Det bästa vore att skriva ner vad som hände dag för dag. Att föra dagbok för att kunna se klart. Att inte låta nyanserna, småtingen gå förlorade, inte ens om de förefaller betydelselösa, och framför allt klassificera dem.
Jean-Paul Sartre
Fredagen den tjugosjätte juli, klockan tio i ett på eftermiddagen
Hettan låg tung över perrongen då jag klev av tåget. Det var varmt på ett sätt som det nästan alltid är i Östersund denna helg men nästan aldrig annars. Jag kände förstås igen mig i staden där jag bott i mer än fem år men något var också annorlunda. Människorna var lite livligare, berusade, och inte bara av solsken. Det var som om det rådde ett tyst samförstånd om att vardagen upphört och något annat infunnit sig.
Då greps jag plötsligt av Yrseln. Alla andra verkade redan känna den. Storsjöyran 2013 hade inletts och jag fann mig vara en del av den. Sedan dess har Yrseln inte släppt mig, den har mig fast.
Så här långt in i denna långa redogörelse för Gödsvinet Vällingbys expedition till Östersund och Storsjöyran inser jag att alla, trots allt, inte har läst Sartres ”Äcklet” och att detta antagligen kommer att bli ganska långrandig läsning om jag fortsätter att travestera den. Jag ber om ursäkt om detta upplägg orsakat förvirring, jag övergår härmed till mer konventionell rapportering. Men det här med att föra dagboksanteckningar är ganska festligt, det behåller jag. Kanske i presens?
Klockan halv två
Jag finner värden och övriga helggäster under ett solskydd i trädgården med varsin öl framför sig och ingenting kunde överraska mig mindre. Jag svettas som en sexualförbrytare och önskar inget hellre än att ansluta mig i skuggan, bort från sol, hetta och nykterhet.
Klockan kvart över fyra
De övriga helggästerna ger sig ut för att springa upp och ner för kullar och utkikstorn. Jag går runt kvarteret och återgår sedan till att dricka öl under solskyddet.
Klockan halv sex
Sitter fortfarande under solskyddet, nu men rätt många tomburkar framför mig. De övriga helggästerna är tillbaka från träningspasset. Jag säger att jag tog en lång promenad.
Klockan kvart över sex
Middag dukas fram och mitt bidrag är begränsat till två stora flaskor konstig italiensk öl som Zonk lämnat i min kyl i Vällingby. Vi ”provsmakar” dem. Inga trovärdiga anteckningar förs.
Klockan halv åtta
Planerad avgång mot Storsjöyran
Klockan åtta
Dricker fortfarande öl i trädgården
Klockan kvart över åtta
Den första artisten inleder sitt uppträdande på Stortorget. Det är Darin. Dricker fortfarande öl i trädgården
Klockan halv nio
Avmarsch mot Storsjöyran!
Klockan tjugo i nio
Vi tar igen oss på någons gräsmatta någonstans på Samuel Permans gata (Kuriosa: Tidigare förkortades gatuskyltarna på Samuel Permans gata med ”S.Permans gata” men gatukontoret började skriva ut för och efternamn för att få slut på de kostbara skyltstölderna)
Klockan tretton minuter i nio
Vi anländer till värdens syster i centrala Östersund. Förvarnas med SMS: ”Vi kommer och kissar”
Klockan fem minuter i nio
Darin – vars enda positiva egenskap är att han kommer från Råcksta – sjunger en sång som heter ”Apan som liknar dig” när vi till sist anländer till området. Jag bestämmer mig för att gå och se Olle Ljungström i Storsjöteatern istället.
Klockan fem minuter över nio
Konstaterar att Olle Ljungströms konsert är fullsatt och att jag inte kommer in. Det visar sig senare vara lika bra eftersom det rapporteras att Darin var där inne också. Tydligen sjöng han en sång som heter ”Apan som liknar dig” igen. Funderar på att gå för att se The Nomads men fruktar att Darin kommer att dyka upp där med sin sång om en apa som liknar dig. Vet inte om jag klarar det.
Klockan sju minuter över nio till klockan sjutton minuter i två
Under denna tidsperiod händer följande saker i oklar ordning: Hör på när Little children stämmer sina instrument, lämnar Little children när vi inser att de inte alls stämmer sina instrument utan att konserten faktiskt börjat, ser Nomads, dricker Bärnsten från Jämtlands bryggeri, hör Mando Diao sjunga början på en sorgsen sång på svenska, dricker en Bärnsten, hör att Mando Diao fortfarande sjunger en sorgsen sång på svenska, dricker en Bärnsten, hör att Mando Diao fortfarande sjunger en sorgsen sång på svenska (samma?), finner mig framför Bad Religion i Badhusparken, finner mig vid dansscenen där Adrian Lux försöker hitta den bruna tonen med sin stereoanläggning, dricker en Bärnsten, inser att jag är döv, inser att jag inte är döv utan bara lyssnar på In flames, får höra att Bärnstenen är slut, dricker något annat, äter en hamburgare, dricker en Norrlands guld, går hem
Det konstigaste med dessa fragmentariska minnen är att en del av dessa händelser uppenbarligen ägde rum samtidigt. Kanske delar jag med Darin egenskapen att vara överallt samtidigt. Kanske är det bara Yrseln. Ridå dag ett.
Lördagen den tjugosjunde juli klockan tolv minuter i åtta
Vaknar på golvet i tvättstugan.
Klockan kvart i elva
Står i kö på Systembolaget på Kyrkogatan i Östersund med en korg full av DAB.
Klockan tolv minuter över elva
Tillbaka hos vad som nu är ett komplett värdpar bara för att inse att den nyss från Stockholm anlända maken i detsamma öppnat dagens första öl. Öppnar dagens första öl.
Klockan tretton minuter över ett
Dricker fortfarande öl.
Klockan tjugotre minuter över tre
Dricker fortfarande öl
Klockan sjutton minuter över sex
Dricker fortfarande öl.
Klockan fem över halv sju
Vi blir inbjudna till grannen. Oklart på vilka meriter.
Klockan fjorton minuter i sju
Anländer hos grannen som tror han vet någon om countrymusik. Jag vet bättre. Förklarar det.
Klockan två minuter över halv åtta
Dricker fortfarande öl.
Klockan tretton minuter i åtta
Anländer till Stortorget där First aid kit precis inlett det som skulle komma att bli min enda kompletta konsert under Storsjöyran 2013.
Klockan nio till klockan tolv
Ser Mercy brothers (svänger), Skator (svänger inte) och Johnossi (svänger hur som helst mer än Skator)
Klockan tolv
Man i hängselbyxor säger något om Jämtland (svänger inte, eller möjligtvis i jämförelse med Skator). Alla är jätteglada. Jag hittar en öl i innerfickan.
Klockan halv ett
Alice Cooper inleder sin konsert. Vi går för att se Discoteka Yugostyle.
Klockan fem minuter över ett
Återvänder till Stortorget och Alice Cooper bara för att se att hans trummis inlett ett trumsolo
Klockan fem i halv två
Lyssnar fortfarande på samma trumsolo
Klockan halv två
Lämnar Storsjöyran 2013. Hör fortfarande samma trumsolo när vi korsar Rådhusgatan och vandrar iväg genom natten.
Epilog
Det finns förstås mycket mer än det här att säga om Storsjöyran 2013. Förmodar jag. Söndagen är en historia i sig och allt jag tänker säga om den är att dess höjdpunkt var när jag somnade under en björk i Österängsparken i väntan på tåget tillbaka till Stockholm. Väcktes av kubbspelare i tid att gå till stationen. Nu tror jag dock att vi alla kan vara överens om att detta inlägg är långt nog. Dessutom är det bara ett år till nästa.
Jag har aldrig haft anledning att sätta mig in i vad Storsjöyran egentligen innebär, men det tycks ju vara en festival efter ganska typiskt svenskt mönster. Mycket sympatiskt, utöver delar av musikutbudet kanske. Inte för att t.ex. italienska festivaler är speciellt annorlunda, i vart fall inte de jag bevistat. Den huvudsakliga skillnaden är att en italiensk variant på Darin är överallt, i undantagsfall ett coverband som spelar italienska 80tals-hits (påstod mitt sällskap, mina kunskaper om italienska 80tals-hits är begränsade), samt då framförallt att ölen serveras i tjugocentiliters små vita plastmuggar, ungefär i storlek med de där man som man fick av fluortanten som liten. Det är inte en dosering avpassad för nordbor.
Yran är inte riktigt en stadsfestival (musikutbudet är för stort och varierat samt att det finns en klassisk festivalcamping intill området) och inte riktigt en rulla-runt-i-lera-festival (hålls i stadsbebyggelse + park). En fördel är dock att man har tillgång till två barer i Storsjöteaterns lokaler (där vissa konserter också hålls på tre olika scener) och i dessa kan man köpa exempelvis flaskor med öl från Jämtlands bryggeri. Sedan finns det också en stor mängd andra serveringar av blandad kvalité men de vita plastmuggarna är ovanliga.
Detta är det bästa jag någonsin läst.
Härlig läsning i riktig Gödsvinsanda!
Jag ser fram emot ditt nästa besök på Yran med efterföljande recension! Hoppas också att den nämnda systern får längre besök, eller rent av följer mer och yrar 🙂
Jag har detta inlägg som en av få genvägar i webläsaren. Att ta fram när kaffet är slut eller så.
Inte helt utan anledning känner en sig lite sen på bollen när en kommenterar inlägg från 2013.
Tack för en fin sida.
Tack Peter, fick nu också läsa igen och minnas, mer eller mindre.