Okategoriserad

Carlsberg export (1435)

av Johan

Har du någonsin suttit på en buss och önskat att den skall köra ut över ett stup? För ett ögonblick önskat att en fruktansvärd olycka skall rädda dig från din tristess? Inte för att du är trött på livet utan för att du är trött på att sitta på den där bussen?

Du vet förstås att det bara barnsligt dagdrömmeri och att du inte alls vill störta ner i en avgrund. Det är din hjärna som försöker rädda dig från att vara så uttråkad. Du vill egentligen bara komma fram.

Samtidigt kan du inte låta bli att tänka att om det ändå skulle ske så skulle det inte göra så mycket om det skedde nu.

Om bussen lättade från stupets kant och flög för bara en sekund. En sista hastig explosion av ljus och värme även om det är det sista du får uppleva. Just där och då känner du att det inte skulle göra så mycket. Så tråkigt är det att sitta på bussen.

Om du någonsin har suttit på den bussen så vet du hur det känns att dricka en flaska Carlsberg export.     

13,90 kronor på systembolaget, nummer 1435 i katalogen

Ett eldklot av fem möjliga

En namnlös öl

av zonk

Det finns många konstiga saker i Italien, och det vore nog för mycket sagt att säga att de begriper sig på öl, men det finns trots allt de ibland dem som har ett sinne för denna den ädlaste av konster, ölbryggandet.

Från det lokala intiativ som tidigare gett oss den fulla kamelen, har vi nu fått tillfälle att prova en ny öl. Det rör sig om en ljus öl, som man skulle kunna kalla ett tjeckisk-belgiskt kärleksbarn. Den skummar friskt, för att inte säga intensivt, och är aningen dimmig. Efter en lätt, aningen syrligt fruktig doft, smakar man glatt en distinkt, tidig beska, och ett rått källaraktigt riv. Maltigheten breder inte ut sig, men finns där som motvikt, och ger brygden en välbehövlig om lätt dos sötma. Runda, jästigt fruktiga toner dansar på tungan, fram till ett avmätt avslut, med relativt kort efterbeska. Allt sammantaget är det dock absolut inte en tung eller svårdrucken öl – den tar slut fort i glaset, efter stora glada klunkar. Kan antagligen vinna på att lagras någon månad på flaska – vi korkade upp när det gått cirka tre veckor sen buteljering, vilket normal får sägas vara så tidigt som det är tillrådligt med hembryggd öl.

Tre rågblonda bastarder av fem möjliga.

 

Berliner Kindl Pils

av zonk

Trots en rik arom, som andas färja, fulöl, citronvand, plastgolv med anti-slip, med flera vackra ting, är Berliner Kindl Pils en supertorr, distinkt citronig skitpilsner. Såhär smakar riktigt jävla billig skit-starköl av den gamla skolan: en kombination av fyrkantig maltighet, däven beska, och platt, vattnig eftersmak.

Efter att ha tagit både en och två klunkar drivs Gödsvinet syds provare (som så lätt kan hända med tafatt tysk öl) att experimentera. Svaret är glasklart: att dricka den här ölen med fingrarna för näsan är en helt annan upplevelse. Det är fortfarande verkligen inte en bra öl, men malt & humle kommer in i bilden på ett annat sätt, och den illgula plastcitronen med grön kork håller sig mer i skymundan.

En färjefylla av fem möjliga. Undvik – vilket underlättas av att systembolaget inte tillhandahåller detta fanskap.

 

Cotta 37

av zonk

Efter att ha smakat Mastri Birrai Umbris andra lokalt tillgängliga skapelse var det kanske inte med den största optimism Gödsv. syd korkade upp en flaska av deras Cotta 37. Men hoppet sägs ju vara det sista som dör, eller om det var något i den stilen. Den här stoltserar ju till på köpet med att vara inte bara ofiltrerad, refermenterad i buteljen, utan även ”birra speciale”, men som vi upprepade gånger sett garanterar ju detta just inget. Italiensk öl har ju upprepade gånger otvetydigt visat att hanverksmässigt superkrånglig oindustriell tillverkning är lika med prippskopia om man inte har lite ambitioner vad gäller ingredienser/resultat.

Men det finns helt klart ett snäpp under den likgiltiga blaskölen, och det är den direkt illasmakande ölen. Cotta 37 räknas utan minsta tvivel till denna kategori: den första sekunden i munnen tänker man jordgubbar, och det är en upplevelse som sätter sina spår. Efter detta kommer ett litet mellanspel med en relativt ölig smak, men sen slår Cotta 37 till på riktigt – med eftersmaken. Klara toner av däven papp, i samklang med en fadd, vagt plastig ton, som påminner om tider när man som liten pilt smälte plastsoldater med förstoringsglas, eller, när tålamodet tröt, med tändstickor.

Ett rakt, brutalt streck i betyg. En liten promenad på memory lane är ju trevligt på sitt vis, men såhär ska inte öl smaka.

 

 

Nationernas kamp

av Johan

De säger att OS är över nu så jag måste tro dem. Det verkade ett tag som om det aldrig skulle ta slut och när jag såg att de moderna OS hållt på sedan 1896 stod det först inte klart för mig att de faktiskt pausar för att träna, köpa linement och överklaga resultat då och då. 

Jag antar att de svenska atleterna har ställt upp med högburet huvud i alla de 7000 olympiska grenarna och tagit massor av hedervärda fjärdeplatser i hoppa bock, spökboll, träslöjd och vad det nu är de tävlar i. 

Det finns dock en resultatlista i vilken Sverige tappat och fortsätter tappa på ett oroväckande sätt. Du ser den här ovan. Det är tabellen över ölkonsumtion per capita för världens ledande 35 nationer inom området. 

Var på listan över de 35 bästa finner vi Sverige? Du kan se det själv. Sverige ligger på en allt annat än hedervärd 35:e plats. 

För att sätta detta resultat i perspektiv: Norge ligger på 34:e plats. Missförstå mig inte, om jag bodde i Norge så skulle jag också dricka mer. Norge är dock den första, sista och enda sovjetstaten vilket gör att en öl kostar ungefär en halv (svensk) månadslön. Det är därför anmärkningsvärt att den genomsnittliga norrmannen ändå lyckas hälla i sig en hel deciliter mer per person och år än den lika genomsnittliga svensken.

Jag börjar tro att vi inte vill vinna. 

Bland våra övriga nordiska grannländer finner du att den fina gamla ölarnationen Danmark tappat fem placeringar till en katastrofal 24:e plats. Finland överraskade mig med en imponerande 10:e plats men å andra sidan så är ju finska sedan länge det mest gångbara språket i Solursparken. 

Tjeckerna är förstås i en klass för sig. Storfavoriter att ta hem förstaplatsen även nästa år. Ett dream team bestående av 10,3 miljoner av världens allra törstigaste medborgare.

De har förstås alla förutsättningar. Utmärkta träningsförhållanden, året-runt-säsong och storslagna traditioner som går tillbaka till när en ett berusat följe av hussiter ledda av en präst 1419 kastade ut Prags borgmästare och hans råd från ett högt fönster i stadshuset.  

Dessutom skadar det ju inte att stora delar av den inhemska ölproduktionen är utmärkt och att en stor Budvar fortfarande kostar 10 spänn i de flesta av Prags ölhallar och barer. 

Är det då så omöjligt för det svenska öldrickandet att nå böhmiska nivåer? Jag vill inte tro att det är det. Det är kanske inte möjligt för alla i vårt land att öka sin konsumtion med 80 liter per år men det kan gå om vi hjälps åt. Det är en hederssak.  

Jag behöver förstås inte tala om att jag för egen del är beredd att anta utmaningen. Jag kan utan vidare öka konsumtionen med 80 liter och då syftar jag ändå bara på den här veckan.

Idrott kan vara något vackert om du låter den gripa dig. Det räcker inte med att kunna reglerna, man måste kunna spelet. Det här är en sportslig utmaning som jag kan ställa mig bakom. Nu gör vi det här!   

En bok om lakrits

av Johan

Någon gång i början på året mottog Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö en förfrågan från två författare. Annica Triberg och Annika Wallin sade sig skriva en bok om lakrits. Varför någon skulle vilja köpa en bok om lakrits när man lika gärna kan köpa lakrits för pengarna är något jag inte förstår. Eftersom den enda bok som jag skrivit helt själv – min doktorsavhandling –  sålt i exakt tre exemplar så får jag dock ödmjukt erkänna att jag inte är någon expert på vad som gör att böcker säljer. Kanske var de något på spåren. 

De två Annikorna hade läst inlägget jag skrev om Hållplatsens tidningar och tobak på Folkungagatan i Stockholm. De hade ursprungligen inte tänkt att ta med ett uppslag om en mycket liten tobaksbutik på Södermalm men Gödsvinet hade tydligen fått dem på andra tankar. De undrade därför om de fick använda citat från inlägget i sin bok. Jag försökte att inte låta som en metodlärare när jag förklarade att man alltid får använda citat om man anger var de kommer ifrån. 

Resultatet av vår dialog ser ni på bilden ovan. Det blev ju lite mer än ett citat men referensen får väl godkänt. Man måste förstå att de vill använda hela stycket. Att plocka bort så mycket som ett enda ord skulle ju vara att vanpryda ett konstverk och förvränga en högre sanning. 

Jag har inte köpt boken och jag kommer inte att köpa lakrits för pengarna jag sparade på det. Jag kan på sätt och vis redan boken eftersom jag trots allt skrivit det längsta sammanhängande stycket i den. Om det skulle vara så att du faktiskt anser dig ha behov av en bok om lakrits med rätt mycket bilder och långa citat så är det ju inget som hindrar att du beställer den exempelvis här: Bokus eller här: Adlibris

En bok är bara så god som sina källor och utifrån den devisen är detta en utmärkt bok. Hur den klarar sig med andra mått är en fråga jag lämnar över till dem som köper denna bok men av någon anledning undviker att köpa min. 

En oroande kultur (Helles Naturtrüb)

av zonk

När Gödsvinet korrespondent i syd först läste vår lättsammare kollegas rubrik, gick  tankarna alls inte till Annie Lööf eller andra svenska politikers & politrukers ovanor, nej, det gick till korrespondentens kylskåp. Till de tyska öl som doldes däri, dessa öl som dess landsmän så gärna stoppar allehanda saker i, saker man absolut inte väntar sig i öl. Frukt. Bär. Läsk.. rentav sportdryck.

Kanske är det en reaktion på reinheitsgebot, en vilja att rebelliskt slå mot allt och alla. ”Some men just want to watch the world burn”, eller nåt åt det hållet. En alternativ teori är att merparten av tysk öl helt enkelt är så inåthelvete tråkig att de helt enkelt inte ser någon annan utväg. De måste ha variation, lite liv i käften, kosta vad det kosta vill!

Helles naturtrüb från Riedenburger brauhaus torde vara ett typexempel på just denna typ av extremt slätstruken tysk öl. Utöver att  vara ofiltrerad finns det verkligen ingen som helst egenskap som utmärker sig på det minsta vis. Beskan är fadd, maltigheten vek och fyrkantig. Till och med kolsyrningen är ovanligt slapp och junken. Dess enda förlåtande egenskap torde vara avsaknaden av konstiga bismaker. Det är nästan så man lockas att hälla i nånting som smakar något, bara på skoj, se hur det blir… och sen inser man att de dolska drifter som lockat tysken på fall, likväl kan slå mot oss icke-tyskar. Det är ingen behaglig insikt, men ibland måste vi på Gödsvinet ta både oss själva och er läsare lite bortom allas vår komfort-zon.

En förfärlig frestelse av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men det går säkerligen att hitta någon annan blasköl där för den som önskar uppleva det teutoniska rycket att hälla konstigheter i pilsnern.

Yoggi yalla! Strawberry & lime (laktosfri)

av Johan

Vi som skapade Gödsvinet förväntade oss aldrig att vårt jobb skulle vara lätt. Det har det heller inte varit. Om du tvivlar på det så kan du försöka skriva något om ölkulturen inom den professionella balettscenen. Efter 695 inlägg står vi dock kanske inför vår svåraste och potentiellt plågsammaste  uppgift någonsin. Jag ska nu recensera denna flaska med Yoggi yalla! Strawberry & lime (laktosfri). 

Hur hamnade denna abnormitet i min ägo? Det är en fullständigt motiverad fråga. Som så ofta när jag dricker eller äter något som kommer att göra mig sjuk så dök den upp i mitt kylskåp utan att jag placerat den där. Den blev kvarlämnad av en husgäst och med risk för att gå händelserna i förväg så är detta det äckligaste som vistats i fridfullt hummande Elektroluxskåp sedan jag under min korta karriär som pimpelfiskare odlade frigående fluglarver i kylen.

Yoggi yalla! är en vätska bestående av det vita giftet preparerad med magbakterier och fruktessens. Jag sköljer kallsvettig ner varje mun av vätskan med stora klunkar Brewdog Punk IPA men ingenting tycks hjälpa. Den här flaskan kommer att bli min undergång. 

Den är laktosfri? På vilket sätt hjälper det mig? Laktos är bara en av de många giftiga sakerna i mjölkdrycker som denna och av smaken att döma blir ingenting bättre av att separera ut och avlägsna laktosen. 

Yoggi yalla! Strawberry & lime smakar många saker men jordgubbar och lime tillhör dem inte. Yoggi yalla! Strawberry & lime smakar död. 

13 kronor på Coop Extra i Vällingby

Inget som helst betyg

 

Midòna

av zonk

Efter något ojämna tidigare insatser, återkommer italienska bryggarna Amarcord här med en fullträff: Midòna. De kallar det en Biona Doppio Malto, ljus dubbel-malt, men Gödsvinet syd hade nog snarare kallat det en pale ale. Doften är sparsmakad, med en vagt bitter arom. Smaken, däremot, är ett fint batteri fruktiga, härliga humletoner. Viss maltig sötma, utan att dra åt det knäckiga eller starkt rostade hållet, balanserar denna kanonad av beska, och ölen klockar in på myndiga 6.5%. Efterbeskan är lång, skarp och härlig, och man sitter glatt och njuter av den, smackar, vränger tungan runt humleatomerna, och tar sig snabbt en stor klunk till. Det är en öl som tar slut fort i glaset, och det kommer avgjort köpas fler.

Fyra glada humlestörar av fem möjliga. Rekommenderas varmt, för den som springer på den i sydliga trakter – finns tyvärr inte på systembolaget.

Mjölkkomplotten

av Johan

Det har varit en lång och hård sommar i Vällingby. Flera uppdrag som skändligen försummats under årets första halva har äntligen fått den uppmärksamhet som den ekonomiska ersättningen antyder att jag borde ha gett dem redan från början. 

Jag har alltså ägnat sommaren åt att skriva en rapport om kooperativt företagande, två bokkapitel om jämlikhet och ett expertutlåtande åt en neokonservativ tankesmedja i Washington DC som förmodligen skulle sammankalla till akut förbön om de kände till mina politiska åsikter. Den goda nyheten är att jag funnit tillfälle att varva skrivövningarna med en del kontemplativt och uppbyggligt öldrickande. Den dåliga nyheten är att semestern är slut på måndag. 

Nu ska jag dock inte ägna värdefullt utrymme här åt att beklaga mig – det är det man har Facebook till – utan istället komma till kärnan i dagens berättelse. 

Dagens uppgift var att sammaställa ett avsnitt om svensk lantbrukskooperation, en uppgift som jag länge skjutit på eftersom det är ett ämne så tråkigt att det kan sänka pulsen till skadliga nivåer till och med för en härdad yrkesman som mig. 

Uppgiften gav mig dock möjlighet att åter sadla upp en ur ett helt kavalleriregemente av käpphästar som jag kommit att nära genom åren. Det är en av de stora kusarna i flocken, den om det vita giftet vi kallar mjölk. Jag har skrivit om mjölkens förkastlighet åtminstone en gång tidigare och nu är det alltså dags igen.

Boken på bilden är Martin Millars ”Milk, Sulphate and Alby starvation” som på svenska kommit att döpas till ”Mjölkkomplotten”. Jag köpte den på ett antikvariat i Lund i slutet på 1990-talet eftersom jag trodde att det var en bok baserad på samma insikter som jag redan gjort. Insikten att mjölk och mjölkdrickande är ett resultat av ekonomiska intressen och inte traditioner eller kultur.

I boken har antimjölkprofeten Alby kommit att bli föremål för en hänsynslös yrkesmördare sänd av det lika hänsynslösa Mjölkmarknadsrådet. Det är förstås fiktion men vi vet alla att det kan hända.

Anledningen till att jag kom att tänka på Alby och boken idag var att jag skrev om lantbrukskooperationens kontroll över den svenska mjölkproduktionen.

På grund av det svenska jordbrukets karaktär kunde nästan hela den svenska produktionen av mjölk centraliseras genom kooperativ organisering. Redan mot slutet av 1930-talet var kontrollen över 95 procent av all mjölkproduktion samlad i en och samma rörelse.

Koncentration av resurser är också koncentration av makt och genom sin dominanta ställning kunde den lantbrukskooperativa rörelsen och dess mejerier skaffa sig politisk makt och inflytande över opinionen.

Svenskarna hade innan 1930 knappt druckit någon mjölk alls, speciellt inte om man inte själv ägde en ko, något som allt färre människor kom att göra vid denna tid. Det var sveriges mjölkproducenter som med sina ändlösa resurser som uppfann det moderna mjölkdrickandet och de gjorde det genom att sprida information om att mjölkdrickande för vuxna inte bara var ofarligt utan dessutom nyttigt. 

Denna information kunde i den korporativa svenska modellen leta sig in i socialstyrelsens hälsoråd och den svenska skolan utan att ifrågasättas. Svenska barn utsattes för en exempellös propaganda i skolorna där de fick veta att mjölk var nyttigt och att drycken var något som associerades med hälsosamma aktiviteter som till exempel av Arla sponsrade idrottstävlingar. 

Nu vet vi förstås att mjölk orsakar och förvärrar en lång rad hälsoproblem från dödliga neurologiska sjukdomar till dålig andedräkt och acne. Spridningen av den informationen är dock inte kopplad till några ekonomiska intressen och således sker den med rätt klent resultat.

Det är därför Gödsvinets ansvar som ledande hälso och livsstilsblogg att fortsätta sprida sanningen. Sanningen kommer alltid att ha sina motståndare och vi vet inte vad de kan komma att göra om de blir desperata nog. I likhet med Alby i ”Mjölkkomplotten” bör jag nog försöka se vad som rör sig i skuggarna innan de sluter sig över oss för gott. Det här är en kamp som måste vinnas.