En kulinariskt bevandrad belgare och japanska. Våfflor, grillad kyckling, dumplingar och…inget annat.
Enkla bänkar och enstaka bord, inget måndags eller kvällsöppet, vacker utsikt över vattnet och hög omsättning på besökare. Inte så mycket krusiduller, vällagat, rimliga priser och trevlig atmosfär. Ta med eller äta där.
Osannolikt och bra koncept.
Rekommenderas.
En verklig glädje med att ha flyttat till Stockholm är förstås att få presentera sin sida av huvudstaden för människor som kommer på besök från ens tidigare existenser. När Kalle från Lund kom på besök kändes det angeläget att relativt omgående bege sig till Nisses i Hässelby gård. När mina föräldrar var på besök för inte så länge sedan kändes det på liknande sätt viktigt att få visa dem Josephs bar i Vällingby centrum.
Det var åtminstone så jag resonerade. I själva verket hade jag aldrig tidigare varit på Josephs trots att det knappt är möjligt att ta en bild på restaurangen från utsidan utan att få med åtminstone en del av mitt hus i bakgrunden. Hade jag levt granne med himmelriket eller stod vi i begrepp att genomgå en skärseld?
Det är ju något speciellt med familjemiddagar. Då vi klarat av samtalsämnen som ”kul att få ses utan att behöva bära flyttlådor” och listan över vem som dött sedan sist gled samtalet över till inredningen på Josephs bar. Josephs verkar satsa på en ganska dunkel och förmodat exklusiv klubbmiljö även i resturangdelen av lokalen. Det är åtminstone vad de åstadkommit och även om de gamla ansåg att det var ”fint” så kunde jag inte sluta fundera över valet att låta en blå och en gul neonslinga löpa runt den halvmånesformade lokalens fulla längd.
Många av de som sökt sig till Josephs denna torsdagseftermiddag hade hoppat över lunchen för mer prioriterade utgifter. Tomglasen stod tätt på den delvis övertäckta uteserveringen och den enda servitrisen hade fullt upp att leverera ständigt nya bägare med öl och vitt vin till törstiga västerortsbor. Trots arbetsbelastningen var hon ett mönster av tillmötesgående och välvilja, vilket inte minst illustreras att min far ville ge dricks för första gången i sitt liv. Låt vara att han kanske kunde ha sträckt sig till ÖVER en procent av totalsumman nu när han ändå gjorde ansträngningen.
Men nu går vi händelserna i förväg. Vi beställde pizza vilket inte var att göra Josephs långa meny rättvisa. Världen är dock en gång för alla inte rättvis och ärligt talat kände inte någon av oss sig särskilt äventyrlig. Pizzorna var i likhet med övriga rätter väl tilltagna och serverade med föredömlig snabbhet. De smakade som alla pizzor jag någonsin ätit i hela mitt liv har smakat och jag antar att det är det som är meningen med rätten. Bland rätterna vi inte beställde fanns alla kombinationer av fläskkött och bearnaisesås man kan tänka sig och ingen behöver lämna baren utan en prisvärd portion friterad potatis. De erbjöd dock även lax och skaldjur men jag valde att inte försöka. Ett rejält mål med mat på Josephs bar ger dig garanterat färg på kinderna men det är svårt att förutsäga vilken.
På Josephs är ölen billig och stämningen gratis. Om stämningen får dig självmordsmässig är alltså inte Josephs ersättningsskyldig. När jag återvänder är det därför för ölen.
För jag återvänder nog. Det känns på något sätt befriande att ha en inte så trygg hamn att lägga till i när vintern drar in över Vällingby och systembolaget av någon jävla anledning är stängt hela tiden. Josephs kanske kan bli den där platsen där alla kan ens namn eller åtminstone ens blodgrupp. Viktigast av allt är att jag hittat den enda rimliga platsen att tillbringa alla mina framtida släktsammankomster.
Spuntino försvann och lämnade ett djupt sår i varje söderhipsters själ. Davids kaffebar och kök tog dess ställe redan i mars men för de flesta var det för tidigt att gå vidare. Några månader har nu gått och långsamt, långsamt återvänder livet till Erstagatan på Södermalm i Stockholm.
Jag gick dit med en kollega som varit utomlands sedan slutet på oktober. Han visste inte att Spuntino gått vidare sedan dess och han ville se det själv för att kunna tro på det. Vi stod en stund i tystnad utanför den lilla porten till restaurangen. Ingen av oss visste riktigt ifall vi var redo för vad som väntade oss. En blick på menyn och en andra blick på varandra. Vi gick in.
Det gick att känna igen sig trots att ganska mycket var annorlunda. På något sätt har den nya ägaren lyckats begränsa golvytan med ytterligare några kvadratmeter genom att bygga ut kassan och serveringsdisken. Dessutom hade antalet sittplatser minskat från Spuntinos redan begränsade utrymme till något som motsvarar sittkapaciteten i ett radhuskök. Spuntinos våldsamt eklektiska och konstnärliga inredning är ersatt med en stilren söderinredning i mjukt mentalsjukhusgrönt av ett slag som man för femton år sedan bara fann i östra Tyskland.
Från högtalarna ljöd avkopplande reggaetoner medan vi väntade på vår lunch och efter ett första nervöst intryck infann sig sakta ett lugn. Menyn består av en lunchrätt och en uppsättning med fyra eller fem standardsoppor. Rätten varieras en gång i veckan vilket gör Davids till ett utmanande lunchställe för stammisar. Å andra sidan är sopporna ett fullständigt anständigt alternativ för den som kräver variation. De kostar 80 kronor och serveras med ostsmörgås från stenugnsbageriet Fabrique. Min kollega köpte en soppa som jag av färgen att döma verkligen hoppas innehöll avokado.
Själv valde jag veckans rätt vilket visade sig vara en lammgryta. Grytan var rätt snäll i smaken och serverades med couscous, tomat och löksallad, en sorts salsa och en sval yoghurtsås. Alltsamman hade en sant hemlagad känsla och rätten var originell utan att vara utomjordisk som maten ofta var på Spuntino. Priset var något högre än för soppan, 90 kronor.
Jämförelsen med den glittrande söderpärlan Spuntino är lika orättvis som den är oundviklig. På ett mycket generellt plan verkar det som om allt från konsten på väggarna till kryddorna i maten skruvats ner från elva till någonstans mer i symfoni med andra ställen på Erstagatan, som den fina restaurangen Matkultur. En sak som blivit på samma nivå som tidigare är definitivt den trevliga och i brist på ett bättre ord roliga personalen. Den intima stämningen är klart smittande och jag menar det inte på ett dåligt sätt.
Sammantaget är Davids något av en lättnad. Många av Spuntinos gamla gäster kommer nog aldrig tillbaka men det får stå för dem. Själv ska jag åtminstone prova mig igenom de där sopporna.
PS: Davids kaffebar och kök är även recenserat här.
Jag brukar inte döma folk men det där är helt enkelt inte en bra plats att sola sig på. Hur länge ska man ha bott i förorten innan man väljer ett kraftigt trafikerat torg framför en 5000 kvadratmeter stor gräsäng 25 meter bort när man ska sola? Det är förstås jag som är nyinflyttad här och en dag kommer jag kanske att förstå Stockholmarnas vanor. Då är det nog dags att flytta igen.
En vacker kväll i juli bjöd Mejeri-Robin hem till middag hemma hos sig på Bistro Berns. Man gör så på Östermalm. Jag accepterade trots att det innebar att jag var tvungen att ställa in mina planer på att spendera kvällen med att dricka ljummet lådvin och se gamla avsnitt av MASH på datorn. Det var högt spelat men det skulle visa sig att jag vågade och vann.
Bistro Berns är en tallbarrsformad resturang mitt i Berzelii park utanför Berns huvudbyggnad vid Nybroplan i Stockholm. Restaurangen består av en väldigt lång bardisk och en enkel men tillika lång rad med bord längs med husets fönstersida. Konceptet som jag förstått det går ut på att man kan äta vällagad men egentligen enkel mat vid baren eller vid något av de många, små borden. Det är även generellt sett så jag förstår ordet Bistro.
Som förortsbo fick jag vänta i parken eftersom SL i ett lynnigt utfall bestämt sig för att leverera mig till staden i tid. Mejeri-Robin nedsteg från sitt närbelägna palats lagom i tid för att undra varför jag satt och hängde på en bänk som en mås besökt innan mig.
Vi tog plats på uteserveringen och på min inrådan valde vi ett bord längst in i en hörna. Jag vill alltid ha ryggen fri vilket även är anledningen till att jag sätter mig med raggarna, ligisterna och de sömndruckna alkoholisterna längst bak i bussen. Vi fick nästan omedelbart flytta eftersom den överambitiösa personalen på Berns vridit upp gasolvärmarna till den grad att de svedde mina ögonbryn och gjorde besticken för heta att greppa om.
Menyn på Bistro Berns är föredömligt kort men ändå bred nog för ett antal variationer inom temat rustik fransk mat. För att vara mer specifik så är nog temat norra Frankrike. De sålde musslor på ett sätt som en del kanske associerar med Belgien men vem är jag att säga att de inte har dem på den franska sidan av gränsen också? För oss fanns det egentligen bara ett enda alternativ och det enda alternativet var choucroute.
Choucroute är ett franskt försök till att namnge surkål. Naturligtvis finns det tiotals miljoner med fransmän som inte förstår varför man behöver ett ord för surkål men i en viss del av norra Frankrike har ändå behovet uppstått. Den delen heter förstås Alsace även om den går under namnet Elass varje gång någon glömt att stänga grinden mot öster. Denna fascinerande del av världen är en underbar blandning av franskt och tyskt som har gett och fortsätter att ge oss franska viner på tyskt vis och tyskt matlagning på franskt vis och vice versa.
Klassisk Choucroute tillagas på ungefär följande vis: Man hackar lite lök och lite äppel, blandar det med surkålen och låter det koka i vittvin medan man kryddar lätt med salt och kummin. Mot slutet på kokningen lägger man lite fina korvar, fläsk, kassler eller vad man har på kålen och låter allt nå fullbordning tillsammans.
Jag vet inte om det var så de gjorde på Bistro Berns men jag vet att de måste ha gjort något rätt. Surkålen var fulländad. Den var syrlig men inte för syrlig, smakrik men inte sönderkryddad av den farliga kumminen och den var välkokt men ändå med perfekt tuggmotstånd. Oavsett om surkålen är tysk eller fransk så görs den bästa surkål jag ätit till denna dag på Bistro Berns i Stockholm, Sverige.
Till kålen fick man på nu redan känt vis några fina små korvar, välkokt kött av obestämbart ursprung, fläsk och potatis. Korvarna var små och vita och det finns några liknande på Lidl som kallas ”Nurnbergare” men förmodligen finns det ett par dussin andra städer i Tyskland vars lokala stolthet ser liknande ut. Köttet, som kan ha varit sidfläsk, var i upplösningstillstånd och mycket fett vilket var något jag kunde både uppskatta och förstå. Fläsket var någon sorts verkligt tjockt bacon. Tillsammans var rätten en ypperlig upplevelse och en grundmurad produkt.
Till efterrätt köpte jag en söt fransk öl och kaffe. Det ska vara något sött till kaffet. Notan gick på strax norr om 300 kronor där huvudrätten stod för 198 kronor. Det är ganska långt från gratis för vad som i grunden är rätt enkel och billig mat men de som kokar surkålen på Berns tar dig långt för pengarna. Oavsett kostnaden är det en resa jag kan tänka mig att göra igen.
Bistro Berns är även fördelaktigt recenserad här
En av de verkliga förmånerna med att jobba hemma under sin semester är att jag får följa folklivet i parken nedanför min balkong. Som folkliv sett är det inget särskilt men det lär vara det enda jag ser innan jag skrivit klart en halvdussin saker jag ligger efter med. Det som Solursparken i Vällingby saknar i spänning vinner den i tillgänglighet.
Bilden ovan är i det närmaste rörande. Den är tagen från min balkong någon gång i mars. Det var den första dagen för året som de väderbitna männen samlades i soluret. Snön var inte ens borta än men en kraft större än dem själva drog dem till denna speciella plats. Utomhusmännens återkomst till Solursparken är lite för Vällingby vad trandansen är för Hornborgarsjön.
I soluret kan man se män och någon enstaka kvinna häcka under alla utom de kallaste månaderna. Vad de gör där förstår jag inte. Jag förstår varför en del människor väljer att sitta i parker och dricka öl och ju mer jag tänker på de där sakerna som jag måste skriva desto bättre förstår jag. Vad jag inte förstår är varför man dras till att stå i ett solur. Kanske tänker man att det är mer sol där?
Nu är det sommar och parken är livligare än någonsin. Den lilla skaran från Soluret har mångdubblats och delat upp sig i flera rätt livliga kolonier i och kring parkens kanter. Joggarna är nästan lika regelbundna som flygplanen som lyfter från Bromma flygplats och under soliga dagar täcks gräset av fläckar av picknickfiltar och solstolar. På kvällarna spelas det brännboll, fotboll och kubb och grillfesterna brukar bli precis så där festliga så att ingen bryr sig om att ringa nationella insatsstyrkan även om de funderar på det. Under tiden sitter jag vid ett tangentbord på trettonde våningen och känner mig som L.B. Jeffries.
Ett speciellt roligt släkte bland parkmänniskorna är ensamsittarna. När man blickar ner mot parken ser man nästan alltid människor som sitter för sig själv någonstans på den stora gräsytan. De tänker säkert att de sitter undanskymt bakom häcken som kringgärdar parken men inget är undanskymt från min utkiksplats. Här uppifrån ser det rätt roligt ut med dessa utströdda människor i det gröna som sitter helt still, ofta under långa stunder. Ett speciellt exemplar sitter där i sin jeansjacka och med sin påse från Hemköp helt oavsett väderlek. Gödsvinet uppmuntrar så klart inte till narkotikabruk men om någon ändå skulle vara intresserad av detta ämne så är det åtminstone 35% chans att mannen i jeansjackan vet något om den lokala drogmarknaden. 35% chans att han väntar på kranen eller väntar på mannen med 26 dollar i sin hand. Det betyder förstås att det är 65% chans att han helt enkelt suttit där sedan de stängde det närbelägna Beckomberga mentalsjukhus 1995. Lycka till.
Sedan många år tillbaka kan man i Solursparken även uppleva Stockholms stadsteaters satsning på ”Parkteatern”. Förra årets föreställning drog 7 förväntansfulla åskådare vilka jag förmodar var en kombination av roddare och Vällingbys samlade kulturelit. För årets föreställning hade man valt ett drama av Bertolt Brecht och ifall man ändå inte har någon publik att ta hänsyn till så är det förstås ett utmärkt tillfälle att välja just ett stycke av scenkonstens allra mest överskattade författare.
Lastbilarna med utrustning var på plats redan tidigt på morgonen en söndag i juni. De byggde på scenen med stor frensi hela dagen trots att regnet hällde ner. Nya lastbilar anlände med ljudanläggning och denna installerades tillsammans med ljuset. Någon gång mellan fem och sex var allt klart med en timme till att ridån skulle gå upp. Det regnade fortfarande. Vid sjutiden tittade ett par personer ut från en av husvagnarna som ställts upp bakom scenen. Parken var öde och det regnade mer än någonsin. De gick tillbaka in i husvagnen och stängde dörren bakom sig. Morgonen efter började arbetet med att plocka ihop alltsamman igen. Någon föreställning blev det inte.
Jag stod förstås i fönstret och såg på alltsamman. Ett tag filosoferade jag över om detta väldiga arbete för en pjäs som aldrig kom att spelas kanske var en liknelse för livet självt. Sedan kom jag på att det nog bara var en liknelse för svensk kulturpolitik.
Regnet hänger åter i luften när jag skriver detta. Parken är nästan tom så när som på ett par, härdade män. När solen försvinner bakom molnen är parken åter deras.
Sommaren rasar och folk från hela världen strömmar redan till Stockholm för att besöka de många turistattraktionerna och vara i vägen för mig. Eftersom det inte verkar finnas några sätt att stoppa turistströmmarna till staden och eftersom våra makthavare inte ens verkar villiga att göra några meningsfulla försök att avstyra invasionen så har vi på gödsvinet bestämt oss för att spela med. Om nu människor från övriga Sverige och världen nödvändigtvis ska komma hit och gå omkring, jättesakta, på stadens redan trånga trottoarer så är det lika bra att vi tar vårt ansvar som Sveriges ledande folkbildningsinstitution och berättar vart de ska gå.
Få av Stockholms stadsdelar är så noga dokumenterade som Södermalm här på gödsvinet. Det beror bara delvis på att det finns ett oöversiktligt utbud av restauranger och barer på söder. Mest beror vårt intresse för stadsdelen på att det är där jag jobbar, äter lunch och dricker öl, inte alla tre sakerna lika ofta men inte heller sällan alla tre samtidigt. Så låt oss fokusera på just Södermalm och alla dess smultronställen, fällor och faror.
Innan du som turist ger dig ut på Södermalm är det några saker du bör veta. Södermalm är visserligen Stockholms mest sekteristiska och elitistiska stadsdel men människor där hatar dig inte på riktigt. De bara beter sig så. Försök inte smälta in för det är det enda sättet att misslyckas med det. Den modetrend som du tror är mest inne just nu är det inte. Inte på Södermalm och folk där kommer att göra det klart för dig. Därför ska du satsa på något helt annat än det som är moderiktigt nu. Du kommer fortfarande att vara ute men du förvirrar åtminstone folk tillräckligt allvarligt för att de ska lämna dig i fred.
En annan sak som du ska vara beredd på är att du inte kommer att träffa några Stockholmare. Den sista stockholmaren flydde från Södermalm redan 2003 och arten är nu listad som utrotad av lokala biologer. Ibland kan enstaka exemplar leta sig över Hammarbykanalen vilket ofta väcker stor uppståndelse bland allmänheten och utryckning av ordningsmakten som i värsta fall kan tvingas avliva de vid det laget mycket stressade och förvirrade Stockholmarna. Södermalm är nu uteslutande befolkat av människor från Kristianstad med för små byxor.
En lång dags upplevelser på Södermalm inleds lämpligast med att du intar dagens första måltid, lunchen, på någon lokalt färgad restaurang. Ingen lunchrestaurang har någonsin varit mer söder än Spuntino på Erstagatan, ett färgglatt litet ställe som nu bytt ägare vars kvalifikationer gödsvinet inte kan gå i god för. För en garanterat vällagad måltid i en precis lika galet målad lokal kan jag dock utan reservationer rekommendera Matkultur lite längre upp mot Sofiakyrkan på samma gata. Det är en mycket trivsam familjerestaurang där, om jag har förstått det rätt, mor sköter köket och ekonomin, sonen serverar och far står i kassan och säljer mat på krita till folk som ser ärliga ut, förmodligen till mors ljudliga frustration. En kollega till mig ser så ärlig ut att han fick argumentera för att han verkligen var skyldig pengar för en lunch. Hur som helst har Matkultur, precis som tidigare Spuntino, mat som är intressant i en positiv bemärkelse och jag har aldrig haft mindre än en mycket trevlig upplevelse där.
Nere på Folkungagatan finner man alltid en anständig sushi på Folkunga sushi och om man vill variera sin fiskupplevelse så måste jag, delvis av samvetsskäl, rekommendera den fiskaffär med färdiglagade luncher som var något av en följetong under 2010. Dimsum 58 är ett av ett stort antal dumplingställen du förmodligen kommer att besöka om du stannar på söder länge nog. Thairestaurangen En thai till är inte Södermalms bästa men det är ju ett kul namn. Ersta terass är inte alls ett särskilt roligt namn men de har möjligtvis Stockholms vackraste utsikt och sedan ett tag tillbaka kan man även äta där utan risk för institutionalisering.
Bland lunchställen måste jag även nämna Aubergine, livsmedelsbutiken med medelhavstema som säljer meze i väl tilltagna lådor för 49 kronor styck. En sådan och en grönyta är allt du behöver för en lång, lång tid.
Efter lunch är det hög tid att besöka någon av Södermalms många barer. Jag skulle rekommendera att du börjar på Söderkällaren, inte för att det är ett trevligt ställe utan för att det förmodligen aldrig är riktigt stängt. Efter Söderkällaren är du nog redo att gå vidare till Carmen, bara ett tiotal meter längre ner på Tjärhovsgatan.
Efter ett par timmar på Carmen behöver du förmodligen röra lite på dig. Det eller att sitta väldigt, väldigt stilla tills ambulansen kommer. Om du söker motion på söder så kan jag inte tänka mig något bättre ställe att gå till än Boulehallen på Närkegatan. Hallen är belägen i ett atombombsäkert garage där du kan dricka överkomligt prissatt slovakisk öl och slunga tunga metallföremål tills korna kommer hem eller du slår ut någons tänder, beroende på vilket som inträffar först.
En turistattraktion av absolut världsklass gömmer sig i en liten tobaksaffär på Folkungagatan. För att vara mer precis: En liten tobaksaffär på Folkungagatan är en turistattraktion av världsklass. Jag syftar naturligtvis på Hållplatsens tidningar och tobak, Stockholms finaste butik för lakrits och kanske den roligaste affären att handla i någonstans på norra halvklotet.
Om du har en kulturell böjelse så kan jag varmt rekommendera Boulevardteatern, inte så mycket för att de saknar bar utan för att de har tillräckligt långa pauser i föreställningarna för att man ska hinna springa bort till Pelikanen.
Kvällen på Södermalm tycker jag att du ska ägna åt baren El Mundo, kanske den mest södermalmiska baren någonstans. Där kan du enkelt insupa essensen av stadsdelen och romgroggarna är inte dåliga heller. Ett annat alternativ kan vara att färdas de 26 våningarna upp till baren Och himlen därtill, högst upp i skatteskrapan. Det är bara passande att en bar så beroende av en välfungerande hiss just erbjuder en barupplevelse som påminner rätt mycket om en hissfärd. Du står tätt packad i ett fyrkantigt rum och det finns alla möjligheter att bli både illamående och panikslagen. Utsikten är dock värd allt och de som jobbar där vet om det.
Om du är en av dem som gärna rundar av kvällen på ett ställe för spruckna basljud, kolsyrerök och drucken dans så kommer du antagligen finna att jag lämnat dig någonstans i höjd med Gröne jägaren. Innan dess kanske jag tipsar om Göta Källare men det skulle bara vara ett skott i mörkret vilket, ironiskt nog, är något du kommer önska träffade dig om du stannar där för länge.
Så ser Gödsvinets rekommendationer för Södermalm sommaren 2011 ut. Skriv ut och ta med dig listan på resan. Den är allt du behöver.
Jag testar ett nytt sorts kaffe och jag är inte säker på att jag gillar det. Det är ett vackert o’boy-brunt pulver tillverkat i Somalia och förpackat i Saudiarabien i stilfulla plaspåsar som den på bilden. Det yttersta lagret av plastpåse är förresten mitt helt bortkastade försök att något minska den stickande lukten av mycket gamla pepparkakor. Kanske skulle jag ha hållt mig till det franskrostade från Sibyllan på Östermalm.
Sibyllans kaffe och tehandel på Sibyllegatan är en anrik butik med ett fruktansvärt potent franskrostat kaffe och personal som alla ser ut lite som Anne på Grönkulla i sina klänningsaktiga förkläden. Påsen med Somali special coffee köpte jag inte där utan i en liten butik i Rinkeby. Mannen i kassan såg inte ut som Anne på Grönkulla utan mer som en jemenitisk brännvinsadvokat. Han satt bakom sin disk klädd i en sliten kavaj och ett allvarligt sinnelag medan han summerade priset för mina två kaffepåsar med hjälp av en miniräknare.
Mitt besök i Rinkeby var en del i en episk resa genom den blåa linjens samtliga stationer. Det var så jag och mejeri-Robin valde att underhålla vår gemensamma vän Kalle som var på besök från Lund. Rinkeby var bara en av många stationer och vi blev inte långvariga. Jag har hört talas om att Stockholmare ibland tar gäster från andra platser till Rinkeby för att visa upp en annorlunda sida av staden. Det var det förstås inte fråga om i detta fallet, i jämförelse med mitt gamla kvarter i Malmö är Rinkeby ungefär lite exotiskt som centrala Sävsjö.
Somali special coffee är inte det enda resultatet från vår resa längs den blå linjen men sedan jag fått tillbaka känseln i fotlederna och en del av balanssinnet är kaffet det mest bestående. När jag nu sitter vid mitt skrivbord i Vällingby med en ångande het kopp vid min sida kan jag inte låta bli att undra om det var värt det. Kaffet smakar pikant av peppar, lökpulver och explorer vodka. Det ska dock sägas att smaken av explorer vodka kan ha orsaker inte förutspådda eller uppmuntrade av producenten.
Till riktigt gott kaffe ska man enligt en enig expertis ha en god kaka. Därför är det bara logiskt att jag till mitt somaliska spritkaffe äter en liten, rysk tranbärskaka av tysk lågprisfabrikat. Kakorna är inhandlade på Matrjojska ryska och baltiska livsmedel och delikatesser i Hässelby gård. Det är små, halvsega degkakor med en något parfymerad fruktsmak. De gifter sig med det somaliska kaffet ungefär som Eva gifte sig med Adolf. Det kommer inte att bli långvarigt.
Kaffe och kaka är en svensk tradition. Det är ännu idag ett av de enklaste sätten att njuta i vardagen man känner till i folkhemmet. Jag kan därför inte låta bli att känna som om jag misslyckats.
Lappen på bilden satt på en parkeringsautomat utanför mitt arbete på Södermalm i Stockholm. Det är en lapp som berättar mycket och det är ingen rolig historia. Någonstans i närheten av Stigberget vandrar det omkring en 29-årig man som letar efter en kvinna han kallar ”min prinsessa”. Att döma av informationen man får har han många goda sidor även om jag misstänker att internetvana inte är en av dem. Därför är det bara rätt att vi på Gödsvinet gör vårt för att hjälpa detta hopplösa företag. Om just du är en kvinna i en den föreskrivna åldern som letar efter en butikskonsult som är kreativ, ”inte direkt som andra killar” och bara lite, lite desperat så föreslår jag att du slår till med en gång. Det är viktigt att du är ”ärlig” och ”trogen” så att inte du också överger lappens författare och gör honom GALEN. Du kommer nog inte att gilla honom när han blir galen.
Naturligtvis kan jag inte låta bli att undra över lappens placering. I huset där jag jobbar utbildas även Sveriges bästa sjuksköterskor så vi kan inte utesluta att ett visst vårdbehov är inblandat. Det kan vara bra att veta.
Med det sagt kan jag bara upprepa: Tveka inte, du ärliga, trogna, omtänksamma, smått knasiga, vårdande och respektkrävande kvinna mellan åldrarna 20-30 som läser detta. Skriv den 29-åriga mannen som skrivit lappen och glöm inte att bjuda Gödsvinet på bröllopet. Jag känner på mig att det kommer att bli en alldeles speciell tillställning.
I måndags var den svenska flaggans dag utan att jag eller någon annan i Wien direkt uppmärksammade det. Som ateist är det förstås en skön omväxling med en helgdag som inte grundar sig i religion. Desto mer beklagligt är därför att jag också är anti-nationalist. Tur att man fortfarande har Towel Day.
Visst är det rimligt att ägna en dag om året åt att minnas att man är svensk, inte minst eftersom man ägnar 364 åt att glömma det. Så länge som dansband, medeltida statsskick ochJimmie Åkesson inte är inblandade så är jag ombord.
Denna 6:e juni firade jag alltså i Österrike och dagen till ära ägnade jag mig åt svensk kulturimperialism.
Det hade visat sig att jag missat att packa tillräckligt med sockor för resan, kanske för att jag misstagit antalet dagar jag skulle vara borta eller för att jag packade i ett semi-vegetativt tillstånd till följd av kryssningen med Viking line.
Så jag gav mig ut på Wiens stora shoppingstråk Mariahilfer Strasse för att korrigera denna enda av många brister i min garderob. Att försöka handla kläder i den tysktalande kultursfären är lite som att försöka handla alkohol i den muslimska. Vid de tillfällen man hittar något alls måste man fråga sig själv hur desperat man är och det är aldrig mindre än en omskakande upplevelse. Sommarreorna rasade redan och jag trängdes med namnlösa massor ända från herrmode till en rad med kassor helt befriade från intelligent liv. Enorma drivor med osunt färgade skjortor i konstmaterial skuggade mig och de blandade livsformer som rotade runt bland korgar och hyllor efter vad vi behövde. Det är där någonstans kulturimperialismen blev aktuell.
Jag gick till Hennes och Mauritz. Den svalt skandinaviska butiken var sparsamt inredd och den bar en helt annan värdighet än de burleskt centraleuropeiska köphusen på samma gata. I högtalarna spelade de svensk pop sjungen på den sortens bisarra indie-engelska som bara kontrolleras av svenska au pairer och ett par miljoner japaner. Det var inte The Concretes och det var inte The Knife men det skulle kunna ha varit båda. Jag fann nästan genast vad jag sökte och mer.
Visst försöker jag också leva av landet där jag befinner mig men kom igen, något måste sägas till försvar för bekvämlighet också.
Det är redan den 8:e juni och jag är tillbaka i Sverige. Solen går ner över Hässelby Gård och endast enstaka rusiga röster hörs ännu från Solursparken. Från den 13:e våningen är Stockholms västerort lika grön som någon annan plats på jorden. Det här är en bra plats att bo men vi behöver inte göra en sak av det.