Författare: Jonas

Modus Hoperandi

av Jonas

Det har inte varit ont om så kallade humlebomber på systembolaget på senare tid. Inte heller har det varit ont om ölrecensioner på den här bloggen. Men något ska man ju dricka och något ska man ju skriva om.

Modus Hoperandi har inte bara ett coolt namn, utan även en cool etikett. Den bryggs i Colorado likt 90% av alla amerikanska mikrobrygder. Namnet antyder att den är helt sönderhumlad, men det är det faktiskt inte. Men en pompös och dominerande humlebeska ligger så klart som en luden filt över smakupplevelsen. Med sina 6,8% alkohol har den en del pondus, och både fylligheten och beskan matchar det fint. Kort och gott är detta en bra IPA. Vill man veta hur dagens amerikanska öllanskap ser ut är detta en utmärkt öl. Vill man bara ha något riktigt beskt och friskt efter maten är den också alldeles utmärkt.

Modus Hoperandi, fyra humlekottar av fem möjliga. Den snygga etiketten är en bonus.

Finns i systembolagets tillfälliga vårsortiment.

We’re gonna be in the Hudson.

av Jonas

Den 21 februari släpper systembolaget sitt tillfälliga vårsortiment. Jag ögnar alltid igenom listan med spännande nya öl som dyker upp med en regelbundenhet som bara ett statligt monopol kan se logiken i. Bourbon county vanilla stout från Goose Island är kanske den mest spännande som kommer nu, men vanilj i ölen är inte riktigt min grej. Och Sierra Nevada Jack & Ken’s Ale är lite väl magstarkt med sina 399 kr för en flaska. Det är fyrtio tusen miljarder euro!

Men med en vindögd blick slängde jag också ett getöga mot spritsegmentet av listan. Två nya sorters bourbon dyker upp, nämligen de tu avbildade ovan. De kammar man hem för ynka 550 kr flaskan, men då är det också hela trettiofemmor. Hu.

Var går egentligen gränsen för vad nördigheten får kosta?

Jag hatar Waynes

av Jonas

Espresso house har fått ta lite skit från den här bloggen på sista tiden. Och visst är det välförtjänt. Men ändå är inte Espresso house det sämsta man kan uppbåda i cafésverige. Den platsen innehar nämligen Waynes.

Det var länge sedan jag började bojkotta Waynes. Jag minns inte den exakta tidpunkten, men jag minns bland annat en förfärligt äcklig räksmörgås på uteserveringen på stortorget i Malmö. Jag vet också att något i mitt undermedvetna stampar ilsket på nervknutarna när jag ser deras fula och överdimensionerade kaffekoppar, så troligen har jag ett gammalt trauma gällande dem också.

Idag behövde jag sitta ner en stund vid ett bord med en kopp, och jag slank in på Espresso house inne på akademibokhandeln. När jag fick min kopp bryggkaffe kände jag hur diafragman började rycka, och mycket riktigt var det en Waynes-kopp som kom mot mig. Tydligen har illa gått till värre, Espresso house har blivit Waynes. Jaja, nu är det för sent tänkte jag, helt ovetandes om vad som väntade mig.

Hur illa kan det vara frågade jag mig stilla och gick mot mitt bord, läppjande på en halvliter rumstempererat bleksvart blask. Alla förtjänar en andra chans. Vänta nu, rumstempererat? Jag gick tillbaks. Efter att personalen konstaterat att de glömt sätta på värmen på den stora kaffeföräcklarmaskinen blev jag erbjuden en americano istället. Här fick jag erfara en fruktansvärd misshandel av konceptet kaffe. En minimal skvätt espresso späddes ut med en evighet av vatten. Det som serverades kunde lika gärna varit te

Ärligt talat, detta är bara vatten invände jag. Barristan, som utöver sina fullständigt frånvarande kunskaper om drycken kaffe faktiskt var riktigt tillmötesgående, replikerade med att så gjorde man faktiskt en americano. Som om hon inte hade något som helst ansvar för koppen med utspätt vatten hon just serverat, utöver att den följde receptet som den gastronomiskt yrkeskriminelle Wayne utformat.

Tredje gången gilt fick jag en cappuccino. Det är jag inte ens speciellt glad i.

Waynes Coffee, lägre betyg än vad som finns på min skala.

I testikelns tecken

av Jonas

Visst är det en fantastisk känsla att befinna sig i en absurd situation!

I fredags var jag ute på restaurang och åt, men jag ska inte plåga er med ytterligare en recension av Mrs Brown. Men mitt i måltiden kommer det in ett sällskap på fyra personer, av allt att döma två par, i 25-årsåldern. Herrarna, som sätter sig närmast oss är iklädda cowboyskjorta, läderväst och den lustiga företeelse som kallas cowboyslips. De blir glada när vi berömmer klädvalet, och deras damsällskaps fnittrande ligger i gränslandet mellan förlägenhet och stolthet.

Utan att blinka beställer kopojkarna in varsin portion oxtestikel till förrätt, och äter den under ett ymnigt skämtande om såsen som serveras till.

Allt ackompanjeras av en dam vid bordet bakom skränar på växelvis engelska, franska och svenska om vem som egentligen är hennes bästa vän från Schweiz. Av allt att döma är det den betydligt tystare damen på platsen bredvid henne hon menar. Den skräniga ägnar nämligen hela kvällen åt att förtydliga just detta.

Med en känsla av att vara den normalaste och troligen den tråkigaste människan i Malmö lämnar jag restaurangen och går och tar en öl.

Finöl eller fulöl?

av Jonas

Vad är egentligen skillnaden mellan finöl och fulöl? Eller jag omformulerar frågan, hade jag (eller du) kunnat spika vad som är vad i ett blindtest?

Jag korkade, och drack, nyligen upp en flaska Duchesse de Bourgogne. Namnet klingar av vin, men det är en öl. En belgisk sådan. Rekommendationerna har kryllat av väldoftande superlativ så mina förväntningar var högt ställda.

Min första tanke var att ölen är väldigt söt. Otroligt söt faktiskt. Sedan känner man syran. Den är alltså även otroligt syrlig. Balansen mellan de två ytterligheterna är imponerande och det pågår en mustig terrorbalans mellan de två smaksupermakterna i min mun. Efter ett tag börjar man ana lite chokladaktiga toner som säkert kommer från faktumet att ölen fatlagrats.

Ölen är definitivt för söt för mig. Den är verkligen jättesöt. Ändå satt jag här alldeles nyss och tänkte ge den ett bra omdöme för den smaksymfoni ölen ändå erbjöd. Men så blundade jag, och tänkte att om den inte kommit i en sån fin flaska med så fina rekommendeationer, vad hade jag tyckt då? Om jag köpt denna på skoj för 25 cent i Tyskland för att den verkade ball, hade jag då njutit lika mycket av den? Nej, ärligt talat kanske jag hade hällt ut den, så som jag gjorde med en rätt risig honungsöl jag provade för några veckor sedan. I ett blindtest vet jag inte hur jag hade reagerat, men troligen hade jag inte druckit upp.

De extra chanser den här ölen fick för sina fina rekommendationer, sin pretentiösa etikett och sitt dyra pris, de fick inte körsbärsportern jag grimaserade över i höstas. Jag betvivlar inte att detta är en bra öl rent objektivt. Men här måste jag både se till min egen smak och mina egna begränsningar. Rent subjektivt är det inte en bra öl. Prova den du, du är kanske mer objektiv än jag.

Två unkna självinsikter av fem möjliga.

Art Cervesers

av Jonas

Jag har redan nämnt att öl inte är Spaniens starka sida. Men när man är på resande fot vill man ju gärna vara sådär turistigt genuin och då får man hålla till godo med vad som bjuds. Därför spreds ett nöjt leende på mina läppar då vi sprang in i någon form av ”bondens marknad” vid nio-hugget en kväll i Barcelona (det är helt normala öppettider för spanjorerna). Där stod en slyngel och sålde öl som han påstod att hans farbror bryggde någon fjärdingsväg norr om stan. Jag köpte på mig en ale, en starkare ale och en stout att utvärdera.

Flama Ale

Den här smakade bra, men var något av en generisk ale. Eventuellt aningen tråkig, men inte dålig.

Coure Ale

Detta är den starkare alen, och är bryggd för att värma de huttrande spanjorerna under mörka vintrar där dagstempen kryper under 15-strecket minst ett par gånger per säsong. Den är en starkare storebror till Flama Ale, och smakar också lite för vanligt. Men alkoholen ger en tung sötma, och kombinationen gör denna mer spännande. Det är mer hugg, men ändå är den balanserad. Inte tung som svenska vinterölar kan vara, men med sina 8,3% värmer den bra.

Fosca Stout

Detta känns amerikanskt. Den där skarpa känslan som kombinationen av kaffe, humle och stålindustri ger är tongivande. För sina blyga 5% alkohol har den en imponerande tyngd. Detta var den bästa hittills.

Du hittar bryggeriet här, eller på närmsta spanskspråkiga bondens marknad efter mörkrets inbrott.

Spanien, fyra knasiga dygnsrytmer av fem möjliga.

Buffalo Trace

av Jonas

Jag har aldrig haft anledning att betvivla min hustrus goda smak. Men ändå anstränger hon sig till det yttersta för att överaska mig på just det planet. Den här gången kom hon hem efter en tjänsteresa med en flaska för mig okänd bourbon. I valet mellan två sorter hade hon till och med dragit sig till minnes en gammal regel som jag vid ett ögonblick av klarsynthet formulerat, nämligen

Alla produkter, oavsett typ, som har en uppsättning horn i loggan eller på etiketten, tillhör troligen absoluta toppklass i sin kategori.

Detta är en regel jag kunnat applicera på tex verktyg, kläder, sprit och bilar (om jag hade haft en bil skulle det varit en Dodge).

Nu väser och rosslar Tom Waits från sin plats på min vackert röda skivspelare. Långsamt roterande mässar han någonting om Shore Leave, men det var länge sedan jag slutade försöka förstå vad han mumlar om. Istället häller jag upp ett glas Buffalo Trace.

Med sina 45% alkohol vinner den här drycken på att få sällskapa med ett par droppar vatten. När de tagit plats, och alkoholhalten därmed sjunkit till en nivå som inte kan räknas som desinficerande, har Buffalo Trace en torr smak av trä och spannmål. Långt inne bland smakämnena kan man ana en lite chokladaktig avrundning, men för detta krävs fantasi.

Det var ett tag sedan jag drack någon bourbon så min referensram är lite vingklippt, men instinktivt tycker jag denna påminner om Old Crow. Alltså en utmärkt bourbon att dricka när man inte fegar för lite tuggmotstånd. Något för den som vill känna smak av bisonoxar, vapenolja och vinden i skägget.

Destilleriet har anor från 1870 och gör därmed anspråk på att vara USA’s äldsta. Det är de säkert inte ensamma om att göra. Dock skänker buffeln på etiketten en ganska stor trovärdighet.

Buffalo Trace, fyra bisonoxar av fem möjliga.

La Cervesera Artesana

av Jonas

Spanien är sannerligen inte ett land känt för sin goda öl. Estrella dominerar i Barcelona, något man förstår när man på vägen från flygplatsen passerar deras enorma fabrik. Men skam den som ger sig tänkte jag under mitt besök i Barcelona. Och tro det eller ej, men jag lyckades leta reda på en bryggpub, alltså en pub som också brygger sitt eget öl.

Som de svennar vi är tog vi tunnelbanan dit när det var läge för en eftermiddagsöl, men då hade de inte ens öppnat. Enligt gängse spansk dygnsrytm öppnar de först klockan åtta, vilket vi alltså fick reda på den hårda vägen. Men efter några varv till i tunnelbanan och en middag var vi där igen framåt kvällen.

Bryggeriet serverar ett antal hembrygder under samlingsnamnet Iberian. Ägargubben själv förklarar gärna allt om dem, men inte på något begripligare språk än spanska. Vid vårt besök verkade han aningen barsk, men han mjuknade betänkligt efter att jag berömt hans öl med två av det tiotalet spanska ord jag behärskar. De flesta kranarna var tomma när vi var där, men vi smakade på en ganska god stout, som var frisk och skarp, och smakade mycket kaffe. Vi smakade även på en ljus rököl som var förvånansvärt ren och trevlig i smaken. Den var ljus och frisk men med en naturlig röksmak. Rököl är svårt att uppskatta, men detta var en av de bättre jag smakat. Vi hoppade över honungsölen, för det kan jag inte föreställa mig hur det kan bli drickbart.

Ta en titt på deras hemsida, om inte annat så för att få se en av de allra jobbigaste sidorna på hela internet. Bryggpuben var inte alls så jobbig, snarare riktigt trevlig. Med den här kartan hittar du dit utan att behöva besöka deras hemsida.

La Plata och sardellerna

av Jonas

Ansjovis är en komplicerad fisk. Det är i vardagligt tal egentligen inte alls en fisk, utan en speciell inläggning av skarpsill. Det finns även en fisk som heter ansjovis, och den brukar serveras inlagd. Då kallar vi svenskar den konsekvent nog för sardell, men i övriga världen är det detta som heter ansjovis. Jag tror att det är så här det hänger ihop. Virrigt är bara förnamnet. Hädanefter pratar jag om fisken ansjovis.

På La Plata i Barcelona kan man äta utmärkt friterad ansjovis. Det är ett litet hak med ett fåtal bord, på en hörna i en gränd nära hamnen i gamla staden. Spanjorerna äter på de allra konstigaste tider, men råkar man av en slump äta samtidigt som de går kön ut på gatan. Eller ja, det är inte någon egentlig kö eftersom man blir serverad även om man inte lyckades tränga sig in i lokalen. Tallrikarna med friterade ansjovisar åker fram och tillbaka, och folk slukar dem på stående fot. Någon har rensat dem på inälvor, men i övrigt är de friterade med huvud, ben, fenor och allt, och det är så man äter dem. Utan tillbehör.

Personalen pratade inte ett ord engelska, men med lite signalering kunde vi få fram att vi ville äta och dricka. De hade tre olika tapas, de redan nämnda ansjovisarna, korv och inlagd ansjovis (sardeller alltså). Han fortsatte duka fram saker tills vi signalerade stopp.

Stämningen var hög, och ljudvolymen likaså. Var tionde minut hyschade barmannen åt det mest högljudda sällskapet och de lydde. Man fick intrycket av att han hyschat var tionde minut de senaste femtio åren.

Detta är påträngande genuint, och smakar ytterst gott. Ta dig dit om du kan. La Plata, fyra rejält inlagda sillfiskar av fem möjliga.

Karta.

När grisar flyger

av Jonas

Sittandes med tom mage på Barcelonas flygplats får jag en lysande idé. En idé till ytterligare en restaurang Gödsvinet.

Jag ska öppna en helt vanlig restaurang. Den ska servera helt vanliga rätter, som smakar helt ok. Priserna ska vara rätt normala, varken billigt eller dyrt alltså. Inredningen ska vara ren och fräsch, inte prålig men inte heller minimalistisk. På det hela taget ska det vara en rätt medelmåttig restaurang med helt ok mat för helt ok priser. Varken mer eller mindre.

Men den ska ligga på en flygplats.

Folk kommer alltså kunna äta sig mätta på helt normal mat, eller på en hyfsad macka med något gott pålägg innan flygningen för ett pris som inte för tankarna till sms-lån och kronofogden. Mackorna kanske inte kommer trekantiga och färdiginplastade från en smörgåsfabrik i Moldavien, och den lagade maten kanske lagas på plats. Ungefär som på en restaurang.

Flygresenärerna vänjer sig nog snabbt vid att det inte är vämjelig mat och personlig konkurs som väntar en när man kommer hungrig till flygplatsen. Värre blir det för de rotade etablissemangen.

Hotell- och restaurangförbundet och luftfartsverket kommer vara som förstenade efter ett sådant oväntat drag. Transportstyrelsen kommer snabbt få i uppgift av dem att undersöka om det inte är lag på att låta lasagnen stå i kylen en vecka innan den ytvärms i micron och säljs för minst 110 kronor. Får man göra vad som helst på en flygplats?

Europas organiserade flygplatssmörgåsförsäljare kommer att undra hur kilopriset på vitt bröd med en ostskiva och en gurkskiva från förra säsongen plötsligt blev mindre än kilopriset på guld.

Vid det här läget har SAS Danmark redan gått ut i strejk av orsaker inte ens kända för dem själva. Samtidigt har Sverigedemokraterna rest sig och marscherat ut i sina knätofsar. Det var bättre förr.

Gödsvinets blogg hackas av FRA på uppdrag av luftfartsverket och Henrik Pontén förföljer oss skribenter på sin egen fritid då han instinktivt känner att någon gammal och ineffektiv affärsidé hotas av nytänk. Sådant kan han lukta sig till.

Efter att Gödsvinet brutit isen kanske även bättre etablissemang kan slå upp portarna på flygplatserna. För visst kan folk betala 150 kronor för en lunch så länge den inte är lagad av halvfabrikat från nettos frysdisk.

Ack vilket önsketänkande. Tillbaka i verkligheten nobbar jag den sunkiga hamburgartallriken för 7,50 euro (plus 20% om man vill nyttja deras bord under födointaget, om moms ingår är oklart). Dryck ingår ej. Istället tar jag en trekantsmacka med innehåll av tveksam organisk härkomst, och en munk, på stället som skyltar om iberiska delikatesser och genuina tapas. Håhåjaja.