I testikelns tecken

Visst är det en fantastisk känsla att befinna sig i en absurd situation!

I fredags var jag ute på restaurang och åt, men jag ska inte plåga er med ytterligare en recension av Mrs Brown. Men mitt i måltiden kommer det in ett sällskap på fyra personer, av allt att döma två par, i 25-årsåldern. Herrarna, som sätter sig närmast oss är iklädda cowboyskjorta, läderväst och den lustiga företeelse som kallas cowboyslips. De blir glada när vi berömmer klädvalet, och deras damsällskaps fnittrande ligger i gränslandet mellan förlägenhet och stolthet.

Utan att blinka beställer kopojkarna in varsin portion oxtestikel till förrätt, och äter den under ett ymnigt skämtande om såsen som serveras till.

Allt ackompanjeras av en dam vid bordet bakom skränar på växelvis engelska, franska och svenska om vem som egentligen är hennes bästa vän från Schweiz. Av allt att döma är det den betydligt tystare damen på platsen bredvid henne hon menar. Den skräniga ägnar nämligen hela kvällen åt att förtydliga just detta.

Med en känsla av att vara den normalaste och troligen den tråkigaste människan i Malmö lämnar jag restaurangen och går och tar en öl.

Ett litet glas whiskey

Det finns de som säger att man inte behöver en anledning för att ta ett litet glas whiskey men jag har aldrig varit en av dem. I min mening finns det en orsak och effekt för allt. Nu vid slutet av en lång dag står det ett glas med 4 cl Famous Grouse vid mitt tangentbord medan jag skriver detta. Det är bara ett par minuter sedan jag hällde upp det och det är för tidigt att säga varför. I väntan på den slutliga analysen tillåter jag mig att spekulera kring hur dagen ledde fram till detta. Låt oss gå igenom dagens logg:

06:00 Vaknar

06:03 Stirrar livlöst ut genom fönstret

06:17 Stirrar fortfarande livlöst ut genom fönstret

07:02 Hoppar över frukost

07:15 Noterar att det trots allt var kallt ute

07:16 Blir anfallen av duvor på Vällingby torg

07:18 Tunnelbanetåget mot Hagsätra avgår

07:18:03 Jag anländer till perrongen.

07:25 Står kvar på perrongen

07:26 Duvorna hittar mig igen

07:27 Bordar nästa tåg mot Hagsätra

Jag inser nu att det här kommer att ta ett tag, datamängden är omfattande. Vi scrollar fram några timmar.

11:15 Kaffemaskinen fortfarande sönder (bly?)

11:57 Måste lämna söderförorten för att hinna till anslutningen vid Slussen

11:58 Fortfarande kvar i söderförorten

11:59 Kaffemaskinen är fortfarande sönder

12:00 Hoppar över lunch också

12:43 Anländer till Slussen för anslutning till Nacka

Herregud, här blir det bara värre, vi hoppar fram ytterligare några timmar.

15:03 Försöker lämna Ektorp

15:29 Fortfarande kvar i Ektorp

15:43 Inser att busshållplatsen kan ligga på andra sidan Värmdövägen

15:58 På rätt sida Värmdövägen

16:18 Tillbaka vid slussen

16:19 Kraftiga störningar på linje 19

17:05 Kraftig trängsel på tåget, ståplats

17:37 Hemma i Vällingby

17:39 Blir anfallen av duvor på Vällingby torg

17:49 Bokar tvättid

18:00 Hoppar inte över middag

18:01 Kokar makaroner

18:09 Häller makaroner på golvet

18:23 Gör en dubbel espresso

18:26 Gör en dubbel espresso

18:29 Gör en dubbel espresso

18:30 Gör en dubbel espresso

18:33 Somnar

19:02 Vaknar i en pöl av saliv

19:03 Gör en dubbel espresso

19:05 Börjar jobba med en ansökan till EU-kommissionens sjunde ramverk

20:11 Fortfarande utan framsteg

20:13 Gör vissa framsteg med budgetdelen

20:14 Inser att fel bilaga använts

20:15 Börjar om

21:43 Fortfarande utan framsteg

21:47 Inser att kommissionens instruktioner är franska skrivet med engelska ord

22:01 Gör en minnesanteckning om att självmordsbomba EU-kommissionen

22:11 Häller upp ett litet glas whiskey

22:13 Noterar en rad med duvor på balkongräcket

Det är där vi är nu. Visst, jag tror att det börjar klarna, förklaringen till det lilla glaset whiskey bredvid mitt tangentbord finns där någonstans. Genomgången av min dag har dock gett en större insikt än så. Jag är nu helt säker på att jag behöver fylla på glaset.

Finöl eller fulöl?

Vad är egentligen skillnaden mellan finöl och fulöl? Eller jag omformulerar frågan, hade jag (eller du) kunnat spika vad som är vad i ett blindtest?

Jag korkade, och drack, nyligen upp en flaska Duchesse de Bourgogne. Namnet klingar av vin, men det är en öl. En belgisk sådan. Rekommendationerna har kryllat av väldoftande superlativ så mina förväntningar var högt ställda.

Min första tanke var att ölen är väldigt söt. Otroligt söt faktiskt. Sedan känner man syran. Den är alltså även otroligt syrlig. Balansen mellan de två ytterligheterna är imponerande och det pågår en mustig terrorbalans mellan de två smaksupermakterna i min mun. Efter ett tag börjar man ana lite chokladaktiga toner som säkert kommer från faktumet att ölen fatlagrats.

Ölen är definitivt för söt för mig. Den är verkligen jättesöt. Ändå satt jag här alldeles nyss och tänkte ge den ett bra omdöme för den smaksymfoni ölen ändå erbjöd. Men så blundade jag, och tänkte att om den inte kommit i en sån fin flaska med så fina rekommendeationer, vad hade jag tyckt då? Om jag köpt denna på skoj för 25 cent i Tyskland för att den verkade ball, hade jag då njutit lika mycket av den? Nej, ärligt talat kanske jag hade hällt ut den, så som jag gjorde med en rätt risig honungsöl jag provade för några veckor sedan. I ett blindtest vet jag inte hur jag hade reagerat, men troligen hade jag inte druckit upp.

De extra chanser den här ölen fick för sina fina rekommendationer, sin pretentiösa etikett och sitt dyra pris, de fick inte körsbärsportern jag grimaserade över i höstas. Jag betvivlar inte att detta är en bra öl rent objektivt. Men här måste jag både se till min egen smak och mina egna begränsningar. Rent subjektivt är det inte en bra öl. Prova den du, du är kanske mer objektiv än jag.

Två unkna självinsikter av fem möjliga.

En slät kopp med bly

Det är bly i maskinkaffet och jag vet inte om jag ska vara orolig. Visserligen dricker jag numer bara 6-7 koppar om dagen ur en sådan maskin men bly kan ju ha lagrats i kroppen sedan jag drack mycket. Man kanske borde läsa på om symptomen.

Ok, så här lyder de: ”…delirium, kognitiva brister, skakningar, hallucinationer och konvulsioner”. Det låter som något man borde betala för på någon toalett på någon nattklubb någonstans.

Låt oss titta på de kroniska effekterna, vilket väl är de som man kan vänta sig av långvarigt maskinkaffemissbruk. De ser istället ut så här: ”…försämring av korttidsminnet, koncentrationssvårigheter, utmattning, medvetanderubbning och sluddrande tal”.

Bingo. Vi är definitivt något på spåren.

Jag visste egentligen hela tiden att jag blev förgiftad av maskinen på jobbet. Smaken i sig uteslöt något annat. Jag visste dock inte att det var bly. Jag hade gissat på malört. Uranium kanske.

Kroppens naturliga varningssystem går upp i full beredskap redan när jag trycker på det lilla plustecknet som betyder att man får en lite giftigare blandning. Varje ny munfull är den bittraste sedan Sokrates sista.

Självklart fortsätter man dricka från maskinen. Jag skulle dricka bly om forskarna på Karolinska kommit på att det innehöll spår av kaffe. Tungt missbruk.

Så låt oss inte göra något drastiskt. Förmodligen är detta larmet bara ännu ett sätt att sätta gravida kvinnor på plats utifrån moraliska dogmer kamouflerade som forskningsresultat . Låt oss hoppas det.

Steamer (88209)

Steamer är en ”steam beer” från Jämtlands bryggeri och du måste prova den. Prova den för dess fylliga smak, den balanserade men påtaliga beskan och det faktum att man kan navigera Storsjön med hjälp av etiketten. Steamer från Jämtlands bryggeri är en riktigt fin öl.

Ölet sägs vara en hyllning till Storsjöns klassiska ångbåtar, varav åtminstone en fortfarande är i trafik. Det vet jag eftersom jag under flera års tid bodde inte längre från Storsjöns strand än att jag kunde höra ångvisslan från SS Thomée ljuda genom det öppna fönstret under sena sommarmorgnar. Det är Thomée som är avbildad på flaskan på bilden. Det är en fin liten ångare som idag främst är hängiven turistiska ändamål. En gång tog jag en tur med den tillsammans med ett stort antal kollegor från ett lokalt universitet. Det var en vacker sommardag och den blå sjön, de vidsträckta fjällen och de gröna björkskogarna som täcker sjösluttningarna var häpnadsväckande. Det är åtminstone vad jag tror eftersom jag naturligtvis satt i durken och drack öl med alla de andra. Ibland kunde jag skymta scenerierna genom en ventil strax över vattenlinjen. Jag undrar om de serverar Steamer där nu.

En ”steam beer” är en öl som har jästs vid ovanligt hög temperatur. Det finns säkert andra saker som definierar en sådan öl också men jag nöjer mig med att veta att ”steam beer” tydligen är en kalifornisk specialitet, särskilt associerad med San Francisco. Steamer är en  halvmörk lager och den smakar av frukt.

Sedan var det detta med beställningssortimentet. Steamer är i det och ingen annanstans. Detta är en skandal. Steamer är en guldklimp men dina fingrar kommer inte nära den med mindre än att du köper en hel back i webshopen. Håll till godo med Norrlands guld så länge.

21,80 kronor på systembolaget, nummer 88209 i katalogen

4,5 kol av 5 möjliga

Art Cervesers

Jag har redan nämnt att öl inte är Spaniens starka sida. Men när man är på resande fot vill man ju gärna vara sådär turistigt genuin och då får man hålla till godo med vad som bjuds. Därför spreds ett nöjt leende på mina läppar då vi sprang in i någon form av ”bondens marknad” vid nio-hugget en kväll i Barcelona (det är helt normala öppettider för spanjorerna). Där stod en slyngel och sålde öl som han påstod att hans farbror bryggde någon fjärdingsväg norr om stan. Jag köpte på mig en ale, en starkare ale och en stout att utvärdera.

Flama Ale

Den här smakade bra, men var något av en generisk ale. Eventuellt aningen tråkig, men inte dålig.

Coure Ale

Detta är den starkare alen, och är bryggd för att värma de huttrande spanjorerna under mörka vintrar där dagstempen kryper under 15-strecket minst ett par gånger per säsong. Den är en starkare storebror till Flama Ale, och smakar också lite för vanligt. Men alkoholen ger en tung sötma, och kombinationen gör denna mer spännande. Det är mer hugg, men ändå är den balanserad. Inte tung som svenska vinterölar kan vara, men med sina 8,3% värmer den bra.

Fosca Stout

Detta känns amerikanskt. Den där skarpa känslan som kombinationen av kaffe, humle och stålindustri ger är tongivande. För sina blyga 5% alkohol har den en imponerande tyngd. Detta var den bästa hittills.

Du hittar bryggeriet här, eller på närmsta spanskspråkiga bondens marknad efter mörkrets inbrott.

Spanien, fyra knasiga dygnsrytmer av fem möjliga.

Jämtlands India Pale Ale (89796)

Idag nådde mig en försändelse från Pilgrimstad i Jämtland. Det var två backar öl som Systembolaget förpassat till beställningssortimentet. I en av dem fann jag flaskan på bilden. Nu hade jag tänkt berätta något om den.

Kalla mig ytlig men det första som slog mig när jag såg en flaska Jämtlands IPA var etiketten. Jämtlands bryggeri har äntligen slutat med vanan att låta klass 5B på centralskolan i Hoting måla etiketterna. Visst kan man säga att det är innehållet som räknas men det är frustrerande att se ett av Sveriges finaste bryggerier diskvalificera sig själv från allvarlig konkurrens på nationell nivå. En bra öl från Jämtland i en ok flaska är exklusivt medan en bra öl från Jämtland i en flaska som ser ut att vara designad av en felmedicinerad Lars Vilks är buskis. Det är inte jag som skrev reglerna men så ser de ut. Det är därför jag är mycket glad över att se denna flaskas återhållna etikett. Tyvärr betyder detta tillfrisknande inte så mycket eftersom systembolaget alltså lagt ölen i beställningssortimentet.

Bryggeriet beskriver ölen som ”en brittisk IPA med amerikansk västkustfinish, bryggd i Jämtland”. Jag hoppas att det har framgått att ölen är från Jämtland.

Smaken är inte lika rund och humlestark som hos många amerikanska IPA. Istället har den har en ganska sammansatt men återhållen smak och en betydande beska. Det är en god men ganska omärklig IPA.

Systembolagets regler säger att man måste beställa minst 15 stycken flaskor på 0,5 liter vardera vid varje tillfälle. Ingen behöver oroa sig över att ha 15 Jämtlands India Pale Ale hemma. Någon kommer att dricka dem, de skrämmer inte. Harmlösheten gör dock också att Jämtlands IPA inte når några olympiska höjder.

23,40 kronor på systembolaget, nummer 89796 i katalogen

3,5 Jämtland av 5 möjliga.

Buffalo Trace

Jag har aldrig haft anledning att betvivla min hustrus goda smak. Men ändå anstränger hon sig till det yttersta för att överaska mig på just det planet. Den här gången kom hon hem efter en tjänsteresa med en flaska för mig okänd bourbon. I valet mellan två sorter hade hon till och med dragit sig till minnes en gammal regel som jag vid ett ögonblick av klarsynthet formulerat, nämligen

Alla produkter, oavsett typ, som har en uppsättning horn i loggan eller på etiketten, tillhör troligen absoluta toppklass i sin kategori.

Detta är en regel jag kunnat applicera på tex verktyg, kläder, sprit och bilar (om jag hade haft en bil skulle det varit en Dodge).

Nu väser och rosslar Tom Waits från sin plats på min vackert röda skivspelare. Långsamt roterande mässar han någonting om Shore Leave, men det var länge sedan jag slutade försöka förstå vad han mumlar om. Istället häller jag upp ett glas Buffalo Trace.

Med sina 45% alkohol vinner den här drycken på att få sällskapa med ett par droppar vatten. När de tagit plats, och alkoholhalten därmed sjunkit till en nivå som inte kan räknas som desinficerande, har Buffalo Trace en torr smak av trä och spannmål. Långt inne bland smakämnena kan man ana en lite chokladaktig avrundning, men för detta krävs fantasi.

Det var ett tag sedan jag drack någon bourbon så min referensram är lite vingklippt, men instinktivt tycker jag denna påminner om Old Crow. Alltså en utmärkt bourbon att dricka när man inte fegar för lite tuggmotstånd. Något för den som vill känna smak av bisonoxar, vapenolja och vinden i skägget.

Destilleriet har anor från 1870 och gör därmed anspråk på att vara USA’s äldsta. Det är de säkert inte ensamma om att göra. Dock skänker buffeln på etiketten en ganska stor trovärdighet.

Buffalo Trace, fyra bisonoxar av fem möjliga.

Riktigt äcklig sprit

Det finns mycket att säga om den sprit man dricker. Trots detta är kanske inte de flaskorna de mest intressanta. Det finns flaskor som vi köper och bär hem men sedan inte dricker eftersom vi köpt fel, tänkt fel eller helt enkelt låtit oss bli påverkade av flaskor innan vi ens kommit in i taxfreebutiken. Någonstans bland de övergivna panelhönorna i barskåpet väntar en stor berättelse på att bli berättad.

Flaskorna på bilden är två gamla vänner som jag helt förlorat kontakten med. De har gemensamt att de delar en hylla i mitt örnnäste här i Vällingby och att ingen dricker dem men de kommer från olika världar. Till vänster ser ni en flaska mycket billig kinesisk vodka. Jag köpte den 1999 i en liten jourbutik vid den himmelska fridens torg och jag tog den till ett ännu mindre korridorrum i Lund.

Flaskans resa var inte slut där. Sedan 1999 har jag släpat mitt bohag kors och tvärs över skånsk mylla, kalifornisk prärie och jämtländsk vildmark fler gånger än jag orkar räkna. Den senaste flytten skedde med linje 19 mot Hässelby strand och den stackars flaskan från Kina var med. Under all denna tid och alla dessa mil har ingen vågat dricka ur den.

Det finns förstås en lång rad goda skäl till att inte dricka ur flaskan och finkel är bara ett av dem. Med i den där jourbutiken i Beijing var en person som också bodde på den där studentkorridoren i Lund. Han köpte en liknande flaska som dracks upp med fasansfulla följder. Dessutom köpte jag själv en annan, något finare flaska. En flaska som kostade 10 kronor istället för 2 kronor, som den på bilden. Den finare flaskan är slut men jag kan ännu minnas den i mina drömmar innan jag vaknar kallsvettig på sovrumsgolvet.

Flaskan till höger har en mycket kortare historia. Jag köpte den under en dagskryssning till och från Åland förra våren. Bortsett från ett par klunkar jag tog under fotvandringen mellan färjeterminalen och Gärdets tunnelbanestation är den också helt oantastad. Det är förstås Stroh från Österrike, en vedervärdig dryck som smakar ägglikör och lut. På väg över landgången kunde jag höra mig själv säga något om att det kunde vara gott att hälla en skvätt Stroh i kvällsteet. Det hade uppenbarligen varit en alldeles för lång dag på de sju haven.

Detta är faktiskt den enda riktigt äckliga spriten jag äger för tillfället. En gång hade jag mycket mer men inte längre. Det är inte praktiskt att ha en massa flaskor som ingen dricker ur när man flyttar så ofta som jag. När jag bodde i Östersund förvarade jag ett par dussin konstiga flaskor i ett skåp ovanför kylen. I ett par medvetna försök att dräpa de riktigt gamla drakarna bland dem bjöd jag in till en serie av spritfester av buffétyp. På gästlistan stod genomgående universitetsanställda lärare och forskare vilket i det närmaste är en garanti för att ingen gratis sprit kommer att sakna uppvaktning. Trots detta tog det flera försök.

Ibland slutade försöken med att grannen under kom upp och hotade mig till livet och ibland slutade de med att gäster behövde två skidstavar för att ta sig ut i hallen. I ett inspirerat ögonblick liknade jag en gäst som druckit fyra glas absinth vid ”en dansande björn på ravefest”. Gemensamt hade försöken att de sällan ledde till att den riktigt äckliga spriten försvann.

Så jag ändrade strategi. Jag började ta med flaskor när jag var hembjuden till folk.

”Hej, jag tog med en flaska slovakisk örtlikör”.

Flaska för flaska kom jag längre in i skåpet och när de var slut packade jag ihop och flyttade till Malmö.

Idag bor jag i Vällingby men jag äger bara två flaskor riktigt äcklig sprit. Hur allvarligt ska man ta Stockholm? Är det dags att skaffa fler?