restauranger

Brouwerij de Molen

av Jonas

Om du råkar befinna dig i Bodegraven i mellersta Nederländerna så har du antingen kommit fel eller blivit ölnörd. Vilket det än är kan jag bara gratulera, för i Bodegraven ligger nämligen ett av världens mest hajpade bryggerier just nu: de Molen.

Molen betyder något i stil med väderkvarn, och i just en sådan ligger bryggeriet. Det är visserligen inget speciellt, vi stötte på fler bryggerier under vår resa som var inhysta i gamla väderkvarnar, men de Molen var kanske de första som tänkte på att ta det som namn. Själva bryggeriet rymdes i ett litet rum bakom baren, bara marginellt större än mitt gamla korridorrum. För en liten avgift fick vi en guidning av en entusiastisk yngling med väldigt krulligt hår. Det blev ingen fysiskt krävande rundvandring på 28 kvadratmeter bryggeri, men det var ändå en väldigt bra tur med smakprov och frågestunder. Och för de av oss som inte själva kan ölbryggandets ädla konst på våra fem fingrar så gavs här också en allmän genomgång i hur öl tillverkas som var ytterst pedagogisk.

Vi stannade för att dricka mer öl efter visningen, och för att äta en bit. Puben var trevlig, och när eftermiddagen övergick i dimmig kväll var det ganska mycket folk där. Ölsortimentet var naturligtvis utmärkt, och ingen bör behöva gå törstig därifrån. Matmenyn var även den ganska lång, men överraskande spretig. Ska man vara riktigt ärlig var inte maten riktigt värt pengarna. Det var inget fel på den, men inte heller något speciellt. Så här i efterhand skulle jag nog koncentrerat mig på ölen, kanske med några delikata bitterballar som tilltugg.

Med utmärkta tågförbindelser är det lätt att ta sig till de Molen. Det kan vara svårt att komma därifrån, men det är inte tågens fel.

De Molens hemsida.

Frukost på Greenwoods

av Jonas

Eggs benedict

Är man i centrala Amsterdam och sugen på frukost kan man lika gärna gå till Greenwoods. Eggs benedict, alltså bröd, skinka och pocherade ägg dränkta i hollandaisesås är ett syndigt bra sätt att börja dagen på. Eller avsluta för den delen, Greenwoods slutar inte servera frukost bara för att morgonen är över. Äggen var härligt krämiga och såsen var frisk och fin. De korslagda gräslökarna fyllde ingen gastronomisk funktion, men var dekorativa och väldigt korslagda.

Övriga rätter är olika varianter på frukostar, främst engelska sådana. Några mackor ryms också på menyn, och en hamburgare. Stället är litet och närodlat och ekologiskt och allt det där, och har till och med en liten trevlig uteservering.

Fyra korslagda prydnadsgrönsaker av fem möjliga.

Bistro Berns

av Johan
Foto: Nöjesguiden

En vacker kväll i juli bjöd Mejeri-Robin hem till middag hemma hos sig på Bistro Berns. Man gör så på Östermalm. Jag accepterade trots att det innebar att jag var tvungen att ställa in mina planer på att spendera kvällen med att dricka ljummet lådvin och se gamla avsnitt av MASH på datorn. Det var högt spelat men det skulle visa sig att jag vågade och vann. 

Bistro Berns är en tallbarrsformad resturang mitt i Berzelii park utanför Berns huvudbyggnad vid Nybroplan i Stockholm. Restaurangen består av en väldigt lång bardisk och en enkel men tillika lång rad med bord längs med husets fönstersida. Konceptet som jag förstått det går ut på att man kan äta vällagad men egentligen enkel mat vid baren eller vid något av de många, små borden. Det är även generellt sett så jag förstår ordet Bistro.  

Som förortsbo fick jag vänta i parken eftersom SL i ett lynnigt utfall bestämt sig för att leverera mig till staden i tid. Mejeri-Robin nedsteg från sitt närbelägna palats lagom i tid för att undra varför jag satt och hängde på en bänk som en mås besökt innan mig. 

Vi tog plats på uteserveringen och på min inrådan valde vi ett bord längst in i en hörna. Jag vill alltid ha ryggen fri vilket även är anledningen till att jag sätter mig med raggarna, ligisterna och de sömndruckna alkoholisterna längst bak i bussen. Vi fick nästan omedelbart flytta eftersom den överambitiösa personalen på Berns vridit upp gasolvärmarna till den grad att de svedde mina ögonbryn och gjorde besticken för heta att greppa om. 

Menyn på Bistro Berns är föredömligt kort men ändå bred nog för ett antal variationer inom temat rustik fransk mat. För att vara mer specifik så är nog temat norra Frankrike. De sålde musslor på ett sätt som en del kanske associerar med Belgien men vem är jag att säga att de inte har dem på den franska sidan av gränsen också? För oss fanns det egentligen bara ett enda alternativ och det enda alternativet var choucroute.

Choucroute är ett franskt försök till att namnge surkål. Naturligtvis finns det tiotals miljoner med fransmän som inte förstår varför man behöver ett ord för surkål men i en viss del av norra Frankrike har ändå behovet uppstått. Den delen heter förstås Alsace även om den går under namnet Elass varje gång någon glömt att stänga grinden mot öster. Denna fascinerande del av världen är en underbar blandning av franskt och tyskt som har gett och fortsätter att ge oss franska viner på tyskt vis och tyskt matlagning på franskt vis och vice versa. 

Klassisk Choucroute tillagas på ungefär följande vis: Man hackar lite lök och lite äppel, blandar det med surkålen och låter det koka i vittvin medan man kryddar lätt med salt och kummin. Mot slutet på kokningen lägger man lite fina korvar, fläsk, kassler eller vad man har på kålen och låter allt nå fullbordning tillsammans. 

Jag vet inte om det var så de gjorde på Bistro Berns men jag vet att de måste ha gjort något rätt. Surkålen var fulländad. Den var syrlig men inte för syrlig, smakrik men inte sönderkryddad av den farliga kumminen och den var välkokt men ändå med perfekt tuggmotstånd. Oavsett om surkålen är tysk eller fransk så görs den bästa surkål jag ätit till denna dag på Bistro Berns i Stockholm, Sverige. 

Till kålen fick man på nu redan känt vis några fina små korvar, välkokt kött av obestämbart ursprung, fläsk och potatis. Korvarna var små och vita och det finns några liknande på Lidl som kallas ”Nurnbergare” men förmodligen finns det ett par dussin andra städer i Tyskland vars lokala stolthet ser liknande ut. Köttet, som kan ha varit sidfläsk, var i upplösningstillstånd och mycket fett vilket var något jag kunde både uppskatta och förstå. Fläsket var någon sorts verkligt tjockt bacon. Tillsammans var rätten en ypperlig upplevelse och en grundmurad produkt. 

Till efterrätt köpte jag en söt fransk öl och kaffe. Det ska vara något sött till kaffet. Notan gick på strax norr om 300 kronor där huvudrätten stod för 198 kronor. Det är ganska långt från gratis för vad som i grunden är rätt enkel och billig mat men de som kokar surkålen på Berns tar dig långt för pengarna. Oavsett kostnaden är det en resa jag kan tänka mig att göra igen. 

 

Bistro Berns är även fördelaktigt recenserad här

Burgermeester

av Jonas

Hamburgaren är den postmodernistiska stapelvaran. Glöm potatis, ris, bröd och andra öststatligt tråkiga ingredienser som egentligen bara anställda på livsmedelsverket fortfarande äter, den nya basen i en sund diet är mer komplex än så. Den är sammansatt.

När man är ute och reser är det extra viktigt att ibland få tag i råvaror som kroppen känner igen. Att få tag i en bra hamburgare är således centralt.

Centralt är dock just vad Burgermeester i Amsterdam inte är. Det finns ett antal instanser av denna hamburgerkedja, men ingen av dem ligger inne i centrum. Däremot ligger en på vägen till Brouwerij t’Ij (äggbryggeriet, fritt översatt utan kunskaper i Holländska), och det finns många anledningar både till att ta sig dit och till att pausa halvvägs på Burgermeester.

De har ett tiotal standardburgare att välja på, samt en månadsburgare. Det är de vanliga, samt fiskburgare, kycklingdito och några varianter med lamm. Faktum är att de allihop låter så goda att man gärna vill smaka mer än en. Detta har de genierna bakom restaurangen redan tänkt på, och för 11€ kan man få tre små burgare, i storlek motsvarande en normalstor. Tillbehören ingår inte, men det finns ett par att välja till. Visserligen inte pommes, men jag kan rekommendera den grillade majskolven.

Bröden är hembakade, eller i alla fall bakade av någon, och smakar utmärkt. Köttet håller hög kvalitet och är perfekt stekt. Burgare är per definition en ganska svulstig upplevelse, men detta är ändå fräscht och trevligt. Ju mer jag skriver om det desto mer längtar jag tillbaka, det är fantastiskt delikata hamburgare vi pratar om. De med lamm var ännu bättre än de med nöt.

Innan man går kan man lämna sin idé till en ny burgare och det är från dessa förslag nästa månads burgare plockas. När vi var där var det balkanburgare.

Fyra och en halv gyllene mås av fem möjliga. Den sista halvan hade de kammat hem om de haft fullständiga skyldigheter.

Burgermeesters hemsida.

Gödsvinets guide till Södermalm

av Johan

Sommaren rasar och folk från hela världen strömmar redan till Stockholm för att besöka de många turistattraktionerna och vara i vägen för mig. Eftersom det inte verkar finnas några sätt att stoppa turistströmmarna till staden och eftersom våra makthavare inte ens verkar villiga att göra några meningsfulla försök att avstyra invasionen så har vi på gödsvinet bestämt oss för att spela med. Om nu människor från övriga Sverige och världen nödvändigtvis ska komma hit och gå omkring, jättesakta, på stadens redan trånga trottoarer så är det lika bra att vi tar vårt ansvar som Sveriges ledande folkbildningsinstitution och berättar vart de ska gå.

Få av Stockholms stadsdelar är så noga dokumenterade som Södermalm här på gödsvinet. Det beror bara delvis på att det finns ett oöversiktligt utbud av restauranger och barer på söder. Mest beror vårt intresse för stadsdelen på att det är där jag jobbar, äter lunch och dricker öl, inte alla tre sakerna lika ofta men inte heller sällan alla tre samtidigt. Så låt oss fokusera på just Södermalm och alla dess smultronställen, fällor och faror.

Innan du som turist ger dig ut på Södermalm är det några saker du bör veta. Södermalm är visserligen Stockholms mest sekteristiska och elitistiska stadsdel men människor där hatar dig inte på riktigt. De bara beter sig så. Försök inte smälta in för det är det enda sättet att misslyckas med det. Den modetrend som du tror är mest inne just nu är det inte. Inte på Södermalm och folk där kommer att göra det klart för dig. Därför ska du satsa på något helt annat än det som är moderiktigt nu. Du kommer fortfarande att vara ute men du förvirrar åtminstone folk tillräckligt allvarligt för att de ska lämna dig i fred.

En annan sak som du ska vara beredd på är att du inte kommer att träffa några Stockholmare. Den sista stockholmaren flydde från Södermalm redan 2003 och arten är nu listad som utrotad av lokala biologer. Ibland kan enstaka exemplar leta sig över Hammarbykanalen vilket ofta väcker stor uppståndelse bland allmänheten och utryckning av ordningsmakten som i värsta fall kan tvingas avliva de vid det laget mycket stressade och förvirrade Stockholmarna. Södermalm är nu uteslutande befolkat av människor från Kristianstad med för små byxor.

En lång dags upplevelser på Södermalm inleds lämpligast med att du intar dagens första måltid, lunchen, på någon lokalt färgad restaurang. Ingen lunchrestaurang har någonsin varit mer söder än Spuntino på Erstagatan, ett färgglatt litet ställe som nu bytt ägare vars kvalifikationer gödsvinet inte kan gå i god för. För en garanterat vällagad måltid i en precis lika galet målad lokal kan jag dock utan reservationer rekommendera Matkultur lite längre upp mot Sofiakyrkan på samma gata. Det är en mycket trivsam familjerestaurang där, om jag har förstått det rätt, mor sköter köket och ekonomin, sonen serverar och far står i kassan och säljer mat på krita till folk som ser ärliga ut, förmodligen till mors ljudliga frustration. En kollega till mig ser så ärlig ut att han fick argumentera för att han verkligen var skyldig pengar för en lunch. Hur som helst har Matkultur, precis som tidigare Spuntino, mat som är intressant i en positiv bemärkelse och jag har aldrig haft mindre än en mycket trevlig upplevelse där.

Nere på Folkungagatan finner man alltid en anständig sushi på Folkunga sushi och om man vill variera sin fiskupplevelse så måste jag, delvis av samvetsskäl, rekommendera den fiskaffär med färdiglagade luncher som var något av en följetong under 2010. Dimsum 58 är ett av ett stort antal dumplingställen du förmodligen kommer att besöka om du stannar på söder länge nog. Thairestaurangen En thai till är inte Södermalms bästa men det är ju ett kul namn. Ersta terass är inte alls ett särskilt roligt namn men de har möjligtvis Stockholms vackraste utsikt och sedan ett tag tillbaka kan man även äta där utan risk för institutionalisering.

Bland lunchställen måste jag även nämna Aubergine, livsmedelsbutiken med medelhavstema som säljer meze i väl tilltagna lådor för 49 kronor styck. En sådan och en grönyta är allt du behöver för en lång, lång tid.

Efter lunch är det hög tid att besöka någon av Södermalms många barer. Jag skulle rekommendera att du börjar på Söderkällaren, inte för att det är ett trevligt ställe utan för att det förmodligen aldrig är riktigt stängt. Efter Söderkällaren är du nog redo att gå vidare till Carmen, bara ett tiotal meter längre ner på Tjärhovsgatan.

Efter ett par timmar på Carmen behöver du förmodligen röra lite på dig. Det eller att sitta väldigt, väldigt stilla tills ambulansen kommer. Om du söker motion på söder så kan jag inte tänka mig något bättre ställe att gå till än Boulehallen på Närkegatan. Hallen är belägen i ett atombombsäkert garage där du kan dricka överkomligt prissatt slovakisk öl och slunga tunga metallföremål tills korna kommer hem eller du slår ut någons tänder, beroende på vilket som inträffar först.

En turistattraktion av absolut världsklass gömmer sig i en liten tobaksaffär på Folkungagatan. För att vara mer precis: En liten tobaksaffär på Folkungagatan är en turistattraktion av världsklass. Jag syftar naturligtvis på Hållplatsens tidningar och tobak, Stockholms finaste butik för lakrits och kanske den roligaste affären att handla i någonstans på norra halvklotet.

Om du har en kulturell böjelse så kan jag varmt rekommendera Boulevardteatern, inte så mycket för att de saknar bar utan för att de har tillräckligt långa pauser i föreställningarna för att man ska hinna springa bort till Pelikanen.

Kvällen på Södermalm tycker jag att du ska ägna åt baren El Mundo, kanske den mest södermalmiska baren någonstans. Där kan du enkelt insupa essensen av stadsdelen och romgroggarna är inte dåliga heller. Ett annat alternativ kan vara att färdas de 26 våningarna upp till baren Och himlen därtill, högst upp i skatteskrapan. Det är bara passande att en bar så beroende av en välfungerande hiss just erbjuder en barupplevelse som påminner rätt mycket om en hissfärd. Du står tätt packad i ett fyrkantigt rum och det finns alla möjligheter att bli både illamående och panikslagen. Utsikten är dock värd allt och de som jobbar där vet om det.

Om du är en av dem som gärna rundar av kvällen på ett ställe för spruckna basljud, kolsyrerök och drucken dans så kommer du antagligen finna att jag lämnat dig någonstans i höjd med Gröne jägaren. Innan dess kanske jag tipsar om Göta Källare men det skulle bara vara ett skott i mörkret vilket, ironiskt nog, är något du kommer önska träffade dig om du stannar där för länge.

Så ser Gödsvinets rekommendationer för Södermalm sommaren 2011 ut. Skriv ut och ta med dig listan på resan. Den är allt du behöver.

Food Garden, Viking Cinderella

av Johan

Man måste fråga sig varför man väljer att åka på kryssning med Viking Cinderella. Jag har gjort det. En starkt bidragande orsak i mitt fall var att Gödsvinet fick två kryssningsbiljetter med alla måltider av Viking Lines marknadsavdelning. Om du åker hoppas jag att du har ett bättre skäl.

Food Garden är Cinderellas största à-la-carte restaurang och man kan förmodligen argumentera för att det är den bästa. Vi begav oss omgående dit efter bordning klockan 18:00 på kvällen. Det var jag, mejeri-Robin och Kalle och ingen av oss hade ätit något sedan kvällen innan. Jag och Kalle hade visserligen inlett dagen i Vällingby med varsin kopp somaliskt kaffe spetsat med explorer och vi hade alla spenderat eftermiddagen med närande tysk öl på Bishop’s Arms på Folkungagatan men hungern infann sig ändå. Vi var redo för nästan vad som helst Viking Line var villigt att ställa på bordet framför oss. Förutsättningarna skulle inte ha kunnat vara bättre.

Vi fick ett vackert beläget bord bara ett lager med pansarglas från Stockholms grönskande skärgård. Vi satt där ett tag innan det dök upp en man som undrade om vi önskade något att dricka. Det var inte vad jag hade tänkt på men med frågan kom jag på bättre tankar. Vi valde öl och lät det fortsätta komma resten av måltiden.

Food Garden har sex olika förrätter på menyn vars karaktär är marin och nordisk, jag beställde en toast skagen och mina medresenärer krävde varsin kallrökt fjällröding. Min toast var fullständigt anständig i alla avseenden utom storlek. Det var en toast av snitt-karaktär vilket förmodligen är acceptabelt om man aldrig ätit motsvarande rätt på Eriks bakficka för ungefär samma pengar. Även fjällrödingen var en smakbit och föga mer men mejeri-Robin och Kalle var ändå försiktigt positiva till upplevelsen. Efter att ha sköljt ner min snitt med ett glas OP var jag beredd att ansluta mig till de nöjda och gå vidare.

Huvudrätten innebar en helstekt oxfilé café de Paris med örtbakad potatis. Köttet var för kokkonsten vad IKEA är för möbelsnickeriet men det var utan vidare godkänt för mänsklig konsumtion. Som ursäkt för att kalla rätten Café de Paris hade Viking Lines kock spritsat en liten klick med apelsinfärgat kryddsmör vars smak jag aldrig uppfattade. Till detta serverades en tredjedels ungspotatis och hade jag inte stulit de pommes frites som Kalle fått för sin oxfilépepparstek så hade jag förmodligen aldrig hämtat mig från upplevelsen.

Nu låter det här som om jag spenderat en helg med att avstå från mat till förmån för dryck för att sedan klaga på hårt arbetande sjökockar för att de inte kan stilla den hunger som uppstår. Det finns förstås ett spår av sanning i detta men rätterna jag åt var även rent objektivt underdimensionerade och de står därmed i stark kontrast till den lidelsefyllda överkonsumtion som annars är Viking Lines kännetecken.

I det perspektivet är det en lättnad att Cinderella fick möjlighet att återupprätta sin profil med efterrättsbuffén. Jag äter vanligtvis inte efterrätt och jag är grundligt ointresserad av alla slags sötsaker. Givet de rådande omständigheterna beslöt jag mig dock för att pröva samtliga installationer på socker och fettbuffén. Det skulle komma att visa sig vara ett upptåg som krävde stort mod och en ännu större tallrik. Där fanns alla sorters choklader, praliner, pajer, krämer, ostar och puddingar och jag åt dem alla. Även om många av de små efterrätterna nog inte tjänade på att blandas så smakade det som man skulle kunna förvänta sig och om man är någon som gillar sådana efterrätter så är nog buffén i Food Garden en fest.

Hur sammanfattar man då en trerätters middag på Cinderellas Food Garden? För att lyckas måste man återgå till frågan om varför man åker på kryssning med Viking line. Om jag verkligen hade varit ute efter den bästa trerätters middag jag kunde finna så hade jag aldrig satt min fot på båten, inte ens om jag tog hänsyn till priset. Man kan utan vidare få en bättre trerätters middag för samma pengar iland.

En middag på Food Garden på Cinderella måste ses i ett helt eget sammanhang. Det är en middag på väg till Finland eller till ett lägre stadie av medvetande. En middag på Food Garden är ingenting om man inte följer upp den med ett halvdussin romgroggar i baren efteråt. Middagen förlorar helt sin mening om den inte följs av regelvidriga spontanfester med studentkåren från Jönköpings högskola. De tre rätterna är inga alls om de inte leder fram till en Long Island Ice Tea på akterdäck någon gång morgonen efter. Vi gjorde allt det där och på något sätt verkade det rätt på ett sätt som saker bara är rätt på ett fartyg fyllt av nordens mest berusade passagerare.

En middag på Viking Cinderella följer sin egna logik och jag är inte rätt person att ifrågasätta den. Den jag åt där för ett par veckor sedan var i objektiv mening rätt medioker. Middagen var dock en omistlig del i en upplevelse som på ett högst subjektivt sätt var värd att minnas.

Tre krogar i marginalen

av Johan
Foto: Kalle Bergdahl

 

Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt att välja mellan när man beskriver kvarterskrogar. Det objektiva tillvägagångssättet innebär i regel att man skriver målande beskrivningar av illa stekt mysteriekött, personal som serverar med tummen doppad i vinet och toaletter man egentligen inte vet om de fungerar längre.

Det subjektiva tillvägagångssättet innebär istället att man beskriver hur krogen måste uppfattas av dem som av någon anledning ständigt återvänder dit. Båda tillvägagångssätten roar mig men av flera anledningar anser jag att det subjektiva tillvägagångssättet är mer intressant.

Varför skall jag påpeka att ölutbudet är dåligt på Nisses i Hässelby gård för någon som vill sitta ner och dricka en enda sort? Vad har det för betydelse om biffen är bättre på Operakällaren för någon som precis slagit sig ner med veckans V75 på Den galne kocken i Rissne? Framför allt: Hur kan jag någonsin hävda att människor har roligare på någon Stureplanskrog än på ett ställe som Dovas på Kungsholmen?

Under helgen besökte jag samtliga dessa tre kvarterskrogar och ifall det inte redan framgått så vet jag inte hur jag ska beskriva dem. Tänkte köpa lite tid.

En anledning till att det blev tre krogar på två dagar var att Gödsvinets Vällingbykontor hade besök av Kalle från en av mina tidigare hemstäder, Lund. Det var således mitt uppdrag att visa upp det finaste som Stockholm har att erbjuda så det var bara logiskt att vi inledde med att ta gröna linjen ut till Nisses i Hässelby gård. Nisses ligger precis vid tunnelbanestationen vilket är anledningen till att stället är det enda i Hässelby jag hittar utan att först hamna någonstans i Lunda industriområde med en känsla av att jag aldrig borde ha tagit den där sista stroh-shoten.

Mejeri-Robin var med oss och utan att veta tror jag han valde den kavaj som mest fick honom att se ut som en tjänsteman från tillståndsmyndigheten. Upplyft av det elaka i detta försökte jag se ut som en äldre, något alkoholiserad och mycket elak polis vilket, det ska erkännas, är något som jag är rätt dålig på. Serveringen var, hur som helst, lite nervig men mycket tillmötesgående.

Pizzorna var ungefär lika blöta som resten av restaurangen men det var ändå ganska rofyllt att sitta och blicka ut över systembolaget med en Åbro i handen, låt vara att det bara var lunchtid på Nisses.

Naturligtvis har bygdens store son, Ken Ring, skrivit om Nisses i Hässelby gård i minst en av sina låtar. Ken Ring är för Hässelby vad Åsa-Nisse är för Knohult, han odlar hemma och blir tagen av länsman för drograttfylla två gånger innan lunch varje dag och allt folk i byn säger är ”Åhh, Ken, du är för galen”.

Foto: Kalle Bergdahl
Foto: Kalle Bergdahl

Det var först dagen efter som vi tog oss till Den galne kocken i Rissne, ett annat givet turistmål för varje stockholmsresenär. Den galne kocken ligger strax bakom tunnelbanestationen och är det för långt att gå kan man ta buss 118 mot Hallonbergen ända fram till dörren. Jag hoppas innerligt att ingen kör själv till Den galne kocken för det är förmodligen omöjligt att komma därifrån nykter. Jag beställde en lätt lunch bestående av en jämnbrun black and white, en stor öl och en gammeldansk. Det kostade mig kring 200 kronor och var värt varje öre.

Priserna var inte heller höga på Dovas på St Eriksgatan. Det kom förstås inte som en överraskning men det är ändå svårt att inte känna sig nöjd när man för 30 kronor kan slå sig ner i den livliga lokalen med en av husets 50cl öl framför sig på den slitna bordsskivan.

Kanske är det ändå fel att poängtera hur billiga dessa kvarterskrogar är. Man riskerar ju då att antyda att de som besöker dem helt enkelt är fattiga människor som skulle ha gått någon annanstans om de bara hade råd. En del är säkert det och hade gjort så om de haft det. De allra flest uppskattar nog dock att få äta och dricka utan krav, serverade något som inte är dyrt för prisets egna skull. Det är ungefär så jag tänker.

En räkmacka i första klass

av Jonas

När jag skriver detta sitter jag i en förstaklassvagn på ett X2000. Att åka i första klass på med SJ är enbart en fråga om vilken bugg i deras bokningssystem som tittar fram just när man bokar sin resa. I mitt fall var det den märkliga men vanliga anomalin att resa med första klass var billigare än andra klass. Men oavsett den snålhet som fört mig hit iklär jag mig mer än gärna den överklassroll som jag tycker passar i vagnen med två centimeter bredare säten, gratis thermoskaffe och folk som pratar i mobiltelefon för att det är coolt. Alltså, jag tar mig en räkmacka.

75 kr får man hosta upp för en räklandgång i SJ’s bistro. En landgång brukar vara ganska lång, men på tåg är allt litet. Brödet är av polarbrödtyp, och avlångt. Ut i ändarna har inte räkstimmet nått, och där råder salladen nästan allena, tillsammans med en vilsen ägghalva. En torr citronskiva skymtar också, men jag har aldrig begripit vad man har en skiva till. Klyftor som man kan pressa är mer funktionellt.

Räkstimmet har istället centrerat sig vid mitten av landgången. Det är inte så konstigt, för då det är ebb i de båda ändarna, är det flod i mitten. Flod av majonnäs. Det är inte majonnäs av någon finare sort, men den är helt acceptabel. Ganska frisk för att vara majonnäs. Räkorna som vältrar sig i den väl tilltagna klicken är om inte handskalade så ändå av ganska bra kvalitet och storlek. De är dessutom ganska lagom många. Hela mackan kändes ganska fräsch och trevlig för att komma i plastförpackning. Den hade kanske varit värd dryga femtilappen på land, och då tycker jag att 75 kronor är helt ok på ett tåg. Det har dessutom vi i första klass råd med.

För den som vill, och reser i första klass, finns gratis efterrätt i form av unkna päron. Jag nöjer mig med en kopp thermoskaffe.

SJ’s räkmacka, tre överklasslynglar av fem möjliga.

Ge bläckfisken en chans

av Jonas

I början av året var jag i Barcelona. Jag har redan skrivit om ett par kuinariska upplevelser där, och jag har inte ens nämnt hur jag blev pålurad en turistpaella för en halv förmögenhet.

Mitt i en promenad till något turistmål en dag blev jag hungrig. Inte konstigt, det blir jag ofta vid lunchtid. Tyvärr befann jag mig på ett ställe där det mest fanns KFC, och jag har sedan länge svurit en ohelig ed om att aldrig äta där igen. Istället slank jag in på ett skabbigt litet lunchställe. Det var ärligt talat riktigt sunkigt, inte alls så där pittoreskt som det ska vara när man hittar ett genuint hak att skryta om där hemma.

De serverade bläckfisk till förrätt. Jag hyser ett ambivalent förhållande till bläckfisk, som man kan sammanfatta med att jag skulle vilja tycka att det är godare än vad jag egentligen tycker att det är. Men med en dåres envishet beställde jag den. Bläckfisken kom serverad skivad på grillspett, med gröna paprikor. Köttet var saftigt, fast och väldigt mört. I konsistens påminde det mer om en köttig pilgrimsmussla. Inget slemmigt, inget segt. Oljan som använts vid grillningen, tillsammans med salt och den grillade ytan gjorde den slemmige molusken till en fantastiskt delikat aptitretare. Bitterheten och sötman från den grillade paprikan var pricken över i’et.

Den undre bilden visar en av huvudrätterna, vilket ger en ledtråd till den sparsmakade lunchmiljön.

Vad jag vill säga med detta är att om du blivit rädd för sega bläckfiskar på en sushirestaurang eller en turistfälla på Kreta, ge inte upp!

Bläckfisk, åtta armar av åtta möjliga. Den bläckfisken jag åt av har dock max sju kvar.

Donut art

av Jonas

Jag skulle kunna tänka mig att bli snut bara för munkarnas skull. Men i munkarnas förlovade hemland USA tycker jag att man kan märka en förslappad attityd till dessa slemmiga bakverk. Jag har visserligen vett att uppskatta en donut au naturell, men jag är än mer fascinerad av den artrikedom som ryms bland de mer smaklöst utsmyckade munkarna. Rosa, gula, prickiga och randiga samsas ofta om utrymmet på Dunkin Donuts, men där brukar de ha legat länge nog att bli torra som knäckebröd. Och kaffet på Dunkin Donuts står på FNs lista över substanser som är förbjudna bara på grund av sin fruktansvärda smak.

Så jag blev glad när jag hittade en instans av kedjan Big Apple i Malaysia. Ovan syns munkarna Teen Dream, sprängfylld med kladdig kräm, och Ono Oreo, kryddad med krossad oreo och med cream cheese i mitten. Den stora glasmontern där munkarna låg såg ut som ett japanskt dockhus på extacy. Fantastiskt! Varför har vi inga munkhak i Sverige?

Dreglande går jag in på deras hemsida. ”Always near you” står det. Närmaste stället verkar ligga i Jiangsu, strax utanför Shanghai.

Big Apple Donuts, fyra och en halv liter glasyr av fem rekommenderade. Den sista halvan är avståndet till närmsta utskänkning. Suck.