Gödsvinet levererar

Jag har redan tidigare skrivit om företag som kör hem matkassar med kravmärkta (dyra) livsmedel som exempelvis ekologiskt odlade (insektsangripna) grönsaker (rotsaker) till medvetna (poserande) konsumenter (konsumenter). Det ämnet är avklarat och jag tänker inte ägna mer energi åt att förstå hur någon frivilligt och dessutom mot betalning utsätter sig för sådant förmyndarskap. Företagen som säljer matkassar blir bara fler hela tiden och de har uppenbarligen träffat en åder att suga från länge än.

Det är i sådana här situationer som de dåliga förlorarna skiljs från de opportuna. Vi på Gödsvinet tillhör utan vidare den senare kategorin och för att tala för mig själv är jag den första att hoppa på bandvagnen. Naturligtvis måste vi vara med i den här utvecklingen när vi nu varken kan stoppa eller ens förstå den. Det är därför jag med stolthet och ett visst mått förvirring nu kan annonsera Gödsvinets intentioner att börja sälja färdiga veckokassar med mat för hemleverans till utvalda delar av Vällingby centrum.

Om man ser till vilken sorts mat som de existerande matkasseföretagen säljer och vilken mat som människor på Coop Extra i Vällingby köper så går det att se ett ledigt marknadssegment stort som en buss. Matkassarna har nästan genomgående ett ekologiskt tema. De erbjuder säsongens närodlade grönsaker utan att ens fundera över vad det innebär i ett land där man bara odlar gran på vintern. Ett annat tema är hälsosam mat och ett tredje är att den kräver tillagning.

Det är kanske sådan mat som folk tror att de vill ha. Åtminstone vill de tänka det och framför allt vill de att det ska framstå så. Vi på Gödsvinet vet förstås bättre. Vi tror att du egentligen inte är så sugen på rotsaksgratäng. Vi tror att du känner för att doppa pommes frites i en literspann med bearnaise. När du säger att det är ljuvligt med säsongens selleri vet vi att du hellre hade somnat framför På Spåret med en bytta Ben and Jerry i famnen. Vi inte bara vet det, vi är beredda att basera en hel affärsverksamhet på den vetskapen.

Vi erbjuder snabb leverans men leveransen kommer ändå aldrig att bli så snabb som kolhydraterna vi säljer. Minns du när du kunde äta vitt bröd med massor av smör och apelsinmarmelad på? Du kan det igen nu. Bara slå en signal. Fibrerna är inte din mages bästa vän längre. Frukt är inte godis längre. Från och med nu är det du som bestämmer.

Vi kommer att erbjuda sjukt besprutade frukt och grönsaker som skördats av papperslösa flyktingar på den ockuperade Västbanken under överinseende av Halliburtons opiumberoende barnsoldater. Ingvar Kamprad kommer aldrig förlåta oss för att vi kom på det först.

Alla våra produkter innehåller en hälsosam dos av säsongens alla transfetter. Sa jag hälsosam? Stryk det. Maten är processad och allt du behöver för att njuta av dem är en mikrovågsugn och alkoholism. Till helgen slänger vi med ett par paket röda Prince åt barnen. Herregud, idéerna bara fortsätter att komma. Vi är något riktigt stort på spåren.

Linas matkasse tillhör det förgångna och Framtidens mat är redan dåtid. Från och med nu är det Gödsvinet som levererar.

Ett litet glas whiskey

Det finns de som säger att man inte behöver en anledning för att ta ett litet glas whiskey men jag har aldrig varit en av dem. I min mening finns det en orsak och effekt för allt. Nu vid slutet av en lång dag står det ett glas med 4 cl Famous Grouse vid mitt tangentbord medan jag skriver detta. Det är bara ett par minuter sedan jag hällde upp det och det är för tidigt att säga varför. I väntan på den slutliga analysen tillåter jag mig att spekulera kring hur dagen ledde fram till detta. Låt oss gå igenom dagens logg:

06:00 Vaknar

06:03 Stirrar livlöst ut genom fönstret

06:17 Stirrar fortfarande livlöst ut genom fönstret

07:02 Hoppar över frukost

07:15 Noterar att det trots allt var kallt ute

07:16 Blir anfallen av duvor på Vällingby torg

07:18 Tunnelbanetåget mot Hagsätra avgår

07:18:03 Jag anländer till perrongen.

07:25 Står kvar på perrongen

07:26 Duvorna hittar mig igen

07:27 Bordar nästa tåg mot Hagsätra

Jag inser nu att det här kommer att ta ett tag, datamängden är omfattande. Vi scrollar fram några timmar.

11:15 Kaffemaskinen fortfarande sönder (bly?)

11:57 Måste lämna söderförorten för att hinna till anslutningen vid Slussen

11:58 Fortfarande kvar i söderförorten

11:59 Kaffemaskinen är fortfarande sönder

12:00 Hoppar över lunch också

12:43 Anländer till Slussen för anslutning till Nacka

Herregud, här blir det bara värre, vi hoppar fram ytterligare några timmar.

15:03 Försöker lämna Ektorp

15:29 Fortfarande kvar i Ektorp

15:43 Inser att busshållplatsen kan ligga på andra sidan Värmdövägen

15:58 På rätt sida Värmdövägen

16:18 Tillbaka vid slussen

16:19 Kraftiga störningar på linje 19

17:05 Kraftig trängsel på tåget, ståplats

17:37 Hemma i Vällingby

17:39 Blir anfallen av duvor på Vällingby torg

17:49 Bokar tvättid

18:00 Hoppar inte över middag

18:01 Kokar makaroner

18:09 Häller makaroner på golvet

18:23 Gör en dubbel espresso

18:26 Gör en dubbel espresso

18:29 Gör en dubbel espresso

18:30 Gör en dubbel espresso

18:33 Somnar

19:02 Vaknar i en pöl av saliv

19:03 Gör en dubbel espresso

19:05 Börjar jobba med en ansökan till EU-kommissionens sjunde ramverk

20:11 Fortfarande utan framsteg

20:13 Gör vissa framsteg med budgetdelen

20:14 Inser att fel bilaga använts

20:15 Börjar om

21:43 Fortfarande utan framsteg

21:47 Inser att kommissionens instruktioner är franska skrivet med engelska ord

22:01 Gör en minnesanteckning om att självmordsbomba EU-kommissionen

22:11 Häller upp ett litet glas whiskey

22:13 Noterar en rad med duvor på balkongräcket

Det är där vi är nu. Visst, jag tror att det börjar klarna, förklaringen till det lilla glaset whiskey bredvid mitt tangentbord finns där någonstans. Genomgången av min dag har dock gett en större insikt än så. Jag är nu helt säker på att jag behöver fylla på glaset.

Riktigt äcklig sprit

Det finns mycket att säga om den sprit man dricker. Trots detta är kanske inte de flaskorna de mest intressanta. Det finns flaskor som vi köper och bär hem men sedan inte dricker eftersom vi köpt fel, tänkt fel eller helt enkelt låtit oss bli påverkade av flaskor innan vi ens kommit in i taxfreebutiken. Någonstans bland de övergivna panelhönorna i barskåpet väntar en stor berättelse på att bli berättad.

Flaskorna på bilden är två gamla vänner som jag helt förlorat kontakten med. De har gemensamt att de delar en hylla i mitt örnnäste här i Vällingby och att ingen dricker dem men de kommer från olika världar. Till vänster ser ni en flaska mycket billig kinesisk vodka. Jag köpte den 1999 i en liten jourbutik vid den himmelska fridens torg och jag tog den till ett ännu mindre korridorrum i Lund.

Flaskans resa var inte slut där. Sedan 1999 har jag släpat mitt bohag kors och tvärs över skånsk mylla, kalifornisk prärie och jämtländsk vildmark fler gånger än jag orkar räkna. Den senaste flytten skedde med linje 19 mot Hässelby strand och den stackars flaskan från Kina var med. Under all denna tid och alla dessa mil har ingen vågat dricka ur den.

Det finns förstås en lång rad goda skäl till att inte dricka ur flaskan och finkel är bara ett av dem. Med i den där jourbutiken i Beijing var en person som också bodde på den där studentkorridoren i Lund. Han köpte en liknande flaska som dracks upp med fasansfulla följder. Dessutom köpte jag själv en annan, något finare flaska. En flaska som kostade 10 kronor istället för 2 kronor, som den på bilden. Den finare flaskan är slut men jag kan ännu minnas den i mina drömmar innan jag vaknar kallsvettig på sovrumsgolvet.

Flaskan till höger har en mycket kortare historia. Jag köpte den under en dagskryssning till och från Åland förra våren. Bortsett från ett par klunkar jag tog under fotvandringen mellan färjeterminalen och Gärdets tunnelbanestation är den också helt oantastad. Det är förstås Stroh från Österrike, en vedervärdig dryck som smakar ägglikör och lut. På väg över landgången kunde jag höra mig själv säga något om att det kunde vara gott att hälla en skvätt Stroh i kvällsteet. Det hade uppenbarligen varit en alldeles för lång dag på de sju haven.

Detta är faktiskt den enda riktigt äckliga spriten jag äger för tillfället. En gång hade jag mycket mer men inte längre. Det är inte praktiskt att ha en massa flaskor som ingen dricker ur när man flyttar så ofta som jag. När jag bodde i Östersund förvarade jag ett par dussin konstiga flaskor i ett skåp ovanför kylen. I ett par medvetna försök att dräpa de riktigt gamla drakarna bland dem bjöd jag in till en serie av spritfester av buffétyp. På gästlistan stod genomgående universitetsanställda lärare och forskare vilket i det närmaste är en garanti för att ingen gratis sprit kommer att sakna uppvaktning. Trots detta tog det flera försök.

Ibland slutade försöken med att grannen under kom upp och hotade mig till livet och ibland slutade de med att gäster behövde två skidstavar för att ta sig ut i hallen. I ett inspirerat ögonblick liknade jag en gäst som druckit fyra glas absinth vid ”en dansande björn på ravefest”. Gemensamt hade försöken att de sällan ledde till att den riktigt äckliga spriten försvann.

Så jag ändrade strategi. Jag började ta med flaskor när jag var hembjuden till folk.

”Hej, jag tog med en flaska slovakisk örtlikör”.

Flaska för flaska kom jag längre in i skåpet och när de var slut packade jag ihop och flyttade till Malmö.

Idag bor jag i Vällingby men jag äger bara två flaskor riktigt äcklig sprit. Hur allvarligt ska man ta Stockholm? Är det dags att skaffa fler?

Små gula citroner

I ett infall av oförutsedd äventyrslusta begav jag mig för att utforska de inre regionerna av grönsakslådan i mitt kylskåp. Där fann jag inte mindre än fyra stora citroner som jag måste konsumera innan det där vita som redan slukat den spanska pepparen gör det. Herregud, jag vet inte ens om jag har så mycket gin. Nåväl, om livet ger dig citroner, blanda med vad du har.

De vackert gula frukterna ligger uppradade på skrivbordet framför mig och det krävs ingen tidsstudieman för att inse att detta kommer att ta ett tag. Det var därför jag tänkte ta tillfället att ta upp ett par idéer med dig. Idéerna är nedskrivna på baksidan av ett oöppnat kuvert. En del av dem har jag redan skrivit om här men de flesta har förblivit berövade all uppmärksamhet. Däremot uppmärksammade min a-kassa mig på att jag gör bäst i att betala räkningen som ligger i kuvertet.

En idé kom till mig när jag betalade en ask med halwa med pistagesmak på Coop Vällingby. Jag använde de obemannade självservicekassorna eftersom de går fortare och för att kassörerna inte riktigt sett på mig på samma sätt sedan det där vi inte pratar om.

Tekniken i dessa obemannade kassor kretsar kring en streckkodläsare och två vågar. En våg väger saker som säljs i lösvikt och den andra vågen väger matkassen. Låt mig redan här avbryta denna genomgång för att konstatera att jag inte äger något stor insikt i tekniska apparater och deras själsliv. Saker med rörliga delar har en tendens att fatta eld när jag kommer in i rummet. Jag är dock rätt säker på att vågen som väger matkassen reagerar både när man lägger i något som man inte läst av och när man läser av något som sedan inte hamnar i kassen. En rätt irriterande röst från apparatens inre har utan omsvep kommenterat båda dessa fel i min kassateknik. De båda vågarna är, med andra ord, den obemannade kassans länk mellan vad som läses in och vad som bärs ut i Solursparken.

Det är här som jag, i vetenskapens tjänst, tänker ett steg längre. Låt oss koppla ihop den existerande tekniken med de dagsaktuella politiska frågorna för att finna en lösning. Vilka är de dagsaktuella politiska frågorna? En av dem är, eller ska jag säga var, onekligen Stefan Hannas förslag på en extra skatt för överviktiga. Hanna är förstås blott kommunalpolitiker och dessutom centerpartist vilket gör att i princip ingen skulle ha lyssnat på honom i vanliga fall. På grund av den betydande idiotin i förslaget så blev han uppmärksammad. Den nationella berömmelsen kom oanmäld till Stefan Hannas dörr och han önskar säkert att den ringt först.

Gödsvinets gamla mecenat Edward Blom blev så upprörd av utspelet att han gav födsel till en fullt frisk kalv. Nej, det gjorde han inte, det är mögelsporerna i citronen som talar, men han föreslog att Stefan Hanna förmodligen var påverkad av både opium och ”stora mängder brännande sol och Mekong-whiskey”. Alla måste gilla Blom men han vet uppenbarligen inget om effekterna av Mekong-whiskey.

Låt oss inte bli partipolitiska, att Hanna är centerpartist är enbart hans problem och förmodligen även centerpartiets. Saken är dock att politiska förslag av samma slag, med samma ljusbruna aura, har kommit från vänster. Det var ju socialdemokraten Iljia Batljan (just det, kapten butler-i-tunnelbanan) som föreslog ett förbud mot chipspåsar som innehåller mer än 200 gram.

Coop Vällingbys obemannde kassor har en roll att fylla i detta sammanhang. Ifall Hanna och Batljan slår sina, lagom stora, påsar ihop så kan de skapa ett mäktigt redskap för att förverkliga sin politiska vision. Jag ger er den tredje vågen.

Den tredje vågen är placerad på golvet och du står på den när du registrerar dina varor med streckläsaren. Ifall din kroppsvikt får en, så att säga, dålig korrelation med varan du läser in så avbryts köpet och personal från Coops politiska brigad kan eskortera dig till närmaste ABF för en videoföreläsning om värdet av en sund kosthållning.

Det är en idé och när jag läser igenom den bestämmer jag mig för att inte gå vidare med några fler från det försummade kuvertet.

På skrivbordet framför mig ligger nu tre citroner. Isen är redan slut. Idéerna fortsätter att komma.

Nya och gamla år

Utsikt från mitt fönster nyårsafton 2010
Utsikt från mitt fönster nyårsafton 2010

Det är ett nytt år och jag är den första att säga att det är en förbättring från det gamla. Inte för att det var något fel på det. Det börjar väl bara bli gammalt.

Jag avslutade 2010 här i mitt örnnäste i Vällingby. En vän kom förbi med mer vin än vad någon av oss behövde. Vi gjorde en upptäckt under kvällen. Fyrverkerier exploderar på samma höjd som min lägenhet är belägen. Den trettonde våningen. Med jämna mellanrum fylldes min annars rofulla boning av ett kraftigt ljussken och en ljudlig explosion. Kring midnatt var alla lampor släckta men lägenheten upplyst så som av dagsljus.

Någonstans där i skenet kunde jag inte undgå att minnas gamla nya år. Du får förlåta en gammal man för hans minnen och hans vana att berätta dem.

Ett minne jag har är från Sahara. Jag hade precis disputerat och min enda plan var att bli väldigt berusad på ett främmande språk. Mitt första misstag var att välja ett muslimskt land. Jag hade en diskussion med min medresenär om vart vi skulle resa och till slut kom vi fram till att Tunisien var varmare än St Petersburg i december. Jag blev full redan på flygplatsen.

Vi tog en bussresa ut i öknen. På hotellrummet bad de oss att spara på vattnet i duschen. Nyårsfesten var på hotellet. Serveringspersonalen var inte bekant med begreppet berusning. När jag bad om en andra öl under middagen såg de på mig som om jag varit ute i solen för länge. Två öl på samma kväll? Hur kunde någon vara så törstig?

Särskilt rolig blev situationen när vi närmade oss tolvslaget. En orkester bestående av hårt arbetande beduiner spelade schlager. De vägrade göra något annat. När endast minuter kvarstod av 2007 försökte folk få in champagne från baren. De hade endast en flaska och personalen var uppriktigt förbryllade över att alla plötsligt ville dricka franskt vin med bubblor. Klockan blev 23:59 och orkestern spelade vidare utan nåd. En del människor i restaurangen började räkna sekunderna till det nya året och det satte skräck i alla som arbetade på hotellet. Plötsligt stod ett par hundra personer upp och räknade ner. Tio, nio, åtta och så vidare. Vad skulle hända vid noll? Jag såg paniken i orkestermedlemmarnas ögon. På något sätt bet de ihop, de spelade ännu högre och försökte tänka på något annat. Melodin de spelade var Viva Espana. Det hade inget med saken att göra.

Ett annat nytt år var i Berkeley. Jag bodde hos en vän 15 meter norr om campus. På den yttersta dagen 2001 fotvandrade vi till Oakland för att köpa sprit. Jag köpte en Old Crow, han en vodka. Båda flaskorna innehöll 1,75 liter och de var gjorda av plast. När vi kom tillbaka fyllde vi en papperskorg med is och de två flaskorna. Vart vi än gick den dagen följde korgen med.

På kvällen var flaskorna med mig men min värd var försvunnen. Jag började leta på översta våningen, den översta av nio. Överallt fann jag glada studenter från hela världen som bjöd in mig till sina rum. Jag fann inte min värd. Långsamt jobbade jag mig ner för alla nio våningar, ständigt nya plastmuggar med sprit, ständigt nya utbytesstudenter från hela världen. Det var som ett förenta nationerna för alkoholister.  Till sist fann jag honom i tvättstugan, i källaren. Han sov på en strykbräda. Då var det redan 2002 och jag var mycket, mycket berusad.

Varför berättar jag detta? Det är inte klart men jag misstänker att det har något att göra med åldern och en smygande misstanke om att det inte hänt om man inte skriver om det. Nyår kommer och går och inte alla har varit så festliga som de jag beskrev. Trots det vore det synd om de inte fortsatte att hända. Gott nytt år.

Veggo vs Veggo

Hamburgaren är en grundpelare i den vegetariska kosten. Det är åtminstone så jag har kommit att känna den. Under min tid vid den Blekingska Nationen i Lund serverades vegetarianer endast undantagsvis något annat än vegetariska hamburgare från en stor, brun kartong i frysen. Ibland kanske de fick några stekta champinjoner, vid särskilt högtidliga omständigheter. Detta trots att vegetarianer och veganer säkert utgjorde 25% av de som uppehöll sig på nationen, kanske mer. De flesta kom ändå för ölen och musiken, vegetarian eller inte.

Den vegetariska hamburgaren är förstås just en lösning för vegetarisk mat som är lika enkel som kött. Dessutom liknar den kött, vilket är den sortens måttstock som vi köttätare mäter vegetarisk mat efter. Den vegetariska hamburgaren fyller en avgörande funktion i det smala fältet av icke köttbaserad snabbmat. Det är förstås därför den dragit till sig Gödsvinets intresse. Vi på Gödsvinet tar den onyttiga vegetariska maten på ett allvar den sällan känner. Det milt utopiska målet är fortfarande etableringen av Sveriges första helt vegetariska sportbar och vägen dit är kantad av små runda plattor av tofu.

Detta var det långsamma sättet att säga att det är hög tid för en recension av vegetariska hamburgare. I själva verket är det dags för två.

Quorn Burgare

Quorns burgare är engelsktillverkad puck av svampprotein (se Kalles kommentar), ägg, mjölk, korn och vetegluten. Jag säger detta helt utan någon förutfattad mening. Gödsvinets högteknologiska provkök i Vällingby stekte upp två av dessa drygt centimetertjocka och, faktiskt, ganska inbludande skivor i en neutral matlagningsolja på en grundligt rengjord stekpanna. Grillränderna tror jag så mycket jag vill på och det är inte särskilt mycket ens på en bra dag. Nu smakar Quorns burgare faktiskt rätt bra. Låt mig korrigera: Quorns burgare smakar väldigt mycket som motsvarande, djupfrysta burgare av kött. Jag utmanar dig på ett blindtest, givet att jag får välja köttalternativet. Nu är förstås djupfrysta hamburgare av puckkaraktär inte något många människor äldre än 12 år kan känna någon större entusiasm för. Ändå, kan man äta köttpuckar så kan man äta Quorns veggopuck. Priset är någonstans kring 35 spänn för fyra stycken. Betyget är 4 stealthvegetarianer av 5 möjliga.

Hälsans Kök Burgare

Har du fruktansvärda fördomar mot vegetariska hamburgare så är det nog dessa du tänker på. Hälsans kök är gör en liten rund biff av huvudsakligen sojaprotein (60%) och vetegluten (17%). Två exemplar av denna produkt preparerades på ett identiskt sätt som med Quorns burgare men med ett helt annat resultat. Konsistensen på sojabiffen är betydligt torrare och ifall den har en smak så missade jag den. Allt går förstås att rädda med dressing. När jag tänker på det så gjorde vi av med bokstavligen spannvis av dressing på Blekingska, då en gång för mycket länge sedan. Jag förmodar att man äter en burgare som denna för att undvika det blodiga alternativet i köttdisken men den goda saken har aldrig smakat sämre. En burgare som denna får mig att tänka att man nog, trots allt, måste laga mat om man ska undvika kött, vilket för övrigt är något som avhåller mig från att försöka. Priset är någonstans kring 30 kronor för fyra stycken. Betyget är 2 dammråttor av 5 möjliga.

Det återstår med andra ord en del arbete att göra för att nå fram till ett allvarligt alternativ till den köttbaserade vulgärmaten. Industrin verkar misslyckas lika ofta som den lyckas med något i den riktningen.

Bunkerölen

Stockholms vackraste bunker i vårprakt

Det hade slutat snöa och blivit kallt när jag anlände. Vägen är från Vällingby var lång men det var en resa värd att göra. Efter en höst med mitt första operabesök och mitt första besök på en balettföreställning var det bara naturligt att den skulle leda till Berwaldhallen.

Nästan omedelbart innanför portarna möttes vi av personal och en hjälpsam skötare vallade mig upp för trappan till andra våningen och fram till den lite improviserade baren. Det var bestämt att jag direkt efter ankomsten skulle behandlas med 500 ml Mariestads export för att mildra kulturomställningen och förhindra bortstötning. Det var ett experiment och ingen visste hur det skulle gå. Skulle jag komma att klara ännu en utflykt i finkulturen utan att dra på mig några varaktiga men? Redan ett par centimeter ner i flaskan lättade stämningen och de oroade minerna ersattes med lättade leenden. Jag svarade på behandlingen, ölen hade fungerat för mig en gång till.

Efter att ha återvänt till de levande piggnade jag snabbt till och jag blev till och med nyfiken på hur kvällens konsertprogram såg ut. Det visade sig innehålla Esa-Pekka Salonens pianokonsert och Jean Sibelius andra symfoni. Jag tittade långt efter raden med fyllda vinglas på bardisken.

Om Berwaldhallen varit en likkista, och tro mig, den liknelsen har gjorts, så var våra platser för kvällen någonstans vid den bortgångnes högeraxel, ovanför orkestern. Jag kunde klicka ner på de väldiga golvpukorna och endast en god uppfostran och en brist på växel hindrade mig från att släppa en femkrona på den största av dem.

Pianokonserten var inte så dålig. De spelade lite högt ibland och sedan lite lågt. Däremellan spelade de lite halvhögt. Vet du vilket stycke jag menar? Killen som spelade på den vackra flygeln var mycket ung, jag gissar att han spelade för bensinpengar till moppen. Kanske samlade han in pengar till någon klassresa. Jag skulle ha kastat till honom lite småmynt men som du vet så…

Jean Sibelius var en helt annan sak. Den börjar lite mjukt men med puls, liksom lite la, la, la, la, la, na,na, naaaa. Du förstår. Allegretto. Det skall vara känt idag och för all framtid att jag föredrar Sibelius andra symfoni framför Salonens pianokonsert. Nu var det sagt.

Esa-Pekka Salonen var förstås också dirigent denna afton men det var bara en ren tillfällighet att det var just hans pianokonsert som råkade hamna i programmet. Sådant händer ibland.

Efter de båda styckena var konserten över och det var förstås mer än tid för en öl. Arrangörerna, till vilka jag räknar Sveriges Radios P2 och Sodexo, hade förutseende nog insett vilka sorts behov som uppstår under en konsert som den vi precis avlyssnat. För just sådana behov driver de i samarbete ”Klubb Berwald”, en loungebetonad avtändning till tonerna av populärmusik i anslutning till den tidigare beskrivna baren.

”Klubb Berwald” siktar på målgruppen 25-45, vilket gör den till den klassiska musikens motsvarighet till Fritidsresors Bamseklubb. Till min förvåning omgavs vi där faktiskt också av människor i detta ålderspann. Vilken golvpuka de krupit fram från under vet jag inte men där var de. Kanske var de statister från radioteatern. Ett fruktansvärt otacksamt yrke för övrigt.

Vi drack lite vin och sedan hände det. Det brukar vara så. Jag ska inte påstå att jag inte vet hur det gick till men det är bäst att jag inte säger något. För alla inblandade.

Det var dock otvivelaktigt så att vi plötsligt befann oss på insidan av de låsta dörrar som skiljer besökare från musiker. Vi vandrade genom gråa korridorer, passerade Esa-Pekkas loge och fortsatte till orkesterbaren. Eftersom vi ändå var där så köpte vi ett par öl. Sedan slog vi oss ner i en soffa för att betrakta de som ansvarat för vår musikaliska underhållning.

Orkesterbaren såg ut ungefär som ett genomsnittligt fikarum vilket jag antar att den också är under dagtid. Det slående med besöket i denna avlägsna delen av Berwaldbunkern var dock inte mikrovågsugnarna eller den anspråkslösa bardisken utan vad folk gjorde där.

Den hårt arbetande personalen pustade ut efter ett väl genomfört jobb och de gjorde det genom att dricka öl direkt ur flaskan, äta kokt varmkorv och lyssna på Toto. Plötsligt insåg jag att det inte alls var en främmande miljö jag befann mig i. Bunkerölen hälsade mig välkommen och det var som att komma hem.

Helgen vecka 48 – En bagatell i moll och lite dur

Det är väldigt, väldigt sent. Eller nej, klockan är väl kring elva. Men jag hade redan sovit i flera timmar innan jag hamnade här. Jag är inte säker på att jag har en dygnsrytm längre.

Det är helgen vecka 48 och jag har firat Bob Hunds helg med stil. I fredags kväll besökte jag Berwaldhallen för första gången och jag kommer att skriva om det här någon gång. Jag nämnde namnet Esa-Pekka för min vän Ulrich i Mainz och han har inte slutat att skicka mig tips på klassisk musik sedan dess. Det var något om Mozart.

Jag lyssnar på Rolling Stones skiva ”Some girls” så högt att det gör ont. Det är en bra skiva och jag bryr mig inte om vad du säger.

Imorgon går jag upp kring klockan fyra. Det är inga problem, det kommer att kännas som fem. I morse vaknade jag upp med ett märkligt tryck över bröstet, tveklöst ett resultat av ett mycket lyckat julbord på Källhagen som jag utan tvekan också kommer att skriva om här. Det är sådant jag gör.

Egentligen sov jag, gick till sängs vid klockan sju. Kring klockan tio ringde min mor. Hon hade jobbat hela dagen på ålderdomshemmet och hon undrade om jag sov. Någonstans under täcket ljög jag om att jag inte gjorde det. Nu sitter jag här. Det är fortfarande helgen vecka 48 och jag försöker dricka mig till sömns med en mycket dålig whiskey som jag tveklöst också kommer att skriva om här, någon gång.

Jag ska föreläsa någonstans i Norrland imorgon. Allt är planerat och det kommer att bli en trevlig tillställning. Först måste jag dock ta mig dit och medan jag skriver detta så skymmer ett ymnigt snöfall utsikten från mitt önrnäste  i Vällingby centrum. Gud hjälpe SJ. Det är en kall och våt kväll att vara ateist.

Det är dags att avrunda det här. Det är sent och det dröjer lite innan blommorna slår ut. Jag ser en bar, jag ser en man, jag hör ett tjut. Nu har helgen vecka 48 tagit slut.

Världens bästa vatten

Drick inte vattnet

Världscupen i skidskytte är nu igång i Östersund och redan på första dagen fick vi uppleva stora svenska framgångar. Bland de, jämförelsevis, något roligare nyheterna från samma stad noterar jag att ett par tusen östersundare infekterats av en tarmparasit. De säger att den kommer från dricksvattnet. Varifrån skidskytte kommer är det ingen som vet.

Jag minns kranvattnet i Östersund från min fem och ett halvt år långa asyl i staden. Inte för att jag drack överdrivet mycket vatten då. Vad jag minns är en broschyr som man fick som nyinflyttad i staden. I den presenterades den storslagna Storsjön med orden ”från Storsjön kommer vårt dricksvatten och i Storsjön hamnar vårt avlopp”. Det slog mig som en konstig sak att skryta med i vad som i praktiken var en reklamprodukt. Lite längre fram i samma skrift kunde man läsa att man behövde ”en varm tröja” för att uppskatta de ljusa sommarkvällarna i Jämtland. Det är ett förnuftigt råd men kanske är de lite för ärliga för sitt eget bästa där uppe? Kanske vill de medvetet skrämma bort inflyttade personer som rynkar på näsan åt lite skit i vattnet eller som klagar på köldslagna grillkvällar?

Det där med vattnet oroade mig förstås inte. Storsjön är en stor sjö, därav namnet, och dessutom har ju Sverige ”världens bästa kranvatten”, vilket förnumsigt snåla människor och folk som säljer sodastreams aldrig slutar att påminna dig om. Nu vet jag inte om jag är lika övertygad längre.

En ”vattenexpert” som citeras i Östersundsposten menar att smittan helt enkelt beror på att intaget av dricksvatten och utsläppet av avloppsvatten ligger för nära varandra. Ingen vet dock något om varifrån parasiten kommer i dagsläget vilket gör det till en enkel och populär sysselsättning att utse sig själv till ”vattenexpert”.

Gödsvinet vill förstås dra sitt strå till den proverbiala stacken och på något sätt lindra de plågor som drabbat republiken i norr. Det är därför vi, som första blogg i Vällingby, kan presentera den totala listan på svenska flaskvatten som kvalificerat in på EU:s officiella lista över ”naturliga mineralvatten”.

Listan är ett resultat av helt ideella och improviserade fältstudier genomförda av en medarbetare vars val av fritidssysselsättningar aldrig upphör att förvåna. EU-kommissionen har kring 25 000 anställda i sin administrativa personal (ingen vet exakt hur många). På något sätt lyckades vår uppgiftslämnare få tag på en person bland dessa som hade information om just godkända mineralvatten, även om svaret av okänd anledning först var skrivet på tjeckiska. Listan över svenska, godkända vatten ser ut som följer:

Som ni märker är inte listan över erkända mineralvatten särskilt lång, trots att Ramlösa lyckats lägga beslag på två platser. Ramlösa är för övrigt det enda vatten som jag känner igen på listan. Det välkända vattnet Loka saknas på listan. Sådan skit skulle jag inte ens vattna gräsmattan med.

Om några veckor åker jag till Östersund och jag ser fram emot det. Ett Östersund med tarmparasiter är fortfarande bättre än ett Sundsvall utan. Det är så man tänker efter fem och ett halvt år där uppe. En del problem kommer att ha försvunnit och några kommer att vara kvar när jag anländer. Parasiten kommer nog fortfarande regera det kommunala vättennätet. Förhoppningsvis kommer dock skidskyttet ha gått över.

Country cookin’

Skivmässor är alltid ett vågspel. Ibland kommer man hem med något värdefullt och ibland åker man hem med ett slitet exemplar av någon av Waylon Jennings 80-talsskivor och en lukt av gammal idrottshall som vägrar försvinna. Gårdagens mässa i Solnahallen kommer att gå till historien som en av de mer lyckade.

Det blev förstås mest countryskivor men jag tittade även djupt i några soulbackar med gott resultat. Tillställningen blev dock riktigt intressant när jag nådde backarna tillhörande en spritt språngande galen man som var mycket angelägen att slippa släpa hem några skivor. Jag hann bara börja bläddra innan han haltade fram till till mig och sa ”två kronor styck eller 100 för 99”. För den som finner priset på två kronor styck för högt återstod alltså möjligheten att köpa i bulk och därmed pressa ner priset till under en krona.

Jag såg för mitt inre hur det skulle vara att släpa 100 skivor genom snö och is till tunnelbanan, byta till gröna linjen vid Fridhemsplan och sedan bärga bytet till min lägenhet på 13:e våningen i Vällingby centrum. Där och då bestämde jag mig för att acceptera att betala två kronor styck. Jag kände mig rik och lite dekadent.

Man kan säga att jag gick loss ganska hårt i lågprisbackarna. Det var förstås mest skivor som man nog alltid visste skulle säljas för två kronor på en mässa i en idrottshall i Solna. De hade det skrivet över hela konvolutet. En del skivor var dock fullständigt relevanta. Jag plockade till mig ett par skivor med Dionne Warwick, någon Stevie Wonder och fler skivor av Jim Reeves än vad en man kan konsumera under en livstid.

Roligast bland fynden var nog skivan ”Country cookin'”. Den skivan innehöll avsnitt 161 och 162 av den amerikanska arméreservens radioprogram med samma namn. Programmen består av värden Lee Arnolds småprat med countryartister och, förstås, en hel del musik av dessa artister. De sändes den 16:e respektive 23 juni 1974.

Ett av avsnitten hade Little Jimmie Dickens som gäst och det i sig är värt två spänn. Kanske mer. Little Jimmie Dickens var inte bara liten, omkring 150 cm, han var också en god vän till Hank Williams och en nästan lika framgångsrik countryartist som denna under 1950 och 60-talen. Han är idag vid 90 års ålder den äldsta levande medlemmen av Grand old opry.

En detalj med skivan som roade mig, om än mest på grund av en generös uppfattning av vad som är roande, var de många budskapen om hur förträfflig den amerikanska arméreservens verksamhet är. Man får veta att de frivilliga i reserven jobbar hårt för ett grönare samhälle genom att bland annat ta flygfotografin av sjuka almar i Denver. Varje sådant inslag avslutas med en liten melodi och några slående slogans. ”It pays to serve in the army reserve”, etc.

Efter två avsnitt är jag redo att ta värvning.

Det var mörkt och kallt när jag hasade fram genom snön i Solna. I min papperskasse låg 23 nyinköpta skivor. Kanske kommer jag att lyssna på dem en gång och aldrig mer. Ändå var denna helgens skivmässa värt besväret. Det kanske lönar sig att tjänstgöra i arméreserven men det är inte helt utan förtjänst att ta sig till Solna ibland heller.