spaning

Vad är kvalitet?

av zonk
Arkivbild från en typisk sammankomst, från Avd Brommas synvinkel.

Om man skulle välja ett land från vilket man skulle få en slumpvald öl att dricka, vilket land skulle man välja? Detta tunga ämne dryftades under en nylig sammankomst för Gödsvinets Bromma- och Johanneshovsavdelningar.

Frågan är ju vad man vill ha ut av det. Avd Johanneshov framhöll Tyskland, avd Bromma istället Belgien. Båda har väl sina USPar. Resultatet från Tyskland är nog mer pålitligt (om man inte råkar ut för nån slags för-blandad Radler eller så). Resultatet från Belgien framstår däremot för mig som det mer intressanta, förvisso med en stor risk för någon aningen alkoholstark och/eller söt öl, och kanske mängder av tillsatta körsbär e.d. mindre renlärigt ölskapande (åtminstone ur tysk synvinkel).

Kanske återspeglar det två olika livsåskådningar. Antingen chansar man hejvilt så ofta man kan, eller så håller man sig till det som funkar bra. Det ska sägas att det i en person kanske går att återfinna båda hållningarna, bara i olika sammanhang. Man kan t.ex. vara en risktagare och chansare när det gäller att välja öl utan att för den skull leva farligt i övrigt. Eller gå på kända storheter vad gäller öl men vara beredd att resa natt och dag till udda destinationer med obetydligt varsel. Det är möjligen inte någon lysande beskrivning av avd Bromma resp Johanneshov, men det är kanske ändå en början. Och förresten, var finns de alkoholfria trappistölen och de andra svårartade belgarna? Går det ens?

Slapp-te

av zonk

Är du te-sugen sent på eftermiddagen, men har redan hällt i dig fem koppar starkt svart te sen lunch? Är du tesugen i värmen men har ingen is? Orkar du inte koka vatten, eller har inga rena tekoppar? Lugn, Gödsvinets slapp-te är här för dig! Ta helt enkelt en kniptång av ditt favorit-te, sätt det i ett glas kallt vatten från kranen, och vänta tills du blir för törstig eller tills du kommer ihåg teet igen – den högst variabla och på inget sätt uppmätta bryggtiden är en del av charmen. Du blir läskad, du får i dig det ljuvaste tein, och det smakar milt och gott av, ja, vilken tesort du nu valt. Kanske inte om du valt lapsang. Vi valde vår gamla slitvarg, Ceylon Dimbula, och allt eftersom glaset fortgår blir det lite mörkare, lite beskare, och det är charmen, det trevliga, för man lämnar ju kvar te-tången i glaset. Annars är det inte slapp-te. Tar det slut? Fyll på mer vatten. Karaktären ändras långsamt, slurk för slurk. Det är den långsamma och lata världens variant på kinesisk te-ceremoni. Får man lust, kan man agitera teet en liten aning genom att röra med tången. Fast det är lika gott att bara låta naturen ha sin gång. Och det är enklare än att göra is-te över natten i kylen, eller genom att addera en ohemul mängd iskuber till en kopp te bryggd med en mindre mängd hett vatten än vanligt. Framförallt, dock, blir smaken helt annorlunda. Det lockas ut något annat ur teet. Tiden får utvisa vilka tesorter utöver svart Ceylon som lämpar sig för slapp-te.

Att dricka alkoholfritt

av zonk

Som drickare av alkoholfri öl känns det ofta som man får vara nöjd med det lilla. Att det ens finns en enda sorts alkoholfri stout på systemet känns som ett smärre mirakel; att hoppas på en ordentlig sour, än mindre lambic, är nog för mycket. Nya butiker och handlare undersöks noga och alla varianter testas, även de som ser ut som typisk standardlager (och som ofta visar sig smaka precis så). Bättre ölhandlare kan ibland ha saker man alls inte hittar på systemet, och som gammal monopolkramare är det som att man blir lika förvånad varje gång. Något som kanske inte är förvånande, men desto tristare, är den attityd man ibland råkar ut för. När jag härförleden hittade Juodas alkoholfria stout hos en specialist på icke-stark öl, muttrade handlaren något surt när jag gladde mig åt det ökade utbudet alkoholfri öl, och härom dagen på Wirströms i Gamla sstan fick bartendern något mörkt i blicken när jag frågade efter en alkoholfri öl. Det krävdes en del dividerande innan han kunde göra sig omaket att kolla vilka alkoholfria öl de faktiskt hade, och fiskade fram en Brooklyn Special Effects istället för den Budvar han först halat fram. Det var som att de alkoholfria ölen inte riktigt existerade för honom, att de inte borde finnas, och att vi som drack dem helst borde skärpa oss och dricka alkoholstinn, ”riktig” öl – eller kanske lika gärna inte dyka upp. Det ska sägas att det på inget sätt är sura miner överallt eller ens ofta – förra gången på samma pub var bartendern bara alltför glad att rekommendera mig den första öl jag drack på många år, även den alkoholfri. Men det ligger nog något där, ibland bakom ett överslätande leende, ibland bakom en sur grimas eller en mörk blick, en irritation över den som inte dricker, som inte tar del i fyllans gemenskap. I en artikel i Slate som jag läste härom dagen pratades det om hur välkomnande den amerikanska cannabis-kulturen kunde vara, och det är förstås trevligt. Jag tvivlar inte på att öldrickare kan frammana något liknande. Det finns dock en annan sida, och det är irritationen mot de som ställer sig bredvid. Här känns det som en alkoholfri öl nästan är mer provokativ än att bara be om ett glas vatten, på något sätt verkar det skära mer i öldrickarens själ. Ja, i vissa av dem, i varje fall – de verkar helt ärligt vara i minoritet. På det hela taget har jag blivit glatt överraskad över hur sällan jag råkat ut för sura miner. Nu hoppas jag bara på lite bättre sortiment när man är på lokal, och gärna personal som är beredd att faktiskt berätta om det, istället för att bara knalla iväg och ta första bästa, och försöka stoppa den i näven på en. Men skam den som ger sig. Jag tror vi är på god väg – de senaste årens allt bredare utbud alkoholfri öl är ett tecken så gott som något.

Rullkorven

av zonk

Det finns en korv bortom stödkorven, en desperatare och hungrigare korv, en enklare och grymmare, och det är rullkorven. De lever ett liv helt utan värdighet, roterande i sitt eget flott på valsar hos de allra mest rationaliserade av korvförsäljare, på mackar och franchise-kiosker i tunnelbanestationer. Blotta anblicken av deras perfekt cylindriska kroppar bannlyser varje tanke om en produkt med någon slags kontakt med sitt ursprung som handgjort livsmedel. Dess geometriska, symmetriska form leder tanken till vandringssägnens syntetiska organismer som växer för evigt i industriella tankar med näringslösning, så att perfekta segment kan avknoppas för konsumtion med jämna mellanrum. Korv är förvisso ett livsmedel vars ingredienser man sällan vill gå på djupet med i anslutning till någon form av måltid, men det känns som böjen och de små oregelbundenheterna i formen är den där sista gränsen, bortom vilket korven hamnar i någon slags matens uncanny valley, och inte längre ser ut som något menat för mänsklig konsumtion.

Kort sagt måste man vara ganska desperat för att ge sig i kast med en rullkorv. Kan man hitta en aldrig så enkel kiosk med ett grillbord eller ett varmt bad, där lite lätt sneda och vinga korvar kan få plats, är det alltid att föredra. Men ibland är tiden kortare än kort och magen tommare än tom, och då står man där med en vagt animalisk cylinder och prisar den själ som uppfann senapen, och tänker att det i varje fall är bättre än att vara hungrig. Sen äter man, och undrar om det verkligen var värt det. Oftast har man tillräckligt brått för att snart ha blivit distraherad, vilket väl får sägas vara silverkanten på molnet.

En karriär i teprövning

av zonk

Man inser efter en tids tedrickande att man borde vara lite mer systematisk i hur man brygger sitt te, för att verkligen reda ut vad som fungerar med en viss te-sort. Till att börja med borde man såklart försöka reda ut vad som är en optimal bryggtemperatur och bryggtid. Sedan börjar man fundera över vad lövstorleken gör med smaken – hur påverkas teets smak av att bryggas med hela löv? Halvkrossade löv? Finkrossat, a la CTC (aka, standard-påste)?

Sedan kommer confounding (konfunderande?) faktorer: tevolym vs temängd – man får i betydligt mer BOP än OP i sin kniptångs-tesil, och värst är In the Mood for Teas (fina) teer med superlånga löv. Vem tusan väger löven? Ska man verkligen behöva stå med en milligram-våg för varenda kopp te?

Sedan kommer antalet bryggningar, a la gong fu (även känt som kinesisk teceremoni). Slutligen borde man dricka minst fem koppar av varje bryggvariant, helst i väl-randomiserad ordning, och noggrant föra noter.

Till sist inser man att man hade behövt dricka ungefär 3 x 4 x 4 x 5 x 5 = 1200 koppar te för att nogsamt studera en enda tesort, och man blir matt och inser att man glömt ta in dagsformen ordentligt i studien, samt det faktum att smaken förändras och antingen kommer man verkligen älska eller hata ett te efter 1200 koppar, men man har i varje fall ett väldigt speciellt förhållande till det, man är på intet sätt normal längre, man har gått så långt ner i kaninhålet att man kan prata te med en hattmakare. Så man återgår att brygga te lite som man råkar få för sig, halvt utforskande, halvt på gammal vana, och åtminstone försöka dricka ett par koppar av ett te innan man säger något. Och reflekterar att man  utsätter sig för färre eller i vart fall annorlunda prövningar än om man gett sig på en likartad karriär inom ölprovning.

Jever Fun (II)

av zonk

Perspektiv. Allt handlar om perspektiv. Min kollega här på Gödsvinet (vi kan kalla honom Johan) lider en lika uppenbar som tragisk brist på sådant. Det är förstås vackert att han inser att han ligger efter på den senaste månadens te-skrivande, d:o ölrecenserandet, och jag vill inte vara ofin nog att påpeka att detsamma gäller viktiga och grundläggande ämnen som betong, burgare, korv och caféer som gud glömt. Men när han hävdar att alkoholfri öl är som ett långsamt farväl, då vill jag protestera. Förvisso är det uppenbart att han ser det från sitt eget perspektiv som såpass marinerad i tysk öl att han uppfyller reinheitsgebot. Han måste bara inse att det finns ett annat, ur filosofisk och ontologisk synvinkel intressantare perspektiv, och det är den långvarige vattendrickarens. I stort sett var svensk är bekant med upplevelsen av att i tid och otid dricka öl och många har funderat på hur ölen smakar, men hur många har efter ett flertal år i samkväm med vatten allena återupptäckt ölen från det alkoholfria hållet? För oss som folkbildare och autodidakter i livets hårda skola finns ju här uppenbarligen en ny väg att utforska, och givet vår natur som samhällsnyttans åskledare kastar vi oss givetvis huvudstupa in på den.

Perspektiv är nog även det enda sättet att förstå hur smaken av Jever Fun permuterat för er utsände. Efter att tidigare ha karakteriserat den som ”besvärande fadd”, satt vi nu istället och kände en kraftig lust efter ett glas vatten vid sidan, för lite andrum från denna övermåttan beska och intensiva dryck. De stora ölbolagens brygder är ju alltid i skiftning, för att bättre fånga upp de senaste trenderna bland blaskölsdrickarna, och kan man tvivla på såna samhällets stöttepelare som Orval så är förstås steget kort till att misstänka att även Jever byter fot ibland. Att den skulle gå från utspätt vatten med gul färg till subjektiv trippel-IPA-intensitet har jag dock svårt att tro, den enklaste och rimligaste förklaringen är att ribban sänkts: från att ha matchats mot pale ale och rökporter har Jever Fun helt enkelt fått gå en rond mot ett glas icke smaksatt kranvatten. Kranvatten är fantastiskt och jag uppskattar ett glas mer än de flesta, men i beska är det inte någon särdeles svår motståndare, inte om Stockholm VA gör sitt jobb. Samtidigt är detta inte något jag håller mot Jever Fun: för mig, där och då, med en stor tallrik tysk korv med potatissallad och surkål framför mig, gjorde den sitt jobb med bravur, ja bortom och utöver det man kunde kräva, en San Miguel 0,0 (det ska utläsas ”alkoholfri”) framstod efteråt som en efterlängtad landning från en tur i beskans zenit.

Tre och en halv besvärande besk dryck av fem möjliga. Finns där alkoholfri öl finns (ibland). Kostar kanske hälften av vad en alkohol-innehållande öl kostar, eller lite mindre.

Dagens betong: Immanuelskyrkan, Stockholm

av zonk

Det har varit ett gravt underskott av betong på Gödsvinet på senare tid, denna modernitetens kanske främsta vitamin, så för att ge vår läsekrets denna omistliga del av den mentala kostcirkeln kommer här en liten samlarbild från den ack så skrovligt sköna Immanuelskyrkan som pryder Kungstensgatan i Vasastan. Med sin kontrast mellan ljuvligt grå råbetong och murrigt brunt tegel med bara en aning av rött är den en lisa för själen, balsam för ögonen, man kan nästan känna betongens rugosa yta mot fingrarna, ja, man blir glömsk av trafik och fotgängare som med strollers och kantiga attache-väskor rusar trottoaren lång. Det är poesi från 1974, och vi hoppas få tillfälle till ett noggrannare studie även av innanmätet, om möjlighet gives.

Att dofta på löven

av zonk

Kanske är det en udda vana, men jag har börjat lukta på telöven, före men framförallt efter bryggning. Alla de dofter man hittar i sitt te, hittar man från de våta löven i koncentrat. Svaga aromer som är svåra att riktigt identifiera från teet blir lättare att placera i en rejäl dos, och det blir på köpet lättare att skilja på närliggande tesorter. Man hittar doften av historiskt museum i sina pu-erh-löv, från Tian mu tips ångar dragon, äppelkart från min oolong, kanel och grönmögelost från Keemun Hao Ya, och Sir John Blend sprider en elegant arom av… ja, öh, olagliga rökverk.

Det är ju vid det här laget en vedertagen sanning att smaken påverkas av lukten, men det är nog också så att bådadera påverkas av vad man får höra om dem. Säger någon att din grönmögelost luktar som buskarna bakom en pub med underdimensionerade toalettfaciliteter, så tenderar hjärnan att hitta just denna nyans. Det verkar också fullt möjligt att göra detta genom själv-suggestion: så fort jag hittade den udda tonen av grönmögelost i doften från Keemun Hao Ya, så kunde jag inte glömma bort den. När man står där och funderar på vad teet egentligen doftar och försöker sätta ord på dem, blir det alltså en mycket användbar genväg att dofta på löven, låt vara sen att man kanske känner sig aningen excentrisk när man gör det i sällskap. Jag har hittills inte riktigt vågat ta steget att fråga efter telöven på café, men det borde väl bara vara en tidsfråga innan Gödsvinet startar denna nya te-finsmakar-trend genom att göra det på lokal.

Backlog

av zonk

Bilden visar resultatet av en veckas räder mot Stockholms tehandlare. Huruvida detta tyder på ett hälsosamt förhållande till te låter vi nog helst vara osagt, men det står i varje fall klart att den tidigare planen, där kontorsjobb skulle ge en tydlig och positiv förskjutning mellan antalet tillfällen man har att dricka te, och antalet tillfällen man hinner köpa te, inte verkar ha fungerat.

Hittills har jag haft nån slags ursäkt inför mig själv om att det är bra att dricka ett te både två och tre gånger innan man recenserar det, för att bli bättre bekant med det, men jag börjar se det för det självbedrägeri det är. Mängden orecenserat te bara ökar, och ofta är det mest tre-fyra tesorter jag dricker om dagen.

Just idag har backloggen dessutom ökat, efter ett trevligt paket från en hemlig beundrare (vi kan kalla honom Robin) med ett flertal påsteer från schweiziska Sirocco. Vi får se om dessa sveper fram genom vårt telandskap som den vilda ökenvind de är döpta efter. Med i paketet kom även några påsar franskt Earl Grey från temakarna Mariage Freres. En del te har ju onekligen passerat koppen sen senast vi drack ett bättre påste, så det ska bli intressant att pröva dessa rariteter. Låt vara att det ser än mer avlägset ut att lyckas recensera de där två-tre sista sorternas Pu-erh som står och jäser till sig i teskåpet. Det finns en tid för allt, och Pu-erh blir ju faktiskt bättre med tiden, i varje fall i teorin.

Enkla pizzor

av zonk

Visst, kebabpizzan är ju den oomkullrunkelige kungen på tronen, nåt annat kan man inte påstå, men det är nåt förbaskat trevligt med de där enklaste pizzorna också. Ta en margherita, vesuvio eller capricciosa: de är inte överlastade med ditt och datt, eller tillkrånglade med nåt som allt som oftast inte riktigt passar ihop. De är även en juste barometer om man ska testa av en ny pizzeria – det finns liksom inget att gömma sig bakom, är det inte bra grejer i grund och botten, märks det fort. Sen har de ju också hängt med ett slag, man vet vad man borde få, och allt som oftast får man det också. Pizza är ju annars ett oskrivet blad, och gudarna ska veta att det har fyllts med det mesta i vårt avlånga land. Jag kan fortfarande vakna kallsvettig och mumla tyst för mig själv om sektionen med kräftstjärts-pizzor på pizzeria Vikings meny i Lomma. En kollega insisterade på en variant med både kräftstjärtar och kebab som antagligen hade kunnat få vilken fullblodig italienare som helst att börja gråta. Men det finns värre ting. Vissa människor (vi kallar dem nidingar) går så långt att de förorenar och fördärvar pizzan med ananas, ofta direkt från konservburken. Ja, det tar emot att skriva det, men det är faktiskt sant. De finns. Det är inget man gärna vill tänka på och jag är glad att min inre jämvikt kan luta sig mot en solid botten av vesuvio från en lokal pizzasvarvare när jag skriver det här. Vi har Italien att tacka för mycket, men kanske är just pizzan bland det finaste. Skänk en tanke till de enkla, robusta pizzorna idag, eller än hellre, avnjut en!