Sapporo Kuro Label

Snabbköpssortimentet av öl i japan är med eftertryck orienterat mot den ljusa lagern, inte olikt snabbköpssortimenten i andra delar av världen. Det är dock i Japan särskilt uppseendeväckande varje gång man hittar något som inte är en ljus lager. Sapporo Kuro Label är en sådan öl. Det är en mörk lager.

Jag valde att testa Sapporo Kuro Label tillsammans med en stor tallrik tempura köpt till kraftigt nedsatt pris på grund av kort utgångsdatum. Man kan helt säkert dricka Sapporo Kuro Label på annat sätt men jag är osäker på hur.

Sapporo Kuro Label smakar av maltig choklad, kaffe och torkad frukt som så många andra mörka lager men den gör det lite mindre än vad men vanligtvis finner i genren. Smaken är helt enkelt ganska återhållen.

Det är förstås en vanlig egenskap hos populära japanska öl men framför allt är det en vanlig egenskap hos populära öl runt om i världen. Sapporo är en storsäljande öl och den smakar också som en sådan. Att just denna öl tillhör den mindre storsäljade mörka lagern verkar inte påverka detta.

Sammantaget är det inget fel på denna mörka öl. I själva verket är den rätt trevlig. Det allra bästa är dock att den inte är tillgänglig på systembolaget eller någon annanstans i Sverige.

3 Kohyo av 5 möjliga

Hoegaarden 0,0

Jag har suktat efter alkoholfri belgisk öl men Hoegaarden 0,0 är en förbannelse. Söt och kvalmig, vagt citronig, smakar den betydligt varmare än den är, det är som man tagit all udd och skärpa ur wit och bara framhävt de misslyckade banantonerna. Det är obehagligt belgiskt, osunt, obalanserat. Hoegaarden har för mig ofta varit en enögd kung i en dålig situation, men det här är hemskt, en Frankensteinare, muterade bananer och avfall från godisfabriken, det vänder sig i munnen, det smakar kroppsvätskor och gamla bildäck.

Det här är inte mänskligt, jag måste ha en annan öl och det genast.

Noll behag av fem möjliga. Möjligen den absolut sämsta öl jag någonsin druckit, alla kategorier. Tillgänglighet, mindre nogräknade livsmedelsaffärer som inte ratificerat Genèvekonventionen.

Suntory Kaku Highball

Whisky och soda är det bästa du kan dricka om du råkar bära kisstofflor, knästrumpor, manchesterbyxor och stickad väst. I övriga fall skulle jag rekommendera något annat.

Nu bär japanska män i åldrarna 4 till 107 aldrig något annat än mörka skor eller kisstofflor, kostymbyxor och stärkt skjorta med eller utan jacka och slips, men de dricker whisky och soda ändå, helt utan respekt för seder och regler.

Endast de allra gubbigaste bland japanska kvinnor dricker whisky och soda men som de gör det.

Japaner i allmänhet dricker whisky med sodavatten på ett sätt som vi inte riktigt gjort i Sverige sedan Lilla Fridolf gick på biograferna.

Det avgjort vanligaste sättet att dricka whisky och soda i Japan är sedan 2009 i form av en Suntory Kaku Highball. Det är en dryck bestående av Suntory whisky och sodavatten. På burk.

Suntory Kaku Highball är en reaktion på det faktum att unga människor i farten inte blandar sina egna whisky och soda i snabbköpet. Den är en del i en strategi för att få folk att byta tillbaka till whisky från öl och det har på det stora hela varit en ganska framgångsrik strategi.

En del av förklaringen till det kan vara att 35 cl Suntory Kaku Highball kostar blygsamma 184 yen, cirka 16,50 kronor, medan 35 cl öl av erkänt märke kostar kring 225 yen, cirka 20 kronor. Det borde vara en skillnad stor nog för att vinna marknadsdelar bland storkonsumenter.

Suntory Kaku Highball är en blick tillbaka i tiden då de som kunde i Japan, Sverige och Amerika drack whisky och soda till maten. Det är en dryck som smakar som något av John dos Passos.

 Förpackningen är modern och praktisk och även om jag inte sett unga japaner dricka ur en burk som den på bilden så förmodar jag att det händer med tanke på att de finns i varenda Lawson, Seven Eleven och Family Mart i hela landet.

Suntory Kaku Highball finns i två utföranden, med 7% eller 9% alkohol. Valet är inte lika självklart som det låter, den silvriga burken med 7% har ett par stänk av citrus som höjer smaken. Guldburken med 9% är slätare och paradoxalt nog mindre smakrik. Det är mer av en törstsläckare.

Det ska dock sägas att båda versionerna smakar kraftigt vattnad whiskey med bubblor. Det är ingen smakfest och kalla mig gärna slösaktig men jag tvekar inte att betala 3,50 kronor för en öl istället.

Likväl finns det något värdigt i denna anspråkslösa förpackning. Japan kommer för en utlänning som mig i två versioner, den grällt högljudda och den stramt återhållna. Suntory Kaku Highball är en dryck för den senare sidan av Japan.

Suntory Kaku Highball stillsam och värdig, den gör inga åthävor och dess smak tränger sig inte på. Den är stark och tyst drink från en värld av starka och tysta människor som inte finns längre.

3 soda av 5 möjliga

Finns inte på systembolaget. Finns inte alls utanför Japan. Finns på Family Mart.

Pocky

Idag den elfte november är den internationella Pocky Day. Detta enligt den japanska livsmedelsjätten Glico. De borde veta, de äger varumärket Pocky.

Pocky är en klassisk och mycket populär sötsak i Japan och anledningen till att jag ens skriver om den är att det görs en väldigt stor sak här av att den kommer från Osaka. Glicos reklambild från 1920-talet föreställande en springande man har kommit att bli en symbol för Osaka och skylten med bilden i Dotonbori är en av stadens turistattraktioner. Den springande mannen springer för Pocky.

När jag nu åter sitter i den norra utkanten av Osaka kan jag inte undvika att förr eller senare berätta om Pocky.

Det finns ingen anledning att dra ut på detta längre. Det här är Pocky.

Pocky är en chokladöverdragen kexpinne och kan inte beskrivas på något annat sätt. Jag tror du redan har en ganska korrekt uppfattning om hur den smakar. Kexet är som en salt pinne. Men inte salt. Chokladöverdragen.

Pocky smakar och ser ut som något man skulle kunna förvänta sig finna i en glassdessert på en restaurang på Gran Canaria med menyer på svenska. Varför någon skulle köpa en hel förpackning av de här och äta upp dem är för mig en gåta.

Det är förstås en tråkig inställning nu när det är Pocky Day.

Tre olympier av fem möjliga

Mårten Gås

Såhär års, när novembermörkret sänker sig och det finns få saker att glädjas åt, kan man i varje fall se fram emot kanske den bästa av alla årets högtider: Mårten Gås. Där andra högtider trasslar till det, pyntar, orsakar köprusch på onödigheter, stress och annat dumt, är Mårten Gås ett under av enkelhet. I teorin har den något med Martin av Tours att göra, men i praktiken träffas man helt enkelt och äter denna den läckraste av alla fåglar, gåsen. Titta på den, vit och trind, med en underbart slug och enfaldig blick. Det är knappt man kan se den utan att det vattnas i munnen, ett sådant fint och genomgott djur, bättre skapt för tallriken än nästan något annat, delikat och fylligt i smaken, mustigt, underbart. Tidigare firades detta det ädlaste av fjäderfän i hela vårt avlånga land, men numera håller traditionen mestadels ut i Skåne. Det är ett sorgligt tillstånd, men dessbättre finns små fickor av motstånd på alla möjliga platser riket runt. I Stockholm, där för övrigt den moderna gåsmenyn med svartsoppa till förrätt och äppelkaka till efterrätt etablerades på Piperska muren, kan man exempelvis få sig en gås på restaurang Tennstopet, eller varför inte Gyldene Freden, och mer välsorterade handlare har gås till salu både här och där. Ja, och på tal om hur man ska äta gås, har jag bara en regel: man ska äta den. Med svartsoppa, äppelkaka, tillagning med mera anser jag att man kan göra som man finner för gott. Förvisso blir gås fantastiskt gott i ugnsstekt format (låt vara att det är det enda format jag ätit gås i), men har du någon annan tanke om hur den bör ätas, kör i vind. Jag litar till gåsens inneboende godhet, jag litar till att den kan övervinna alla utom de mest kreativa försök att göra den till något annat än en delikatess.

Så ge er ut, go vänner, och ät gås. Ät, njut, och ge en fin tradition lite ny luft under vingarna. Måtte vi fira Mårten Gås många hundra år till!

Samabeong Autumn Flush

Jag har börjat få känslan av att alla Darjeeling-teer tenderar åt att vara lite blekare varianter av English Breakfast, och Samabeong Autumn Flush får mig inte att ifrågasätta denna hållning. Misstförstå mig inte – det är ett utmärkt te, lätt och friskt och ändå beskt och maltigt, men det är absolut ingen tungviktare, ingen mustig eller märklig brygd med massor av personlighet. Likväl finns det en tid och en plats för allt, och ibland sitter det utmärkt med en kopp piggt men inte alltför intensivt te, och som sådant är Samabeongen utmärkt, rent och klart i smaken likväl som i koppen, glatt bronsigt till färgen, ljust och sprittande, om än lätt att glömma. Jag får däremot den distinkta känslan att det hade varit svårt att identifiera det här teet i ett blindtest, men det kan man förvisso säga även om en del bättre teer. Allt i allo, ett trevligt te att variera sig med på jobbet.

Tre och sex fjortondelars lätting av fem möjliga. 159 kr/hg på In the Mood for Tea.

Family Mart Collection Grape

I en riktad insats för en hälsosammare vardag och för att motverka elak ryktesspridning om att jag bara recenserar alkoholhaltiga drycker ger jag er nu Family Mart Collection Grape. Hoppas ni är nöjda.

Jag är på det stora hela nöjd men en avgörande faktor för det är att paketen på bilden kostade blott 150 yen, låt säga 13 kronor. Det finns också all anledning att tillskriva japansk druvsaft vissa förväntningar givet vad jag vet om druvor som säljs i Japan.

Likt all frukt som säljs i Japan kommer den i perfekt utförande till färg och form. Inte sällan utsmyckad i en smakfull kollektion av säsongens emballage. Druvor jag såg i butiken igår såldes visserligen i vad som såg ut som en cirka 3 dl stor plastburk för pizzasallad men de var helt symmetriska och mognade till perfektion. En sådan burk kostar motsvarande 90 kronor vilket säger allt du behöver veta om hur mycket druvor Family Mart Collection Grape innehåller. Det ska också sägas att de druvorna är värda ungefär så mycket. 

En annan anledning till att jag inte tvekade att köpa druvsaften på bilden var att jag sedan en tid enbart konsumerar saker som ingår i Family Mart Collection, från smältost till tvättmedel. Detta betyder inte nödvändigtvis att jag har gått med i en kult utan kan ha att göra med att jag bor alldeles intill en Family Mart men inte så mycket annat.

Hur smakar då Family Mart Collection Grape? Family Mart Collection Grape smakar inte 90 kronor druvor. Family Mart Collection Grape smakar ungefär 2 kronor druvor och det är avrundat uppåt.

Family Mart Collection Grape smakar däremot inte dåligt på något sätt. Den smakar alkoholfritt. Den smakar som ett missat tillfälle.

2,5 fruktos av 5 möjliga

Liten men naggande god

Avd Bromma och avd Vällingby trivs ju ofta en bit från huvudvägen, på mindre stråk, och häromsistens bar detta dem till Tensta konsthall för en utställning av Enno Hallek. Det finns högstämda, fisförnäma och stela konstnärer, men Enno är inte en av dem. Utrustad med en palett av regnbågen har han tagit sig an diverse teman, såsom fiskar, sågar, fisk-sågar, portabla solnedgångar, och t-banestationen Stadion i Stockholm. Humorn och glädjen går inte bara genom rutan utan rakt genom konsten, och avd Bromma som i barndomen hade turen att springa på konstnären vid hans sommarstuga i Blekinge kan vittna om en glad och expansiv person som inte är för fin för att bara bjuda in nån som går förbi helt oförhappandes (vilket för övrigt var precis vad som hände, visiten var allt annat än planerad). Utöver bristen på regnbågs-sågar med ilskna leenden är det bara en sak som grämer oss med utställningen på Tensta konsthall: att den inte är större. Fotot ovan visar utställningen i sin helhet. Det hade funnits plats för åtminstone fem gånger mer bara på Tensta konsthall, och hundra gånger mer i våra hjärtan, eller i varje fall avd Brommas. Dessbättre finns det en ytterligare utställning på gång, på Eskilstuna konsthall, och för närvarande smids planer på en expedition till denna avlägsna ort.

Enno Hallek, fem regnbågsfilurer av fem möjliga, hundra kvadratmeter av Tensta konsthall, 17:e oktober 2019 – 19.e januari 2020. Gratis inträde.

Thehuset Danielsson

Vi har alla våra nischer, målgrupper, och inriktningar. Kanske var jag inne på Thehuset Danielsson i ogjort ärende, kanske borde man styra stegen åt annat håll om man är på jakt efter icke smaksatt te. Men det var sent, jag ville hem, behövde te.. och här fanns en teaffär. Så jag steg in. Kanske borde jag blivit misstänksam när jag fick Keemun, Assam och Yunnan-te för 40-50 kr/hg. Kanske borde jag inte tagit det för en skänk från ovan, ett ekonomiskt alternativ, ett fynd och tillika ett praktiskt sådant. Det brukar sägas att det säkraste sättet att blåsa någon är att spela på dennes girighet, och även om jag inte vill beskylla någon för lurendrejeri, absolut inte, så är det definitivt så att jag såg något som inte fanns. Av de tre teerna var endast Assam-teet någorlunda drickbart, och Keemun-teet var särskilt förfärligt, syrligt på ett sätt som jag inte tror något icke-rooibos-te borde vara. På det hela taget var det alltså en sorgligt samling teer. Möjligen är de smaksatta teerna bättre, därom kan jag inte berätta, men av det jag köpte och drack kan jag bara dra en slutsats: gå någon annanstans om ni ska köpa te.

Ett och ett halvt litet surt bär av fem möjliga. Finns på Kungsgatan i Stockholm.

Räkmackans dag

Tydligen är den 14:e oktober räkmackans dag, något som vi på svinet egentligen uppmärksammat för länge sedan. Instiftaren, Arlanda flygplats, menar tydligen att det är en rätt att resa med, och där kan man ju inte ge dem fel. Spontant känns det ju också fint att en dag om året fira denna utmärkta uppfinning, att minnas den och hedra den. Samtidigt finns det något motsägelsefullt i detta: ligger vi i riskzonen för att glömma bort räkmackan? Behöver vi en ursäkt för att äta en? Behöver den framhållas för att inte hamna i skymundan? Är räkmackan på väg ut, undanträngd av guvet vad, tapas eller friterad sushi? Äter folk nuförtiden hellre oorganisk glass? Läser de rentav för lite Piraten? När man petar lite på ytan av något så fint som en dag för räkmackan, blir man alltså lätt lite kallsvettig. Verkligheten gungar och ju mer man tänker på det, desto skakigare ser samtiden ut. Klimathotet i all ära, men när man börjar tvivla på räkmackans permanens, då ser man verkligen tillvarons flyktighet, ”sic transit gloria mundi” (så förgås denna världens härlighet), som latinarna sa. Det är en sorg och en skam, och jag tänker försöka hålla den stången så länge jag kan, en räkmacka i taget. Helst publikt, så folk får se hur livet med fördel bör levas. Med stolthet, och med en macka så täckt av räkor att man inte längre ser den. Något annat vore fullständigt otänkbart.