Okategoriserad

Steamer folköl 3,5%

av Johan

Allt tar lite längre tid på sommaren. Att ge en törstande allmänhet en redogörelse för provdrickningen av folkölsversionen av Steamer från Jämtlands Bryggeri har tagit mig något i närheten av två veckor. Jag är inte stolt och rätt långt ifrån nöjd. Allt för många förlitar sig på Gödsvinet för vägledning och andligt stöd. Låt mig så till slut förtälja om Steamer 3,5%.

Det var en vacker morgon i den denna fagra sommarmånads begynnelse. Herregud, nu har jag rattat in mig på någon biblisk frekvens. Börjar om.

Det var bara timmar till mitt plan vände hem till Vällingby som jag kom ihåg mitt verkliga uppdrag i Jämtland. Under flera dagar hade jag glidit runt i Östersund utan att skänka en tanke åt den planerade smugglingen av folköl från republiken. En hastig blick på klockan sa mig dock att jag skulle hinna införskaffa de åtråvärda flaskorna om jag gick till Ica Matmästaren precis i tid för butikens öppnande. Det fanns ingen tid att förlora.

Ica Matmästaren är butiken där jag köpte min lunch varje dag i fem år och personalen bar på en oroväckande frånvaro av förvåning när jag rusade in som dagens första kund och köpte ett par folköl.

Väl tillbaka hos mina värdar insåg jag att jag rimligtvis inte kunde packa alla de flaskor som jag köpt. Senast jag packade en flaska i det incheckade bagaget på flyget lyckades någon grundligt alkoholiserad fransk bagagekastare krossa den så grundligt att det såg ut som om kläderna körts i en mixer tillsammans med däggdjuret som bar dem. Jag packade en enda och hoppades på norrländsk återhållsamhet vid hanteringen på Frösö flygplats.

Det gav mig förstås den välkomna uppgiften att inleda bedömningsarbetet samma morgon. Jag öppnade en flaska och fortskred till att bedöma den ute i trädgården där nämnda värdar redan var igång med att klippa häckar, gräs och andra saker som jag inte tänker låtsas som om jag förstår något om. Som jag ser det var vi alla i arbete.

Steamer folköl 3,5 smakar märkbart mycket som Steamer 5,2. Fast svagare. Den har samma bruna färg, samma lätt brända smak, tydliga beska och karamellarom som den starkare släktingen men alltsamman var helt enkelt nedskruvat ett par steg. Steamer folköl slår med lätthet ut de flesta andra folköl men viktklasser existerar av en anledning. Priset är förstås högre än för de flesta folköl och bara några kronor lägre än för starkölen. I priset på en Steamer folköl ingår dock även ett bidrag på en krona till de som vill bevara ångbåten Thomée.

Att dricka en öl i trädgården var ett fint sätt att avsluta vistelsen i Östersund och nu när jag tänker på det så var det även ett fint sätt att inleda vistelsen i Östersund. Det är nu bara dagar tills jag inleder ännu ett par dagar i Jämtland. Yran kallar och när Yran kallar tar man emot samtalet. Amen.

Dugan A

av Jonas

En fin öl på en stökig diskbänk

Härom dagen såg jag filmen Black Swan. Den var perfekt. Varje liten detalj i den filmen var så väl genomtänkt och så noggrant utfört att det inte fanns en enda detalj att klaga på. Musiken, scenografin, den suddiga gränsen mellan handlingen i svansjön och handlingen i filmen samt den ännu suddigare gränsen mellan vansinne och verklighet. Fingerspetskänslan var helt otrolig, aldrig trevade filmen en millimeter för långt åt något av hållen. Aronofsky har visat sin genialitet innan, men här skulle jag säga att han nått sin högsta punkt som regissör hittills. En perfekt film helt enkelt, och en given femma.

Precis så är Avery Dugan A Double India Pale Ale. Jag skulle inte säga att den liknar Black Swan i något annat avseende, men det är en perfekt öl. Det är precis så här en dubbel IPA ska vara. Var går gränsen mellan sötman och den väl tilltagna humlebeskan? Var går gränsen mellan de myndiga 8,5% alkohol och malten som ondskefullt mässar i bakgrunden? Jag kan inte ens säga vad den smakar, för den här smakar dubbel IPA. Så som dubbel IPA ska smaka.

Dugan A överaskar inte. IPA har man ju druckit förr. Men här kulminerar den drycken i ett klassiskt mästerverk. Fem långsökta filmreferenser av fem möjliga.

Det finns en kvar i Härnösand och tre i Gävle. Skynda skynda.

Grebbestad Lunator (11201)

av Johan

Det finns dagar då man inte kan sluta tänka på en öl som smakar gubbröra med en eftersmak av Käck. Sådana dagar bara måste man ha en Grebbestad lunator. Under övrig tid kanske jag dricker något annat.

Jag kan dock uppskatta hantverket när som helst. Lunator är en mycket smakrik öl med hel parad av tydligt kontrasterande smaker. För att vara en dubbelbock är den ett litet underverk av smakfullhet. Grebbestad lunator är laddad med 7,9% alkohol men till skillnad från en del andra bocköl så gör alkoholen Lunator till en intressant karaktär snarare än ett spritosande äckel. Det ger hopp åt oss som dricker den.

23 kronor på systembolaget, nummer 11201 i katalogen

Fyra fyrar av fem

S:t Eriks Sommar Ale (11472)

av Johan

Det var tvunget att hända förr eller senare: Vi har fått en fullständigt acceptabel öl från Three Towns serie S:t Eriks. Gud vet att det har varit en lång resa för att komma hit. Först ut att recenseras här på Gödsvinet var deras bisarra pilsner, sedan den hemska portern, den våriga fläderblomssaften och senast den tråkiga IPA:n. Nu är vi framme vid S:t Eriks Sommar Ale och jag vågar tro att det värsta är över.

S:t Eriks Sommar Ale har en smak av frukt som är törstsläckande platt på sommarölsvis. Aromen ligger långt bak i smaken men du kommer att hinna känna den innan den myndiga beskan rullar in. Just att S:t Eriks vågat vrida upp beskheten i denna installation höjer ölen över trista lättviktare som Halmstads Sommarlager.

Viktigast är dock att S:t Eriks Sommar Ale lyfter sig över alla övriga flaskor med S:t Eriks sigill.

18,90 kronor på systembolaget, nummer 11472 i katalogen

3,5 hopp av 5 möjliga  

Steamer – om att smuggla folköl

av Johan

Östersundspostens internetupplaga kunde härom dagen presentera goda nyheter från Jämtlands bryggeri. Bryggeriet har valt att släppa den utmärkta ölen Steamer som folköl. Det goda i denna nyhet är inte att alkoholhalten förändras i en öl som redan är god utan att den på detta sätt blir mer tillgänglig. Steamer finns idag bara i systembolagets beställningssortimente och även om detta har blivit betydligt mer lättanvänt så är det förstås fortfarande ett hinder att man behöver beställa en hel back och vänta en tid på leverans. 

Ett nytt problem i sammanhanget är att Jämtlands bryggeri valt att enbart sälja folkölen i butiker i just Jämtlands län. Jag har förstås redan skrivit bryggeriet med en ivrig uppmuntran att lansera ölen i hela landet eller åtminstone Vällingby. Informationsavdelningen har ännu inte svarat på min förfrågan. 

En rolig aspekt på folkölssatsningen är att en krona för varje såld flaska går till att rädda ångbåten Thomeée, som är avbildad på ölens etikett. Östersunds kommun har bestämt sig för att lägga ner denna ytterst populära turistattraktion för att istället satsa på att värma upp stortorget med värmeslingor så att det är isfritt under vintern. Detta i en stad med fem till sex månader av dubbelsiffriga minusgrader som dessutom profilerat sig som ”Vinterstaden”, staden där man kan räkna med is och snö.

Turligt nog reser jag till Östersund redan på fredag för ett återbesök hos vänner och forna kollegor på ett lokalt universitet. Naturligtvis kommer jag att plocka med mig ett stort antal Steamer folköl när jag återvänder från republiken Jämtland. På så sätt har jag möjlighet att bli världens första folkölssmugglare.

Alla har förstås inte denna möjlighet att överskrida gränsen för utförsel av svaga varor men alla borde försöka. Om man inte bor i Östersund så har man kanske inte så mycket glädje av att Thomée räddas men ölen i sig är värd en kamp. Så skriv till Jämtlands bryggeri, kontakta din Ica-handlare eller kedja fast dig i ölhyllan på Coop Extra. Folket behöver Steamer. 

Parkliv

av Johan

En av de verkliga förmånerna med att jobba hemma under sin semester är att jag får följa folklivet i parken nedanför min balkong. Som folkliv sett är det inget särskilt men det lär vara det enda jag ser innan jag skrivit klart en halvdussin saker jag ligger efter med. Det som Solursparken i Vällingby saknar i spänning vinner den i tillgänglighet.

Bilden ovan är i det närmaste rörande. Den är tagen från min balkong någon gång i mars. Det var den första dagen för året som de väderbitna männen samlades i soluret. Snön var inte ens borta än men en kraft större än dem själva drog dem till denna speciella plats. Utomhusmännens återkomst till Solursparken är lite för Vällingby vad trandansen är för Hornborgarsjön.

I soluret kan man se män och någon enstaka kvinna häcka under alla utom de kallaste månaderna. Vad de gör där förstår jag inte. Jag förstår varför en del människor väljer att sitta i parker och dricka öl och ju mer jag tänker på de där sakerna som jag måste skriva desto bättre förstår jag. Vad jag inte förstår är varför man dras till att stå i ett solur. Kanske tänker man att det är mer sol där?

Nu är det sommar och parken är livligare än någonsin. Den lilla skaran från Soluret har mångdubblats och delat upp sig i flera rätt livliga kolonier i och kring parkens kanter. Joggarna är nästan lika regelbundna som flygplanen som lyfter från Bromma flygplats och under soliga dagar täcks gräset av fläckar av picknickfiltar och solstolar. På kvällarna spelas det brännboll, fotboll och kubb och grillfesterna brukar bli precis så där festliga så att ingen bryr sig om att ringa nationella insatsstyrkan även om de funderar på det. Under tiden sitter jag vid ett tangentbord på trettonde våningen och känner mig som L.B. Jeffries.

Ett speciellt roligt släkte bland parkmänniskorna är ensamsittarna. När man blickar ner mot parken ser man nästan alltid människor som sitter för sig själv någonstans på den stora gräsytan. De tänker säkert att de sitter undanskymt bakom häcken som kringgärdar parken men inget är undanskymt från min utkiksplats. Här uppifrån ser det rätt roligt ut med dessa utströdda människor i det gröna som sitter helt still, ofta under långa stunder. Ett speciellt exemplar sitter där i sin jeansjacka och med sin påse från Hemköp helt oavsett väderlek. Gödsvinet uppmuntrar så klart inte till narkotikabruk men om någon ändå skulle vara intresserad av detta ämne så är det åtminstone 35% chans att mannen i jeansjackan vet något om den lokala drogmarknaden. 35% chans att han väntar på kranen eller väntar på mannen med 26 dollar i sin hand. Det betyder förstås att det är 65% chans att han helt enkelt suttit där sedan de stängde det närbelägna Beckomberga mentalsjukhus 1995. Lycka till.

Sedan många år tillbaka kan man i Solursparken även uppleva Stockholms stadsteaters satsning på ”Parkteatern”. Förra årets föreställning drog 7 förväntansfulla åskådare vilka jag förmodar var en kombination av roddare och Vällingbys samlade kulturelit. För årets föreställning hade man valt ett drama av Bertolt Brecht och ifall man ändå inte har någon publik att ta hänsyn till så är det förstås ett utmärkt tillfälle att välja just ett stycke av scenkonstens allra mest överskattade författare.

Lastbilarna med utrustning var på plats redan tidigt på morgonen en söndag i juni. De byggde på scenen med stor frensi hela dagen trots att regnet hällde ner. Nya lastbilar anlände med ljudanläggning och denna installerades tillsammans med ljuset. Någon gång mellan fem och sex var allt klart med en timme till att ridån skulle gå upp. Det regnade fortfarande. Vid sjutiden tittade ett par personer ut från en av husvagnarna som ställts upp bakom scenen. Parken var öde och det regnade mer än någonsin. De gick tillbaka in i husvagnen och stängde dörren bakom sig. Morgonen efter började arbetet med att plocka ihop alltsamman igen. Någon föreställning blev det inte.

Jag stod förstås i fönstret och såg på alltsamman. Ett tag filosoferade jag över om detta väldiga arbete för en pjäs som aldrig kom att spelas kanske var en liknelse för livet självt. Sedan kom jag på att det nog bara var en liknelse för svensk kulturpolitik.

Regnet hänger åter i luften när jag skriver detta. Parken är nästan tom så när som på ett par, härdade män. När solen försvinner bakom molnen är parken åter deras.

Hemköpssvinet

av Jonas

Aldrig tidigare har jag fått så många vänliga ryggdunk och uppmuntrande tillrop som när jag gav Lidl en riktig Gödsvinet-omgång. Jag tangerade också svinets ”gilla”-rekord, det tackar jag våra kära läsare för. Hoten om svartlistning från mathandlarna har uteblivit, så därför känner jag mig trygg i att ge mig på nästa offer, nämligen hemköp.

På hemköp handlar de som vägrar handla i vanliga arbetarklassaffärer. De som tycker att lidl har för dåligt urval av ketchupmärken, som om det skulle vara någon skillnad på dem, ketchup råvaruhandlas troligen per fat precis som olja och apelsinjuice. Här handlar de som tycker att det är viktigt med ekologiska varor och de som bara tycker att det är för billigt att handla på samma affär som verklighetens folk. Hemköp är sannerligen dyrare än de flesta, och för detta får man lite medelklasslyx, medvetna varor och ett bra sortiment.

Detta kan man lätt förledas att tro. I själva verket är hemköp bara marginellt pålitligare än lidl. De har troligen lök, frysta laxfiléer och mjölk, men krossade tomater, köttfärs och dagsfärskt bröd kan man aldrig riktigt räkna med. Delikatessdisken är bara ett komplicerat sätt att få tag i de varorna som finns i de vanliga kyldiskarna, men tycker man att det är viktigt att någon som aldrig förr sett en osthyvel skär upp ens kvibille cheddar så kan det säkert vara värt ytterligare någon hundring. Och vad gäller märkessortimentet har hemköp en alldeles egen taktik:

För några år sedan lanserade hemköp det egna märket garant. Garant skilde sig från de varor märkta med hemköp i det att de var ekologiska, hade en sparsmakat designad etikett (nyckeln till ett hållbart klimat) och att de var snäppet dyrare än de redan dyra varorna. Garant betydde garanterat ekologiskt, det var hemköp noga med att berätta för alla kunder. Snart hade alla sorters mat en egen garant-variant, och de vanliga hemköp-produkterna började försvinna ur sortimentet. När folk nu vant sig vid att garant betydde ekologiskt kunde hemköp utan problem börja kalla alla sina egna varor för garant, utan det mikroskopiska kravmärket och de mikroskopiska krav det ställer på produkten, och sedan kände alla att de handlade ekologiska kvalitetsprodukter när de egentligen bara lurats att uppskatta hemköps egen version av konsums blåvitt.

Visst har hemköp ett betydligt bättre sortiment än lidl, det är en bedrift som genomsnittliga godisautomater kan skryta med. Man kan lita på hemköp så länge man inte ska ha något komplicerat som kräm fräs, ekologiska ägg eller fläskkarré i skyddande atmosfär. Men vad man verkligen kan lita på i alla väder är att man får betala saftigt för kalaset. När jag nyss handlade lite vanliga förbrukningsvaror som fil, mjölk och ost kostade det mig 250 spänn. När jag senast var på lidl handlade jag middag till tolv personer för det priset.

På hemköp köper man sig hem, precis som namnet föreslår. Man betalar för att komma hem snabbare och gladare. Men ändå är man aldrig nöjd. Det har kostat snormycket utan att man fick tag i vad man ville ha.

Så vad väljer du? Betalar du för dina matinköp i tid, vrede eller i pengar? Någon kombination av dem? Eller har du ett tips där man kommer undan nöjd och med bibehållen köpkraft?

Herr Berntsson sviker

av Jonas

Att ändra åsikt, och att öppet erkänna det, hör inte till mina mest framträdande karaktärsdrag. Så njut när det nu händer.

Jag har tidigare lovordat Herr Berntsons besk. Inte bara såg jag den som en god besk, utan även som en räddare av den redan förtappade ungdomen. I den villfarelsen har jag nu levt i nästan ett år. Som tur är gjorde jag en grundlig undersökning av vilken besk som faktiskt är godast på midsommarafton. Till min hjälp hade jag en hel bataljon av entusiastiska midsommarfirande. Det utföll så här:

  1. Piratens besk. Den är verkligen fantastiskt god. Man kommer inte närmare naturen än så här, om man inte faktiskt äter grönsaker.
  2. Bäska droppar, min gamle ärkefiende. I jämförelsen smakade den inte alls så parfymerat som jag mindes den, men den har en ganska brutal smak. Till skillnad från Piratens rena, råa, naturliga och vassa beska är dropparna en större explosion av smaker. Kanske är jag äntligen mogen för bäska droppar? Jag ska nog ge den en seriös chans till.
  3. Var de olika hemgjorda beskarna placerade sig var vi inte helt överens om. Men de kom inte lägre än delad tredjeplats i alla fall. Min döskallemärkta flaska (den borde i alla fall varit det) beskade ut alla de andra. Tobbes variant var istället väldigt mild, och gjord på färska blad.
  4. Det vi var helt överens om var att Herr Berntson kom sist. Väldigt söt, och med total avsaknad av malörtssmak. Hur kunde jag ta så fel förra gången? Eller fick vi ett måndagsexemplar i år? Jag vet inte, men jag kan omöjligt rekommendera denna längre. Och jag har haft så dåligt samvete över att det respekterade Gödsvinet vilselett tusentals vilsna besksökare att jag måste publicera en ursäkt. Förlåt.

Som tur är finns Piratens i det ordinarie sortimentet på systembolag långt upp i Norrland. Umeå är det nordligaste jag kan se på deras hemsida, och jag vet inte om det finns systembolag norr om Umeå överhuvudtaget. Mina fördomar säger att monopolet på buteljerad alkohol spelar mindre roll en bit upp i landet.

Och när du står och sneglar på ett tiopack med små skärgårdssnapsar, tänk då på att du bara får en besk och en massa annat mög. Bättre då att beställa hem det här paketet till din lokala monopolist. Tio Pirater i en förpackning, nästan som ett blandband med samma låt om och om igen. Genialiskt.

 

Gödsvinets guide till Södermalm

av Johan

Sommaren rasar och folk från hela världen strömmar redan till Stockholm för att besöka de många turistattraktionerna och vara i vägen för mig. Eftersom det inte verkar finnas några sätt att stoppa turistströmmarna till staden och eftersom våra makthavare inte ens verkar villiga att göra några meningsfulla försök att avstyra invasionen så har vi på gödsvinet bestämt oss för att spela med. Om nu människor från övriga Sverige och världen nödvändigtvis ska komma hit och gå omkring, jättesakta, på stadens redan trånga trottoarer så är det lika bra att vi tar vårt ansvar som Sveriges ledande folkbildningsinstitution och berättar vart de ska gå.

Få av Stockholms stadsdelar är så noga dokumenterade som Södermalm här på gödsvinet. Det beror bara delvis på att det finns ett oöversiktligt utbud av restauranger och barer på söder. Mest beror vårt intresse för stadsdelen på att det är där jag jobbar, äter lunch och dricker öl, inte alla tre sakerna lika ofta men inte heller sällan alla tre samtidigt. Så låt oss fokusera på just Södermalm och alla dess smultronställen, fällor och faror.

Innan du som turist ger dig ut på Södermalm är det några saker du bör veta. Södermalm är visserligen Stockholms mest sekteristiska och elitistiska stadsdel men människor där hatar dig inte på riktigt. De bara beter sig så. Försök inte smälta in för det är det enda sättet att misslyckas med det. Den modetrend som du tror är mest inne just nu är det inte. Inte på Södermalm och folk där kommer att göra det klart för dig. Därför ska du satsa på något helt annat än det som är moderiktigt nu. Du kommer fortfarande att vara ute men du förvirrar åtminstone folk tillräckligt allvarligt för att de ska lämna dig i fred.

En annan sak som du ska vara beredd på är att du inte kommer att träffa några Stockholmare. Den sista stockholmaren flydde från Södermalm redan 2003 och arten är nu listad som utrotad av lokala biologer. Ibland kan enstaka exemplar leta sig över Hammarbykanalen vilket ofta väcker stor uppståndelse bland allmänheten och utryckning av ordningsmakten som i värsta fall kan tvingas avliva de vid det laget mycket stressade och förvirrade Stockholmarna. Södermalm är nu uteslutande befolkat av människor från Kristianstad med för små byxor.

En lång dags upplevelser på Södermalm inleds lämpligast med att du intar dagens första måltid, lunchen, på någon lokalt färgad restaurang. Ingen lunchrestaurang har någonsin varit mer söder än Spuntino på Erstagatan, ett färgglatt litet ställe som nu bytt ägare vars kvalifikationer gödsvinet inte kan gå i god för. För en garanterat vällagad måltid i en precis lika galet målad lokal kan jag dock utan reservationer rekommendera Matkultur lite längre upp mot Sofiakyrkan på samma gata. Det är en mycket trivsam familjerestaurang där, om jag har förstått det rätt, mor sköter köket och ekonomin, sonen serverar och far står i kassan och säljer mat på krita till folk som ser ärliga ut, förmodligen till mors ljudliga frustration. En kollega till mig ser så ärlig ut att han fick argumentera för att han verkligen var skyldig pengar för en lunch. Hur som helst har Matkultur, precis som tidigare Spuntino, mat som är intressant i en positiv bemärkelse och jag har aldrig haft mindre än en mycket trevlig upplevelse där.

Nere på Folkungagatan finner man alltid en anständig sushi på Folkunga sushi och om man vill variera sin fiskupplevelse så måste jag, delvis av samvetsskäl, rekommendera den fiskaffär med färdiglagade luncher som var något av en följetong under 2010. Dimsum 58 är ett av ett stort antal dumplingställen du förmodligen kommer att besöka om du stannar på söder länge nog. Thairestaurangen En thai till är inte Södermalms bästa men det är ju ett kul namn. Ersta terass är inte alls ett särskilt roligt namn men de har möjligtvis Stockholms vackraste utsikt och sedan ett tag tillbaka kan man även äta där utan risk för institutionalisering.

Bland lunchställen måste jag även nämna Aubergine, livsmedelsbutiken med medelhavstema som säljer meze i väl tilltagna lådor för 49 kronor styck. En sådan och en grönyta är allt du behöver för en lång, lång tid.

Efter lunch är det hög tid att besöka någon av Södermalms många barer. Jag skulle rekommendera att du börjar på Söderkällaren, inte för att det är ett trevligt ställe utan för att det förmodligen aldrig är riktigt stängt. Efter Söderkällaren är du nog redo att gå vidare till Carmen, bara ett tiotal meter längre ner på Tjärhovsgatan.

Efter ett par timmar på Carmen behöver du förmodligen röra lite på dig. Det eller att sitta väldigt, väldigt stilla tills ambulansen kommer. Om du söker motion på söder så kan jag inte tänka mig något bättre ställe att gå till än Boulehallen på Närkegatan. Hallen är belägen i ett atombombsäkert garage där du kan dricka överkomligt prissatt slovakisk öl och slunga tunga metallföremål tills korna kommer hem eller du slår ut någons tänder, beroende på vilket som inträffar först.

En turistattraktion av absolut världsklass gömmer sig i en liten tobaksaffär på Folkungagatan. För att vara mer precis: En liten tobaksaffär på Folkungagatan är en turistattraktion av världsklass. Jag syftar naturligtvis på Hållplatsens tidningar och tobak, Stockholms finaste butik för lakrits och kanske den roligaste affären att handla i någonstans på norra halvklotet.

Om du har en kulturell böjelse så kan jag varmt rekommendera Boulevardteatern, inte så mycket för att de saknar bar utan för att de har tillräckligt långa pauser i föreställningarna för att man ska hinna springa bort till Pelikanen.

Kvällen på Södermalm tycker jag att du ska ägna åt baren El Mundo, kanske den mest södermalmiska baren någonstans. Där kan du enkelt insupa essensen av stadsdelen och romgroggarna är inte dåliga heller. Ett annat alternativ kan vara att färdas de 26 våningarna upp till baren Och himlen därtill, högst upp i skatteskrapan. Det är bara passande att en bar så beroende av en välfungerande hiss just erbjuder en barupplevelse som påminner rätt mycket om en hissfärd. Du står tätt packad i ett fyrkantigt rum och det finns alla möjligheter att bli både illamående och panikslagen. Utsikten är dock värd allt och de som jobbar där vet om det.

Om du är en av dem som gärna rundar av kvällen på ett ställe för spruckna basljud, kolsyrerök och drucken dans så kommer du antagligen finna att jag lämnat dig någonstans i höjd med Gröne jägaren. Innan dess kanske jag tipsar om Göta Källare men det skulle bara vara ett skott i mörkret vilket, ironiskt nog, är något du kommer önska träffade dig om du stannar där för länge.

Så ser Gödsvinets rekommendationer för Södermalm sommaren 2011 ut. Skriv ut och ta med dig listan på resan. Den är allt du behöver.

Kaffe/Kaka

av Johan

Jag testar ett nytt sorts kaffe och jag är inte säker på att jag gillar det. Det är ett vackert o’boy-brunt pulver tillverkat i Somalia och förpackat i Saudiarabien i stilfulla plaspåsar som den på bilden. Det yttersta lagret av plastpåse är förresten mitt helt bortkastade försök att något minska den stickande lukten av mycket gamla pepparkakor. Kanske skulle jag ha hållt mig till det franskrostade från Sibyllan på Östermalm.

Sibyllans kaffe och tehandel på Sibyllegatan är en anrik butik med ett fruktansvärt potent franskrostat kaffe och personal som alla ser ut lite som Anne på Grönkulla i sina klänningsaktiga förkläden. Påsen med Somali special coffee köpte jag inte där utan i en liten butik i Rinkeby. Mannen i kassan såg inte ut som Anne på Grönkulla utan mer som en jemenitisk brännvinsadvokat. Han satt bakom sin disk klädd i en sliten kavaj och ett allvarligt sinnelag medan han summerade priset för mina två kaffepåsar med hjälp av en miniräknare.

Mitt besök i Rinkeby var en del i en episk resa genom den blåa linjens samtliga stationer. Det var så jag och mejeri-Robin valde att underhålla vår gemensamma vän Kalle som var på besök från Lund. Rinkeby var bara en av många stationer och vi blev inte långvariga. Jag har hört talas om att Stockholmare ibland tar gäster från andra platser till Rinkeby för att visa upp en annorlunda sida av staden. Det var det förstås inte fråga om i detta fallet, i jämförelse med mitt gamla kvarter i Malmö är Rinkeby ungefär lite exotiskt som centrala Sävsjö.

Somali special coffee är inte det enda resultatet från vår resa längs den blå linjen men sedan jag fått tillbaka känseln i fotlederna och en del av balanssinnet är kaffet det mest bestående. När jag nu sitter vid mitt skrivbord i Vällingby med en ångande het kopp vid min sida kan jag inte låta bli att undra om det var värt det. Kaffet smakar pikant av peppar, lökpulver och explorer vodka. Det ska dock sägas att smaken av explorer vodka kan ha orsaker inte förutspådda eller uppmuntrade av producenten.

Till riktigt gott kaffe ska man enligt en enig expertis ha en god kaka. Därför är det bara logiskt att jag till mitt somaliska spritkaffe äter en liten, rysk tranbärskaka av tysk lågprisfabrikat. Kakorna är inhandlade på Matrjojska ryska och baltiska livsmedel och delikatesser i Hässelby gård. Det är små, halvsega degkakor med en något parfymerad fruktsmak. De gifter sig med det somaliska kaffet ungefär som Eva gifte sig med Adolf. Det kommer inte att bli långvarigt.

Kaffe och kaka är en svensk tradition. Det är ännu idag ett av de enklaste sätten att njuta i vardagen man känner till i folkhemmet. Jag kan därför inte låta bli att känna som om jag misslyckats.