trams

Första kassen

av zonk

Det känns som om jag begår något slags synd. Efter flytten har det på något sätt blivit ont om hyllplats och nånstans så hamnar blickarna på de där böckerna som jag läst och inte kommer läsa om – och som inte är speciellt minnesvärda – eller böcker som jag fått i present och ännu inte läst på ett flertal, ibland uppåt dussinet, år – och inte riktigt planerar läsa, eller ens kan tänka mig att planera att läsa. Böcker som inte berättar en story eller väcker ett minne. Och nu åkte de ut. Bort till Emmaus Second Hand här i Lund, förhoppnings vidare därifrån till ett nytt hem och inte till pappersinsamlingen. Kanske uppskattar någon annan The Napoleon of Notting Hill mer än jag. Möjligen läser nån slut The Passion of New Eve. Eller öppnar den där boken av Kepler. Rentav ägnar mer än en förstulen tanke till att läsa boken med den ack så muntra titeln Vi, de drunknade. Jag vet inte. Deras vidare öden kommer för mig förbli obekanta. Egentligen är de inte först heller. Senast bohaget åkte runt inom landet (då från Skåne till Stockholm) så föregicks de av ett antal gamla kursböcker. Inte alla, bara de tråkiga, träiga, och de utan all charm. Det var några kassar. Dyra i inköp, nu rakt till pappersåtervinningen med sitt årtionde-gamla vetande helt ur takt med tiden. Om något borde man sålt dem second hand tidigare. Men någonstans fanns en illusion om att de skulle arbeta som små uppslagsverk. Eller om man vill och/eller behöver läsa in sig på något igen, som statistik. Jag har fortfarande kvar ett drygt dussin kursböcker i den här kanske inte helt genomtänkta eller realistiska avsikten. Eller för att de har någon slags charm. Filosofins Historia av Svante Nordin var ju rentav fascinerande läsning, ja, jag kan helt klart se mig själv läsa igenom valda delar av den. Någon dag. Snart, kanske, rentav? Men innan dess tror jag tyvärr hyllorna behöver rensas igen. Jag ska skaffa större, men det löser inte problemet att jag har ett flertal lådor böcker hos mina föräldrar, där de legat sen jag bodde på korridor, i väntan på den där ”riktiga lägenheten”. Jag vet inte om jag är där nu, men det är nog lika bra att ta tag i det. Tror jag. Även om det fortfarande känns lite som en synd att göra sig av med böcker.

En påskhare kommer sällan ensam

av zonk

När de flesta nu jagar lax, kokar ägg och lägger in sill, ja kort sagt ordnar sig lite svensk högtidsmat, väntade vi på helt andra godsaker till vårens infirande. Påskharen ringde tyvärr bara en gång, men kvar på trappen var ett litet trevligt paket från våra vänner på Muttley & Jacks. Vi ser fram emot att låta påskfliten glöda, och dricka några koppar gott Aoestre-kaffe, eller i varje fall några andra mjälla fina bönor från soligare breddgrader.

Må påskharen vara med er!

Tillbaka till källan

av zonk

Det var bara en tidsfråga innan det skulle hända. Nog är det fint med presso på färskmalt single source, men till slut står man där en dag, händerna skakar lite lätt, koffeinabstinensen pratar milt men tydligt med ens hjärnbark och man gör det som faller sig naturligast – man kokar enkelt men rikligt kaffe med vanlig jävla tratt i vanlig jävla kanna. Kanske Arvid Nordkvist. Kanske Zoegas. Men starkt som fan, och mycket, och fort ska det gå. Ibland behöver man återvända till sina rötter för att riktigt se var man ska ta vägen, och med kaffe är det ofta bra med mycket och bättre med starkt, men framförallt fort. Så går man åter till källan. Sen lägger man en order till en finrostare med hemleverans illa kvickt, och hoppas de verkligen springer till rosteriet och masserar ens bönor från Burundi, och skickar dem med ambulans raka vägen till ens dörr.

En stor stark, tack!

av zonk

Jag kommer inte ihåg exakt hur det började, men någonstans i början av årtusendet så blev det så att jag och några kumpaner som skulle ses och ta en kall öl eller två och se en kvalitetsfilm eller två. Vi tyckte det skulle vara trevligt med lite käk, och då blev det av någon anledning (som just då kändes fullständigt självklar) ovanstående meny, alltså entrecote, klyftpotatis, och bea. Och på den vägen har det på något sätt fortsatt, till den punkten att en bekant sade sig aldrig äta denna rätt annat än när vi sågs, och sällan äta något annat när vi väl sågs. Jag kan säga mycket till försvar för denna kombo-platta, framförallt är den jävligt god, flottig, och reptilhjärnan blir så otroligt nöjd att man går runt som i ett litet rus efteråt. Samtidigt är den otvetydigt matvärldens motsvarighet till en stor stark: enkel, konservativ, gammeldags, och inte utmanande någonstans. Någonstans har man ju också ett ”stor stark”-beteende i sig: comfort food heter inte som det gör för inte, och det är väldigt skönt att ibland hålla sig till det beprövade och kända, det man vet fungerar. Det är som ett ankare i tillvaron att frossa i lagom rosig biff och bea med skållheta och friskt krispigt flottiga klyftisar till, det håller allt på plats, det skänker förnöjelse och en känsla av att vara i kontakt med sina rötter. Kanske är det precis vad man behöver för att ha tryggheten att ge sig ut i en tillvaro som tycks sväva på gungflyn, kanske är det en återgång till ett förflutet som aldrig funnits. Men lika säkert som att jag hade haft svårt att klara mig utan entrecote, klyftisar och bea, lika säkert hade jag blivit uttråkad om jag inte gett mig längre åstad. Ibland tror jag det är bra att ta en titt på sitt liv och fundera lite över var man fortsätter dricka stor stark i onödan, om det så är musik, film, eller för den delen kaffe. För inget fel på stor stark och dess andebröder, egentligen, men en varierad diet är ju betydligt intressantare om inte annat.

På liten kopp

av zonk

Visst, det är ju ingen nyhet att man är subjektiv, men ibland blir man ändå förvånad. Kanske inte så mycket över hur subjektiv man är, utan vad som kan spela in. Härförleden, av en händelse, tog jag en kopp bättre kaffe ur en väldigt liten kopp som på omvägar hamnat hemma hos mig, och det slog mig hur mycket mer jag njöt av kaffet. Kanske hade min mormor något på känn, som höll kafferep med minsta och tunnast möjliga koppar. Det blir helt enkelt väldigt mycket bättre. Så långt allt väl, och kanske ingen överraskning. Nej, det som slår mig, efter en mycket liten kopp med kaffe, är att jag hade kunnat ge en sådan kopp noterbart högre betyg. Jag bara känner det nånstans längst bak i recensenthjärnan, det här hade kunnat motsvara 0.25 eller 0.33 på betygsskalan, en solig dag kanske rentav 0.5. Slutsatsen är tydlig – att blanda in ytterligare confounding factors på detta sätt håller inte, jag måste hålla fast vid samma glasmuggar jag nu börjat recensera kaffe med. I varje fall när jag recenserar. Annars kanske det blir en och annan slurk kaffe på liten kopp.

Att blogga om te (och allt möjligt)

av zonk

Det här med att blogga är en konstform som verkar närma sig den punkten där alla utom de mest hängivna lämnat skeppet för andra, mer bildintensiva media. Icke desto mindre är vi några som envisas, ja rentav frodas i motlutet, och Gödsvinet är inte de som inte spottar i motvind. Nej, bloggen som konstform är på inget sätt på väg att dö ut. Tvärtom är den på väg i en reningsfas, där de klentrogna faller från, andra andningen är på gång, och mot slutet av århundradet kommer de stå där, som järtecken och monoliter, de tidiga bloggarna som höll ut.

Den uppmärksamme har säkerligen noterar ett bagar-dussin nya bloggar i Gödsvinets lista över Bloggar vi gillar, härnere till höger. Ett är dock tydligt, och det är att vi har börjat få gå utomlands, över ån efter te kan man säga, för det var hart när omöjligt att hitta några pigga och aktiva svenska te-bloggar. Några svenska ölbloggar verkar däremot liksom svinet härda ut i vissheten att de hittat den ultimata kommunikationsformen.

Följer ni någon aktiv blogg på ämnena mat, dryck, eller överlevnad utöver svinet, ber vi alltså härmed om en kommentar här nedan! Vi bloggar som är kvar måste stå varandra bi.

En absurd nostalgi

av zonk

Vissa dagar vaknar jag med en absurt stark lust efter en liten kopp slätt snabbkaffe. Givetvis har man i tillräckligt med pulver för en mugg, fast i en kaffekopp av mormors-typ, en kopp av högst beskedlig storlek, lite större än en munfull men lätt som en fjäder i handen.

Det är bittert och förfärligt, helt obalanserat, beskt, och lägger sig som ett kaffeandedräkts-skapande lager i hela munnen. Men samtidigt är det fantastiskt gott, så starkt att hjärtat hoppar ett par extra steg redan när man lyfter koppen, svetten pärlar i pannan, och tänderna förbrunas av blotta tanken. Det är det här kaffet jag saknar, inte det institutionella bryggkaffet, inte det presso-bryggda färskmalda yirgacheffe-kaffet, inte automatkaffet utanför föreläsnings-salen, inte den dubbla espresson direkt vid disken.

En liten kopp slätt snabbkaffe är att vakna en tidig lördagmorgon och släntra direkt till datorn, innan man hunnit vakna tillräckligt mycket för att göra något ordentligt med dagen, med kaffebryggandet, med frukosten, med kläderna, eller något alls, en morgon när det heller inte är brått med något av detta.

Det är den bästa koppen.

Digitala festligheter

av zonk

När nu det sabla viruset ligger som ett lager hönsgödsel över varje tanke på publika sammankomster, står det till den digitala världen att förse oss med någon slags ersatz för dessa festligheter. Såhär dagen efter amatörernas afton tar vi en titt på det datoriserade samlivet och på det hela taget finner vi att mycket finns på plats – vi behöver bara ta det i besittning. För den som är begiven på lite munter feststämning finns exempelvis stora delar av Bengt Sändhs kulturgärning på youtube (exempel ovan), och andra musikaliska storheter av stor intensitet finns likaledes där:

För den som vill svinga en bägare med en vän, men inte kan mötas, är de digitala alternativen numera många. Man kan prata över discord, skype, zoom med flera, och har man en liten s.k. web-camera så kan man dessutom se sin dryckesbroder höja glaset. Flera av dessa erbjuder dessutom möjligheter till ytterligare lustifikationer, i form av lustiga digitala hattar, att förvandla sig till en potatis, etc. Digitala bakgrunder kan nog nästan ge skenet av att man befinner sig under en husgrund som medlem av en hemlig polsk herrklubb, ja, möjligheterna är oändliga. Bara fantasin sätter gränserna!

Så ge er nu in i era hålor och fira med era nära och kära, kamrater och gamla bekanta, per distans!

En öl till maten, II

av zonk

Måste man dricka en lager till maten då? På den frågan kan vi svara ett absolut och otvetydigt nja. Å ena sidan har vi druckit Mikkellers Weird Weather till svensk högtidsmat, och det var vackert, ett perfekt möte mellan det salta och rökta och ett innihelvetes riv, men å andra sidan har vi nu nyligen druckit NAPA till kinesiskt, och det var inte ett möte förutsagt i stjärnorna, nej, det blev platt fall och pannkaka, disharmoni och split såddes bland smaklökarna. Aldrig tidigare hade ett användningsområde för asiatisk öl med tillnamn som Extra Dry etc framstått så tydligt som när den fruktiga och plåtiga humlen i NAPA brakade loss mot min yakisoba, för till skillnad från svensk högtidsmat finns det inte något som håller emot, inget övermåttan salt, rökt och fett att ta spjärn emot. Humlen rullar fram som en postapokalyptisk tanker och plöjer ner allt i sin väg, äggnudlar och entrecote försöker förgäves kämpa emot, men det är en walkover, krossande och total. Plötsligt framstår arbetet med att leta fram en juste alkoholfri lager som desto mer värdefullt, för det finns en plats för dem, även de lättare – exempelvis just till kinesiskt. Framöver blir det att se till så att man har ett par Staropramen, någon Freeze eller Melleruds, och kanske något nytt som behöver prövas, för den händelse man kommer hemspatserande med en tallrik hämtemat. Förfädernas visdom kan kanske framstå som just vis – men den måste granskas.

Att dricka på kanna

av zonk

Det är lätt hänt att man börjar göra något på ett visst sätt, och fortsätter av bara farten. I det längsta har jag bryggt och druckit mitt te en kopp i taget, utan att fundera mer på den saken. Vid ett tillfälle, på en bjudning hos en viss hr Robin, blev det så bryggt en hel kanna. På så vis fanns te mest hela kvällen, på ett mycket praktiskt vis. Jag vet inte om jag vill säga att en pollett trillade ner, men kanske såddes ett litet frö. En kort tid senare, när det var dags för ett dataspelsmaraton men piggheten lyste med sin frånvaro, bryggdes nämligen en kanna på hemmaplan, och på den vägen är det. Närhelst te-lusten är stor, och det är mycket att göra, blir det en panna te, och så fyller man på koppen vartefter. Trevligt, praktiskt, och därmed kunde saken vara all. Men vid bryggning med hemtama teer slogs jag av något udda, nämligen att bryggning på kanna gav ett tydligt annorlunda te. Med slitvargen Kooh-i-Noor dyker det upp en sötma med en besk kant, lite som av honung, och hos storbladiga Nilgiri Supreme blir det tydligare smak av svarta vinbär och maltig stram sötma. Det är inte tal om ett väsensskilt te, men det är tydligt skilt från te bryggt per kopp, en bror eller kusin, om inte en annan gren i det evolutionära trädet. Utan att ha genomfört några mer djuplodande testar, endast på bas av ovanstående anekdoter, är det ändå intressant nog att vi vill uppmana er läsare att testa. Så för den som har en slitvarg eller en gammal favorit kan vi inte annat än rekommendera att brygga på kanna, och se om inte något nytt dyker upp hos ett välbekant te!