Måtte dammet aldrig stillna!

Som ständiga tillskyndare av det lite dammigare och ofärskare är vi på Gödsvinet mycket glada att läsa att det finns hopp för en riktig institution inom detta gebit, Biologiska muséet på Djurgården. Här trängs uppstoppade djur längs eleganta dioramor vars like vi inte sett sedan 1905. Det är lite grånat, det är lite uttorkat, men det är ett tidsdokument som tar oss tillbaka till oändliga besök med skol- och dagisklass i formalindoftande stenhallar fyllda med allsköns döda (och framförallt dödade) delar av naturen, i akt och syfte att lära om just denna.

Inför Biologiska muséets stängning 2017, som verkade luta åt det permanenta, gav sig Gödsvinet Bromma och (dåtida) Vällingby dit för att dokumentera denna klenod. Resultatet finner ni något senkommet här nedan.

Likt ett strandat vikingaskepp tronar Biologiska muséet på Djurgården, fast med betydligt mindre fylla och slagsmål.
Man kan här finna många rara djur i sin naturliga omgivning, som till exempel den grå pälssläparen.
Djurens naturliga miljöer har återskapats med stor konstfärdighet, här en sandstrand inklusive nedskräpning. förlåt, konstinstallation.
Det är vår fromma förhoppning att Biologiska muséet, liksom skvadern på bilden, länge än kommer vara en lika naturlig som uppskattad del av Sverige.

Biologiska muséet. Fem dammoln av fem möjliga. Djurgården, Stockholm. För närvarande enbart guidade turer.

Spontantegel

För den som suktar efter 1900tals-arkitektur av det fyrkantiga, brunaktiga slaget, för oss betongkramare och modernism-ivrare, gäller det att aldrig försitta ett tillfälle, för många utomordentligt fina verk för en ganska undanskymd tillvaro – det gäller att hugga dem så fort man anar dem bakom en krök, eller runt ett hörn. Så när vi vid en nylig promenad såg en skylt som lovade en kyrka, närmare bestämt Västerledskyrkan, föll vi för lockelsen och tog en omväg på vad som ändå mest var en enda lång senväg.

vasterledskyrkan-frontResultatet var uppfriskande fyrkantigt, en sannskyldig orgie i tegel, inramat av en massa tallar, som sig bör här i huvudstaden. Arkitekten, en viss Birger Borgström, har säkerligen sneglat på gamla tiders kyrkor, men sedan resolut ändrat de flesta formerna till vackra kuber, kvadrater, fyrkanter i alla skalor och former. Som för att framhäva dessa eleganta och räta linjer har några cirkelformer fått vara med på ett hörn.

vasterledskyrkan-portPorten är strödd med den där sortens bulligt fyrkantiga och yxiga järnarbeten som andas lika mycket hällristning och forntid, som en än mer avlägsen tid i nittonhundratalets början då dessa kändes helt stilrätta och moderna. De är en sann prydnad för varje fyrkantig tegelbest, och gjorde sig ypperligt i svart mot porten som annars var målad i en nyans som bara var aningen för ljus för att indikera en hälsosam kost.

vasterledskyrkan-sidaFrågan är dock om inte kyrkans sida, med dess stilfulla kombination av snusbrunt trä, tegel, och betong gjuten mot träspont, ligger mig varmast om hjärtat. Här har vi alla de modernaste av byggmaterial, tillsammans med den modernaste färgen: brunt. Där har vi minsann ett litet guldkorn som inte kommer lämna någon betongvurmare helt oberörd!

 

Galonka, Piast

Efter att Gödsvinets storslagna haxe-satsning nu länge legat i träda var det slutligen dags att återigen utforska detta närmast erotiskt intensiva köttstycke, denna gång i polsk tolkning. Golonka är inget mindre än Polens svar på haxe, eller möjligen eisbein, hursomhelst är det ett stort stycke gris som lagats tills det smälter i munnen, med en läckert krispig svål. Restaurang Piast, ett stenkast från St Eriksplan, serverar golonka, och det var allt vi behövde veta, tillsammans styrde avd Bromma & Vällingby stegen dit för att mäta sig med ännu en gargantuansk köttbit. Piastr är mycket gemytligt, till den grad att man vid ett bord sitter under det som tidigare gissningsvis tjänat som bardisk, och man har ständig överblick över köket, på andra sidan sagda disk. Upplevelsen av matdofterna blir stundtals rätt intensiv och när man går därifrån har man gärna en lätt arom i kläderna, lite så man undrar om man ska bli god vän med alla hundar man möter.

Piast_golonkaNåväl. Jämfört med tidigare avätna haxe (haxar? haxor?) var det en något mer beskedlig bit som Polen visste att servera oss, bara en sån sak att den på bilden ovan knappast syns bakom sina tillbehör säger ju en del. Därmed inte sagt att den inte närapå övermannade oss, eller att vi inte gick därifrån vimmelkantiga, vaggande som gravida pingviner, men det var ingalunda lika absurt mycket som t.ex. Moldaus haxe, som ju till form och storlek närmast liknade en genomsnittlig julskinka, och inför vilkens blotta anblick man blir matt och kallsvettig. Nåja. Vi ska låta det vara osagt om det är typiskt Piast eller typiskt golonka, men den där riktigt krispiga svålen ville inte riktigt infinna sig, och köttet var inte riktigt sådär mört och saftigt som Moldaus haxe heller. Det var en mycket smaklig men inte övermannande god köttbit, även om rårakan och den modesta skålen sauerkraut man fick till var mycket goda, rentav mycket passande, att liksom dutta mot köttet med, som en alltigenom tysk eller östeurpeisk variant av vår svenska dillkvist.

Det återstår att se om vi får fler chanser att testa golonka i huvudstaden, så frågan är om vi kommer lära känna denna maträtt närmare. Såhär direkt efter en första tådoppning känns det inte som att vi hade saknat den övermåttan om vi hade haxe, men kanske kan vi bli överraskade. Om ni känner någon som serverar en fin golonka här i trakterna, tar vi gärna emot tips!

Tre grisdelar av fem möjliga. Restaurang Piast, Tomtebogatan 22, 220 kr ex dricka.

Vi är många, vi är ofta

verklighetens ölUpprorets fackla har tänts i Hägersten och dess ljus manar oss till handling. En ledare har stigit ur leden, hans kamp och hans budskap är vårt. Leden tätnar för ett styrkeprov. Du är med oss eller så är du mot oss.

Ingen har kunnat undgå denna insändare i tidningen Liljeholmen/Älvsjö. Om du nu är en av de som trots allt lyckats med det så kan du läsa den nu. Jag väntar. Men inte hur länge som helst. Det här är för viktigt.

Gentrifieringen har dragit över Stockholm och du kan följa dess spår av tomma IPA-flaskor söderut från söder. Det har inte undgått Rikard Johansson och han förklarar vad det betyder i en artikel, åter i tidningen Liljeholmen/Älvsjö.

Den mörka sidan av öl-elitismen har förstås inte heller undgått Gödsvinet. Redan för sex år sedan uppmanade jag dig att stoppa den progressiva ölen. Stoppade du den progressiva ölen? Nej, den har fortsatt att breda ut sig och nu har den nått krönet av Hägerstensåsen med en blick mot horisonten och nya erövringar.

Vi närmar oss dagen då ölen slutar vara rolig. Lyckligtvis är Rikard Johansson ganska rolig. Han påminner lite om en-tragisk-generation-mannen i Malmö. Precis som denna har han rätt.

Det är inte för sent att stoppa det här. Förändring är möjlig. Vi har kraften, vi har kunskapen. Vi har Rikard Johansson.

Budkavel! Läs högt! Sänd vidare! Rid i natt!

The Sonics, Debaser Strand

Att se ett band vars sound till stor del byggt på ren energi och ungdomligt skränande såhär femtio år efter debutplattan är kanske på vissa sätt inte helt logiskt, men på Gödsvinet sätter vi som bekant en ära i att inte låta rationaliteten komma i vägen för ett bra uppslag, och på det sättet hamnade avd. Bromma & avd. Vällingby på The Sonics på Debaser Strand nu härförleden. Som de ordningsmänniskor vi är dök vi upp precis innan lokalen öppnade vid sjuhugget, vilket raskt ledde till en vätskekontroll på ett närliggande vattenhål. Denna fördröjning till trots såg det länge rätt öde ut framför scenen inne på Strand.

sonics-1 Sent omsider hasade sig dock förbandet på scenen. Jag kommer inte längre ihåg vad de hette, men de hade bildats i någon svensk ort på nittiotalet och de kändes på många sätt som en tidsmaskin till den del av detta årtionde när en yxig och energisk tolkning av sextiotalet var så rätt det kunde bli. Såhär tjugo år senare känns det mycket avlägset och obegripligt, en relikt av en retrovurm lika fyrkantig som omotiverad.

Men även detta hade sitt slut, även om en viss insats i god vilja och/eller rusdrycker krävdes för att ta sig dit, och efter en outhärdligt lång paus klev de gråhåriga dignitärerna in på scen. Publiken, som väl mestadels om inte uteslutande var något yngre, verkade vid det här laget redo för det mesta, till vilket den hårt utnyttjade baren säkerligen gjort sitt till. The Sonics rättade till slipsarna och tryckte gasen i botten, och medan det blev en hel del låtar från en nysläppt platta som inte riktigt verkade resonera med folkhavet, satt samtliga sextiotalsnummer som en keps, och publiken kokade till fina gamla spår som Money, Boss Hoss, mfl.

sonics-2När lokalen började blåna av den samlade energin och dess emaneringar i den rätt begränsade luftmassan, tog åldermännen i The Sonics in några kompisar från trakten, som de uttryckte det, och in stegade Howling Pelle Almqvist med ett par kumpaner. Trängseln och svettigheten på scenen närmade sig den framför, och de rev av ytterligare ett par fina gamla bitar, om minnet inte sviker däribland Psycho. Oktantalen matchade fint mellan Sonics & Hives, och publiken blev tidvis riktigt energisk i sin uppskattning.

Efter att the Hives tackat för sig, och en obligatorisk inklappning, var det dock slut. Lika fort som de dykt upp hade The Sonics tackat & bockat, sagt något gillande om Stockholm, och stegat ner från scenen. Vi stod alla lite handfallna, tills kön till garderoben gjorde sig påmind och vi snabbt skyndade ut i natten för att långsamt återgå till normal kroppstemperatur. Om man saknade lite av energin och skränigheten från sextiotalet, levererade dock ett band som ännu till stor del bestod av originalmedlemmar bra tryck, och om man kanske saknade en eller annan gammal klassiker, var det ändå rätt bra flås i det nyare materialet.

Fyra rundgångar av fem möjliga. Debaser Strand, 24e oktober 2015.

Parkering, fotobilaga

Som ett komplement till det i övrigt mycket klarsynta och skärskådande inlägg vår kollega från Vällingby författat om betongparkeringen och dess själ, följer här en foto-odyssé för de som vill ha lite mer handfasta exempel på hur ett tvättäkta betongparkeringshus kan te sig. Detta ska inte tas som någon form av kritik; det vore ju inte ett inlägg från avd. Vällingby om inte fotomaterialet vore en aning suspekt, slumpmässigt, och helst med lätt slagsida, och vi vill ju inte ta ifrån vårt medsvin från väster detta sitt kanske mest utmärkande drag. Med detta sagt, till bilderna, och låt oss njuta av hur man i framstegsoptimismens Sverige parkerade som allra mest progressivt. Kanske kan vi nästan ana hur modernt och framtida det kändes att parkera i en gigantisk betongkoloss som landat som en 5000-tons meteorit rakt ner i en tidigare gammaldags och försoffad stadskärna och under sig friskt och hurtigt krossat en massa lika trista som lastgamla hus.

parkaden-1Mitt i Stockholm ligger den, Parkaden, den sista av ett halvdussin modernitetens utposter som ännu undkommit rivning. I dess källarplan ligger som synes Bok-skotten, med skyltar som även de andas en forntida (om än kanske inte lika storslagen) epok.

parkaden-2Parkaden smälter in lika lättsamt som trivsamt i sin omgivning, och drar stor nytta av betongen som naturmaterial, en levande och lekfull yta som läner omgivningen stor charm.

parkaden-3Dess mest framträdande (på gränsen till enda) personlighetsdrag är den finurligt utformade betongfasaden. På en gång informativ och sirlig, både utsmyckar den och leder vilsna motorister till rätt våningsplan.

parkaden-4Till insidan av Parkaden skänker denna snillrika perforering ett behagligt ljus, och ger en nästan orientalisk känsla.

parkaden-5Arabesken är inte långt borta, och man kan verkligen njuta av betongen såhär på nära håll, tung och skrovlig som den är.

parkaden-6Hans Asplund var utöver Parkaden även ansvarig för NK-utbyggnaden tvärs över gatan, och det lilla spiraltorn som elegant bär upp den roterande NK-klockan.

parkaden-7Vår vandring tog oss vidare genom Stockholm, och vi suckade djupt över det halvdussin förlorade legendarer, betongparkeringshus som fallit offer för rivningsdemonen. Vi fattade nytt mod när vi kom till P-huset väderkvarnen, som lika elegant som stilfullt kombinerar parkering och bostadshus. Det är nästan så man inte kan se var det ena slutar och det andra börjar.parkaden-8Vår slutpunkt fick bli parkeringshusets antites, den så kallade p-spiralen, förlåt, p-snurran, ett inverterat parkeringshus, nästan uteslutande under jord, med en förvisso praktisk men själlös anordning för att frakta bilar upp och ner på insidan med hiss. Låt oss hoppas att detta inte är framtiden för all parkering, osynliggjord och undanskuffad till ett hörn.

 

Parkering för själen

svenska flaggans dagSom du vet har vi här på Gödsvinet med åren kommit att täcka en del rätt esoteriska ämnen, ämnen så som bruna kubkyrkor, begravningsplatser och Stockholms topp tre kolumbarium. Det är därför inte ämnat att förvåna när jag säger att vi har spenderat en helg med att detaljstudera några av huvudstadens vackraste parkeringshus.

Jag vet inte hur det började – det gör jag nästan aldrig – men jag tror det var rätt länge sedan. Staden när jag växte upp var Karlskrona och som stad sett var den inte mycket att tala om. För någon som inte hade något att jämföra med var det dock en plats präglad av yttersta urbanitet och allra mest urbana var parkeringshusen. Det var där man klev ur bilen och det var där staden började. Dunkelt belyst betong och doften av illa förbränd bensin var precis sådär farlig som man vill att en stad ska vara om det är någon mening med den alls.

Indiepopmusikern Martin Abrahamsson beskrev något liknande från sin uppväxt i Östersund. Det finns ett stycke av en gata som heter Thoméegränd i den staden som han uppfattade som särskilt urban. Det är det stycke som sträcker sig från Kyrkgatan till Prästgatan, ett stycke som domineras av rampen upp till Domus parkeringshus. Enligt en intervju med honom brukade han gå upp och ner för den där gatstumpen och låtsas att han var i en storstad. Jag bodde förresten i flera år bara ett kvarter från den gatan och även om jag mest minns den påtagliga doften av urin så förstår jag vad han menar. Parkeringshus skänker modernitet.

Parkeringshusen likt Domus-varuhusen signalerade när de kom just modernitet, som bärare av budskapet om ett nytt, bättre samhälle där alla hade råd med en bil och där man körde dem överallt. Parkeringshus andas framsteg och framtidstro.

Det är därför bara naturligt att man byggde jättemånga av dem när man med hjälp av grävskopor och väldigt mycket betong radikalt omvandlade Stockholms innerstad under 1950, 60 och 70-talen. Parkeringshusen blev under denna tid för Norrmalm vad ambassaderna och saluhallarna är för Östermalm och vad ölhallarna är för Södermalm. Inte alla av Norrmalms parkeringshus är kvar men bland de som är det finns något att hämta även för oss som inte har bil. Parkering för själen.

parkadenJuvelen i kronan är förstås Parkaden på Regeringsgatan. Med sina sju våningar av ornamenterade betongelement tronar Hans Asplunds mästerverk över omgivningen som ett vittnesmål från en tid då man fortfarande trodde på betongens förlösande kraft.

Det är en fröjd och inte så lite farligt att gå omkring bland ramper och däck med ögat i en kamera. Det var i själva verket så vällustigt att en securitasvakt kom och bad oss att sluta med det. Innan dess hann vi beundra inte bara parkeringshuset i sig utan utsikten mot delar av Stockholm många av oss vanligtvis väljer att inte direkt stirra på. Utsikten från det översta parkeringsdäcket är i sig värd ett besök.

Hänryckningens tid är inne i Sverige och det är svårt att inte dras med då man från parkadens översta våning skådar tre svenska flaggor sträckta för vinden framför hötorgshus 3. 

Om parkeringshusen i Karlskrona och Östersund är städernas urbana hjärta så är ett parkeringshus som Parkaden i Stockholm snarare en rofylld idyll skild från stöket nere på gatan. Det är upp i parkeringshuset man söker sig för att komma undan.

Jämte Karlskrona och Östersund har jag också bott på Norrmalm, bara ett stenkast från Parkaden. Olika städer har olika prioriteringar och det är så jag förklarar varför det tog så länge innan jag besökte det lokala parkeringshuset. 

parkaden 2

Schweinshaxe på Bar Central

bar centralDet som började på restaurang Moldau vid Hornstull kunde inte annat än att fortsätta och det var tvunget att gå vidare med Bar Central vid Nytorget. Gödsvinet gick igenom en middag med Schweinshaxe och vi visste hela tiden att det skulle bli ännu en. Så här i efterhand går det att konstatera att det var bäst att så skedde.

Bar Central har kallats många saker och jag borde veta eftersom jag kommit på de flesta av dem. Något man inte kan kalla Bar Central för är Moldau. Trots den påtagliga överlappningen mellan de båda restaurangernas menyer finns det lite som förenar deras respektive inramning.

Medan Moldau är flitigt – för att inte säga övernitiskt – dekorerat med ockulta bayerska fruktbarhetssymboler och böhmiska skörderedskap i trä, så uppvisar Bar Central en långt mer återhållen profil.

När jag flyttade in i det höghus i Vällingby centrum där jag nu skriver dessa rader fann jag hissen inklädd i masonit. Att stå i den var en kaffe-med-mjölk-färgad upplevelse med en doft av spån. Anledningen till denna allmännyttiga inredningsteknik var att huset var nytt och att alla hyresgästerna flyttade in samtidigt, huller om buller, inte sällan till undertoner av våld och hastigt förtvinande grannsämja. Masoniten gav respiten åt hissen, den fick vara ung och oskuldsfull ännu några dagar bortom inflyttningshelgen.

I brist på förklaring varför Bar Central har klätt väggarna med masonit väljer jag att anta att skälen liknar de som motiverade den ungerska vaktmästaren i min trappuppgång.

Som du redan vet serverar Bar Central Hofbräu i maßglas och som du själv inser är det sådana man dricker där. Jag beställde en innan jag hann sätta mig ner.

Valet av huvudrätt var inte heller svårt, liksom valet att inte inkludera några andra rätter i beställningen.

Bar Central serverar Stockholms snyggaste schweinshaxe. Den är i själva verket ännu snyggare än den på bilden. På bilden ser du Gödsvinet Brommas specialutformade haxe för gödsvin med särskilda behov. Jag var och är alldeles för världsvant blasé för att ta ett kort på min tallrik så vi får nöja oss med den bild som är framför den som aldrig blev.

I sitt ordinarie utförande serveras haxen med två nätta skivor semmelknödel, inte större än att de hade kunnat serverats på en fransk förrätt om de varit nästan vad som helst annat än just semmelknödel. Med ett kilo kött att tillgå behövs inte mer men knödeln måste ändå vara där och Bar Centrals knödel excellerar i att bara vara utan att direkt ta plats.

När jag säger att Bar Central har Stockholms snyggaste schweinshaxe så menar jag att den är knüsprig. Knüsprig är i sig ett rätt snyggt ord som när det används som bäst avser graden av krispighet i svålen av en vällagad schweinshaxe. En svål blir kanske inte knüsprigare än den på Bar Central, åtminstone inte norr om Donau. 

Nytorgshaxen är dessutom väldigt köttig för en så fet slaktdel som grisens lår. De måste ha hittat Sveriges enda svinfarm med en stegmaskin.

Schweinshaxe är generellt sett inte vad man vanligtvis kallar konversationsmat. När man går till en restaurang för att äta haxe gör man det med full koncentration på att just äta haxe. Om man har något att säga så gör man det innan man börjar såga i svålen, efter det är det bara att säga adjö till sitt sällskap och hoppas att man ses igen på andra sidan.

Efter två maß och en oroväckande mängd partåigt hovdjur var jag reducerad till en orörlig massa sekreterande cellvävnad som citerade Heinrich Böll. Det är inget värdigt tillstånd och när det händer dig finns det inget annat att göra än att betala och gå. Ingen vill höra om ”Ungdomens bröd”.

Likväl hoppas jag att du får tillfälle att besöka Bar Central. Fråga om masoniten åt mig.

Fyra jeansskjortor av fem möjliga.

Ölbilaga

Efter att avdelning Brommas munvattnande recension av Moldaus Schweinshaxe offentliggjorts så har en veritabel folkstorm av kunskapstörstande läsare hört av sig till Gödsvinet för att få ta del av min onödigt långa utläggning om olika ölsorter vid Stockholms haxehak.

Bildning är min bransch och naturligtvis kan jag inte undanhålla dig vad man dricker var.

Restaurang Moldau vid Hornstull erbjuder alltså det ljusbruna alpguldet från Salzburg; Stiegl. Även om Stiegl oss emellan är en rätt genomsnittlig ljus öl så är det denna du måste dricka på Moldau.Något i serveringspersonalens österrikiska folkdräkter anbefaller det.

Haxe kan man också få på Bar Central vid Nytorget och där serverar de väl kyld Hofbräu i maß-glas och det är egentligen allt man behöver veta. Om du är det minsta som mig – vilket för att vara helt uppriktig inte är särskilt sannolikt – så dricker du två innan förrätten.

Sue Ellen i Vasastan har haxe men framför allt har de ett mycket fint Paulaner-sortimente även om de mig veterligen inte serverar öl i några andra glas än de futtiga pokalerna om en halvliter. Som du vet så gör du bäst i att välja veteölssidan då det erbjuds Paulaner, även om deras oktoberfestöl ibland kan vara kul för en stund.

Runt hörnet från Sue Ellen ligger Bierhaus som har haxe om man vill och en lång rad olika tyska öl oavsett vad man tycker om saken. Man kan förstås dricka en kölsch ur ett för syftet avsett provrör men å andra sidan kan man avstå ett experiment som det för att istället ägna sig åt en iskall Spaten.

Spaten är på många vis vardagshjälten bland de teutonska maltdryckerna. Den är enkel, ren och tillgänglig men man ska inte låta den synbara anspråkslösheten förleda gommen. Spaten är ett litet mästerverk och svaret på vilken dryck man bäst dricker till en schweinshaxe.

Schweinshaxe på Moldau

Er utsände från Gödsvinet hade en smärre epifani i höstas på Östgötakällaren. Det var nästan för intensivt för att prata om, än mindre sätta på pränt. Vi talar givetvis om det mest välsmakande av djur, det djur vi så storslaget hyllar i vår bloggs namn, Sus scrofa, grisen. Närmare bestämt läggen, tillredd på detta storslaget germanska vis som kallas Schweinshaxe. Bara smaka på ordet!  Man riktigt känner hur tung den kommer ligga på tallriken, en köttbit massiv som ett bowlingklot, en Sisyfosmatch även för garvade gourmander. Men så läcker! Så mör! Så smakfull, saftig och oemotståndlig! Skinnet krispigt nästan som på en dansk flaeskesteg. Er utsände kände efter denna intensiva köttmeditation en viss utmattning, men såhär ett drygt halvår senare var det dags att fortsätta resan.

I sällskap med Avd Vällingby och Mejeri-Robin styrde vi sålunda stegen mot en väl utvald haxe-serverande restaurang. Urvalet hade gått till som så att den första restaurang som kunde erbjuda en haxe utan gluten (många traditionella recept föreskriver ösning med öl) fick uppdraget. Detta råkade även bli den första restaurang som kontaktades, nämligen Moldau, som ligger ett stenkast från Hornstull. Inredning och meny är båda ganska rustika, man kan säga att ribban läggs ganska bra av möblemanget, som i huvudsak verkar hemsnickrat och då främst med en yxa som enda tillhygge, och ackompanjeras av diverse grovt tillyxade trätingestar som pryder väggarna ihop med gökur etc. Allt sammantaget läner detta Moldau en trivsam, opretentiös och något bastuaktig känsla, vilket väl kan passa utmärkt vid ett sådant här tillfälle. Avd Vällingby uppehöll sig länge och väl kring vilka ölsorter som serverades på stans olika haxehak, och vi får väl i förbifarten påpeka att det på Moldau serverades Stiegl på fat, vilket verkade slinka ner fint för de som dricker sådant, vilket ju avd. Bromma numera måste avstå. Å andra sidan kan ju den som observerat avd Vällingby dricka öl konstatera att rätt många sorters öl verkar försvinna i rätt rask takt, så det är kanske något tveksamt som enskild och ensam kvalitetsindikator.

Moldau-haxe-2Haxe är inte något som man slänger ihop på fem minuter (den måste i själva verket spendera timmar i en långsam skärseld), och det är således något man måste beställa i förväg på många restauranger, om inte alla. Detta är ju dock inte utan fördelar, exempelvis slipper man sitta och titta modstulet på en meny utan att kunna bestämma sig. Den största fördelen är dock att den anländer till bordet utan större fördröjning, och mycket riktigt satt vi snart framför varsitt underbart köttberg och andades in de gudomliga ångor som steg från dem. Det var ett synnerligen saftigt och mört kött, och ackompanjerades väl av några små gafflar surkål mellan varven. Kumminkryddningen var precis lagom, distinkt, men inte övermåttan påträngande. Skinnet var krispigt och gott, men kunde kanske behövt ytterligare en dos av blåslampan, det var inte riktigt sådär superknaprigt så att man började tänka på Danmark, tyvärr. För de glutentåliga serverades även knödel, som enligt uppgift ska ha varit fullgod, men de klyftpotatisar som egentligen skulle ha åtföljt er utsändes glutenfria haxe lyste med sin frånvaro. Och bättre så, för i all ärlighet hade man ju känt sig tvungen att äta åtminstone några stycken, mest för syns skull, för att visa uppskattning, prova allt, inte lämna något helt åt skogen, sådär. Och det hade kunnat visa sig ödesdigert i en måltid som denna, där varje normalt bord (ej yxat från hela tallstockar) torde ha knarrat och skälvt betänkligt när tallrikarna sattes ner. Nej, potatisen saknades inte.

Efter en lång och hård kamp fick båda Gödsvinets avdelningar erkänna sig besegrade, endast Mejeri-Robin gjorde rent hus med sin haxe, och även han petade faktiskt undan ett par mer flottiga slamsor. En haxe är en hård match, och även om de av tradition serveras till en person, hade de säkerligen kunnat föda två, eller rentav tre personer. Det hade dock förringat lite av dess dimension som massiv köttupplevelse, det hade förtagit känslan av vanmakt, av en kraft större än en själv, av något massivt, mustigt och närmast sensuellt brutalt. Ja. Jag vågar knappt läsa om det där, men vi lämnar det så. Kanske är det bäst att inte alltför noga söka haxens kärna. Moldaus haxe, för att återvända från dessa gungflyn till fastare mark, är en fullgod haxe, men samtidigt inget zenit, i varje fall inte enligt mina egna, möjligen haxe-otränade smaklökar. Östgötakällarens haxe är betydligt skönare i mitt minne. I slutändan får den tre svin av fem möjliga. Möjligen hade man kunna sträcka sig till tre och ett halvt svin, lite beroende på vem man lyssnar på: Vällingby sa liksom Bromma tre, medan Mejeri-Robin, utan tvekan sällskapets haxe-nestor, gav den en fyra. Kanske återbesöker vi en vacker dag Moldau och tar en ny match med grisen, men tills dess ser det ut som vår restaurangkalender kan bli rätt fullbokad om vi ska prova stadens alla haxehak. Enligt de mer garvade i denna tyst omtalade bransch finns det tydligen en uppsjö av dem. Redan några t-banestationer från Moldau växte övertygelsen åter, allt som köttet långsamt slutade trycka nerifrån magen, att det snart är dags att uppsöka nästa haxe.