde jag i Kalmar? Det enkla svaret var att jag hade en jobbintervju dagen efter. En intervju för ett jobb i Kalmar. Den större frågan kvarstod dock. Vad fan gjorde jag i Kalmar?

Hotellet var utsökt men jag var i ett tillstånd då den enda förlåtande egenskapen jag fann var att man kunde dränka sig direkt från det egna hotellrummets bryggplats. Jag checkade in sent efter en lång resa. Kvinnan i receptionen beklagade att köket stängt. Jag försäkrade att köket ändå inte skulle kunna göra något för mig. Trots det erbjöd hon sig att fixa fram en smörgås. Igen tackade jag och igen sa jag att jag inte behövde något. Hon tittade på mig och sa att hon nog skulle kunna fixa fram en öl också. Jag drack den på rummet och den var sval som en septembermorgon.

Hotellölen är ingen vacker öl men den är på rätt sida när kampen mot ledan rasar. Hotell är inte heller några vackra platser och jag bor aldrig på ett för nöjes skull. För mig är hotellrummet platsen där man långsamt förbränner tiden som kvarstår efter en dags plikter, möten och förströelse innan en helt ny sådan dag tar vid igen.

Man kan arbeta och man kan sova säger du men ingen kan egentligen förväntas kunna överleva utan öl i en rökskadad bunker med gröna heltäckningsmattor, utsikt mot parkeringen och 16 ungerska TV-kanaler. Det är helt enkelt inte mänskligt. Jag beskriver Hotell Flamenco i Budapest, lättbetongspalatset beläget i anslutning till det som förut var det ungerska kommunistpartiets partiskola. Det hette förstås inte Hotell Flamenco på den tiden, det helt lösryckta spanska temat valdes vid kommunismens fall utan att någon som helst insats gjordes för att göra hotellet spanskare. Inte ett jävla olé. Det ungerska kommunistpartiets partiskola är idag en handelshögskola.

Jag beskriver Hotell Flamenco men det skulle egentligen kunna vara vilket hotell som helst, var som helst. Min rutin är alltid densamma. Efter incheckningen går jag ut och köper fyra äpplen och två burkar öl.

Hotellölen smakar sällan så bra som den där gången på det fina hotellet  i Kalmar. Varma burköl från kvartersbutiken har ofta en brödig, rustik smak som sällan finner uppskattning utanför inramningen av en byggarbetarlunch. Jag har aldrig druckit någon som jag inte gillat.

De där sista timmarna på dagen går snabbare och den följande dagens powerpoint-presentationer blir bättre tack vare hotellölen. Kan inte ölen intas i hotellbaren? Självklart kan den det men då är det en helt annan öl. Det är en hotellbarsöl. Herregud, låt mig inte börja berätta om hotellbarsölen. Den tar vi någon annan gång.

Jag fick inte det där jobbet i Kalmar och jag är glad för det. De betalade för hotellet. Hotellölen betalade jag själv.

Old Crow

En kråka på min balkong

Under min senaste USA-vistelse försåg jag mig med ett antal oprövade bourbonsorter. Old Crow kom med på listan på Johans rekommendation.

Första gången jag frågade efter Old Crow råkade vara i en lite finare affär på Manhattan. De skrattade åt mig.

Jag vill minnas att Johan rekommenderade Old Crow med orden Det är kanske inte den finaste sorten, men den är definitivt mest country. Jag förväntade mig alltså en dryck som i bästa fall smakade som något man sprayar på möbler för att katterna ska hålla sig borta.

Så var dock inte fallet. Old Crow har kanske ingen sofistikerad smak, men den är len och fin. Den smakar inte rökigt eller komplext, men den är mjuk mot gommen som mjölkchoklad. Aningen söt, aningen parfymerad. Kort eftersmak av bensin, men på ett bra sätt. Jag tänker på ohyvlade träplankor och livet i en husvagn. Detta är inget jag blandar drinkar på, den gör sig bäst i ensamt majestät. Det är den här flaskan man ska plocka fram när Clintan halsar ur en omärkt flaska utan kork på TV’n, och man tycker att det ser frestande ut. Och det var precis det jag alldeles nyss gjorde.

Fyra starka oxpiskor av fem.