Stockholm

Konsumtionsspår

av Johan

Det kontantlösa samhället är här. Ingen går längre omkring med pengar i fickorna. Nu går vi omkring med tusen kassakvitton och en molande känsla av att livet borde vara mer än sakerna vi köper. Jag tänkte säga något om kvittona.

Det bleka kollaget av papper på bilden är några av de kvitton och andra lappar som jag fann alldeles nyss då jag vitjade mina jackfickor och min plånbok. De är resultatet av bara några dagar i ett helt liv av tanklös konsumtion. Det är ingen rolig läsning. Den hårda sanningen och bisfenol i en bitter blandning.

Ett praktexemplar i samlingen är kvittot från Lidl i Vällingby. På kvittot från Lidl kan man läsa om saker man köper på Lidl. Det berättar om fyra olika sorters processat kött, nötter och två grapefrukter. Det som är bra med att handla på Lidl är att man alltid vet vad man får och att det inte är vad man behöver.

Lidlkvittot tillhör ändå undantagen. Betydligt vanligare är alla lunchkvitton från ställen som Fang Yuan Shi Wu, Thai House Wok eller Ica Matmäster på Folkungagatan. En favorit bland dem är det från Dandikos café vid Gullmarsplan och det beror inte bara på att det är skrivet med blygsamma siffror. Dandikos är det där lilla stället längst ner i den nordöstra hörnan av Gullmarsplans tunnelbanestation. Kvittot på bilden skrevs förmodligen vid ett av de tillfällen då jag skyndat mellan två arbetsplatser utan tid för lunch på någon av dem.

Under sådana stunder är Dandikos direkt livsuppehållande. Ingen som befinner sig på Gullmarsplan gör det av fri vilja. Gullmarsplan är en plats man tar sig igenom för att man måste och i likhet med mig måste många det för att göra sina jobb. Gullmarsplan är definitivt ingen plats man går till för att köpa sin lunch men om ens lunch utgör en resa från det centrala till det perifera Stockholm så kan Gullmarsplan ändå vara ens bästa chans. Det är därför en ständig källa till glädje att Dandikos är så bra. Även om man äter stående bland betongen, smutsen och tio tusen främmande människor med bara minuter kvar tills bussen går söderut så gör man det gärna. Kaféet har en lång rad olika smörgåsar och sallader som reser sig långt över allt de kan tänkas sälja hos de lundensiska kaffekapitalisterna på Espresso House , en liten bit bort i samma terminal.

Den lilla klicken av färg mitt i bilden är förstås ett flygblad från Jehovas Vittne. Det har legat i min ficka ett tag nu. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag fick lappen av en tant i Råcksta, under en fotvandring till systembolaget vid Brommaplan. Jag började genast läsa i det och medan jag gjorde det trampade jag i en hundskit. För ett kort ögonblick kändes det som om det fanns något sorts sammanhang trots allt.

Eftersom det är 2011 plockade jag först upp telefonen och skrev om händelsen på Facebook redan innan jag började torka av min högersko mot gräset och leran. Allt lidande är snart slut? Fan tro det.

När jag skriver detta har jag precis matat en redan bågnande sophink med allt du ser på bilden. För ett ögonblick är jag fri från kvitton på allt jag betalat för. Snart är alla mina fickor fyllda med nya. Nya påminnelser om saker man köper för att kunna arbeta för att kunna köpa fler saker. Pengarna rullar, maten äts upp och snart står man på Gullmarsplan igen trots att man skulle vilja vara någon annanstans. Allt som är evigt är de små lapparna som berättar om priset man har betalat. 

Månen över västerort

av Johan

Det hänger en illavarslande måne över västerort ikväll och jag är här för att se den. Jag anlände med det sista tåget från den blekingska skogsbygden tidigare idag. På något sätt tog vi oss genom vildmarken och förbi de som lever i den. När jag klev av vid spår 18 på Stockholms centralstation noterade jag hur ett stort antal primitiva pilar och spjut fortfarande satt fastkilade i tågets plåthölje. Som taggarna på en igelkott.  

Nej, det gjorde det förstås inte. Jag är bara inte redo att skriva något om verkligheten än. En förlängd helg i det gamla landet har knuffat flera måsten och en hel massa borden bortom räckvidden för min ambition. Det är inte lätt att få något gjort på resande fot och om man reser med SJ är arbetet man missar aldrig ens största problem.  

Tillbaka i mitt örnnäste i Vällingby finner jag att läget är hopplöst. Så långt allting väl. Det är värre att frekvensen på inläggen här på gödsvinet närmar sig tidigare inte kända bottennoteringar. Om inte Zonk hade lett en trevande allmänhet vidare genom den italienska ölmarknaden så hade en förlamande tystnad sänkt sig över internets viktigaste källa till sanning och skönhet under november månad.

Under tiden sitter jag här under månen i västerort och funderar på hur många av mina inlägg som handlar om att jag inte har skrivit några inlägg. Det borde utan vidare kunna bli en egen tagg i listan av taggar i vänstermarginalen. Hur som helst, jag menar att det här räknas. 

Spår av jordnötter

av Johan

Det finns endast två organismer på jorden som är villiga att göra konster för jordnötter; cirkuselefanter och svenska lunchätare. Den svenska attraktionen till och konsumtionen av jordnötter i matlagning känner inga gränser. Hur blev det så här?

Mina dagar saknar nästan aldrig en utflykt till någon asiatisk restaurang på Södermalm och scenerna som utspelar sig där är alltid desamma. På thailändska restauranger finns det alltid tre eller fyra dagliga alternativ att välja mellan men det hade räckt med ett. Alternativet med jordnötter. Det är det enda någon väljer och gör någon inte det så är denna någon förmodligen allergisk.

Vad rätten innehåller utöver jordnötter har liten eller ingen betydelse. Jag föreställer mig att det skulle gå att sälja wokad hundskit om man bara hällde lite jordnötter på toppen. 

Initiativrika människor försöker förstås utmana systemet genom att begära jordnötter på en av rätterna som inte har det och den personal på en asiatisk restaurang som inte går med på det är inte född. Det finns vanligtvis ganska lite prestige i wokning, åtminstone på de restauranger som jag går till.

En del restauranger vet förstås att slå mynt av det utbredda missbruket av jornötter. Ibland finns det små burkar med jordnötter som man kan köpa som tillbehör. En gång stod jag bakom en kvinna som ville ha jordnötter på allt. När det vänliga biträdet hänvisade till en liten burk för tio kronor blev kvinnan så där upprörd som bara en stockholmsk, medelålders kvinna ur den övre medelklassen kan bli. Det var som om den thailändska restaurangen hade brutit en kod.

När något så enkelt som några jordnötter gör skillnaden mellan försäljning och ekonomiskt förfall och vanära så förstår man att bruket sprider sig. En asiatisk genre som länge haft svårt att dopa sina rätter med jordnötter är de nu allt vanligare dumpling-ställena.

Gödsvinets favorit bland dem, Fang Yuan Shi Wu på Bondegatan, har dock kommit fram till en lösning. Likt många dumplingrestauranger serverar de sichuanpeppar i olja. Det är dock långt mindre vanligt att likt dem också hälla jordnötter i oljan.

De åtråvärda nötterna i olja väcker märkligt beteende hos södermalmsborna. Som om de behövde fler. Så sent som igår såg jag en ung man skopa upp sked efter sked med nötter ur ett olja och pepparkrus vid ett av borden. Jag vände mig om för att slippa se när han sedan fortsatte med att skyffla i sig den oljiga delikatessen genom att gapa stort och fösa nötterna mot munnen med ätpinnarna.

Vad kommer dessa seder ifrån och vad ska vi göra åt dem? Personligen ser jag inget behov av att göra något alls. Jag är fruktansvärt förtjust i jordnötter. Kan äta dem i allt. Säg en rätt och jag kommer att finna ett sätt att kombinera den med jordnötter. Sedan öppnar jag en restaurang på söder och blir rik som en mandarin.     

Man kan inte misslyckas med nötter.

Stockholm Stad

av Johan

När vi började skriva om att äta, dricka och överleva här på Gödsvinet så hade jag precis flyttat till Stockholm och för mig är dessa två händelser intimt förenade. Det hade bara gått ett par veckor efter min flytt innan jag, Jonas, Nils och per korrespondens även Zonk beslutade oss för att skapa det underverk du är allra senast att bevittna. Vårt arkiv över de senaste 18 månadernas inlägg är för mig därför en dokumentation av Stockholm, restaurang för restaurang, öl för öl.

Det hör till historien att jag förmodligen är den allra minst sannolika personen i Sverige att skriva en dokumentation av Stockholm. Jag hittade hit genom att närmast i ett stadie av trans följa ett betydande forskningsanslag. Mina förväntningar var begränsade till att få åtminstone något bättre utsikt än den jag hade i lägenheten mitt emot Lidls parkeringshus vid Dalaplan i Malmö. Jag har aldrig haft någon ambition att bo här och när jag gör det så är det mot inrådan och bättre vetande. 

För jag kommer från landet och på landet finns det föreställningar om Stockholm som avskräcker. Det börjar redan när man är barn. 

Någon gång kring mitt femte eller sjätte levnadsår fick jag veta från äldre släktingar att det bor så många människor i Stockholm att de tvingas dricka sitt eget urin. Var dessa uppgifter ursprungligen kommer ifrån har jag inte lyckats spåra. Möjligtvis var det någon i min omgivning som förväxlat ”stockholmare” med ”astronaut” men själv ser jag inte likheterna. 

Förmodligen kom den historien från något nyhetsreportage om Mälarens dubbla funktion som vattentäkt och avloppstank men det kommer vi aldrig att veta. De flesta andra historierna känner jag dock ursprunget till. De kom från min far.

Han bodde något år på söder i Stockholm under en illa definierad forntid, en period som gjorde många bestående intryck, inga av dem positiva. En berättelse är om hur han då sett en man slå in en ruta på en bil för att ta något i baksätet. På grund av den händelsen genomsökte han, under våra familjesemestrar i Stockholm, bilen med niten hos en östtysk gränskontrollant på jakt efter något som kunde se stöldbegärligt ut. Argumentet var att inget fick ligga framme som kunde provocera en fönsterkrossning. En gång i sjuårsåldern fick jag underkänt på min baksätesrensning då jag lämnat en nästan tom godispåse framme i fri sikt från trottoaren.    

Stockholmare går såvitt jag vet med en kokande inre lust att krossa bilrutor i jakt på nästan vilket föremål som helst i baksätet av främmande bilar. Kanske blir de så av allt urin de dricker. Töm bilen själv innan stockholmaren gör det.

Stockholmarens vansinniga böjelse för det kriminella är förstås ett tema som sträcker sig långt utanför ramarna för mitt familjealbum. Föreställningen om Stockholm som ett enda stort övergrepp som väntar på att få ske är eller åtminstone var mycket påtaglig där jag kommer ifrån. Någon gång i en barndom vars minnen gjorts dimmiga av hundratals ölrecensioner var jag på en skolresa till Stockholm. Inför den fick vi veta att man var tvungen att bära pengar och värdesaker i en särskild liten väska runt halsen eller runt midjan, innanför kläderna.

Alla stockholmare är naturligtvis inte kriminella men de bär uppenbarligen på en kriminell gen som gör att de genom en atavistisk metamorfos blir blodtörstiga vilddjur så fort de ser något av värde, låt vara att det bara är det fåtal tior som ett skolbarn från Blekinge har i fickpengar.

Sedan var det ju detta med knark. Alla stockholmare knarkar. Hela tiden. Det är därför alla stockholmare har aids. Tunnelbanan, som jag aldrig fick se som barn, var den förmodade födelseplatsen för både knark och aids. Någonstans under jord fortplantar sig de aidssjuka knarkarna som orcer och när mörkret sänker sig över huvudstaden kommer de upp på gatorna för att dra ner nya själar i det mörker som de gjort till sitt. För om man NÅGONSIN får knark på sig så är man knarkare för livet. Det här inslaget från TV4:s ”Pentagon” förklarar det fenomenet väl.

Klockan är nu strax efter fem och sakta förvandlas Stockholms norra förorter från ett hav av höstlöv till ett stjärnmönster av ljus utanför mitt fönster. Med mörkret finner jag en nyvunnen lust för förstörelse och om jag inte minns fel står det en hel rad med parkerade bilar nere på Ångemannagatan. Någon av dem måste ha något fint liggande i baksätet. Det finns bara ett sätt att ta reda på det.    

Thisted Limfjordsporter (11237)

av Johan

Thisted är namnet på en liten stad vid den vida Limfjorden i norra Danmark. Thisted är också namnet på ett bryggeri som gjort den flaska Limfjordsporter som du ser på bilden. Om det inte finns ett samband så har de gått långt för att få det att framstå så.

När drack du en porter senast? Om du är det minsta som mig, och låt oss hoppas på det bästa i det avseendet, så var det förmodligen ett tag sedan. Den senaste portern jag drack var förmodligen ett glas viktoria-porter på Monks i gamla stan. Den var ok men fick mig inte att vilja köpa hem en back. Thisted Limfjordsporter är dock en helt annan historia.

Limfjordsporter är kraftfull som en porter ska vara men det är en naturlig kraftfullhet, långt ifrån det experimentella brygder av tusen smaker som översvämmat genren. Smaken av pumpernickel är välrundad med små inslag av söt frukt som lyfter helhetsupplevelsen utan att göra den märklig. Detta är en mycket bra porter.

23,10 kronor, nummer 11237 i katalogen

4 Jylland av 5 möjliga 

Lakritsen lyfter

av Johan

Tidigare i veckan var jag på ett ärende till Hållplatsen tobak och tidningar på Folkungagatan i Stockholm. Jag var nära att vända i dörren eftersom det var väldigt mycket folk inne i butiken. Eller egentligen var det kanske bara 4-5 personer men det är en mycket liten butik. Hållplatsen är postombud och även om det bara är några personer före i kön så kan det ta väldigt lång tid, folk har alltid glömt någon del av adressen när de ska posta surdeg till sitt fadderbarn i Oagadougou eller vad det nu är folk gör på posten. 

Jag gick in ändå och till min förtjusning insåg jag att folket där inne inte köade till postkassan utan istället betraktade den nu riktigt imponerande lakritshyllan. När jag skrev det där om att Hållplatsen hade Stockholms bästa lakrits så var det tydligt att det var en sidoverksamhet och inte en helt naturlig sådan. Det var just det som var så tilltalande, butikens ägare var helt enkelt en entusiast som satsade på lakrits trots att de yttre omständigheterna för det ärligt talat inte var de bästa. Då krävdes det ett tränat öga för att se att godishyllan var fylld med saker som man inte finner i en vanlig tobaksbutik. Nu har lakritsen tagit över. I själva verket vet jag inte ens om de säljer tobak längre. 

Sidoprojektet har definitivt lyft och Hållplatsen har blivit ett naturligt stopp för alla som söker de svarta varorna i Stockholm. Vi här på Gödsvinet är naturligtvis övertygade om att det är våra hyllningar som klarat den tunga delen av lyftet, vi får en del trafik på googlesökningar som ”stockholm+lakrits”. Småaktiga skeptiker kanske skulle hävda att det i själva verket är resultatet av årtals med arbete för en eldsjäl inom området. 

Vi har även fått veta att Hållplatsen kommer att figurera i en kommande bok om lakrits som bland annat tipsar om smultronställen som den lilla butiken på Folkungagatan. Jag kommer att läsa den och du kommer att få höra om det.   

Testar min tolerans

av Johan

Vi får en del rätt intressanta brev till Gödsvinet. Det är Jonas som vittjar den elektroniska brevlådan, nere i Malmö, men han brukar dela med sig av vad han finner. Bara härom dagen fick vi ett brev av någon som funnit en gummihandske i maten, någonstans i Östersund. Om du läser detta vill jag hänvisa till Östersundsposten, lokaltidningar älskar sådana historier. 

Ett annat brev var långt mer kritiskt. Även om det var svårt att finna och följa innebörden av brevet så framgick det att personen som skrivit det hyste hat mot bloggar i allmänhet och vår i synnerhet. Hon skrev några ganska svepande saker och några mer specifika om att man inte får kommentera andras ”levnadsförhållanden” vilket fick mig att tro att hon nog formulerat ett standardbrev som hon skickar till många bloggar i någon sorts enpersonskorståg. Brevet var alltså osammanhängande och allmänt förnumsigt på ett helt motbjudande sätt men kanske hade denna okända galning från internet ändå en poäng, någonstans i sina många gåtor? Har vi på gödsvinet utsatt någon grupp eller någon person för övergrepp? Det är ju inte minst en intressant fråga när man försöker lista ut exakt vad den där förvirrade kvinnan syftade på.

Jag har gått igenom en del gamla inlägg, varav oroväckande många är skrivna av mig, och endast en enda grupp människor framstår som kategoriskt förlöjligade på vår blogg. Denna grupp är söderhipsterna. Det började någon gång under våren 2010 då jag hävdade att folk som äter sushi på Södermalm i Stockholm alla är män i 35-årsåldern klädda som Anderssonskans Kalle. Sedan har det fortsatt i ungefär samma anda, från en berättelse om ett besök på El Mundo till en guide till Södermalm där jag hävdade att alla som bor i denna stadsdel i själva verket kommer från Kristianstad.  

Jag är inte ångerfull och jag ska berätta varför: Söderhipsterna är en resursstark grupp individer i konstiga byxor och de har en position i samhället som tillåter att man skämtar om dem. Som illustration kan jag ge det motsatta exemplet; det är inte speciellt roligt att skämta om uteliggare. Har du däremot en 1,5:a för fyra miljoner på Kocksgatan så kommer du inte att marginaliseras som medborgare bara för att jag skämtar om ditt cheap monday-skägg. 

Det är mot denna bakgrund som jag läser i nr 39 av Södermalmsnytt att folk på söder betalar 18 kronor för en rödlök. 

Reportaget handlar om ”bondens marknad” på Katarina Bangata, där lokalbefolkningen köar i upp till en timme för att få köpa ekologiskt odlade grönsaker från en riktig bonde. Är man lika mycket från landet som jag, och få människor är det, så går man gärna igenom ett jämförbart mått av ansträngning för att undvika en riktig bonde. Personligen tror jag att skillnaden i organiskhet mellan matbutikens och gatuhandelsböndernas produkter är kraftigt överdriven men trots detta har jag egentligen inget elakt att säga om fenomenet.

Naturligtvis finns det inget alternativt eller radikalt i att handla direkt från bonden inne i stan. En bra tumregel är att en gatumarknad varken är alternativ eller radikal om den inte marknadsför braj. Samtidigt finns det inget fel med att skära bort mellanhänderna och det är absolut inget fel i att bönder får en möjlighet att sälja saker dyrt till folk som är villiga att betala. Jag tänker alltså inte alls ironisera över att människor betalar bisarra överpriser för mycket enkla livsmedel i tron att det gör någon skillnad.

Med detta beslut i ryggen lutar jag mig tillbaka i stolen, blickar ut över ljusen från Stockholms västra förorter och gratulerar mig till min nyfunna tolerans.   

 

Fang Yuan Shi Wu

av Johan

Det finns en del av Södermalm i Stockholm vars gator jag trampar nästan varje dag kring lunchtid. Det är ett område som definieras av hur långt jag orkar gå från min arbetsplats för att köpa något att äta. Fang Yuan Shi Wu ligger inom detta omårde och det är jag glad för. 

Gödsvinet har tidigare recenserat restaurang 58 Dimsum på Renstiernas gata och då spritt en ganska återhållen för att inte säga måttligt mängd uppskattning över detta bidrag till söders dumplingskultur. Fang Yuan Shi Wu är ett av många alternativ inom en ganska begränsad yta i kvarteren mellan Folkungagatan och Sofiakyrkan. FYSW ligger  på den östra halvan av Bondegatan. 

Den vägbeskrivning jag fick till FYSW berättade att den lilla restaurangen låg ”mellan en grek och en thailändare” vilket kan vara nästan var som helst på söder. Antingen hittade jag fram eller också gick jag till någon helt annan dumpling-restaurang än den jag skulle till, det finns som redan nämnts rätt många i denna den hipstraste delen av södermalm. Hur som helst fann jag FYSW vara en liten och enkelt inredd restaurang, på sådant sätt som jag föreställer mig att de faktiskt är i Kina. 

Dumplingmenyn är omfattande men inte oöverskådlig på FYSW men helst av allt önskade jag en stor portion av vad personalen där äter. Vad gör dem så uppåt, pratglada och sociala? Är det lagligt? Var kan jag köpa lite? Efter att jag beställt blev jag ombedd att sitta ner och när jag tackade nej till en kopp te fick jag en vårrulle istället. Jag åt den tillbakalutad medan de två kvinnorna i personalen skämtade med kunder, skrattade och ibland sprang en runda till köket. Av alla saker som inte går att beskriva i ord så är förmodligen stämningen den mest svårbeskrivbara när man besöker en restaurang. Därför får jag hänvisa till att nästan alla som åt på FYSW den dagen verkade vara stammisar och mycket uppskattande sådana. En av dem var en tidningsdistributör som lämnade några tidningar som en slags dricks på jobbets bekostnad. 

Dumplingarna på FYSW är större, godare och billigare än de på 58 Dimsum, utan att de senare är direkt dåliga. Dessutom får man sina lådor att ta med på kring fem minuter medan jag på andra dumplingställen väntat upp mot 20 minuter. För 65 kronor får man 17 rätt stora dumplings vilket bland bohemiskt överprissatta matställen på söder är att betrakta som billigt.

Det finns väldigt många dumpling-restauranger i Stockholm och det har säkert öppnat två nya bara under tiden det tog att skriva detta. Det finns dock ingen större anledning att gå någon annanstans än till Fang Yuan Shi Wu 

Lilla Pakistan (snabbrecension)

av Nils
Lilla Pakistan, bland annat för korianderälskare
Lilla Pakistan, bland annat för korianderälskare

Indiskt har vi väl alla ätit både en och tre gånger vid det här laget. Pakistanska restauranger går det inte samma inflation i. Vi var sex stycken som käkade. Fem köttätare och en vegetarian.

Allt som allt var det väldigt vällagat, rimligt prissatt om än en smula korianderbemängt. Lammet var mört och fint och raitan satt som en smäck efter några tuggor på de starkare köttbitarna. Ankbiffen med mangoröra var en annan favorit.

En liten sipp på vattenglaset och snart sköt en arm fram med påfyllning när glaset åter nuddade bordet.

Trevligt hak, god mat och uppmärksam (på gränsen till påträngande) service.

4 av 5 hypomana kypare.

Nummer tre, äta här

av Johan

Tidigare idag vandrade jag upp och ner för Lidls korridorer på jakt efter något att laga till middag. En solig lördag som denna är en dag då jag faktiskt kan lägga några minuter på att laga mat istället för att köpa något färdiglagat. Under min arbetsvecka handlar jag i regel lunch i någon av de löjligt många avhämtningsställena på den östra halvan av Folkungagatan, där jag jobbar. 

Minst en dag i veckan går jag till någon av de uppskattningsvis 107 små restaurangerna som säljer thaiwok på den delen av Södermalm. Det var alltså inget tecken på stor kreativitet när jag nyss kom hem med alla de viktigaste ingredienserna till just thaiwok och tillagade rätten på bilden. Likt en kanariefågel som släppts fri flög jag tillbaka in i wok-buren. Hur som helst, det blev en hygglig wok. Jag kallar den ”nummer tre, äta här”. 

Recept (2 portioner)

300-400g kyckling

1 kvast broccoli

3-4 strån salladslök

10-12 små champinjoner 

1/2 Paprika

3-4 skedar Lidls indonesisk woksås

1-2 tesked salam oelek

1 näve jordnötter

1 msk soya

2,5 dl jasminris

0,5 dl olja

Salt och kryddor efter smak

Skär i princip allt i lagom bitar och stek. Blanda i en skål och servera på det kokta riset.