När jag var på systemet för några veckor sedan träffade jag en herre vid nyhetshyllan. Vi samtalade lite och gav varandra lite tips. På så vis kom jag hem med en S:t Eriks Pompona Porter, som jag egentligen bestämt mig för att inte köpa.
Såhär halvvägs in i en flaska börjar jag undra om min första instinkt inte var rätt. Portern är lite blek och svag, men har ändå den rätta oktanhaltiga kaffetonen. Felet ligger i den extra ingrediensen, den som ska göra Pompona Porter speciell. Nämligen vanilj.
Jag tänker på hot shots, 80-tal, chokladmousse och folk som säger ”man ser att det är äkta vanilj på de små svarta kornen” , okunnigt syftandes på de korn tillverkaren tillsatt för att dölja att vaniljsmaken är utvunnen från rutten granved eller spillolja från en gammal moped.
Det är inte äckligt, det är bara enkelt, så som det var på 80-talet. Det är inte äckligt med en skiva ananas på kasslern, det är bara lite tråkigt. Jag vet inte vad jag ska göra med vaniljsmaken. Den är inte påträngande, tvärtom rundar av portern på ett mjukt och fint sätt, så att inget längre utmanar. Inget hugger och inget sticker ut. Det är enkelt att tycka om denna, på samma sätt som det är enkelt att tycka om marabou mjölkchoklad.
Den här passar nog utmärkt till efterrätten, kanske en chokladmousse. Två maraboustorkar av fem möjliga.
För ett tag sedan bläddrade jag i en gammal kokbok hemma hos min farfar. Jag kommer inte ihåg vad boken hette, men den var väl en 30 år gammal i alla fall. Till min stora glädje fanns där ett recept på Sallad Jonas, lyxigast av alla sallader. På förekommen anledning vill jag påpeka att detta var i Bromma, och alltså lite finare än böckerna man kan hitta i Vällingby.
Jag känner mig visserligen hedrad av att få namnge den lyxigaste salladen av dem alla, men om jag hade designat det här receptet hade jag ändrat på en liten detalj. Om man har två kokta humrar, en näve handskalade räkor och en liten burk rysk kaviar, hur kommer man på idén att hälla i en burk sunkmusslor i vatten?
Jaja, åttiotalet var ett märkligt sekel. Skönt att det är över.
Det går bra för Gödsvinet. Antalet besökare har ökat med 100 procent per vecka under de två senaste veckorna. Ifall expansionen fortsätter i denna takt kommer vi att ha sådär 2,6 miljarder läsare lagom till ettårsjubileet. Det är denna sortens ambition vi måste leva med. Mänskligheten förtjänar det.
Den senaste tidens uppgång i besöksstatistiken har förstås mycket att göra med Jonas exklusiva direktrapportering från Bok och Biblioteksmässan i Göteborg. Under ett par dagars intensivt konfererande har han spridit Gödsvinets evangelium, inte ett gratistilltugg förblev oätet och inte en droppe bjudsprit förblev odrucken.
Samtidigt någonstans i Vällingby lever andra av Gödsvinets bloggare i en helt annan verklighet. Medan Jonas stal ostron från Babben Larsson i Göteborg så fick jag uppleva årets uppsättning av ”Vällingbydagarna”. En av höjdpunkterna var när jag någon gång kring lunchtid stod bakfull och frusen framför en scen mitt på Vällingby torg där två av de minst kända antikexperterna från ”Antikrundan” undersökte västerortsbornas krimskrams med illa återhållet äckel.
Jo det var höjdpunkten. Man fick åtminstone viss förståelse för hur hårt klippt TV-programmet är. Att döma av vad jag såg så är 99,9 procent av allt som folk släpar dit saker som överhuvud taget inte går att ange ett värde på eftersom det saknas. Lågpunkten var förmodligen när jag besökte bakluckeloppisen i Åregaraget. Jag vill helst inte prata om det men man kan säga att det inte var vad jag väntat mig.
Eftersom man uppenbarligen inte har det sortiment som jag hoppats på i bakluckorna här i huvudstaden så avslutade jag besöket på Vällingby-dagarna med att gå inom systembolaget. Senare samma eftermiddag, vid ungefär samma tid som Jonas drog sitt tredje glas gratischampagne, kunde jag glädjas åt att få tugga på ett par mögliga ostar och dricka hård sprit och surt vin med en olyckskamrat i den dunkla inramningen av mitt hyresrättskök. Det är verkligen skillnad på folk och folk i det här landet.
Är det någon som tycker detta låter bekant? Kanske någon kommer ihåg våra olika aktiviteter under april månad? Jonas kunde då recensera en lång rad drycker och etablissemang under sin överdådiga turné genom de mer välbeställda delarna av New York och New England i USA. Vid samma tid satt jag i utkyld skrubb till andrahandslägenhet, inklämd mellan nordens mesta prostitutionsstråk och Stockholms allra mest storskaliga biograf för medelålders män i regnrock. Under dessa omständigheter kunde jag för Gödsvinets räkning provsmaka olika sorters konserveringsmedel och skriva recensioner av jackvegas-ställen som Sköndals krog och Söderkällaren. Så ser det ut i borgarnas nya Sverige.
Så visst växer Gödsvinet men tillväxten har utan tvekan skett på bekostnad av allt större sociala klyftor mellan bloggens medlemmar. Hur länge ska det hålla?
Att besöka bok- och biblioteksmässan i Göteborg tycks vara oförenligt med renlevnad. Jag har redan berättat om hur jag tvingades dricka ett flertal flaskor porter för att få en intervju med Edward Blom. Förra årets besök slutade med en surrealistisk afton i VIP-loungen, där Bosse Bildoktorn bjöd på en lång whiskeyprovning. Jo det är sant. Hur jag, eller för den delen Bosse, hamnade där begrep jag inte riktigt, men vi hade en otroligt kul kväll efter den lärorika resan genom Skottland han tog oss med på.
Några sådana förhoppningar hade jag inte om årets besök, men när jag träffade Edward Blom och hans otaliga porterflaskor fick jag en varm känsla i hela kroppen, och det kändes genast som att kvällen skulle ta en ny riktning. Fredrik Lindström frågade mig om kaffet smakade bra, när jag sa att det var porter som jag fått av Edward Blom blev han avundsjuk. Han avböjde för övrigt ovänligt och bestämt en intervju.
Kattegatts eget reningsverk
Efter ett tag sprang jag på en god och skrupelfri vän, och vips satt vi i loungen igen. Babben Larsson höll i en utdragen prisutdelning, och vi lät oss väl smaka av välkylt bjudvin. Efter ett tag högg vi in på ostronbuffén, som senare visade sig inte vara gratis ens för de prominenta gästerna i loungen. Det hindrade naturligtvis inte oss, och när Sveriges författarelit lämnat stället satt vi fortfarande och sörplade på västkustens finaste molusker och champagne. Efter fredagens omfattande utredning kan jag nu säga att jag föredrar ostronen med enbart citron. Tabasco ger ett visst sting, men dödar lite för mycket av den unkna tång- och bottenfärgsmaken.
När ostronfrossan tagit slut begav vi oss ner till hamnen. Där bordade vi en gigantisk träbåt och satt och drack medhavd öl ett tag i den väl tilltagna salongen. Det var härligt att vara till sjöss och ha de sju haven vidöppna framför sig. Att vi låg förtöjda bredvid en sänkt skuta i Gullbergskajen gjorde inget. Efter någon timme gick vi i land igen och vinglade iväg inåt stan. Resten av kvällen satt vi och testade oss igenom utbudet på Ölrepubliken, som är ett utmärkt ölhak med en riktigt trevlig burgartallrik som komplement till de jästa dryckerna.
Hur kommer det sig att just bokmässan är ett sådant epicentrum för skörlevnad? Jag vet inte. Men nästa år kommer jag vara där igen.
Igår träffade jag Edward Blom. Han stod i en monter på bokmässan och orerade på sitt typiska sätt om vad man åt förr i tiden. Det hela var intressant, och det blev bara intressantare för varje glas porter han bjöd på. Han var inte alls knusslig på den punkten.
Jag stannade kvar på lite eftersnack. Två ynglingar pratade först punsch med honom, och verkade uppriktigt ledsna över att dagens studentliv inte innehöll allt det stofila och studentikosa som Blom så gärna berättar om. Jag är den förste att beklaga det, men samtidigt innehöll min egen studenttid ganska mycket av den varan så jag är inte ledsen.
Själv ville jag hellre prata restaurangtrender. Inte förvånande var Blom förtjust i att de fina restaurangerna numera serverar delar av djur som blev till kattmat för bara några år sedan. Han hoppades att det inte är en övergående kort trend, utan att det är de senaste 40 åren som varit en parentes i den kulinariska historien. Men egentligen trodde han nog inte det, utan förutspådde att bara några få rätter som vi plockat upp igen kommer att leva vidare till nästa trend. För det stora flertalet inälvor och fulmuskler är detta bara en sista dödsryckning.
Samtalet blev ganska kort. Blom hade nog inte väntat sig att bli intervjuad av ett så betydande mediefenomen som Gödsvinet. Och visst var det lite fult av mig att hoppa på honom sådär, men sådan är ju skjutjärnsjournalistiken.
Han torkade svetten ur pannan och jag lät honom gå. Men i en sista gest tog han, som i slow motion, upp två flaskor porter till, öppnade den ena med hjälp av den andra, och räckte mig den öppna. Sedan såg jag bara hans ryggtavla försvinna i vimlet. Han är en stor man, Edward Blom.
Det är idag exakt sex månader sedan det allra första inlägget på Gödsvinet. Det är därför helt på sin plats att vi lutar oss tillbaka ett tag och skådar oss själva i naveln, fasta i förvissningen om att vad helst vi finner där fortfarande är mer värt än det som skrivs på alla andra bloggar vilken given dag som helst. Ifall du känner en trängande lust att påpeka att det idag i själva verket är exakt sex månader och tre dagar sedan det allra första inlägget på Gödsvinet så är du förmodligen bara misslynt, obstinat eller Kalle Bergdahl.
Under sex korta månader har Gödsvinet fullständigt kommit att omdefiniera den västerländska civilisationens sätt att se på mat, dryck och överlevnad samt eventuella kopplingar dessa saker emellan. Det har varit ett omskakande halvår som kommer att gå till historien som en betydande del av 2010. Låt mig berätta historien från början.
I begynnelsen var Nils. Det går inte att komma ifrån. Vem var Nils? Det är egentligen en historia för sig. Nils var en student i Lund som hade för vana att laga mat på den Blekingska nationen under en historisk epok då nästan vad som helst kunde serveras med focaccia. Ingen lagade focaccia som Nils och ingen gjorde det oftare. Åtminstone inte på den Blekingska Nationen i Lund.
Nu raljerar jag, Nils kunde laga mat och det var förstås bara en tidsfråga innan hans matintresse skulle spilla över till Internet. Eftersom den här historien fortfarande befinner sig några skälvande månader innan det breda blogg-genombrottet 2004/2005 så valde Nils att starta upp ett diskussionsforum för frågor om mat och dryck.
De registrerade medlemmarna på detta diskussionsforum var aldrig många och en förvånansvärt stor andel av dem försökte sälja viagra på bruten engelska. Vad som kännetecknade de resterande medlemmarna var att de kände till mer om Nils än om mat. Bland dem fanns Jonas, som jag tror även stod för den tekniska skötseln av forumet, och signaturen Zonk. Båda hade vid denna tid mångårig erfarenhet av Nils men, för att vara helt ärliga, ganska rudimentära kunskaper om matlagning. Själv skrev jag ändå mest om dryck.
Inläggen blev därför inte särskilt många och de handlade inte alltid om mat men de var alltid läsvärda. När jag tänker på det så var de förresten ganska många också.
Åren gick och det blev allt mer glest mellan inläggen tills en dag hela forumet kidnappades av själlösa ryska pornografer. Det tog Jonas flera år att röva tillbaka forumet och återställa det i ursprungligt skick sånär som på en doft av gamla tennisskor som vägrade försvinna.
Detta skedde någon gång i början av innevarande år. Som redan beskrivits här så träffade jag Jonas, Nils och ett sanningsvittne på restaurang Djuret i gamla stan där vi lyckats få bord med hjälp av en rasande snöstorm. Någonstans mitt i anomalierna drog vi slutsatsen som resten av vår generation dragit 6 år tidigare, att forumet kanske borde ha varit en blogg istället.
Bara några veckor senare fann jag mig i begrepp att skriva det första inlägget på vad som då hunnit bli denna blogg. Det var en recension av en flaska franskt rödvin som illustrerar varför många andra vinskribenter inte dricker upp hela flaskan innan de skriver om den. Eftersom jag trots allt var ganska road av resultatet så har jag dock inte kommit att ompröva mitt egna tillvägagångssätt sedan dess.
Mina medförfattare på Gödsvinet, och här känner jag mig föranledd att säga att de är 4 till antalet, har under långa perioder valt att förbli sådana där tysta, starka män som inte sprider ord omkring sig utan att det är fullständigt nödvändigt. Tystast bland de starka männen var Andrea, en annan stamgäst på det gamla forumet. En sådan inställning till kommunikation prisas ofta i dåliga viktorianska romaner men jag har ännu inte hört någon säga något till förmån för den tysta, starka bloggaren.
Därför blev många av inläggen mina och de har förblivit sådana till denna dag. Ett problem med detta är förstås att jag än idag inte direkt lagar mat eller för den delen noterar vad jag äter. Min kulinariska analysförmåga är begränsad till att kunna identifiera vissa varnande ljud när jag tuggar på olika saker men detta är inget man grundar en matblogg på (eller?). Ännu en gång räddas jag av drickat.
Det har blivit många recensioner av öl, vin och sprit och jag är rikare för det. Rikare, rundare och allt mer oförmögen att tala med ett jämt tonläge.
Vart är Gödsvinet på väg? Jag vet inte men jag låter mig ledas. Det var trots allt så jag hamnade här.
Det har varit den längsta veckan någonsin på Gödsvinet och det är bara tisdag. Måndagen trodde jag aldrig jag skulle få se slutet på. Jag är van vid politiska baksmällor, tro mig, men denna var något utöver det vanliga.
Man bör inte underskatta den direkta och indirekta politiska makten som det rasistiska Sverigedemokraterna nu har i sina håriga händer. Tiden arbetar för dem. Trots detta var det värsta med måndagen blotta vetskapen att de vann och vi förlorade. Det är förstås en fullständigt kokett inställning. Jag vet inte ens vilka ”vi” är. Förmodligen var det därför vi förlorade.
Hur allvarligt jag än tar vinrecensioner, recept på hälsovådlig vegetarisk mat och sånger om sprit så har det inte känts rätt att hänge sig åt de ämnena under valspurten och de två dagar av skräck och avsky som förflutit sedan valnatten.
Naturligtvis kommer det åter en tid för sådana ämnen. Jag tror den heter onsdag.
En annan anledning till att det inte varit rätt att skriva något här är förstås att jag befinner mig i det där stadiet av min kurs där man skriver anteckningarna för föreläsningarna på tunnelbanan på väg till uruppförandet. Det är en kreativ fas och inget är så skadligt för pedagogiken som kreativitet.
Det finns faktiskt en möjlig koppling mellan min undervisning och Sverigedemokraternas politik. Ibland får jag tillfälle att föreläsa om medborgarskap och om vad som krävs för att man ska uppnå sådant.
Sverigedemokraterna nöjer sig inte med blott en juridisk definition av medborgarskap. De menar exempelvis att det svenska fotbollslandslagets kapten Zlatan Ibrahimovic inte är svensk. Man förstår hur de tänker, han har svart hår och bollkänsla. För att fullt ut vara en svensk fotbollsspelare så ska man ha blont hår, kunna passa hem och gilla tacos.
Ibrahimovic är förstås född i Sverige av svenska medborgare men likväl, de kräver mer för att dela ut medborgarskap. Höga krav är nästan lika fint som att ”ta ansvar” och om vi som genomled valvakan är riktigt säkra på något om Jimmie Åkessons person så är det att han gillar just de orden. Det och att han, avslöjande nog, gillar bruna kostymer. Förlåt, nu tappade jag koncentrationen.
Tillbaka till frågan om medborgarskap. Ett klassiskt krav som Sverigedemokraterna hämtat från tanken på ett samhällskontrakt är att svenskt medborgarskap upphör om man begår brott. I USA har samma tanke i ett fåtal delstater lett till att brottslingar blir av med rösträtten men i det nya Sverige kommer de helt enkelt att avlägsnas geografiskt från sitt hemland.
Ett annat krav är att man skall låta sig integreras i den svenska kulturen. Lyckligtvis har vi nu precis fått en operativ definition av vad svensk kultur är, av sverigedemokraterna. För er som inte orkar följa länken så är definitionen: ”…fornminnen…som…till exempel…julafton…och…midsommar”.
Dessutom måste man förstås kunna svenska, det kan du fråga vilken Folkpar… förlåt, Sverigedemokrat som helst om.
Sådana ser alltså kraven för medborgarskap ut och som statsvetare är jag beredd att säga: Ok, det är en rimlig definition av vad som utgör ett medborgarskap. Kanske inte den jag hade valt, för mig hade det där med att födas i Sverige av två svenska föräldrar räckt med råge, men nu är det ju inte jag som fått 5,7% av det svenska folkets röster.
Det går dock inte att komma ifrån att detta måste vara dag noll för den nya medborgardefinitionen. Vi måste börja med att sålla svenskarna från utlänningarna enligt dessa krav från grunden. Alltså måste alla som nu råkar befinna sig i Sverige genomgå en grundlig examination av kunskaper i svenska språket, även de svåra grejerna som att formulera fullständiga meningar och inte använda versaler när man kommenterar artiklar i Sydsvenskans nätupplaga. Till detta kommer förstås särskilda test i folkliga traditioner och, kanske viktigast av allt, fornminnen.
Dessutom får man inte, någonsin, ha begått något brott. Inte ens lite hembränning, vapenbrott, fylleri, bögknackning eller hets mot folkgrupp. Inte ens om det skedde för 20 år sedan under en annan tid, med annan frisyr och en annan kostym.
En fullt ut praktiserad sverigedemokratisk definition av medborgarskap skulle på ett effektivt sätt befria Sverige från Sverigedemokrater.
Det är fortfarande förbannat deprimerande att det blev så här. På något sätt känns det dock lite bättre nu.
Det är inte speciellt svårt att få en inbjudan till mitt örnnäste, högst upp i ett torn i Vällingby. Har man två flaskor rieslingvin i sin ägo är det nästan omöjligt att undgå en. Det var så vi kom att hålla en improviserad vinprovning precis just här i helgen. Vitt vin på en söndag är en god grund för en blå måndag men min kalender har alltid varit svartvit.
Österrike (byt ut mot valfritt land) är ett underskattat vinland. Landets fina vintradition lider dock fortfarande av sviterna från en skandal som inträffade 1985. Rycket spreds om en glykoltillsats. Många människor lyssnade på. Vem faller platt om ett ryckte är sant? Just det, Österrikes samlade vinproducenter. Det är så sången säger det.
Jag tillhör varken dem som skräms av rykten eller ryggar tillbaka för lite glykol i mitt vin och det gjorde inte heller ägaren till de två flaskor riesling som i söndags kom att slå sig ner i mitt kylskåp. Tillsammans beslutade vi dock att ta det säkra före det osäkra och eventuellt det onda med det goda genom att inleda med en flaska från Alsace.
Hubert Beck (4592) är ingen riesling, det är en gewurztraminer. Detta sagt lite skämtsamt som om någon skulle kunna skilja på de två. Min uppriktiga och lite oroade reaktion på den första munfullen var att lyfta upp flaskan för att se om vinet var alkoholfritt. Jag har varit där förr.
Hubert Beck håller 13% alkohol så vi kunde nästan omedelbart blåsa faran över.
Återstod gjorde bara att finna smaken. Medan vinet långsamt tinade upp i det rumstempererade rummet så utvecklade det en svag smak av tunn äppeljuice, lite fläder och med tiden rätt mycket aprikos. Det är inte så illa om man är en sådan som gillar sådant.
89 kronor på systembolaget, nummer 4592 i katalogen
3 barnkalas av 5 möjliga
Salomon Undhof 2009 är ett elegant vitt vin tappad i en flaska så hög att kapsylen inte syns på bilden till höger. Detta är en förlust eftersom kapsylen i glas var ett bestående minne sedan tonera av stramt mineraliskt vitt vin ekat bort mot de oländiga trakterna av mitt svalg. De säger att ju närmare man är havet, desto torrare vitt vin skall man dricka. Detta vin slår man lämpligast upp ett glas av iförd sjömanskostym.
Det är därför bara passande att flaskan inte alls säljs på systembolaget. Det säljs på Silja Line.
Vad betyder blott ett år? För Salomon Undhof 2008 så betyder det ingenting. 2008 kanske var ett bra år för österrikiska vinproducenter och såvitt jag vet eller bryr mig så kan det mycket väl ha varit ett bra år för rosorna. Faktum är dock att Salomon Undhof årgång 2008 inte utmärker sig på något sätt som inte även 2009 gjorde. Nu är ju det förstås inte särskilt lite. Någon som anser att de smakar olika är förmodligen inne på sin tredje flaska i en prövande vinprovning. Sådana prövningar kan, på tal om inget alls, även göra utslag på ens förmåga att fotografera en stillastående flaska på en diskbänk full med stänk från Borsjtj.
Efter en slapp lördagseftermiddag, och strax innan kvällens restaurangbesök, passar det fint med en liten aptitretare. Jag grävde fram en Mohawk Barley Wine från Sigtuna Brygghus ur kylen.
Barley wine är en typ av engelsk öl som nästan är stark som vin. Därav namnet. För att matcha alkoholen är de traditionellt väldigt smakrika, och numera ofta väldigt välhumlade (=beska) då det är på modet i bryggerikretsar. De går också bra att lagra tack vare den höga alkoholhalten, och den säljs ibland som årgångsöl. Barley wine är något du dricker när du ska smutta, sörpla och rynka på näsan, och känna dig lite finare än andra.
Mohawk smakar starkt, mycket frukt, och förvånansvärt lite beskt. Inte beskt alls faktiskt, vilket är lite konstigt då etiketten skryter med 100 IBU, vilket betyder att det är väldigt väldigt beskt. Skalan är 1-100, så detta är alltså ölnördarnas motsvarighet till level 55 i World of Warcraft.
Det känns som att det saknas något i den här. Alkoholen tar lite överhand och jag upplever att den dränker andra smaker. Jag tror att den utlovade humlebeskan gömmer sig någonstans bakom de 10,5 procenten alkohol. Nej, jag rekommenderar er att välja en annan barley wine, till exempel utmärkta Sierra Nevada Bigfoot som släpps i augusti varje år.
Nej, det räckte inte för mig att smaka på en överklassdesignad flaska i hemmets trygga vrå (här). I fredags kväll lufsade jag iväg till Malmö Brygghus för en rundvandring och provsmakning.
Ägaren Anders möter upp med ett fast handslag och visar oss runt i bryggeriets lokaler. Allt är under uppbyggnad, men jäskaren och kokkärlen är blanka och nya. Han berättar en spännande historia om huset som varit bryggeri en gång i tiden, sedan blivit chokladfabrik, sedan rivningskåk och till slut uppköpt av Anders med familj. De har återupptagit chokladtillverkningen i den gamla chokladfabriken, och nu tar de alltså även upp bryggeriverksamheten.
Ölen de brygger är fem fasta och sedermera en månadsöl. I slutet av visningen får vi prova de fem ölarna, och här är mitt omdöme:
Veteöl. Detta är en veteöl av belgisk typ, alltså en witbier. Här knockas jag direkt, den är fyllig, syrlig, söt och frisk. Den är grumlig som tropicanas äppeljuice (som jag för övrigt kan rekommendera). Precis såhär vill jag att en veteöl ska smaka. Full pott!
American Pale Ale. En Ale av amerikansk typ (duh!). Den är lite stark och lite obalanserad. Den doftar intensivt och har en lång besk eftersmak. Den är inte dålig, men inte heller så spännande.
Pilsner. En pilsner av nordtysk typ. Betydligt fylligare än den tjeckiska typen som vi är vana vid. Ägaren själv jämför den gärna med Jever. Den här är jättegod. Utöver fylligheten har den en skarp gräsig beska som ger den karaktär. Det är riskfyllt, det är inte en vanlig ljus lager som kommer tilltala den stora massan, men det är roligt att de vågar.
India Pale Ale. IPA’n har jag recenserat tidigare, men trots att jag fick den upphälld från en flaska från exakt samma batch den här gången, smakade den helt annorlunda. Den var inte speciellt njutbar den här gången, vilket verkligen är mystiskt. Jag får ge den en tredje chans innan jag ger ett slutresultat.
Cacao Porter. Den sista är flaggskeppet. Det är den här ölen som kommer att föra bryggeriet till den utländska marknaden. De använder kakao från den tillhörande chokladfabriken, så valet är naturligt. Och det är alltså inte en så kallad chocolate stout som finns i många varianter, utan det är just kakao som är smaksättaren. Det är en mörkt fyllig, stark och bitter historia. Den luktar fantastiskt av kakao, och den smaken följer med genom hela glaset. Ingen sötma kan skönjas, istället är den bitter från kakaon. Till en början känns den aningen tung och hård, men i och med att ölen blir lite varmare, och med den ökande alkoholkoncentrationen i mitt blod, smakar den bättre och bättre. Detta är en specialöl som man inte korkar upp till sin pasta bollnäs framför fångarna på fortet, men det är ett klart uppskattat tilltag. Kanske snarare till efterrätten.
Provsmakningen avnjuts i den provisoriska puben som serverar öl tills den riktiga öppnat. Priserna är överraskande behagliga, och lokalen är gammal och trevlig. Framåt kvällen ökar samtalsnivån till ett rejält ölhallsbrus, och stämningen är riktigt skön.
Jag kan inte annat än leende glädjas åt att vi har ett bryggeri i Malmö, och jag rekommenderar varmt alla att besöka det. Prova framförallt veteölen och cacao portern.
När jag var på systemet för några veckor sedan träffade jag en herre vid nyhetshyllan. Vi samtalade lite och gav varandra lite tips. På så vis kom jag hem med en S:t Eriks Pompona Porter, som jag egentligen bestämt mig för att inte köpa.
