Stockholm

Läskbilaga

av zonk

Som ett litet bihang till den i övrigt trevliga om lite oegentliga kommunikén från min kollega angående vårt besök på den georgiska restaurangen Tblisis hörna, ska jag här berätta lite mer om dryckesurvalet, och mer specifikt, vad som hamnade i avd Brommas glas. Trots frestelsen att testa det enligt uppgift salta lokala mineralvattnet Borjomi, föll valet till slut på den georgiska läsken, som fanns i de tre högst logiska smakerna päron, vindruvor, och dragon/lakrits. Då vi kände oss något oklara om dessas förtjänster som måltidsdryck, frågade vi kyparen till råds, och han rekommenderade päron. Såhär i efterhand framstår det obegripligt att vi inte gav oss på dragon-lakrits, bea-krydda och salt låter väl om något som ett bra val till grillat och bröd.

Det sägs ju att en av svensk mats små egenheter är att det kan dyka upp sötma lite varstans, på ett för andra länders medborgare kanske lite oroväckande sätt. Vi kan här se en direkt om kanske lite oklar koppling till georgisk matkultur, och mer specifikt deras läsk. Utöver friska toner av citronsyra och en behaglig munfeel av gelehallon och vingummi längs gomspalten, är det nämligen sött. Ordentligt sött. Färgen är härtill lite åt det milda hållet, alls inte den frestande och sprittande radioaktivt neongröna hos gammeldags dansk citronvand (salig i åminnelse, nån fick visst för sig att färgämnet i fråga inte var lämpligt för mänsklig konsumtion). På det hela taget är det en läsk utan skarpa kanter och konstigheter, ej heller övermåttan kolsyrad, och jag får för mig att den hade gått hem hos barn. Som dryck till grillat och bröd hade jag dock antagligen föredragit antingen cola eller vanligt vatten. De som dricker sånt, kan nog med fördel ta en såndär georgisk öl som min kollega drack – enligt uppgift brödig och enkel som en tjeckisk folköl från 90-talet.

Hataxtapi. 3 päron av 5 möjliga. 45 spänn på Tblisis hörna.

Tbilisis hörna

av Johan

Georgien är ett land av höga berg, vackra stränder och ryska medborgare som bara är på stridsvagnssemester. Det är långt dit men det finns en genväg här i soliga Johanneshov. Tbilisis hörna ligger bara ett par hundra meter från där jag skriver detta vid ett skrivbord krönt av ett glas Budvar pilsner. Det har stått i den här delen av stan ett tag nu och det börjar bli dags att skriva om kvarterets och stadens första georgiska restaurang.

Den har funnits här sedan 2008 men jag kom dit först igår kväll, 2019. De verkar ha klarat sig bra ändå, det var redan välbesökt när jag och den lokala representanten från Bromma stegade in någon gång strax innan halv sex på eftermiddagen. Flera generationer hammarbyhöjdare flockades kring borden och den muntra serveringsklockan klingade glatt inifrån köket.

Det var inte min första gång på en georgisk restaurang. I själva verket var det ungefär min fjärde gång det innevarande kvartalet. Senast var i Sankt Peterburg men oftast var på det konkurrerande etablissemanget Tiflisi på Hantverkargatan här i Stockholm. Där har jag ätit flera (2) gånger.

Om man skulle jämföra Tbilisis hörna med Tiflisi så skulle man förmodligen tråka ut de flesta. För att ändå försöka kan man säga att Tbilisis hörna vinner på att vara en gravt gemytlig kvarterskrog om än för att Tiflisi inte ställer upp i den grenen.

En viktig variabel i genren är antalet ryska män i skinnjackor och blekta jeans som en georgisk restaurang har och jag är den första att erkänna att Tiflisi har fler av dem än vad Tbilisis hörna har. På Tbilisis hörna trivs folk från trakten och som en av dem kan jag bara konstatera att den ryska ambassaden tagit sina affärer till Kungsholmen.

Georgisk mat är större i Ryssland än någon annanstans utom möjligtvis Hammarbyhöjden. Om man skulle göra en vågad jämförelse – och gud vet att jag inte drar mig för dem – så skulle man kunna säga att georgisk mat är i Ryssland något av vad italiensk mat är i många andra europeiska och nordamerikanska länder.

För inte så länge sedan tråkade jag ut ett stort antal ryska ungdomar, germanister och aktivister med ett långt tal om vad som anses vara problem i Sverige men nästan ingen annanstans. Det var i Sankt Petersburg och när någon stängt av min mikrofon blev det kallat till en paus med förfriskningar. Medan jag gick till förfriskningsrummet anlände ett stort antal platta vita kartonger till den samlade och lätt bedövade allmänheten. Pizza tänkte jag men chatjapuri från den georgiska restaurangen på bottenvåningen sa någon. Jag tänkte fortfarande pizza två bitar in på en deg med ost, kål och vitlök.

Var var jag? Tbilisis hörna igår kväll. Det var bra. Det var i själva verket utmärkt i det lilla formatet. Zonk beställde chatjapuri och jag transporterades till en plats i Sankt Petersburg och två bitar av något jag trodde var pizza. Jag skulle just börja en lång berättelse om vin i plastglas och unga miljöaktivister när jag fördes tillbaka. Väl på Olaus Magnus väg beställde jag lahmaju och vi beställde båda lulla kebab.

En sak med georgisk mat är att du aldrig kommer att kunna äta upp allt som ställs fram på bordet. Åtminstone inte om du på något sätt liknar gödsvinets tvenne redaktioner en fredagseftermiddag, två redaktioner som visade sig fullständigt hjälplösa inför stora portioner av kaukasiskt snitt. Ändå kommer du att försöka för att allt som det välgrillade lammköttet kan förmedla till dig är att du måste.

När vi fullbordat vårt fullständigt patetiska försök att tömma tallrikarna gjorde vi ett initialt likaledes ofullbordat försök att lämna restaurangen. Det var vid klockan kvart i sju så fullt på Tbilisis hörna att det var svårt att navigera mot dörren. Gå dit i tid men gå dit.

Pu-erh, 3-årigt, Kina

av zonk

Det treåriga pu-erh-teet från Tea centre på Söder är min nya livdryck. En seg eftermiddag, en pigg morgon, en sen kväll, de blir alla bättre med lite hett pu-erh. De första dropparna blir sprittande ljusröda men sen mörknar det fort på, bronsigt och murrigt. Aromen drar också åt det murriga, av mull, läder – ja ryssläder – med en hint av fermentation, men liksom torrt, sparsmakat, utan att svulsta iväg som något spontanjäst eller -syrat. Smaken är bred och med bara en aning av något fruktigt, torrt, med en skön, mild beska på avslutet. Både doft och smak är överhuvud mycket mer raffinerade och mindre kantigt brutala än Golden Sails variant. Med två andra pu-erh-varianter som väntar i faggorna är spänningen nu stor: ska den nuvarande herren lyckas behålla sin plats på täppan? Fortsättning följer…

Fyra jordar av fem möjliga. 55 kr för 100 g, The tea centre of Stockholm.

Abrahamsbergs Sushi

av zonk

Häromsistens hade vi vägarna förbi, och passade på att knipa en tallrik sashimi på Abrahamsbergs sushi. Kanske var vi lite överraskade av frånvaron av en skål ris bredvid, men på något slags LCHF-sätt var det säkert rätt och riktigt. Fisken är ju ändå huvudpersonen i den här maträtten, och den är len, mjuk, smaklig och alltigenom god. Sashimi är ju på vissa sätt en ganska avskalad rätt och månne är det lite för gott om sallad och annat färgstarkt precis bredvid, men när fisken är sådär precis underbart fet och mör att den bara smälter på tungan så känns det småsint att klaga på sådant. Här måste vi brasklappa för att detta var den första sashimi eller sushi vi ätit på ett flertal år, men enligt bekanta är sushin annars helt kompetent och inte dum alls.

Fyra glada fiskar av fem möjliga. 150 kr, äta här eller ta med, misosoppa (god!) inkluderat.

Wijnjas Grosshandel

av zonk

En trevlig sak med Stockholm är alla specialaffärer som gömmer sig bland stadens gator och kvarter. Bara ett stenkast från Engströms Trikåaffär AB (“För herr, dam och barn!”) ligger till exempel Wijnjas Grosshandel, där en myckenhet personal trängs med en än större mängd ost bakom en ingång förbi en gaffeltruck och några muntra skyltar. Urvalet är stort – runt 400 ostar trängs enligt uppgift i diskarna – och priserna facila. Det är full ruljangs och kunder dryftar hemtamt ostars smak och provenans med ostmästarna, och en strid ström anställda går fram och åter med ostar på väg till andra restauranger och butiker. Det finns även ett mindre urval andra delikatesser – skinka, korv, och nån slags konstifik det-är-inte-läsk, men det är osten de flesta är här för. Vi går hem med en bit 18-månaders Kvibille Cheddar och lite St Agur, nöjda och belåtna.

Fyra ostar av fem möjliga. Bergsgatan 24, Kungsholmen, Stockholm. Öppet vardagar 8-18 och lördagar 10-15.

Lamm på Da Peppe Due

av zonk

Efter att tidigare ha avnjutit en pizza på da Peppe Due, fick avd Bromma härom dagen tillfälle att återvända till denna italienska restaurang. Peppes är om ingen bodega ändå lite av en såndär kvarterskrog man kan hitta neråt medelhavetstrakten, fast snäppet bättre, och förstås dyrare. För att vara Stockholm är ändå priserna ganska resonabla.

Och så kommer vi till lilla lammet, och det är en mycket trevlig bekantskap. Ytterlåret, förlåt, ytterfilén, har grillats ordentligt, och till detta serveras en örtsky med ordentlig fräs i, kryddig och het, och spänstiga ugnsbakade rotsaker. Vi väljer potatisgratängen till detta och är i ett litet himmelrike för reptilhjärnan under en god stund, med saftigt kött smältande på tungan, och heta kryddiga toner i en batalj med den krämiga gratängen. Till efterrätt blir det tiramisu, kanske inte så fantasirikt, men vi skyller valet på en lång bortavaro från slika ting, det tycks leda till ett sug efter att testa klassikerna. På detta en kopp te, dessvärre aningen oinspirerad, och kvällen är komplett, man sitter och trummar belåtet på magen som en annan grosshandlare och ser förnöjsamt på verkligheten. Fint så.

Tre och trekvarts dödens lammunge av fem möjliga. Nånstans runt 400 kr-strecket, med bara vatten i glaset.

Patricia (återbesökt)

av Johan

Det är snart nio år sedan Gödsvinet senast besökte Patricia för deras hummerkväll. Då kunde jag ge rådet att besöka båten vid slussen snart eftersom dess storskaliga försäljning av influgen kanadensisk hummer gjorde att den förmodligen stod i begrepp att bli torpederad av klimataktivister.

Så har ännu inte skett även om det är lätt att tro det givet hur den ursprungliga ankringsplatsen ser ut. Kajen vid Slussen av gjorts om till ett grustag och Patricia har hittat en ny hamn vid Söder Mälarstrand.

Lite har annars skett, hummerkvällen har visserligen flyttat från onsdag till torsdag men ingen behöver egentligen bli desorienterad varken av förflyttningen i tid eller rum. Du kommer att känna igen dig.

Jag kände igen mig när jag och avdelning Bromma gjorde ett återbesök förra veckan. Zonk kände inte igen sig, något enklast förklarat av att han vid mitt förra besök 2010 fortfarande drack och recenserade öl ur besynnerliga flaskor i sitt hemliga gömställe i italienska alperna.

Varför måste man äta en eventuellt kanadensisk hummer en torsdagskväll i januari? Anledningen för oss och ett förbluffande antal andra människor var helt säkert det faktum att en hel hummer med bröd och aioli kostar 175 kronor en sådan kväll. Det är enligt menyn 149 kronor billigare än övriga kvällar i veckan även om jag är helt säker på att de i själva verket alls inte säljer några humrar om det inte är torsdag.  

Denna torsdags hummer såg rätt trevlig ut på sitt egna hummervis, även om dess utseende snabbt tog mer makabra former efter en stunds behandling med olika kirurgiska instrument och något som liknar en nötknäppare för folk som verkligen inte gillar nötter. Utrustningen var knappast nödvändig eftersom kocken redan preparerat alla hårda skaldelar med vad jag föreställer mig var en vinkelslip med en rak 115 mm kapskiva för tiofotade kräftdjur.  

Det är en snabb och lätt middag som någon gång i något sällskap helt klart måste ha väckt frågan om att beställa en andra omgång. Gödsvinet Bromma valde att istället ta in en banan och glassdessert av mer väl tilltagna proportioner. Själv tog jag som vanligt den smala vägen till hälsan och beställde kaffe och konjak.

Så här i efterhand kan jag konstatera att middagen förmodligen nådde sin modesta höjdpunkt med de där tre centiliterna okänd konjak och en kopp bryggkaffe. Hummern var lite blek på ett sätt man föreställer sig att en hummer är om någon har satt sig för att sälja väldigt många av dem till lågt pris en dag i veckan. Den var inte dålig om man med dålig menar inte värd 175 kronor på en restaurang i centrala Stockholm.

Patricia har förstås många andra positiva egenskaper utöver priset, utsikten över den islagda Riddarfjärden är vacker, hela personalkedjan från bokning till nota är trevlig och innemiljön ger nästan obegränsade möjligheter till maritima referenser. Bara en kort promenad till toaletten och man har grundstrukturen till en genomsnittlig bok av Joseph Conrad.

En dag ska jag återvända men det kommer nog att ta mer än nio år.

Schwein-Ellen

av Johan

Var sak har sin tid och tiden för scheweinshaxe var för några år sedan. Vi åt då grisknä runt om i Stockholm och i Malmö och naturligtvis skrev vi om det igen och igen. Igår kom helt oväntat 2015 åter och det var därför helt enkelt dags för haxe igen.

En viktig orsak till att vi begav oss till Sue Ellen på Tulegatan var att det är en haxe jag endast prövat två gånger tidigare och att vi var tvungna att på något sätt locka Brommaavdelningen ur sitt eskalerande kebabpizzamissbruk.

Senast jag besökte denna trevliga restaurang som lånar från världens två viktigaste högkulturer – Bayern och Texas – var 2014. Jag minns det som en mycket lyckad kväll eftersom jag raskt efter den kvällens haxe hamnade i en bar på Södermalm där det fanns anledning att filosofera kring tjeckisk sprit. Naturligtvis skrev jag om det ganska omgående.

Vi hade förberett kocken inför gårdagens haxe, vilket är en fin gest då det är svårt att spontant och på kort tid få ihop rätten, särskilt eftersom den inte står på menyn. Den väntade på oss där, haxen.

Innan den bars fram fick vi tillfälle att bekanta oss med ölutbudet och det var ingen rolig historia. Mina finaste minnen från Sue Ellen är alla nära relaterade till Paulaner av alla dess slag. Paulanern har dock lämnat listat för att ersättas med en spendrupsutbud i standardutförande. Det var Mariestad och den likaledes spendrupsbryggda ölen från Gotlands bryggeri. Bayern, Texas och Grängesberg.

Det är inget fel i att dricka en öl som inte tagit den onödigt långa vägen i engångsflaska från München och Mariestad är egentligen en alldeles utmärkt öl. Likväl kändes det som om någon lämnat oss, som om något gått förlorat.

Sue Ellens haxe är snygg. Det är viktigt och det är viktigt att ta ett kort på den eftersom den sannerligen inte blir vackrare med tiden efter att man gått lös på den med något som liknade en tandad jaktkniv.

Nämnda haxe har också andra fina egenskaper, den är spröd och fylld med kött. Som haxe sett är den dock rätt genomsnittlig. Minnena från Sue Ellen – sådana de nu var – sa mig att deras haxe var av det mer originella slaget. Det kan inte sägas om det som mötte oss på tallriken igår kväll. Det en högst traditionell bit fläsk och inget särskilde den heller i kvalitet. Det är en haxe, varken mer eller mindre. Lite väl salt, kanske.

Att äta en haxe är förstås alltid en fin upplevelse. Den försätter dig i en förunderlig sinnesstämning av mättnad och lusten att ta en dusch. Jag är glad att vi hittade tillbaka men tillbaka kommer jag nog inte på ett tag.

Det blåser på toppen

av zonk

Det är inte lätt att ligga på topp, och Ruccolas tid som Stockholmstraktens mästare i kebabpizza blev kort. Oförhappandes ramlade avd. Bromma in på pizzeria Il Forno i Vallentunatrakten, och självklart styrde vi med fasta steg kosan mot kebabpizzan. Såsen är mustigare, pizzabotten frasigare och kebabköttet saftigare! En riktig fullpott.. ja om det inte varit för den där hyvelkebaben. Ja, ni vet. Vi behöver inte prata om det igen. Annars är det en synnerligen fin anrättning av detta det delikataste av däggdjur, kebaben. Dessutom var man generös nog att kostnadsfritt byta ut den färska tomaten mot en extra dos starka gurkor, förlåt, feferoni. En vacker dag ska vi kanske testa någon av deras andra pizzor, även om det är svårt att slita sig från något riktigt fint när man väl har hittat det.

Fyra och ett halvt däggdjur av fem möjliga. 100 kronor, avhämtning eller ät där.

En ny utmanare!

av zonk

Klår den kungen? Nej, det gör den inte, men det är en värdig utmanare, och det är inte så illa pinkat. Kebabpizzan från Pizzeria Ruccola i Vällingby använder förvisso hyvelkebab, men den är saftig, med topping i ett lager så tjockt att hjärtat hoppar över ett slag, eller i varje fall gör rejält ont, och såserna är vitlöksosande och starka. Möjligen hade vi önskat oss ett halvdussin feferoni till. Allt som allt dock en av de bättre vi avätit norr om Hallandsåsen, och vi kan varmt rekommendera den. Enligt ryktet ska Ruccola även kunna servera annan mat av god kvalitet, men det är osäkert om det kommer bli tillfälle att utforska det.

Fyra hjärtinfarkter av fem möjliga. 110 kr, endast avhämtning.