Författare: Jonas

Rebell i Malmö

av Jonas
Rebell utan anledning

Nya restauranger är hett villebråd för Gödsvinets skjutjärnsjournalister. Rebell öppnade för några månader sedan och har varit det nya svart i Malmö ett litet tag nu. Igår var Gödsvinet där för en provomgång.

Ända sedan jag såg deras meny har jag velat prova deras fish n’ chips, med pilgrimsmussla och kalvbräss. Men fin i kanten som jag är satt jag länge och begrundade menyn. Förrätterna var rustika, och ganska lockande, men av någon anledning hoppade vi över dem.

Efter en stark drink med lingon (vargtass?) och långt dividerande beställde jag min fish n’ chips. Det var väldigt gott, men aningen mycket friterat. Det borde å andra sidan inte kommit som en överraskning, men för det priset hade jag kanske velat ha något bara en aning elegantare. I övrigt en mycket kompetent fisk och chips, självklart med hemmagjorda pommes och dito remoulad.

Ölsortimentet var väldigt kort, men å andra sidan mycket trevligt. Finns flying dogs classic pale ale (eller ”doggie style” som den också heter) på menyn så behövs inte mycket annat. Där fanns vin också, men jag tänker inte fälla något omdöme om sortimentet. Kan man inte så ska man inte, som ordspråket lyder.

Som om jag var en ovan restaurangbesökare beställde jag chokladmousse till efterrätt. Inget gott kan komma ut av det. Den smakade utmärkt, och serverades med morot, saltade nötter och kolasås. Inget för den som bantar, eller för den som har något som helst förnuft. Gott var det.

I övrigt kändes stället inte så rutinerat. Personalen var inte så vana, lokalen höll samma ljudvolym som ett feltankat jasplan och toaletten låg så nära ett sittande sällskap att man fick ursäkta sig när man öppnade dörren. Dessutom verkade de lite stressade och ville ha oss därifrån.

Nåja, bra men inte himlastormande blir mitt omdöme. Det är kul med nytt och jag hoppas att de vågar ta ut svängarna ännu mer. De är på rätt väg. Tre körtlar av fem möjliga.

Delikatessen

av Jonas

Inklämt mellan två av Malmös charmigare lågvattenmärken, nämligen Sir Toby’s och ett obegripligt gult hus, ligger en liten delikatessdisk med identitetsproblem. Är det en affär, restaurang eller delikatessdisk?

Filmen som tagit sin titel från delikatessdisken i fråga

I skyltfönstret anar man en lurig ordvits när de anger adressen www.delikat-essen.com. Försöker de smälta in mellan etablissemangen? På Sir Toby’s kan man beställa en varm sten som man sedan steker sin egen mat på vid bordet, så att stekoset ligger som tårgas över hela lokalen. På andra sidan ligger ett postkontor vars enda funktion är att skicka paket, som samtidigt är något de uttråkade damerna bakom kassan uppgivet vägrar hjälpa en göra.

Nej detta är en katt bland hermelinerna. Det är en utmärkt lunchrestaurang. Lunchen kan visserligen vara ojämn, men oftast är den riktigt bra. En varmrätt och en matig sallad brukar man få välja på. Inget vegetariskt på menyn, men de är inte knussliga på den punkten och ordnar vad man behöver. Ofta ingår någon form av paj i salladen, och om det gör det råder jag dig att välja den. Till exempel deras skaldjurspaj är fantastisk. Man får också gott bröd till maten. 95 kronor tror jag lunchen kostar, och det är ju strax förbi smärtgränsen. Men det är gott.

Utöver lunchen är Delikatessen en pretentiös delikatessdisk. Detta är den dyra typen av delikatessdisk, så gå inte hit om du vill ha billigt smörgåspålägg. Däremot kan jag varmt rekommendera att gå hit om du vill ha en riktigt god köttbit på kvällen och det nyligen var löning. Deras hängmörade entrecôte för 450 kr kilot är en himmelsk upplevelse och definitivt värd att prova. I övrigt finns ost, fisk och skaldjur, men dit har jag inte kommit än.

Delikatessen, fyra välförtjänta lönebesked av fem möjliga.

Beer Here Vårwit

av Jonas

Den här ölen har inte fått någon direkt mild behandling bland recensenterna. De flesta verkar se den som tråkig.

Den kanske är tråkig. Men den är tråkig på ett bra sätt. Den är kanske inte den mest spännande ölen jag druckit i mitt liv, och den är kanske inte perfekt balanserad. Jag anar en lätt metallisk smak. Men precis som en frisk veteöl i belgisk stil ska göra rinner den ner i en vansinnig hastighet. Svalkande och lätt, men ändå smakrik. Jag tycker att den var riktigt trevlig.

Tre starka och friska ölbloggare av fem möjliga. Finns/fanns i systembolagets tillfälliga sortiment.

Jag saknar framtiden

av Jonas


Låt mig ta med er på en liten återblick i vår moderna historia.

På femtiotalet pyrde framtidsandan i det svenska folkhemmet. Kriget var slut, nu skapade vi en framtid. Alla möjligheter fanns, inget var omöjligt. Bostäder moderniserades och alla ville ha husgeråd i plast. Konservburkarna blev högsta mode, och man förutspådde en framtid där man knappt behövde laga mat eller för den delen äta den, ett piller skulle räcka. Husmors uppgift (så väldigt framtidsmedvetna var vi inte) skulle minimeras till att gå rund bland färgglada plastbyttor och äta piller och lyssna på ungdomspop. Sympatiskt.

På sextiotalet hade den nya livsglädjen efter kriget stabiliserats något, men en medierevolution var på gång. Man såg fram emot färgtevens intåg i det gråa folkhemmet, och science fiction-filmerna började fokusera mer på vår möjliga framtid än på vilda fantasier om utomjordingar. Aningen dystopiskt, men med visioner. Datorer kunde tala med oss. 1968 gjorde världens ungdom ordentligt slut med historien för att forma sin egen framtid. Här fanns det drömmar.

Sjuttiotalet var ett viktigt decennium för att föra vidare sextiotalets kamp. Man drömde om en bättre och vackrare värld. I framtiden skulle allt vara blommor och bin, och marijuanan skulle vara gratis och ingen behövde jobba. Framtiden såg mycket ljus ut!

Precis när hippieflummandet började bli gammalt kom åttiotalet och tog över stafettpinnen. Framtiden var inte längre mjuk och skäggig, den var hård och fylld av neon, rostfritt stål och plast. Man kunde spela hur knasig musik som helst, och framför allt kunde man se ut hur som helst. Man kunde leva i disco! Äntligen var man befriad från den unkna framtid någon annan drömt fram, man formade sin egen, precis som alla andra generationer gjort.

Nittiotalet. Vi lugnade oss lite. Åttiotalet satte djupare spår än vad någon då insåg, och att ta sig ur det decenniets bojor skulle visa sig svårt. Grungen ville tillbaka till sjuttiotalet, och andra ville till England. Men en sober syn på tillvaron bröt igenom med minimalistisk design, Matrix och en dröm om mobiltelefoner så små att man kunde hålla dem i en hand. Allt var möjligt på internet i framtiden. Man kunde lyssna på musik och se på film och det fanns inga gränser. (Den framtiden har inte mediebolagen sett än.)

Framtiden är snart, framtiden är 2000!

Ridå.

Sedan kom tvåtusentalet som en gigantisk baksmälla på millennieskiftet. Millenniebuggen hade visat sig vara ett skämt. Vi hade inte ens år 2000 att se fram emot längre. Nyårsaftonen vi alla sett fram emot hade visat sig vara som vilken nyårsafton som helst. Vem hade kunnat tro det?

Nittiotalets minimalism kulminerade i det begynnande millenniet, och motreaktionen lät inte vänta på sig. Fan vad trist det blev med raka kanter och gömda byrålådor. Vi vill ha trä, betong och snirkliga mojänger. Gamla mönster, gamla ideal förs nu fram som det nya heta. Via hård och industriell betong blir obehandlade dragiga trägolv och kakelugn det enda rimliga. Mat ska lagas traditionellt, gasspis, gjutjärnspannor, långkok och surdegsbröd. Stenålderskost, rotfrukter och lyckliga grisar. Inte ens musiken klarar sig, covers är mer nyskapande än att skriva egna låtar idag.

Men någonstans tappade vi framtiden. Framtiden har inte varit närvarande på nästan tio år. Vi har alla framtidsattribut mitt framför näsan, iPad, e-deklaration och Gödsvinet, men det enda folk tänker på är dåtiden.

Alla storstäder med självrespekt ska bygga spårvagn. Hur mycket framtid känns det? Sverigedemokraterna med sina trettiotalsvärderingar sitter i riksdagen, de kan bara ha kommit dit för att folk slutat tro på framtiden. Vi har inga galna visioner längre, bara en massa idéer om vad som är rimligt och energieffektivt. Vi har inga drömmar om en mirakulös framtid längre, bara en samling unkna rasister i riksdagen som längtar tillbaka till en verklighet som aldrig funnits.

Och nu sitter jag här och skriver ett inlägg om att det var bättre förr. Det var det inte, det är bättre i framtiden.

Det var bättre förr. Då trodde man på framtiden.

Köttvetenskap

av Jonas

Många äro de trätoämnen som splittrar besserwissrarna inom nötköttstekning. Ska man salta innan eller efter eller under stekning? Smör eller olja? Vända ofta eller sällan?

Den här utmärkta sidan utreder de känsliga frågorna på ett föredömligt vetenskapligt sätt. Vill du inte läsa hela artikeln är slutsatserna dessa:

Salta antingen direkt innan stekning, eller minst 40 minuter innan. Allt däremellan blir sämre. Saltet inleder nämligen med att dra ut vätskan ur köttet, för att sedan långsamt långsamt bryta ner muskelfibrerna på ytan. Efter 40 minuter har vätskan, med saltet, åter absorberats i köttet. Bäst blev det tydligen med en biff som saltats och sedan fått vila i kylen över natten.

Så stekningen. Glöm alla myter, och vänd ofta. Som de flesta vet steker man på hög temperatur, och då duger inte smör som bränns snabbt. Att lite tillsatt olja skulle motverka det är också en myt, så använd bara olja. Vill du ha smörsmaken också, tillsätt smöret vid slutet.

Har du en tjock biff, och vet inte om den är klar? Peta eller skär i den och kolla. Puritanerna kommer att förakta dig, men faktum är att vätskeförlusten är försumbar jämfört med vad biffen ändå förlorar i stekpannan.

Min egen erfarenhet och det sunda förnuftet säger dessutom att om du bryr dig tillräckligt för att följa råden ovan, då ska du också köpa bra kött. Min senaste entrecote-seans kostade 450 kr kilot. Det var en religiös upplevelse, och värt varenda krona. Det du hittar för 179 kr kilot på hemköp kan du steka hur du vill.

Eller tja, du får steka vad du vill, hur du vill. Detta var bara en bra länk för stekare som gillar gott kött. Stek away!

Svinets år

av Jonas

I dagarna har Nordens storstäders krögarelit sjudit av förhoppningar. Guide Michelin har varit på besök och delat ut sina nya och gamla stjärnor. Vissa har blivit besvikna och vissa har fått en glad överraskning. Stockholm verkar ha vunnit över Köpenhamn.

Men knappt har männen och kvinnorna i de vita dubbelknäppta uniformerna andats ut förrän nästa prövning kommer. Hela Stockholm tassar på tå inför lördagen den 19 mars, då en samlad Gödsvinspatrull för första gången på ett år ger sig ut för att dela ut sina stjärnor.

Ödmjukt inser vi att den ”traditionella” pressen skrivit mer om Michelin än om Gödsvinet på senare tid, men låter oss inte nedslås av detta. De stora mediedrakarnas tid är ändå snart förbi, och då står vi som var allra först ute i bloggosfären där, redo att ta över stafettpinnen. ”Bloggen” är nästa stora grej, samhället har bara inte fattat det än.

Det kan tyckas onödigt att Stockholms krögarskrå gemensamt går upp i limningen för den här helgens begivenhet, då Gödsvinet bara besöker en restaurang, och betyget redan är givet på förhand. Det var på Djuret idén till Gödsvinet en gång kläcktes, och det är där vi samlas igen för att ösa superlativ över tillvaron.

För exakt ett år sedan publicerades det första inlägget på Gödsvinet. Det var det första i en serie vinrecensioner med socialrealistisk klang. Efter det har en försvarlig mängd öl avhandlats, och ett antal restauranger fått sin dom. Vissa inlägg har rönt stor uppmärksamhet, som när Gödsvinet konfronterade Edward Blom, eller när vi sågade malmöfestivalen längs med fotknölarna. Ett glatt och ledsamt minne är när Gödsvinet tog politisk ställning efter valet i höstas. Många som var förtvivlade efter valet verkade trygga i att deras fasta punkt i tillvaron tagit tydlig ställning. Recensioner med anknytning till verklighetens folk har också lästs och uppskattats av många, särskilt när man varit lite trött på ett evigt tjat om närodlat och ekologiska matkassar i bloggosfären.

Det gemensamma för alla våra inlägg är att de alla berört någon. I de flesta fall åtminstone författaren själv.

När detta inlägget publiceras har vi precis slagit oss ner under värmelamporna, vid ett detaljerat styckningsschema, för att beställa in vår måltid bestående av fler delar av grisen än du trodde fanns.

Vi utlovar ytterligare ett år av kritisk granskning, sarkastisk reflektion och många, långa onödiga inlägg. Vi hoppas att ni tre-fyra närmast sörjande som läser detta fortsätter vara med oss under nästa år.

Det handlar om att äta, dricka och överleva.

Epic Mayhem

av Jonas

Jajjemen, det här känner ni igen. Både att nördarna på Gödsvinet provat nya ölsorter igen, samt märket Epic. Vår flitiga Vällingbyfalang har gett oss recensioner av både Epic Stout och Epic Armageddon IPA. Trots en viss aversion mot allt som inte kan köpas i flak på bordershop har nämnda falang gett dessa två Nya Zeeländare ganska goda omdömen. Och tur är väl det med tanke på deras självgoda och dramatiska namnsättningskonvention.

Jag avslutade provningen av trion härom dagen med en Epic Mayhem. Detta är en vanlig pale ale av amerikansk typ. Den är smakrik och komplex. Den påminner om en maxad barley wine, men med en alkoholhalt på långt rimligare nivåer. Alla smaker blandas alltså till en komplex ölsörja som är både söt, besk och fyllig på en gång. Men en barley wine brukar ha en alkoholhalt runt 10% för att möta den supernova av smaker som frigörs. Den här håller sig på i sammanhanget låga 6,2% och går därmed miste om all den tyngd en barley wine ger. God är den i alla fall, men aningen ofokuserad.

Min tidigare bild av Nya Zeeländsk öl kommer från filmen Krigarens själ, så detta är en välkommen uppdatering. Detta är ingenting jag kommer att återvända till systemet för, men den smakade inte alls dumt för det. Tre välförtjänta skäggiga regissörer av fem möjliga.

Pulled pork

av Jonas

Det har varit ovanligt tyst om den här bloggen några dagar nu. Vad det beror på vet jag inte, men jag har i alla fall ägnat en betydande del av den tiden åt att laga fläsk.

Inspirerad av ett recept i tidningen Gourmet bestämde jag mig för att laga pulled pork. Det är fläskkarré som man lagar i ljummen ugn tills köttet kan dras isär med en gaffel. Så här gör man om man vill följa min liberala tolkning av Gourmets recept:

  1. Kom på att du ska äta tex-mex-mat imorgon. Inte idag, utan imorgon. Börja med att plocka fram en stor bit fläskkarré, och lägg den i en lag bestående av sirap, vatten och salt. Låt stå i kylen tills imorgon. Enligt mitt recept skulle lagen täcka köttet, men det är ju så lagom lätt när köttet flyter. Vänd på det någon gång i halvtid så löser det sig.
  2. Innan du äter frukost nästa dag, rör ihop buljong, bourbon, honung, någon rökig bbq-sås, koriander, fänkål, chili och paprikapulver. Plumsa i några katrinplommon. Lägg i karrén, den ska bada ungefär halva kroppen i vätskan. Lägg över folie, och stoppa in i ugnen på 125 grader.
  3. Under dagen, ös köttet någon gång i halvtimmen. Jag vet, det krävs en total avsaknad av liv för detta. Förslag på aktiviteter som fungerade för mig under tiden är att titta på Man v Food och att spela (hela) Call of Duty Black Ops.
  4. Efter närmare tio timmar är du hungrig, men köttet ser i stort sett oberört ut av den långa tortyren. Då är det läge att utbrista något häftigt i stil med ”We have ways of making you talk”. Häll av vätskan som köttet skendränkts i, men spara den. Pensla köttet med någon god glaze och höj värmen till max. Under tiden gör du tillbehören, troligen något väldigt genuint mexikanskt. Jag körde potatismos och sås vilket troligen är ett helgerån, men skendränkningsvätskan är utmärkt att göra sås på.
  5. Dra isär köttet och ät.

Det smakade fantastiskt gott. Köttet var utmärkt mört och det hade tagit upp massor med smak av den utdragna vattentortyren. Jag lagade en enkilosklump, vilket räckte till ungefär fyra portioner. Antagligen ska man laga lite mer för att det ska kännas värt den enorma tidsåtgången.

Vackra flaskor på systemet

av Jonas

Någon anställd på systembolaget har på eget bevåg skrotat deras doktrin om folkhälsa och måttlighet. Årets kavalkad av intressanta ölsläpp kan inte förklaras på något annat sätt. Å andra sidan har de gjort sitt allra bästa för att gömma undan informationen från oss på deras nya hemsida. Kanske fick någon skadereglerande webbdesigner från IOGT-NTO nys om saken.

Om man inte är ölnörd och tre dagar efter löning tillhör man tydligen inte det statliga monopolets främsta målgrupp. Men inte behöver man vara nörd för att uppskatta etiketterna på Decadent Imperial IPA och Nefarious Ten Pin Porter från SKA brewing? Samma bryggeri stod för den stiliga Modus Hoperandi som jag berättade om nyligen. Och inte behöver man vara rik heller, de är inte dyrare än en utspädd Norrlands Guld i plastglas på Lilla Torg. Det är bara att köpa.

Gödsvinet och Svinet

av Jonas

Gödsvinet skapades en sen vinterkväll på restaurang Djuret i Gamla stan i Stockholm. Det har skrivits om det tidigare, både här och där.

Djuret är en utmärkt restaurang, och Gödsvinets författarskara ska snart samlas där igen för att fira ettårsjubileum. Djuret å sin sida är ödmjukt medvetna om den snöboll de satte i rullning, och hedrade oss genom att öppna sommarrestaurangen Svinet. Jag har aldrig varit där, men jag ville ändå nämna det. Vi på Gödsvinet gläds åt denna uppskattande gest.