Fulkorvs-frossan

av zonk

Såhär i juletid är det lätt att titta på mänskligheten och skåda frossa, inte bara vid julbordet utan vid gator och torg, där handel bedrivs med en nästan obehaglig frenesi. Eller så är det bara för mycket folk och för trångt och alla har brått. Ett av de två. Det är dock lätt att glömma att det minsann inte bara är vid jul som vi blott alltför lätt trillar dit för frossan. Det brukar räcka med en rea eller en buffé för att trigga loss den där lusten efter mer, mer och mer, tills man står där missmodig och inser att man ätit ett dussin Dennis-hotdogs utan någon annan anledning än att man kunde. Inget är heller mer fulkorvigt än just fulkorvs-frossan, ingen korv är mer obehagligt verklig än dessa tingestar från Dennis som kallas hotdogs. Länge hette det att de pga sitt innehåll (eller dess brister) inte ens fick kallas korv, därav namnet, men numera får de faktiskt kalla sig grillkorv. Sedan är just grillkorv förvisso en fullständigt odefinierad korvtyp, dvs, man kan stoppa i lite vad som helst, bara det kan anses tjänligt som människoföda, dvs inget sågspån och ingen tippex, annars är det lugnt, bara kör. Jag kanske är kontroversiell här men just i det här fallet tycker jag det är utmärkt när EU lägger sig i vad som får kallas korv egentligen, det är ju kul om det kunde vara kött i dem, till exempel.

Likväl. När man är liten, och det är öppet hus på en kompis dagis, och man kan få hur många varmkorvar som helst, ja då är fulkorvsfrossan där i full fart. Fri korv? Hur många man vill äta? Alla vet hur varje rimligt barn (dvs jag) reagerar på detta, och åtta korvar senare var man sällsport nöjd. Trots allt hamnar man ofta där, efter frossan, även om svetten pärlar i pannan och man andas ansträngt. Man är jävligt nöjd. Ens förfäder nickar och gör tummen upp – massor av mat, och du har magen full! Bra jobbat, nu klarar vi oss om det blir hårda veckor framöver. Det gäller att hålla sig framme! Sen kan det förstås iakttas att de individer (säg t.ex. min bror) som inte riktigt har denna kontakt med sitt arv ser aningen slankare ut i vuxna år. Nåväl, måhända är det så för oss som är lite mer i kontakt med våra rötter. Jag och mina andra frossande vänner får betala det priset, helt enkelt. Sån är naturens lag. Den dag svångremmen måste dras åt har vi mer att ta av!

Julbord på Gondolen

av zonk

Såhär års lägger sig julröken tät över huvudstaden, eller så är det bara solen som inte syns på månader i sträck under någon slags meteorologisk förbannelse, och det är inte konstigt att människorna samlas inomhus för att äta som om det vore just domedag på gång, med mer näring och salt per tallrik än man annars ofta ser på en salladstorftig vecka. Så även Gödsvinet. Denna gång fick våran avdelning från Bromma förmånen att bevista just Gondolens julbord, som ju handhas av Erik Lallerstedt, i varje fall i teorin. Annars har nog denna restaurangs dragningskraft huvudsakligen bestått i location, location, location: vem vill inte sitta till bords i en metalltarm som sticker rakt ut från ett hus? Det är i varje fall fullständigt oemotståndligt för mig. Nu visade det sig såklart att verkligheten var något underlägsen dikten, och huvud-delen av restaurangen låg sådär rationellt och vettigt inuti själva huset, istället för ute i luften med bara några aluminiumstänger som stöd. Detta till trots var det en riktigt trivsam lokal, som andades femtiotal eller något däromkring, med pastellgröna sittdon och glasdekorationer på finurliga platser i rumsavdelarna.

Ja, så julmaten. Jag tycker alltid det är svårt att bedöma julbord, för man tar ju sig an dem på så olika sätt. Det finns de som nogsamt börjar med sillen, sen tar lax, sen går vidare på småvarmt, sen tar ål, sedan virrar bort sig i ost och sist avslutar med knäck och gröt. Min enda personliga regel är att inte äta efterrätt samtidigt som resten, och på detta sätt komponerade jag min tallrik. Gondolen har gjort riktigt bra ifrån sig på de flesta fronter, möjliga hade jag önskat något mörare revben, och kanske hade Jansson behövt några minuter till i ugnen, men det är detaljer. Jag var annars imponerad av deras bredd, såväl grisfötter som andra saker jag inte vill äta men som är kul att se dök upp, men även en del riktigt läckert kallskuret, som anka. De serverade även en högst habil alkoholfri öl från Warsteiner, en besk och frisk pilsner som passade utmärkt till julmaten. Efter maten bjöds ett efterrätt-bord som bara kan beskrivas som livsfarligt, och det var endast med nöd och näppe jag undslapp det med livhanken.

Sålunda lunkade man hemåt i vinterrusket med åtminstone hälften av energin till en längre vinterdvala, mätt och belåten. Fint så.

Julbord på Gondolen, tre komma sjuttifem tomtenissar av fem möjliga. Rullar lätt iväg på uppåt tusenlappen om man inte dricker alkoholfritt.

Nilgiri Supreme

av zonk

Nilgiri supreme kommer från det sydindiska distriktet med samma namn, som länge dragits dragits med lite av ett B-rykte, med en massa billiga och lätt glömda teer som såldes till gamla Sovjet. Men det finns bättre grejer härifrån och efter perestrojka och glasnost har man varit tvungen att försöka få igång kvalitetssidan lite mer, i brist på femårsplaner och inköp per ton. De torra löven doftar onekligt spännande, intensivt bäriga, en ren orgie i svarta och röda vinbär. Efter detta överraskar de våta löven med en lödig och glödig arom av knäck, sirap och honung, och teet fortsätter också mer på denna kurs, sött och runt, som bär fast utan syra, maltigt brett, lönnsirap, med en mild och subtil beska. Det är ett runt och aromatiskt te, fullt av smak, men utan vare sig mycket till syra eller beskt bett, ja, det blir kanske lite för milt och snällt, även om det smakar massor. Det är ett eget te, och känns som ett fint sätt att vakna en trött morgon, men när man är sugen på något mer robust och beskt bör man nog leta annorstädes.

Tre och en halv lugn och tyst frukost av fem möjliga. Bortglömt pris och finns ännu inte på websiten, In the Mood for Tea.

Störtebeker 1402 (1900)

av zonk

Som en del av avd Brommas projekt att avsmaka alkoholfri öl omdracks härför leden Störtebeker 1402, som ju en gång avsmakats av dåv. avd. Vällingby. Fjortonhundratvåan är en rätt besk och kraftig typ, dimmig och lite lätt märklig men ändå sådär fyrkantigt tysk. Den är faktiskt inte söt, underligt nog, men lyckas ändå klämma i med viss eftersmak. Alkoholfria öl vill ju annars ofta luta sig mot sötman i brist på annan kropp, men här lyckas Störtebeker hitta andra smaker, ja, det smakar en hel del, men inte bara gott, det är sådär lite svårbestämbart och märkligt, utan att bli något laboratorie-missfoster för den delen. På det stora hela sällar den sig alltså till mellanskiktet av alkofri pilsner som inte är direkt dålig men heller inte precis bra, men dessbättre finns det ju i bästa fall något trevligare att dricka.

Två fördömanden med vagt beröm av fem möjliga. Nr 1900 på systemet, 13:90 kr.

Enno-spotting

av zonk

Fördelarna med att lära känna Enno Hallek är många. En av dem är att man råkar på små utställningar på små konsthallar man annars hade missat. En annan är att man snubblar över Enno lite varstans och blir uppiggad och får ett såntdär flin på läpparna. Häromsistems skulle en endokrinolog klämma på mig och jag passerade därför Astrid Lindgrens barnsjukhus, och jag hade där den stora glädjen att råka på lite tvättäkta Enno sådär i förbifarten. Det var precis vad som behövdes en mörk och regnig morgon, och jag gick därifrån med lättare steg. Nu undrar jag bara var alla hans sågar gömmer sig!

A Ship Full of IPA (89425)

av zonk

Det är med viss motvilja man tar sig an en öl från Brutal Brewing, detta fantombryggeri för Spendrups, men har man nu satt sig före att dricka all alkoholfri öl man kan komma över med rimlig (liten) ansträngning, får man väl bita ihop. Dessutom säger de väl att man bör känna sina fiender. Skulle de dessutom lyckas brygga hyfsad öl vill man ju veta om det. Således sitter man alltså med ett glas av denna IPA framför sig, och den är otvetydigt ganska ölig, om än aningen anonym, utöver en viss syrlighet. Den smakar sen fylla och seg kväll, den är sådär inte särskilt god men heller inte särskilt dålig, inte någon konstig öl, men inte nån spännande, mest lite sur. Jag vill inte riktigt säga att den är helt dålig, dock, även om den smakar som öl som stått lite för länge på hyllan, utan att börja dra sådär helt åt skumbananer och gamla strumpor, smakar det ändå lite som öl som inte är riktigt bra, det smakar lite sunk, lite billigt. Ändå är det inte direkt dåligt sådär, det tar slut i glaset, man vänder sig inte omedelbart efter något annat – det finns absolut sämre alkoholfri öl. Däremot är det inte en öl att rekommendera, det är en mja-okejrå-öl, det är en såndär man dricker när man är på ett halvdant ställe och inte har så mycket att välja på. Jag antar att dessa öl helt enkelt finns för att påminna oss om att det kunde vara värre. Gott så.

Två gamla sura flaskor av fem möjliga. Nr 89425, 16:70 kr på bolaget.

 

Gås, Tennstopet

av zonk

Så var det dags för gås. Gödsvinets utsände hade samman med f.d. Mejeri-Robin analyserat gåsläget i Stockholms stad och kommit fram till att denna den ädlaste av fåglar borde avätas på Tennstopet. Tennstopet är en plats vi hört omtalas som en institution av det trevligare slaget, men likväl hade ingen av oss varit där tidigare. En gammaldags charm med gröna väggar, välsuttet möblemang och prydligt klädd personal genomsyrade stället, och under middagen kunde vi förnöjas åt att se flamberad oxfilé anrättas mitt i lokalen, ett litet skådespel som andades 1900-tal såpass att man bara väntade på att Peter Sellers (och möjligen Burt Kwouk) skulle knalla in.

Efter en veteöl för Mejeristen och en halv Special Effects för Brommabon så kom så förrätten in. Ja, vi gjorde det, vi testade svartsoppan, ingen av oss hade ätit sådan tidigare och nyfikenheten blev för stor. Enligt Robin hade någon matskribent omtalat den som en närmast erotisk upplevelse, men personligen är jag nog inte lagd åt just det hållet. Jag har hört svartsoppa omtalas som flytande blodkorv som smakar pepparkaka, men jag var inte förberedd på vare sig hur intensivt fet eller söt den skulle vara. Nose to tail till trots var heller inte riktigt kråset i min smak, och tallriken fick åka ut efter några skedar. Vår vän från andra änden stan klarade sig något bättre men var ändå långt från tallrikens botten. Efter detta var man något omtumlad och det var en välsignelse att åter nå fast mark med gåstallriken. Mustig, mör och delikat, smakade gåsen så underbart som vi mindes, och rödkål samman med en fin sås bildade en utmärkt fond därtill. Några brysselkål och potatisar slank också ner, och man såg ett leende spridas över våra vänners ansikten. Mer Brooklyn dracks, rödvin dracks, och sedan spred sig den där mättnanden och lugnet. Kvar var bara äppelkakan. Den rundade fint av, söt och lite knaprig, och sedan var man redo att ta sig an november med nytt mod. Med raska steg klev vi genom rusket, varma inombords, ense om att vid första ursäkt hitta tillbaka till Tennstopet, vars ställning som institution för oss nu var oomkullrunkeligt befäst.

Gås på Tennstopet, fyra och ett halvt ädelt fjäderfä av fem möjliga. 335 kr för gåsen, 135 för äppelkakan, 145 kr för svartsoppan (som dock storsint ströks från notan).

Mitsuboshi Beer

av Johan

Oss emellan har det aldrig varit särskilt svårt att hitta japansk öl som inte finns på systembolaget i Sverige. Såtillvida man inte som av en bisarr olyckshändelse råkar snubbla över en av de fyra öl som anges vara japanska i systembolagets katalog så kan man vara rätt säker när man handlar i mataffärer och spritbutiker här i Osaka. Sedan kan man förstås relativt enkelt hitta de japanska öl som beskrivs som ”internationellt märke” i katalogen, de dominerar kylarna i snabbköpen. Det är dock inte av någon av de ölen vi ska prata om idag.

Idag tar vi istället höjd i japanskheten för en recension av en mer exklusiv öl från Nagoya. Mitsuboshi är ett bryggeri så frånvarande i Sverige att de inte ens har en hemsida på engelska. Det är öl som denna som gör det värt att skriva från utlandet.

Jag vet alltså nästan ingenting om ölen och vad jag vet om Nagoya baserar jag på upprepade besök i olika industriområden i stadens södra del, besök som hade olyckligt lite med öl att göra. Jag tänker därför vara lite okonventionell och istället skriva något om ölen i sig.

På bilden ser du fyra öl från Mitsuboshi som tillsammans kostade en liten yensk förmögenhet i en butik för alkohol i Senri-Chuo. På det stora hela ser du en dålig affär. Låt mig förklara.

Mitsuboshi Pilsner har på bilden placerat sig längst ut till höger och bland de fyra är detta den öl jag känner bäst. Det beror på att den smakar nästan identiskt med en Carlsberg export. I själva verket är jag nästan säker på att det här är Carlsberg export. Det är förstås inte en särskilt rolig situation.

Mitsuboshi satsar ensidigt på öl av typiskt europeiskt snitt och ”Vienna” låter onekligen europeiskt även om jag aldrig hört en öl kallas det förut. Detta är i själva verket en Newcastle Brown Ale vilket närmast får en att längta tillbaka till när man drack en Mitsuboshi Pilsner med smak av Carlsberg.

Längst till vänster ser du Mitsuboshis Weisse som smakar fruktsoda och näst längst till höger tronar deras Pale ale som inte smakar något överhuvudtaget.

Mitsuboshi Beer är en exklusiv öl av europeiskt snitt för folk som inte gillar öl eller Europa. Detta verkar vara en köpstark grupp konsumenter här i Japan men jag tillhör den inte längre.

2 Daido av 5 möjliga

Når upp till 2 enbart på grund av sin högkvalitativa frånvaro i Sverige.

Ginga Kogen Beer

av Johan

Många har under senaste tiden hört av sig till Gödsvinet med anledningen av de japanska öl som recenserats här de senaste veckorna. Det verkar finnas en oro i läsekretsen för att ölen som beskrivs här är allt för tillgänglig. Visserligen är det uteslutande öl som inte finns att köpa i Sverige men det är också relativt väletablerade och spridda öl som man faktiskt kan springa på lite överallt i världen. Exempelvis är Sapporo, som recenserats här, relativt vanlig i USA.

För att undvika igenkänning och för att garantera att ingen har någon som helst praktiskt utbyte av att läsa Gödsvinets ölrecensioner har jag valt att gå vidare till de lite smalare och helt hopplöst otillgängliga ölen från några av Japans mindre bryggerier.

Det är i denna nya och positiva anda som vi nu riktar blicken mot de flaskorna med Ginga-Kogen Beer på bilden.

Ginga-Kogen är ett litet bryggeri i Iwate-prefekturen i nordöstligaste Honshu som levererat öl helt omöjlig att få tag på i Sverige sedan 1996. Enligt bryggeriets engelska hemsida, som lite trist är full av begriplig information, startades bryggeriet för att stimulera ekonomin i denna annars ekonomiskt svala del av landet.

Inspirationen till bryggeriets smakfullt återhållna utbud av veteöl kommer genomgående från Tyskland och särskilt Bayern. På hemsidan nämner man till och med att källvattnet och klimatet är detsamma som i Bayern, vilket kan vara första gången någonsin ett företag skrutit med att ha samma väder som München i marknadsföringssyfte.

Särskilt hålls Augustiner (eller ”Augustina” enligt Ginga-Kogens hemsida) fram som en förebild men man konstaterar, om jag förstår rätt, att ölen de kom att producera i Iwate blev rätt annorlunda från förebilden, källvattnet och klimatet till trots.

Detta får man ge dem rätt i. Alla deras öl är veteöl men som sådana skiljer de sig i flera avseenden från något som skulle kunna serveras på Augustiner-Keller Biergarten på Arnulfstraße i München.

Den första skillnaden ligger i utseendet, Ginga-Kogens Silver och Star Bottle skummar båda lätt och högst tillfälligt och saknar helt den krämiga skumkrona som man kan förvänta sig av exempelvis en Franziskaner eller en Weihenstephaner. Konsistensen är generellt sett lite vattnigare än i en bayersk veteöl och kanske även lite vattnigare än öl i allmänhet.

Nu ska vi dock inte sjunka till sådan ytlighet att vi fastnar för utseendet. Åtminstone inte mer än länge nog att konstatera hur sjukt snygga flaskorna är. Jag säger som texten på hemsidan: ” Blue bottle with modern design brings out table coordinates”. Vad det nu betyder.

Smaken, som inte skiljer sig alls mellan de två flaskorna, placerar sig stilrent i den fruktigare delen av veteölsspektrumet och ingen behöver tvivla på att ölen verkligen innehåller mer än 50% vetemalt. Än bättre, smaken ligger verkligen ganska nära den hos en bayersk veteöl, låt säga en Paulaner. Det får faktiskt anses vara en bedrift och en lovvärd sådan.

Jag vill att du riktar blicken speciellt mot flaskan till vänster. Denna ”Star bottle” är till skillnad från ”Silver bottle” till höger inte alls möjlig att köpa utanför Japan. Det är den nivån vi måste sikta mot här på Gödsvinet.   

4 glesbygdsstöd av 5 möjliga

Sorachi 1984

av Johan

Sorachi 1984 är en öl med en historia. 1984 hände något historiskt mycket viktigt i Sorachi på Hokkaido, den nordligaste av Japans stora öar och ursprunget för det mesta av landets maltkorn.

Lyckligtvis kommer vi aldrig få veta exakt vad det var som hände eftersom hela bakgrundshistorien som rullats ut i bryggerijätten Sapporos reklamkampanj är på japanska. Det hade inte känts äkta om det var något man kunde läsa i klartext.

Vad det än var hade det förmodligen inte så mycket med bryggeriet att göra. Det mest historiska som hände Sapporo 1984 var att deras amerikanska gren etablerades då och jag har svårt att se det som något värt att fira. Tack och lov finns det ingen svensk gren av företaget än och vi kan fortsätta skriva om dess öl trygga i förvissningen att ingen kan köpa den i Sverige.

Sorachi 1984 är på sitt egna, blygsamma sätt historisk. Det är Sapporos första nya icke säsongsbegränsade öl på 11 år. För att se hur det har något med året 1984 att göra krävs en välmeriterad astrolog och Gödsvinets konto för astrologi är tömt sedan vi försökte tyda vad som hänt med våra tre förlorade medlemmar.

Det är också en ovanlig öl på butikshyllorna här i norra Osaka givet att det är en ale. Det är också en ovanlig öl för att vara en ale. Det kan mycket väl också vara en ovanlig ale för att vara en öl.

Sorachi 1984 har en rätt påtagligt humlig bitterhet och en frisk men syrlig smak av inlagda grönsaker. Pizzasallad eller vinägrett. Det här kan också vara den första kimichi-ölen någonsin. Något mycket speciellt måste ha hänt 1984.

Det som ger den mycket säregna smaken är en humle karakteristiskt för trakten kring Sapporo på Hokkaido. Den heter ”Sorachi ace” efter platsen där den växer sedan 35 år tillbaka.

3,5 kottar av 5 möjliga

Finns inte utanför den japansktalande världen