Cambozola

av zonk

Cambozola är en ostarnas Frankensteins monster, hopsydd av camembert-mögel o gorgonzola-dito år 1980 av tyska ostmakarna Champignon. Därav även namnet – och tur är väl att den inte fick heta Gorgonbert. Eller ja jag vet inte, Gorgonbert är ju ett namn med karaktär om inte annat. Ja, hursomhelst, Cambozola marknadsförs i Sverige av ostbolaget med det något olyckliga namnet Sunco, som annars kanske mest är kända för sina billiga brie-plattor, halvkilos diskusar med rätt intetsägande smak som man sett folk stoppa i sig på alltför mången studentskiva.

Cambozola är ändå en juste ost, krämig som tusan (42%) och rund och fin. Den har ett litet sting åt gorgonzola-hållet, men på det hela taget mer åt det runda, camembertiga. Det är en snäll ost, lättäten, men ändå med lite personlighet. Det är ingen dum ost men jag tror jag kommer greppa efter en brie de meaux eller en gorgonzola istället nästa gång, Cambozola har inte riktigt nåt som utmärker den, som gör den till nåt extra. Samtidigt kan jag inte låta bli att gilla den.

Tre hopsydda monster av fem möjliga. 215 kr/kg på City Gross.

En ironisk lunch

av zonk

Härförleden hade jag vägarna förbi Da Peppe Due på lunch, med deras trevliga lamm i färskt minne. Med någon slags missledd känsla för hälsosamt leverne valde jag deras torskrygg med ris. Folk har många gånger sagt mig att torsk är otroligt gott, och när jag uttryckt mitt tvivel, framhållit den goda såsen man har till, så jag tänkte att jag kunde ge det en chans. Nu kan man ju förstås alltid hävda nån variant av ”no true Scotsman”, och säga att jamen för tusan, det var ju inte skreitorsk, och inte var det senapssås heller, men jag blev i varje fall gruvligt besviken. Fisken var ingalunda torr, riset inte dåligt kokt, men kombinationen var, trots försök till sprittiga såser, riktigt urbota tråkig. Flera nyanser av intet, utspätt vatten, och så till detta trötta grönsaker som påminde om den där frysta blandningen småbitar av paprika, majs och ärter, som återfanns i den där lustmordet på risotto som serverades när jag var liten.

Det slog mig även hur djupt ironiskt det var att sitta där och äta just torsk med ris, som jag på grund av diverse ohemula ådragelser med min matsmältning åt flera gånger dagligen under en alltför lång tid. Med ett fritt val, var det detta jag återvände till. Säkerligen hälsosamt, men inte precis en lisa för själen. Hur som. Med lammet i åminnelse låg det nära till hands att avskriva denna tråktorsk med ris som en miss i arbetet, ett måndagsexemplar. Dessvärre var dock min lunchkumpan likaledes synnerligen besviken på sin caesarsallad, och efter ett smakprov kunde jag bara hålla med. Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Da Peppe Due, men då får det allt bli på kvällstid.

Två utspädda vatten av fem möjliga. 119 kr, restaurang Da Peppe Due.

 

Golden Monkey

av zonk

Vad gör man när man har tjugo minuter över i gamla stan? Man ramlar såklart in på Chaikana och tar sig en kopp te, för visst hade det suttit fint med en kopp, nyttigt är det också. Trevlig uteservering, dessutom. Man tänker det här och försöker låtsas som att händerna inte alls darrar och försöker undvika att låta desperat när man säger att man är på gående fot, och kunde teet liksom komma fort hade det varit bra.

Man sitter där och trummar lite med fingrarna på bordet och lyssnar  till tonerna av någon slags klassisk konsert i Tyska kyrkan. Gråsparvarna tjattrar och hr & fru dödsmetallare går förbi med en kasse från Sound pollution. Sen kommer tjacket, förlåt, teet, och det är en välsignelse. Golden monkey är ett organiskt svart knark te från Vietnam, och smaken drar lite åt te av breakfast-typ, något som vid det här laget känns mindre och mindre som en överraskning. Det är maltigt, torrt, med en fin, distinkt beska, och det är fullt med tein och alla dess välgörande vänner. Det är inte något experimentellt tok-te, men jag kan tänka mig att dricka det varje dag.

En kopp tar slut, nästa börjar. Gamla män i långa rockar kliver suckande förbi. Regnet hänger i luften, en mås glider över den askgrå himlen. Jag tömmer min kopp och jäktar vidare, snart lite mer än klädsamt sen.

Fyra dödsknark nyttigheter av fem möjliga. 60 kr för en liten kanna, Chaikana, Gamla Stan.

Enkla pizzor

av zonk

Visst, kebabpizzan är ju den oomkullrunkelige kungen på tronen, nåt annat kan man inte påstå, men det är nåt förbaskat trevligt med de där enklaste pizzorna också. Ta en margherita, vesuvio eller capricciosa: de är inte överlastade med ditt och datt, eller tillkrånglade med nåt som allt som oftast inte riktigt passar ihop. De är även en juste barometer om man ska testa av en ny pizzeria – det finns liksom inget att gömma sig bakom, är det inte bra grejer i grund och botten, märks det fort. Sen har de ju också hängt med ett slag, man vet vad man borde få, och allt som oftast får man det också. Pizza är ju annars ett oskrivet blad, och gudarna ska veta att det har fyllts med det mesta i vårt avlånga land. Jag kan fortfarande vakna kallsvettig och mumla tyst för mig själv om sektionen med kräftstjärts-pizzor på pizzeria Vikings meny i Lomma. En kollega insisterade på en variant med både kräftstjärtar och kebab som antagligen hade kunnat få vilken fullblodig italienare som helst att börja gråta. Men det finns värre ting. Vissa människor (vi kallar dem nidingar) går så långt att de förorenar och fördärvar pizzan med ananas, ofta direkt från konservburken. Ja, det tar emot att skriva det, men det är faktiskt sant. De finns. Det är inget man gärna vill tänka på och jag är glad att min inre jämvikt kan luta sig mot en solid botten av vesuvio från en lokal pizzasvarvare när jag skriver det här. Vi har Italien att tacka för mycket, men kanske är just pizzan bland det finaste. Skänk en tanke till de enkla, robusta pizzorna idag, eller än hellre, avnjut en!

Flyttölen

av Johan

Verkligheten råder och den är inte din vän. Verkligheten blir dock aldrig värre än att den kan lyftas av en öl. Verklighetens öl. Verkligheten blir aldrig verkligare än när man flyttar och det är ingen tillfällighet att just flytten är nära associerad med konsumtion av stora mängder tysk öl.

En svår söndagsmorgon i augusti flyttade Gödsvinet Bromma in i Bromma och plötsligt blev namnet mer meningsfyllt. Jag vaknade den morgonen vilket skulle visa sig vara ett misstag. Kvällen innan hade jag överlevt en kräftskiva men inte med mycket. Världen var skaldjur och magsyra,

Var hade jag varit utan flyttölen? Förmodligen på rätt plats i tid men jag föredrog det ändå som det blev. En vitlackerad burk DAB var allt som behövdes för att komma i form att tappa möbler tills solen gick ner över Abrahamsberg.

Min flytt från Vällingby till Johanneshov genomfördes nästan helt utan hjälp från flyttölen, huvudsakligen på grund av att jag jämte stadsbud också var chaufför av flyttbilen. Det var på det stora hela ganska eländigt. Väl på plats kunde jag dock omskola flyttölen till målaröl då jag konsumerade 15 liter kalkvit målarfärg och 12 halvlitersburkar DAB i vad som kan vara min sista renovering av lokalen jag skriver detta i. Det finns här färg på ställen du aldrig skulle ha gissat.

En gång för ganska länge sedan tappade jag möbler åt någon jag känner i Malmö och såvitt jag vet har staden aldrig riktigt varit densamma igen. Flyttölen var då ett sexpack folköl från en bensinstation och det är ett vittnesmål om människans livskraft att den gick att flytta ändå.

Tunga möbler har aldrig varit tyngre än de två dagar jag bar dem med bara ljummen folköl att stärka mig med. På den tredje dagen strilade det blod från kroppsöppningar du helst inte vill ha blod strilande från om du kan undvika det. Lyckligtvis hade jag då hunnit inhandla några burkar DAB.

Flyttölen är verkligt verklig och det är inte en skön verklighet. Jag vet eftersom jag är där nu. Förmiddagen har spenderats med att planlöst släpa saker upp och ner för trapporna i huset. Inte många i föreningen var lika redo att assistera en flytt av saker men inte många i föreningen känner till flyttölen. Jag fick ställa väckarklockan för att hinna med en DAB innan avgång till lasset på våningen under. Det var utan vidare värt det.

Verklighetens öl är kanske verkligare än någonsin och även om jag skulle ha skrivit ett inlägg om verklighetens korv så är jag tillfreds med att veta att verklighetens öl fortfarande är med oss.

Ayinger Frühlingsbier (11241)

av Johan

Så blev det vår på systembolaget till sist. Vintern har lättat sitt grepp och isen smälter från den gröna skylten. Ayinger har slutligen gjort sitt intåg bland hyllorna och jag var förstås inte långt efter.

Det vara bara häromdagen jag fällde ett par flaskor Ayinger Maibock med kundkorgen nere i Hammarby sjöstad och idag kunde jag stilla visslande på Stravinsky skörda ett våroffer till.

Ayinger Frühlingsbier har hittat till systembolaget men nästan ingen annanstans, den statliga butiken fortsätter sin mission om att endast ta in Ayings konstigaste öl.

Så där väldigt konstig är förstås inte Aying Frühlingsbier, du kommer inte att behöva en manual. Den är dock inte heller lika enastående självklar i sitt uttryck som exempelvis Ayinger Urweisse. Nåväl, man får ta vad man får och i förmiddags tog jag de fyra sista från hyllan i PK-huset.

Frühlingsbier är såvitt jag vet något som översteprästerna i Aying kommit på själv, det är inte något vi vanligtvis firar. Den här ölen hade med större precision kunnat säljas under namnet kellerbier. Om du valt att kalla den Chiemseer Hell så hade jag förmodlingen inte märkt något.

Det är en lätt och läskande öl med ett bittert bett som dröjer sig kvar. Färgen är ljus och lätt äggvitegrumlig. Passar till kallskuret i Englischer Garten en söndag i april.

Det är ingen märkvärdig öl men de icke märkvärdiga dagarna är trots allt rätt få och Aying Frühlingsbier kan du dricka året om.

28:90 kronor på systembolaget, nummer 11241 i katalogen

Tre S-Bahn av fem möjliga

Ceylon Dimbula

av zonk

Efter en snabb räd mot Sibyllans Te- och Kaffehandel precis innan stängningsdags har teförrådet nu fått påökt, inte för att det precis gapade tomt innan dess. Såhär till toasten på lördag förmiddag passar vi på att testa deras Ceylon Dimbula, ett te som i varje fall har namnet med sig. Det är ett trevligt te, piggt och nytert, som sitter fint i koppen till lunch-toasten eller i ensamt majestät. Man skulle kunna säga att det är som ett breakfast tea, men inte lika runt och fylligt, med lite mer fokus på efterbeskan. Det blir ett lite tunnare te, men ändå behagligt. Jag får en spöklik känsla av att inte vara riktigt nöjd, och min tanke går osökt till den där gången för tjugo år sen, när jag precis gjort en kopp te från det där stanniolpaketet med bilden av en glad tekopps-svängande indier i festbyxor. Kanske är det Ceylons öde: att göra te som blir helt ok, men inget att skriva hem om. Lite som Tysklands öde vad gäller öl, om ni frågar mig. De vet precis vad de sysslar med, men det blir bara sällan något minnesvärt.

3.5 män i festbyxor av 5 möjliga. 69 kr/hg på Sibyllans.

Ayinger Maibock (11623)

av Johan

Aying är en vacker plats i Bayern och Ayinger är en vacker öl som kommer därifrån. Gödsvinet har naturligtvis besökt bryggeriet där och naturligtvis har vi skrivit om det.

Att besöka bryggeriet är ett av det säkraste sätten att få pröva en Ayinger om man bor i Sverige eftersom systembolaget inte är till stor hjälp. Mig veterligen är den inte heller något man hittar i barkylarna här i landet. En stor del av sortimentet exporteras till Finland men i Sverige är helt torrlagt på Ayinger.

Idag har det ändå dykt upp en flaska från Aying på Systembolaget och så sent som i förmiddags fotvandrade jag till systembolaget i Hammarby sjöstad för att inhandla en. Det är ett vittnesmål om min hängivenhet att jag gick så långt, säkert en kilometer, trots att flaskan i fråga innehåller en bocköl.

Det är svårt att inte reflektera över det faktum att systembolaget föder oss troende med Ayinger endast i dess värsta gestaltningar, bocköl och julöl, när bryggeriet gör så många magnifika öl som kunde ha sålts i Sverige. Systembolaget vill inte ditt bästa.

Majbockölen är en inhemsk och erkänd ras i den bayerska faunan men inte en av de angenämare. Det är en stark öl med en vass smak som har sin egen kortlivade festival varje vår i München, ett evenemang för de som tycker att 7-procentig öl bäst serveras i glas om en liter. Endast undantagsvis var jag lockad av två till priset av en på Löwenbräukeller när jag promenerade förbi på Spandauer Straße under min vistelse i staden.

När jag nu sitter här med en flaska Ayinger Maibock förblir jag oengagerad. Det är en öl av god kvalitet, gjord på vatten från de renaste alpkällorna och de bästa råvarorna i den mest bayerska hantverksprocess man kan tänka sig. Likväl är det en majbock.

Väl ett par deciliter in i flaskan känner jag dock hur mitt motstånd långsamt rämnar. Det är ändå en Ayinger. Se den vackert bayerska flaskan, se dess fylliga konturer och minns. Se den vackra färgen i glaset och se världen genom ett filter av 6,9 volymprocent. Det här är bra, det här är Ayinger.

29:90 kronor på systembolaget, nummer 11623 i katalogen

Fyra Maibaum av fem möjliga

Kaffedrickaren i tedrickaren vaknar

av zonk

Efter en tids tedrickande börjar man märka hur ens prioriteringar skiftar. Man smyger lite med det, hymlar inför sig själv, låtsas som inget, men man börjar välja tesorter efter hur mycket skjuts det är i dem, hur många milligram av sprittande piggt koffein man får i sig, helt enkelt. Men man börjar också fiffla med bryggandet. Nog kan man låta det dra något lite extra? Kanske brygga det aningen varmare, visst ligger vi i underänden av det korrekta temperaturspannet? Man läser om de andra trevliga små stödämnen som moder natur så vist försett koffeinet med i tebladet, och man förundras över hur bra det fungerar i kroppen, när det nog egentligen är avsett som repellent för våra små sexbenta vänner. Likt huvudpersonen i Naked Lunch sitter man alltså och mår alldeles utmärkt på en dos insektsgift, och tro tusan att det inte är första gången en mänska gör det, det är en sysselsättning med lång och fin tradition. Man kan tydligen till och med se en del av våra fyrfota vänner söka sig till vad vetenskapen i utsökt aningslöshet kallar ”medicinalväxter”, och vi har ju förstås våra bevingade vänner att tacka för uttrycket ”full som en alika”. En alika är alltså en typ av fågel, som tydligen inte tackade nej till ytterligare ett eller ett par jästa bär, trots att det egentligen kanske började bli dags att tänka på refrängen.

Efter en del laborerande med hetare bryggning märker man även vissa andra bieffekter, och det är att det verkar bli solkigare i koppen ju hetare vattnet är. Här får vi alltså ge vår läsare Ola rätt, som tidigare misstänkt just detta. Vi kan även meddela att detta inte är något som bara hänt med Lipton, utan även med Twinings Earl Grey. Så det verkar heller inte reserverat enbart för det absolut billigaste pås-teet. Det är hittills oklart om det går att brygga te i lösvikt såpass hett att solken kommer fram. Med all sannolikhet är det dock bara en tidsfråga innan vi får veta.

Refreshers

av zonk

Det är inte Ako, nej ingalunda, långtifrån, men Refreshers har sin egen grej, schysst citroniga och bra tuggiga. Och man får ju passa på medan de fortfarande säljs, vi vet ju hur det brukar gå med klassiskt godis. Nästa steg blir att försöka hitta Banana Skids, för den där ultimata nostalgitrippen. Barnet i mig blir sugen på att köpa tre kilo på studs, direkt från tillverkaren, Swizzles Matlow, som även tillverkar Refreshers. För övrigt ligger tydligen fabriken i närheten av Manchester. På nåt sätt har jag alltid antagit att Refreshers var amerikanska, jag vet inte riktigt varför. Kanske kändes de sådär fräscht häftiga som allt från USA kändes på den tiden. Att tugga på en Refreshers är att uppleva lite av den där känslan igen, när tecknat kl 7 en lördagsmorgon lät som rena himmelriket och läsk var granne med gud.

4 uppfräschande citronsockerklumpar av 5 möjliga. Finns där lösgodis finns… än så länge.