Tyskland

Hacker-Pschorr

av Johan

hacker pschorr

Här i Europas självklara ölhuvudstad finns en rad bryggerier som tillsammans utgör grundpelarna i Münchens ölkultur. Hofbräu, Löwenbräu, Spaten och Paulaner är sådana grundpelare som blivit gjort sig ett namn långt utanför stadsgränserna. Bland dem finns dock även ett femte bryggeri som är minst lika betydelsefullt som de fyra nämnda.

Hacker-Pschorr är ett bryggeri som på vanligt vis har mer eller mindre påtagliga rötter till det medeltida München. Enligt mytologin och Wikipedia uppstod dubbelnamnet då Joseph Pschorr på 1700-talet köpte det då redan uråldriga Hacker-bryggeriet från sin svärfar. Han grundade ett bryggeri under eget namn och hans söner tog i sin tur sedan över vars ett Hacker respektive Pschorr-bryggeri. Så drevs de var för sig ända fram till 1972 då de två famljegrenarna möttes under namnet Hacker-Pschorr.

Theresienwiese i München är platsen för den årliga oktoberfesten och den som har vandrat omkring där i ett tillstånd att faktiskt komma ihåg gatunamn i har kanske noterat att det väldiga fältet korsas av gatan Matthias-Pschorr-Strasse. Mattias Pschorr var den av Joseph Pschorrs söner som ärvde det ursprungliga Hacker-bryggeriet och anledningen till att hans namn får pryda en gata har förmodligen att göra med att fader Joseph donerade hela området till den Bayerska staten för det goda syftet att under 16 dagars tid varje höst uppfylla sex miljoner själar med bygdens ande och kultur.

Namnet Hacker pryder också ett viktigt stycke infrastruktur i München, i form av Hackerbrücke, en av de centralt belägna broarna över det enorma bangårdsområdet som delar staden. Hacker-Pschorrs huvudkontor låg tidigare vid brons södra fäste men är nu sammanslaget med det moderna systerbryggeriet Paulaners kontor. Bron fortsätter dock att spela en viktig roll i stadens öltradition då den är den kanske viktigaste transportleden för människor på väg från centralstationen till Theresienwiese. Under Oktoberfest stängs bron helt av för biltrafik.  

Ytterligare en förankring av bryggeriet i Münchens kulturhistoria är genom Joseph Pschorrs dotter Josephine. Hon gifte sig med änkemannen och hornisten vid den Bayerska statsoperan Franz Joseph Strauss och med honom fick hon en son vid namn Richard Georg Strauss. Denne Richard Georg Strauss skulle senare komma att bli Münchens främsta bidrag till musiken tills Queen kom hit och spelade in en skiva som nyblivna skatteflyktingar i början på 1980-talet.

Ölen på bilden är bara ett litet urval av de kring tio olika öl från Hacker-Pschorr som man finner i en genomsnittligt välsorterad livsmedelsbutik här i staden. Generellt sett varierar ölen från det fullständigt acceptabla till det direkt vackra. Samtliga öl är relativt traditionella och det är svårt att säga att någon sticker ut i sin kategori men deras Münchener Gold (ej på bild) är jag beredd att korsa gatan för. Även deras Kellerbier är mycket välkomponerad. När jag tänker på det är till och med deras Radler riktigt god.

Hacker-Pschorr gör med andra ord öl av mycket god kvalité utan att ha några som helst förutsättningar att bli trendigt genom nytänkande och innovation. Med en historia som denna så är det förstås inte heller något de bör sträva efter.  

Svenska och inte svenska livsmedel

av Johan

flaggor

Jag är nu ungefär en och en halv vecka in på en fyra månader lång utlandsvistelse och jag börjar redan anta dragen hos ett av den svenska faunans allra märkligaste djur; utlandssvensken.

Notera hur jag i ett tidigare inlägg om tyskt bröd totalsågade motsvarigheten hemma i Sverige. Nu återstår bara att påpeka för alla man känner att solen skiner långt varmare här och att en stor stark kostar en tia.

För någon som tillgodogjort sig den där sköna attityden mot allt och alla som har oturen att fortfarande dväljas i den höga nord är det svårt att förhålla sig till inslag av svenskhet här i det, lite finare, utlandet.

Särskilt svårt var det att konstatera att ett lokalt företag här i München har specialiserat sig på att sälja svenska livsmedel.

Företaget Onfos bedriver en internethandel där alla som så önskar kan beställa från ett ganska brett sortimente av typiskt svenska produkter och sedan få varorna levererade en gång i veckan.

Onfos, som drivs av ett gäng tvättäkta tyskar, samarbetar med ett Ica Maxi i Malmö och de motiveras enligt egen utsago av en ambition att sprida svenska varor i världen. Enligt hemsidan har de besökt Sverige för sådana där ogudaktiga friluftssemestrar som bara tyskar kan uppskatta och de vill ta med sig hem en liten del av den upplevelsen.

Det hindrar dock inte att de också annonserar på svenska. Jag fann dem genom reklam i mitt google-konto och jag antar att tjuvläsarna i Silicon Valley helt enkelt kombinerat svensk text och ordet München eller rent av en ip-adress från München.

Onfos inser alltså att det även finns en marknad bland utlandssvenskarna. För även om det talas en del om saker som blir bättre när man lämnar Sverige så hindrar inte det att Ikea i Tyskland och andra länder får ta emot en del livsmedelskunder från det gamla landet.

Vad kan man då handla? Det är egentligen med den frågan som detta blir riktigt jobbigt. Det mesta är saker som jag inte ens i ett sentimentalt tillstånd av akutfylla skulle kunna få några som helst fosterländska känslor för. Blå band pulversås någon? Ingen gråter för Blå band pulversås.

Direkt bisarrt blir det ju om man ser på vilka drycker som det går att beställa. Hur ska jag förhålla mig till det faktum att jag här i München kan dricka Maristads folköl om jag vill? Visserligen kan jag knappt gå ut på gatan utan att riskera att bli överkörd av Paulaners bryggeribil full med fantastisk öl till halva priset av det svenskimporterade blasket men jag antar att det ändå finns någon sorts marknad här.

Samtidigt ska det sägas att det förstås inte finns något i sig dåligt med en affärsrörelse som denna. I själva verket tycker jag den är lite kul. Det finns något fint i tanken på att det varje söndagskväll rullar en kylbil med varukassar fyllda med folköl och Oboj genom ett tyst och mörkt Tyskland.

Någon här i München väntar på de kassarna.

Tyskland och tyskt bröd

av Johan
Ett vackert orponformat tyskt bröd
Ett vackert orponformat tyskt bröd

Det finns många livsmedel som associeras med Tyskland men varken surkål, korv eller ens öl kan egentligen tävla om ledarpositionen bland dem. Störst bland de tyska livmedlen är tveklöst brödet.

Nu kanske du tänker att vi äter bröd i Sverige också? Ja och nej. De inplastade och ofta flera dagar gamla limpor som vi äter i Norden skulle man visserligen inte med gott samvete kunna ge till hunden här nere men i någon mening så är det ju bröd vi äter.

En första skillnad är dock mängden bröd som konsumeras. En genomsnittlig tysk äter 86 kilo bröd om året, att jämföra med knappt 60 kilo för den genomsnittliga svensken. Bröd är allt från ett tilltugg på språng i kollektivtrafiken till en hel måltid och bröd säljs precis överallt. Det finns över 50 000 brödbutiker i Tyskland där de flesta också är bagerier.

En kanske än viktigare skillnad är den kulturella betydelsen av bröd. Tyskar som man möter i vad de kallar utlandet, särskilt de som sökt sig till USA, klagar ofelbart alla högljuddt om bristen på ”riktigt bröd”. Det största problemet verkar vara att ett amerikanskt bröd till skillnad från ett tyskt inte har en genomsnittsvikt som motsvarar den hos tegelsten.

Ett annat tecken på brödets särställning är att brödbutikerna är i princip de enda som är öppna på söndagar här i Bayern. Katolicism i all ära men behovet av nybakat bröd går före.

Den särskilda betydelsen som läggs vid bröd här i Tyskland har varit föremål för en del forskning. Dr Andrea Fadani vid museet för brödkultur i Ulm är en av de som har en teori. Ja, museet för brödkultur i Ulm finns på riktigt. Dr Fadani menar att Tyskland är geografiskt beläget i ett gränsland mellan odlingszonerna för flera olika sorters spannmål, vilket skulle förklara de över 300 olika sorternas bröd och de 1200 olika varianterna på dem. Det är alltså de många korsningarna mellan olika sorters råvaror som gett mångfalden och den brödkultur som tydligen 30 000 tyskar om året intresserar sig för på ett museum i Baden-Württemberg.

Dr Fadini uttalar sig för övrigt i en tidning utgiven av ägarna av Tysklands större tågstationer (”Dein Bahnhof”, nr 1 2013) och det är förstås ingen slump. Bröd och bakförsäljare anses vara den enskilt viktigaste typen av institution på en tysk station, det är viktigt att alltid kunna köpa bröd att tugga på. På Hauptbahnhof här i München har det visat sig vara en dålig strategi att navigera i myllret av människor med hjälp av brödbutikernas placering eftersom de är placerade överallt.

Hur är då det tyska brödet? Det tyska brödet är utmärkt med reservation för att jag inte testat alla 300 sorter än. Jag tror dock att jag ser fram emot att göra det.  

Tyskifiering: Total uppdatering

av Johan

Deutschland

Mitt projekt för en tyskare tillvaro fortskrider med oförminskad styrka. Det teutonska maktövertagandet är mycket närastående, allt motstånd är meningslöst.

Det var för ett par veckor sedan som jag inledde försöken med att acklimatisera mig till min vistelse i Tyskland under våren. Som ett led i dessa försök har jag varioliserat min själ med tysk och endast tysk musik.

Från morgon till kväll har jag hört allt tyskt som finns att höra genom mina hörlurar. Det är en råkur och bland biverkningarna märks lynnighet, böjveckseksem och en pressande dödslängtan.

Det kan vara för tidigt att avgöra men jag tror att jag gör framsteg. Så sent som i natt kom jag på mig själv med vakna upp kallsvettig, skrikandes ”Bitte hör auf!”

Nu överdriver jag kanske men det har varit en utmaning att hitta bra saker att lyssna på.

Nyligen har jag börjat lyssna på Einstürzende Neubaten. De få ord som nämns i deras musik har jag lärt mig men nu är jag rädd för att åka.

Jag kan också ses nästan varje dag i Stockholms kollektivtrafik, läsandes romaner på tyska. Den senaste, ”Der Russe ist einer der Birchen liebt” av Olga Grjasnowa, diskuterade jag kort med den enda tyska doktor i litteraturvetenskap jag känner. Det visade sig att han hade en gemensam bekant med den unga författarinnan Grajasnowa som hade tillhandahållit ”en lätt erotisk bild på henne och hennes adress i Berlin”.

Det hjälpte förstås inte mig det minsta med att komma vidare i den tyska litteraturen men jag tror att jag gillar boken.

Den tyska kulturkampen går vidare och segern är alldeles bortom horisonten. Jag kommer att hålla dig uppdaterad.

Total tyskifiering

av Johan

Deutschland

Ibland läser man roliga saker och som du vet sker det oftast här på Gödsvinet. Igår var det Zonk, den karismatiska ledaren för Gödsvinet Syd, som gav mig anledning att le, om än hastigt och om än på ungefär samma sätt som en genomsnittlig skurk i en James Bond-film.

I ett utfall av senkommen ånger erbjöd Zonk den tyska ölen en ursäkt för år av baktalande. 

Låt oss göra en sak klar: Tysk öl behöver ingen ursäkt, tysk öl kräver fullständig underkastelse. 

Att gilla öl men att inte gilla tysk öl är ju mycket likt att gilla vin med undantag för allt vin från Frankrike. Att sådana åsikter ändå kommit från Zonks hemliga laboratorium i norra Italien har jag helt enkelt tillskrivit att han bott för länge på operettsidan av alperna. 

Naturligtvis är det aldrig för sent att komma in i gemenskapen under den tyska örnens skyddande vingar. Dessutom anser jag personligen att hans filmtips i sig visar att min kollega trots allt har utmärkt smak. 

Min egna förberedelser för den slutgiltiga övergången till den tyska sidan av tillvaron fortskrider enligt planerna.

Det är nu bara en månad tills jag lyfter mot Bayern för en längre tyrolsk väckelseresa. Fyra högtyska månader i alpluften bör vara nog för att kunna fortsätta joddlande genom livet.  

För att förbättra min förståelse av det tyska språket har jag bytt ut all musik i min närhet mot sånger på tyska. Förra helgen tömde jag min mobiltelefon på 2000 låtar bara för att lägga in 1200 nya där alla talar tyska. 

Den nya samlingen innehåller onekligen både högt och lågt. I motsats till vad många tror så är inte all musik på tyska bra. Jag har dock medvetet valt att acceptera musik för sitt språkvetenskapliga värde snarare än sitt musikaliska. Fråga mig gärna något om tysk hip hop.

Att plötsligt bara lyssna på tysk musik och bara läsa romaner på tyska visade sig vara en större omställning än vad jag var beredd på. Jag hade underskattat hur mycket man är det man lyssnar på och läser. 

När jag istället för att lyssna på Hank Williams och läsa amerikanska postmodernister finner mig lyssnande på alternativ pop från Hamburg och läsande tyska bestsellers så kan min hjärna inte låta bli att fråga sig vad fan som har hänt. 

Även om man vänjer sig så innebär denna snabba och totala tyskifiering att det känns lite som om man plankat någon annans liv. 

Vem är denna andra person? Vem är det jag trängt mig på? Vem det än är så kanske jag finner honom någonstans där nere i södra Bayern. Jag hoppas med tillförsikt att det är någon som dricker tysk öl. 

En ursäkt till Tyskland

av zonk

Gödsvinet syd har ju som bekant länge närt en viss skepsis mot tysk ölkultur. En tysk bekant såg sig därvid nödgad att ta sin hemstads altbier i försvar, och släpade ett otal flaskor Düsseldorfsk sådan till Gödsvinet syds bas vid Alpernas rot, för intag tillsammans med lämplig kvalitetsfilm.

Valet föll med fullständig självklarhet på Turkisk Star Wars, ett val som möjligen assisterades av ett flertal öl intagna som ackompanjemang till pizza på ett lokalt hak just dessförinnan. Det är svårt att göra Turkish Star Wars rättvisa i skrift, och Gödsvinet syd lutar sig därför på det cinematiska mediet för detta. Om en bild säger tusen ord, hur mycket säger då inte en och halv timme av Turkish Star Wars?

Kvällen fortlöpte under en kavalkad av osannolikheter från skärmen, all medan altbier efter altbier passerade revy. Gödsvinet syds utsände fick medge att detta alls icke var något dävet, fesjunket slabb i stil med mindre uppskattade tyska öl som tidigare druckits.

alt-trio

Nej, det var väl avstämda, men mycket delikata öl – små åthävor, inga humlechocker eller maltbomber, men likväl mycket smakligt. Det måste dock sägas att det allt som kvällen fortlöpte blev allt svårare att hålla isär de olika sorterna, men i slutändan kanske det inte behövs, heller. De rann ner för strupen fint, allesammans, och nåt mer nogräknat behöver vi inte ge oss in på, egentligen.

Fyra kung fu-rymdhjältar i strid med något från mupparna, under vilda trampolinhopp, av fem möjliga. Dessvärre finns vare sig Füchschen alt, Schumacher alt, eller Uerige altbier på systemet. Se det som en fin anledning att besöka Düsseldorf.

A. Christmann riesling, igen

av Jonas

Jag köpte precis en flaska vin. En riesling som jag fått rekommenderad på bolaget. Jag är inte så duktig på vin, men tar små steg i min egen takt i det till synes oändliga vinsortimentet. Just nu är jag inne på vitt vin, och jag experimenterar med riesling. Efter några misslyckade försök med sötsliskiga sockerblandningar har jag hittat til de torra och friska. Kung fu girl tyckte jag till exempel bra om.

Men vänta, något stämmer inte. Det finns inget wermacht-estetiskt på den här flaskan. Då kan den ju inte vara god. Jag kan inte njuta av en tysk riesling utan tysk örn. Känslorna var i svallning ett bra tag, och jag ägnade en god del av eftermiddagen åt att gräma mig över mitt misslyckade inköp. Resten av eftermiddagen ägnade jag åt en noggrannare undersökning av flaskan, och kunde efter ett tag lugna min skakade själ.

Skönt att få det avklarat. Nästa steg var att söka på innevarande blogg efter en recension. De rieslingflaskor i systembolagets sortiment som inte Gödsvinet Vällingby recenserat är ytterst lätträknade. Och visst, här var ett inlägg om den flaskan. Bra betyg också, full pott.

I efterhand infinner sig en tomhet. Om man har druckit något utan att blogga om det, då har man knappt druckit det. Så brukar resonemangen gå i svinkretsar. Är det lönt att jag skriver ytterligare en recension? Jag är nöjd med att ha köpt ett bra vin, men är plötsligt osugen på att dricka det. Det känns liksom meningslöst. Äsch jag tar en kopp te istället. Vi får se om jag någonsin dricker min Christmann. Jag vet ju redan hur god den är.

Gödsvinet Bayern

av Johan

Det är redan ganska många år sedan jag slutade försöka styra var i världen jag bor. Det var så jag hamnade i Östersund. Det var förresten så jag hamnade på alla platser jag bott sedan jag för många år sedan vandrade ut ur min blekingska skogsdunge mot en spännande ny värld av höga hus, trafikerade gator och människor med ett normalt antal tår.

Det är därför bara med delvis förvåning som jag konstaterar att jag till våren flyttar till München för ett tag. Gödsvinet Vällingby kommer alltså att flagga om till Gödsvinet Bayern under 2013.

Min vistelse är bara avsedd att bli fyra månader och förmodligen återvänder jag till Vällingby någon gång mitt på sommaren.

Även om jag alltså helt saknar kontroll över vart jag flyttar så har jag ändå en rudimentär förståelse av hur just den här förflyttningen gick till. Jag tror det var något sådant här:

Jag tipsades om att ett universitet i München sökte ett ungt geni för en post som gästlärare. Ett ungt geni som inte blir rädd av ölhallar och fet mat. Det är så jag minns det. Jag sökte inte tjänsten. Jag skrev istället ett e-post till sekreteraren på den aktuella institutionen för att fråga om jag kunde söka eller om jag borde anse mig förhindrad av det faktum att ansökningstiden gick ut för ett par månader sedan. För att avgöra om jag alls var meriterad nog att ansöka så skickade jag även med ett CV.

Någon timme senare ringer dekanus för fakulteten mig och tackar för min ansökan. När jag försöker förklara att jag inte sökt något än avslöjar hon att hon fyllt i en ansökan åt mig, komplett med en lista av kurser som jag tydligen ”vill” undervisa på. Hon praktiserade uppenbarligen någon sorts human-resources-management-without-asking-any-questions-first.

Jag är ett av de första fallen av shanghaining i den akademiska världen på vad jag antar är ganska länge.

Dekanus gick sedan vidare till att kalla mig för sin ”lilla present” vilket fick mig att misstänka att jag inte läst arbetsbeskrivningen tillräckligt noga. En andra misstanke var att hon läst någon annans CV.

Det är saker som detta som gör att jag inte försöker ha någon kontroll längre. Det är ingen idé.

På vilket sätt kommer denna omlokalisering att påverka innehållet här på Gödsvinet? Förmodligen väldigt lite. Det är alltid en dålig affär att omförhandla perfektion.

Desstom har vi ju faktiskt redan en utländsk fillial i form av Gödsvinet syd under ledning av Zonk. Han sitter som bekant i norra Italien så till våren kommer Gödsvinet på ett naturligt sätt att kontrollera Alpvärlden från två väderstreck. När jag läser Zonks inlägg känner jag mig trygg i att jag valt sidan med den bästa ölen.

En mäktig tidsrymd skiljer oss ännu från mars månad och mycket kan och kommer att hända innan dess. Ändå verkar ödet peka mot en tid i Bayern. Mer precist än så kan man aldrig veta.

Berliner Kindl Pils

av zonk

Trots en rik arom, som andas färja, fulöl, citronvand, plastgolv med anti-slip, med flera vackra ting, är Berliner Kindl Pils en supertorr, distinkt citronig skitpilsner. Såhär smakar riktigt jävla billig skit-starköl av den gamla skolan: en kombination av fyrkantig maltighet, däven beska, och platt, vattnig eftersmak.

Efter att ha tagit både en och två klunkar drivs Gödsvinet syds provare (som så lätt kan hända med tafatt tysk öl) att experimentera. Svaret är glasklart: att dricka den här ölen med fingrarna för näsan är en helt annan upplevelse. Det är fortfarande verkligen inte en bra öl, men malt & humle kommer in i bilden på ett annat sätt, och den illgula plastcitronen med grön kork håller sig mer i skymundan.

En färjefylla av fem möjliga. Undvik – vilket underlättas av att systembolaget inte tillhandahåller detta fanskap.

 

En oroande kultur (Helles Naturtrüb)

av zonk

När Gödsvinet korrespondent i syd först läste vår lättsammare kollegas rubrik, gick  tankarna alls inte till Annie Lööf eller andra svenska politikers & politrukers ovanor, nej, det gick till korrespondentens kylskåp. Till de tyska öl som doldes däri, dessa öl som dess landsmän så gärna stoppar allehanda saker i, saker man absolut inte väntar sig i öl. Frukt. Bär. Läsk.. rentav sportdryck.

Kanske är det en reaktion på reinheitsgebot, en vilja att rebelliskt slå mot allt och alla. ”Some men just want to watch the world burn”, eller nåt åt det hållet. En alternativ teori är att merparten av tysk öl helt enkelt är så inåthelvete tråkig att de helt enkelt inte ser någon annan utväg. De måste ha variation, lite liv i käften, kosta vad det kosta vill!

Helles naturtrüb från Riedenburger brauhaus torde vara ett typexempel på just denna typ av extremt slätstruken tysk öl. Utöver att  vara ofiltrerad finns det verkligen ingen som helst egenskap som utmärker sig på det minsta vis. Beskan är fadd, maltigheten vek och fyrkantig. Till och med kolsyrningen är ovanligt slapp och junken. Dess enda förlåtande egenskap torde vara avsaknaden av konstiga bismaker. Det är nästan så man lockas att hälla i nånting som smakar något, bara på skoj, se hur det blir… och sen inser man att de dolska drifter som lockat tysken på fall, likväl kan slå mot oss icke-tyskar. Det är ingen behaglig insikt, men ibland måste vi på Gödsvinet ta både oss själva och er läsare lite bortom allas vår komfort-zon.

En förfärlig frestelse av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men det går säkerligen att hitta någon annan blasköl där för den som önskar uppleva det teutoniska rycket att hälla konstigheter i pilsnern.