Okategoriserad

Dagen jag började blogga igen

av Johan

Dagen jag började blogga igen var den första november 2009, för exakt ett år sedan. Gödsvinet fyllde sex månader för bara några veckor sedan. Konstigt nog kom jag just idag ihåg att jag faktiskt hade en annan blogg ett kort tag innan dess.

Det lite ovanliga med denna bloggen var att den inte hade några läsare. Det hade jag sett till genom att blockera tillgång till den för alla utom mig själv. På så sätt hade jag åtgärdat det problem med mina tidigare bloggar som gjort att jag fått sluta med dem mer än två år tidigare. Problemet med att folk började läsa dem.

Bloggar är inte till för att läsas, de är till för att skrivas. Därför kändes det inte som någon stor förlust att skriva på en låst blogg. Möjligtvis var det lite väl klent med kommentarer.

Hur som helst kom jag ihåg denna spökblogg tidigare idag och på den fann jag åtminstone ett inlägg som jag kunde leva med. Det var det första inlägget på två år och det handlade mest om Malmö och, faktiskt, en del om livsmedel. Här är det, mest för min egen skull. Denna gången också.

Mörkret har sänkt sig över Malmö och jag är egentligen på väg någonstans. Stående i hallen av min bisarrt överdimensionerade lägenhet inser jag dock att det är något jag måste göra först. Nu står det en grundligt isad Jameson på en liten korkplatta bredvid tangentbordet och jag skriver det första blogginläget på två år.

Vad som inte har hänt sedan dess är tillräckligt för att fylla en bok. Jag slutade skriva i bloggform på grund av förvissningen om att det var bloggandet som hindrade mig från att ta över världen. Detta skulle visa sig vara en överdrift

Istället har jag tagit min doktorsexamen och tagit farväl från Norrland i en seperation som måste sägas vara bäst för båda parter. När jag nu sitter bakom samma gamla skrivbord på samma ergonomiskt tveksamma sätt kan jag konstatera att mycket lite egentligen förändrats. Utanför fönstret finns inte längre den fortifierade parkeringsplatsen bakom det gamla ungkarlshotellet i Östersund. Istället blickar jag ut över ett parkeringshus tillhörande en tysk livsmedelskedja.

Södra innerstaden i Malmö liknar inga andra platser i Sverige men påminner däremot rätt mycket om porrdistriktet intill centralstationen i Frankfurt am Main. Det är ingen plats att komponera vykort men vi som bor här är tillfreds. Utbudet av exotisk snabbmat är oöverskådligt men man måste fotvandra i 30 minuter för att finna svenska livsmedel. Svenska livsmedel är dock inte på långa vägar så vandringsvärda som Eskil Erlandsson vill få oss att tro så jag håller till godo med någon av de fyra, snart fem, polska livsmedelsbutiker som finns inom en kilometers radie från mitt ståtliga funkishus. Min uppfattning om vilka färger köttprodukter kan ha har vidgats betydligt under de sex månader jag bott här.

Brottslighet är en faktor att ta hänsyn till i dessa kvarter. Sedan jag flyttade in har en man mördats i huset intill, poliser har sprungit på hustaken, helikoptrar har cirkulerat och banker har sprängts i luften. Bara förra veckan stacks biträdet i en jourbutik ner och under sommaren kunde man ställa klockan efter handskakningslangaren av narkotika som huserade nedanför min balkong. Ifall någon räcker dig handen här så är det bäst att du har en femhundring i din egen.

Jameson forsar genom uttorkade fåror i min hjärna och långsamt återvänder livet till mitt inre Serengeti. Gröna skott är på väg upp och jag ser fram emot att se dem blomma. Jag är tillbaka och denna gång tänker jag stanna till slutet. Det här kommer att bli bra

Träd som fallit i skogen

av Johan

Jag inledde min akademiska bana med att läsa teologi. Efter två terminer var jag redo att gå vidare och jag var precis lika mycket ateist som när jag började. Jag hade dock fått lära mig en hel del om peyote och dessutom grunderna i hur man spår i spräckta sköldpaddskal. Dessutom minns jag en gästföreläsning av en man i skägg som under en tid bott tillsammans med zen-munkar i ett kloster i Japan.

Han berättade en del om den zenbuddistiska meditationen. Denna är till skillnad från andra sorters meditation tydligen assisterad av diverse hjälpmedel. Ett hjälpmedel är att tänka intensivt på en fråga utan svar. Exempel på sådana är ”hur låter det när man applåderar med en hand?” och ”om ett träd faller i skogen utan att någon hör det, gör det då ett ljud?”. Ett annat hjälpmedel var tydligen att få ett snabbt rapp i nacken med en bambustav då man minst anade det. På så sätt skulle man helt enkelt kickstarta nirvana.

När jag tidigare ikväll satte mig på gröna linjen mot Hässelby Strand kom jag att tänka på en av dessa frågor utan svar. Låter ett träd som faller i skogen om ingen är där för att höra? I mitt utförande löd dock frågan ”om det händer något utan att någon bloggar om det, har det då verkligen hänt?”.

I själva verket tänker jag på detta ofta. Nästan varje dag på tunnelbanan händer det något som, om det verkligen hänt, skulle vara anmärkningsvärt. Det vill säga om någon bloggat om det. Ibland kan jag sitta och tänka ”herregud, fångar någon detta?”. Det vore ju tråkigt om det inte skett, nu när någon ändå gjort sig besväret att göra det. Det är så man tänker efter att ha bloggat ett tag.

Det är ungefär samma fenomen som för personer som köpt sin första digitala kamera. ”Vad bra”, kanske de tänker, ”nu kan jag ta bilder på allt”. Sedan gör de det. De tar bilder på allt, hela tiden, tills de en dag känner sig fullständigt desorienterade ifall något händer som de inte kan ta en bild av. Har det verkligen hänt om det inte ligger en bild uppe på facebook inom en timme?

Ett sådant tankesätt kan komplicera ens vardag. Särskilt tråkigt blir det när man håller i en vinflaska. Detta skedde så sent som i fredags. Jag hade besök här i örnnästet för att dricka ett par glas (fyra flaskor) vin och en liten drink (en flaska gin). När jag stod där i hallen med en flaska gewurtztraminer i handen kunde jag knappt föreställa mig att dricka den utan att först fotografera flaskan och skriva en huvudsakligen kontrafaktisk recension av den. Kan man säga att innehållet i flaskan verkligen finns om inget skrivs om det?

Allt jag äter och allt jag dricker förvandlas till aska i min mun och obegripliga mängder text kort därefter. Just nu är jag i färd med att hälla i mig strax över en liter ekologisk gunpowder från Sibyllans kaffe och tehandel på Sibyllegatan och medan jag skriver detta så inser jag att precis bloggat om det också.

Monks Porter House, Stockholm

av Johan

För ett par veckor sedan besökte jag Monks Porter House i gamla stan. Den senaste installationen i Monks projekt för att ta över Stockholm var inte vad jag hade väntat mig. Till att börja med var inte stället direkt översvämmat av porter.

Jag hade stämt träff där med två personer som inte känner varandra och det mest anständiga hade förstås varit att berätta det för dem och det näst mest anständiga hade varit att inte komma en kvart för sent. Anständighet är dock något som inte alltid infinner sig och sett i ett större perspektiv tror jag alla har roligare så.

När jag skyndade mot Monks gamla kråkslott från gamla stans tunnelbanestation försökte jag föreställa mig hur det skulle smaka med en väl tilltagen porter. Porter är vanligtvis inget jag ägnar många tankar åt men på tåget in till staden kunde jag inte undgå att återkomma till ämnet. Där, på språng ner för en våt och mörk gata, kom jag att bli övertygad om att en porter var precis vad jag ville ha och precis vad jag behövde.

Nu var ju just porter inget som Monks direkt slösat bort hyllutrymme på. Den unge mannen bakom baren såg plågad ut när jag frågade efter en. Kanske var jag inte den första som förväntat mig en porter i ett porterhus. Kanske var jag inte den första som blivit besviken.

Jag blev hänvisad till en enda kran som stod lite vid sidan av de andra. Det var porterkranen. Ur den sipprade en trögflytande svart vätska som de sålde för 99 kronor per vinglas. Vilken porterfest!

Denna porter var mycket smakrik och på sitt sätt intressant men för att säga något jag nästan aldrig säger så är jag glad att glaset inte var större. Resten av kvällen skulle jag komma att dricka Monks fina ”Bavarian pils” istället.

Under kvällen intog jag en ”Bryggarpytt” som utöver något slags nötkött bestod av lök och potatis som enligt uppgift kokats i porter. Jag undrar var de fick tag på den. Pytten var både närande och god.

Enligt Monks hemsida finns det nu ett par sorters porter till i porterhuset. Jag kanske återvänder för att testa dem men förmodligen går jag till Monks på Sveavägen istället.

3 konstiga planlösningar av 5 möjliga

Hickory Urban Grill

av Jonas

Att lämna hemmet en kort stund för att äta något gott och ta ett glas vin tycker jag är ett utmärkt sätt att slappna av. Och slappna av behövde jag göra i fredags, dagen innan mitt eget bröllop. Jag och min (då) blivande fru slank ner på Hickory Urban Grill som ligger i här närheten.

Redan nu tänker du ”Hör han inte varningsklockorna i epitetet Urban Grill?”, och du som vet var det ligger undrar säkert också vad jag gjorde i de ruffa kvarteren, särskilt med tanke på Malmös nutida rykte. Nåja, jag får väl skylla på att jag hade huvudet fyllt med annat.

Redan när vi kom in började vi ana att detta inte skulle bli en kväll som alla andra. I ett hörn satt en medelålders och en äldre herre. Den yngre vid ett klaviatur av den typ man oftast förknippar med finlandsfärjor, och den äldre med en fiol som han misshandlade efter bästa förmåga. Männen såg surrealistiska ut. Det var något som var snett och snurrigt med dem, men än idag kan jag inte sätta fingret på vad. De var oproportionerliga på något vis. De fick mig att tänka på de märkligare scenerna i Twin Peaks, och det är inget bra betyg på något man ska behöva möta i verkligheten. Vi tog plats så långt bort vi kunde.

Mitt huvud bultade av dagens stress och ansträngning, och av en omänsklig hunger. Vi beställde en ryggbiff, och sörplade på ett glas rött medan vi diskuterade allt vi borde vara stressade över. Musikerna spelade något som kanske skulle passat på en sibirisk begravning, såvida de hade spelat rent. Men de rena tonerna lyste med sin frånvaro och inte ens om det fanns ett sibiriskt begravningssällskap i lokalen hade musikvalet passat.

När ryggbiffen kom var det som om musiken tystnade och änglar började sjunga, och jag satte tänderna i den direkt. Till min besvikelse var den inte alls så blodig som jag hade beställt. Dessutom hade den en påträngande sotsmak som antingen kom av en lustig kötthantering eller av för mycket röksmaksättning. Hur som helst var det inte gott. Ätligt, men inte gott. Musiken gnisslade nu högre än förut. En av de som bestämde på stället verkade komma ut och berätta för de två Twin Peaks-männen att det kan vara lämpligt att spela något gladare. Sagt och gjort, pianisten satte klaviaturets autopilot på finlandsfärje-mode, och en melodi satte igång att spelas automatiskt. Det lät naturligtvis för jävligt, men det var i alla fall rent. Nu hade alltså både pianisten och violinisten som enda roll att bidra med falska toner, och detta var en uppgift de tog på allra största allvar.

Som ett ljus i en annars mycket dunkel stund erbjöd sig servitrisen omedelbart att byta ut mitt kött. Jag hade inte ork att krångla så jag sade att det var ok, och vi bjöds på te och kaffe och lite rabatt på notan. Mycket proffsigt, och uppskattat.

Efterrätten var en chokladfondant och vid det här laget hade mina förväntningar sjunkit till botten, och min huvudvärk tilltagit. Musikanterna visade inga tecken på att mildra sin atonala misshandel av oss stackars gäster. Men restaurangen överraskade med en god och nästan flytande fondant. Glassen som serverades till vet jag inte vad de hade gjort med, den hade varit bättre direkt från ett big pac.

Som om servitriserna visste att något var snett gav de oss ett litet utvärderingsformulär till notan. När vi kom därifrån var jag upprymd. Det hade visserligen varit ett plågsamt restaurangbesök, men ändå en roligt surrealistisk upplevelse. Dessutom lyckades besöket med sitt syfte, med de oerhörda ljudföroreningarna i bakgrunden var det omöjligt att hålla tankarna samlade på sin stress.

Hickory Urban Grill, två svaga baklängesdvärgar av fem möjliga. Hade det inte varit för servitrisen och efterrätten hade de suttit där med en stadig etta.

Skåne – en kulinarisk resa

av Johan
Malmö - parkernas stad

Skåne är så mycket mer än sverigedemokrater, seriemördare, gängkrig, människohandel, mordbrännare, Trelleborg, segregering, Dr Bombay, barnfattigdom, Helsingborgs IF och Edvard Persson. Vi har ju även all den goda maten och drycken. Och Kal P Dal.

Under oktober månad har jag gjort inte mindre än två kulinariska resor till landet i söder. Under den första besökte jag Malmös finaste restaurang och jag grillade mitt eget spett med en kristen sekt. Den här berättelsen handlar om min andra resa.

Sittande svulten på Bromma flygplats beslutade jag mig för att ta ett sista farväl av det Stockholmska köket. Jag köpte en liten, inplastad smörgås och en ännu mindre öl för 129 kronor. Det var ett om inte värdigt så ändå ganska typiskt uppbrott från huvudstaden. En och en halv timme senare rullade jag in i Lund med flygbussen och den kändes som en triumfvagn.

Mottagningen hemma hos min värd Martin blev informell men på sitt sätt storslagen. En flaska rödvin drucket ur dricksglas vid ett mycket gammalt köksbord kanske inte gör en fest i alla kretsar men jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att uppleva Lund. Att uppleva Lund är förstås inte lika nytt som det var 1997 och följande kväll bestämde vi oss för att göra tillvaron lite mer spännande. I likhet med endast en handfull äventyrslystna personer i Lund före oss bestämde vi oss för att resa till Malmö.

Kulregnet över Bergsgatan hade bedarrat då vi steg av 169:an i höjd med miljöförvaltningen. Vi gick raskt upp för Skolgatan mot vad som skulle utveckla sig till en givande kväll hemma hos Gustaf. Det visade sig att han varit flitig i köket och han var lika flitig med att förse sina gäster med öl. Gustaf har tre polska livsmedelsbutiker i sitt kvarter medan jag fick försöka klara mig med två då jag bodde i Malmö, en knapp kilometer bort. Det var därför inte att förundra sig över det polska temat i den första av två fina rätter. Sill, kokta rotsaker och saltgurka med snaps och öl. Det är allt en människa behöver.

Till huvudrätt blev det tupp. Huvudrätt kanske inte är rätt beteckning eftersom huvudet visade sig vara den enda delen av tuppen som kocken inte kokat. Såvitt jag vet. Det var, hur som helst och helt ärligt, delikat. Vilken är den hemliga kryddan? Kanel och inälvor.

Kvällen avslutades på ett angenämt men ganska suddigt vis på det närbelägna Malmö Brygghus. Jag provsmakade några glas av deras IPA men på något sätt har de minnesanteckningarna förlorats under sorteringen i mitt mentala arkiv.

Den kulinariska resan genom Skåne tog förstås inte slut där, bland ölrapande firmafester på brygghuset. Resan gick vidare. Denna berättelsen slutar dock här.

Nils Oscar God Pilsner (1305)

av Johan

En gång hörde jag ett tips på hur man kan göra det lättare att sluta röka. Eftersom mitt problem är att börja så lyssnade jag bara med ett öra men tipset var ganska intressant så jag minns det. Det gick ut på att man samlade ett antal cigarettfimpar i en liten glasburk. Dessa skulle man sedan täcka med vatten och försegla under lock. Nästa gång man kände av röksug kunde man sedan bara skruva av locket och ta ett djupt andetag av den illaluktande fimpvätskan. Jag har ett tillägg till den metoden. Spara dig besväret med att leta fimpar och fyll burken med Nils Oscar God Pilsner istället.

Detta är en vedervärdigt äcklig öl. Nej, den är inte ”rökig”, den är ”askig”. Den smakar som det första man dricker efter att ha somnat med en cigarett i munnen trots att man lovat sig själv att inte göra om det. Jag kommer inte att göra om det. Jag dricker aldrig den här ölen igen.

18,80 kronor på systembolaget, nummer 1305 i katalogen

1 askfat av 5 möjliga

Choy’s Garden, Västerås

av Johan

Jag blir så förbannad. Efter 8 månader i Stockholm hade jag trott att jag vant mig vid lunchpriserna i huvudstaden men ett besök i Västerås får mig att minnas vad en bra lunch kostar i den riktiga världen. Choy’s garden erbjuder en kinesisk buffé med 12 varmrätter och en lång rad tillbehör för 75 kronor, mindre än vad en macka och en kopp kaffe kostar någonstans på Södermalm.

Klockan var bara lite över elva när jag som av en tillfällighet gick förbi det ganska dystra lilla huset på Smedjegatan som en gång var ett konditori. Det var tidigt men jag hade varit uppe sedan fem för att intervjua unga människor som misslyckats med att få fullständigt betyg i skolan och, som i något fall, därför bränt ner den. Detta visade sig vara lite utav en utmaning så jag behövde något stärkande.

En kinabuffé är som regel stärkande och den på Choy’s är inget undantag. Kinesiska restauranger har oftast väldigt följsam betjäning och och även i detta fall följer Choy’s mönstret. Vid varje givet tillfällde jobbar det minst ett halvdussin personer på restaurangen, någon tar betalt i baren, någon tar upp dryckesbeställning, ytterligare någon visar dig till ett bord och så vidare. Sist kommer någon till bordet med den valfria läsk, lättöl eller vatten som ingår i priset på 75 kronor. I Stockholm jobbar huvudsakligen misantroper a´la Seinfelds soppnazist. Sådana som mycket väl kan skalla dig bara för att de inte gillar ditt utseende eller för att du inte är tillräckligt snabb med hundralapparna.

Jag kan förstå tanken på att ha mycket personal, saker och ting sker ju fortare och de kan få upp cirkulationen på gästerna i lunchrusningen. Däremot förstår jag inte riktigt hur de kan servera så mycket, så bra mat för de pengarna.

Den enskilt största kundkategorin på Choy’s garden är byggarbetare. Jag tror inte att jag i onödan fortplantar en illasinnad stereotyp ifall jag säger att de äter mycket. En ambitiös knegare kan utan vidare stapla 4 kilo rent kött på en tallrik och med god min fylla en andra med diverse friterade land, havs och kräldjur.

Allt du associerar med en kinabuffé finns egentligen där. Där finns ett par grytor, kyckling på spett och vållullar med den där röda saftsoppan. Inget är direkt märkvärdigt men allt är mer än väl godkänt.

Efter maten bjuds man på kaffe och kaka och man jobbar då fortfarande av de 75 kronor som man betalade ungefär 6000 kalorier tidigare.   

Det finns bra ställen att äta lunch på efter en arbetsam förmiddag och det finns mindre bra ställen. Choy’s garden är ett bra ställe och Stockholm är ett dåligt.

4 fritöser av 5 möjliga

Hjort är inte hjort

av Jonas


Min födelsedag i år präglades av förträngning. På grund av mycket att göra inför ett stundande bröllop blev jag tvungen att skjuta på firandet på obestämd tid. Men när jag kom hem efter jobbet den dagen tyckte min bättre hälft ändå att vi skulle gå ut på restaurang och äta lite, och så här i efterhand var det en riktigt bra idé. Vi gick till Mrs Brown på Davidshalls torg i Malmö.

Stället var tyvärr nästan tomt på folk. Men jag valde att koncentrera mig på att dekadent proppa i mig av de dyra godsakerna istället för att fokusera på mängden människor. Tomheten hade nog mer att göra med att det var måndag några dagar innan löning än restaurangens prestationer och rykte.

Menyn på mrs Brown skiftar med veckorna precis som den ska på en moderiktig restaurang. Dessutom är de påträngande pretentiösa med närodlat och säsongens grönsaker och sådant, men det funkar på mig.

Förrätten blev halstrade pilgrimsmusslor med blodpudding och blomkålscrème. En lustig kombination, och just lustiga kombinationer faller jag pladask för. Musslorna var aningen små, men delikata. Jag har blivit serverad obscent stora pilgrimsmusslor i USA och det lade tyvärr ribban för den molusken. Bitarna med hemgjord (såklart) blodpudding matchade i storlek och smakade utmärkt till. Klockrent.

Huvudrätten blev hjort, och efter min tidigare sågning av detta evolutionens behornade misstag var jag skeptisk. Men klarsynt och nykter som jag var anade jag att en bra restaurang kanske kan prestera bättre i köket än vad jag kan, och så var det naturligtvis. Dessutom visade det sig vara en stor skillnad på filén de använde och grytbitarna jag hade köpt. Den var härligt mör och röd i mitten, tuggorna smälte i munnen på mig och slank ner under stor njutning tillsammans med lingon och någon udda potatismutation. Hjort är tydligen inte hjort.

Efterrätten var crème brulée, och en sådan är ju aldrig dålig. Att dessa är färdiga i kylen och bara plockas ut för att brännas är ingen nyhet för mig, men tyvärr märktes det lite för tydligt då den var kylskåpskall i botten och varm på toppen. Ett slarvfel i köket, som dock är helt ursäktbart då det smakade bra.

Allt detta skedde till strax över normal restaurangnota, dvs strax över tvåhundringen för en huvudrätt. Lunchen är också väldigt bra, och ligger i nivå med andra ganska dyra luncher.

Jonas vs. hjorten: 1-1

Mrs Brown: Fem grytbitar av fem möjliga och mina varmaste rekommendationer. Jag ska dit igen.

Jämtlands president (1373)

av Johan

Väl hemkommen till Vällingby från ett par dagars dåligt umgänge i gott sällskap i Skåne möttes jag av ett besked om att jag skall föreläsa i Östersund i december. Jag har helt förlorat greppet om dessa ting och accepterade utan protest. Däremot fann jag anledning att ta en promenad ner till Ångermannagatans systembolag. Det är lika bra att inleda förberedelserna redan nu.

I nära halvt dussinet år dväljdes jag i republiken Jämtland. Det är en historia som aldrig lämnar mig och Jämtlands president från Jämtlands bryggeri i Pilgrimstad är en liten del av den. Personligen var jag aldrig övertygad om att ölen från Jämtlands bryggeri var världens förnämaste. I själva verket bedrev jag en betydande del av mina år i Östersund med att sitta i en lägenhet på Prästgatan och dricka irländsk whiskey, grolsch, eller den plommonsprit som varit officiell sponsor av de tre senaste balkankrigen. Det är dock aldrig för sent att ändra sig om ändra sig är något man gör.

Det var på många sätt en fin tid. I fyra år satt jag och skrev om saker som jag fann intressanta samt ibland även på min doktorsavhandling. Under tiden fick jag ett fint kontor, fantastiska kollegor, bättre lön än de flesta jag kände vid den tiden och en brysk uppmaning att resa runt världen och träffa så många intressanta människor som möjligt på någon annans bekostnad. Efter fyra år gav de mig ett diplom, en stor fest i min ära och 10 000 mer i månaden. Jag stannade kvar ett tag efter det men sedan flyttade jag till Malmö där jag hade en lägenhet utan möbler men med utsikt över Lidls parkeringshus, och ett muntligt löfte om tre månaders distansarbete.

Men nog om mig. Jämtlands president har massor av egen personlighet att tala om och då syftar jag inte på den på den gamla skogskommunisten i slokhatt som uppträder i diverse Broadwayproduktioner på en scen i Östersunds centrum under varje års Storsjöyra. Jämtlands president har en kraftig men väl avrundad humlesmak som kan få vem som helst att överväga att parkera husvagnen permanent vid Revsundssjöns strand. Smaken har spår av bröd, citrus och stängningsdags på Captain Cook.

21,80 kronor på systembolaget, nummer 1373 i katalogen

4 starka yror av 5 möjliga

Vart har alla svinen gått?

av Johan

Det råder tystnad på Gödsvinet. Inläggen verkar ha helt upphört, inget nytt har skrivits här sedan jag presenterade en 7 år gammal fiskehistoria för fem dagar sedan. Tystnaden kommer sig dock inte av någon sorts förstämning. Tvärtom.

I lördags var samtliga fyra registrerade skribenter på gödsvinet samlade under samma tak för första gången sedan lanseringen i våras. Det tog förstås ände med förskräckelse.

Anledningen till sammankomsten var signaturen Jonas bröllop. Ifall någon känner till någon bättre anledning till att samla 100 personer i föreningslokal på den skånska stäppen och ge dem obegränsat med alkohol så vill jag höra den.

Jag trodde, på fullt allvar, att det skulle bli en relativt lugn kväll. Så blev det nu inte. Mina sista minnen rör en brinnande ambition att avsluta samtliga öppnade flaskor med vin så att inget skulle gå till spillo. Mängden vin uppgick till ungefär 27 liter över min förmåga och det var inte något speciellt stort fel på min förmåga när nu viljan fanns där. Ibland når man helt enkelt inte ända fram.

Naturligtvis var det hela vansinnigt roligt. Signaturen Nils var alltså där liksom signaturen Zonk, som tagit sig upp från sitt hemliga gömställe i de italienska alperna. Vi får så här i efterhand vara glada att föreningslokalen står kvar, även om Södra Sandby förmodligen aldrig kommer att vara detsamma igen. Kanske är det bäst så.

Söndagen lämnade förstås en hel del att önska i termer av energi och finmoterik. Det är egentligen först nu som jag kan röra min näsa med ett utsträckt pekfinger medan jag blundar, varför nu det skulle vara något att eftersträva. Ser säkert skitfånigt ut.

När skall då livet återvända till Gödsvinet? Mycket snart tror jag. Efter en total omstart som denna kommer nya historier att börja falla på plats närmast av sig själva. Det var bra och trevligt att möta övriga skribenter och en lång rad andra personer i förskingringen utanför inramningen av Internet. Nu återvänder oundvikligen vardagen och den här bloggen känns mer än någonsin som en del av den.